Skivåret 2010
Det gångna året bjöd på såväl ungt, färskt och fräscht i form av Sonic Syndicate, Indica och Kissin’ Dynamite som rutinerade återkomster till toppen för klassiker som Overkill, Accept och Tank. Mitt val av etta kan säkert överraska en och annan, men det var ett självklart val redan i ett tidigt skede. Ett hittigt låtmaterial går alltid före genrer och andra preferenser och fördomar.
Många glömmer att musik ska byggas utav glädje och inspiration och överbetar sina släpp vad det gäller längd, pretentioner och svulstiga arrangemang. Det absolut vanligaste problemet är dock så enkelt som att låtarna inte håller, eller att sångaren tar sig vatten över huvudet. Det är inte helt lätt att hitta på nya formuleringar på detta i hundratals recensioner, men här kommer ett litet axplock, med små bearbetade kommentarer från bland annat Leader of the Pack/Juryn i Sweden Rock Magazine.
Som vanligt domineras listan av hårdrock, men en och annan udda fågel har tagit sig in. Som vanligt är betygen relativa och inte alltid konsekventa jämfört med tidigare recensioner.
Först men inte minst, årets låt: Sean Banan – Skaka rumpa
9
1. Sonic Syndicate – We Rule the Night – Utskrattade, bespottade och alldeles, alldeles underbara. Sonic Syndicate har länge varit ett av landets mest energiska liveband, och har nu äntligen fått till ett låtmaterial värdigt att framföra.
2. Indica – A Way Away – Årets pop, med rockiga tendenser. Hits rakt igenom, som håller hur länge som helst. Kvaliteten kan delvis förklaras med att det är en internationell best of från deras finskspråkiga skivor.
3. Overkill – Ironbound – Helt utan förvarning slår Overkill till med sin bästa skiva sedan 80-talet och visar att de gamle fortfarande regerar i thrashlandet. Låtarna växer och växer, även live.8
4. Accept – Blood of the Nations – Vilken sagolik återkomst, trots avsaknaden av kung Udo. Årets positiva överraskning för oss som befarade en ny mjäkig ”Eat the Heat”-flopp.
5. Dark Tranquility – We are the Void – Sveriges mest pålitliga slår till med ännu en underskattad ärta, fylld av små överraskningar. Nu väntar vi bara på det stora erkännandet, världen över.
6. Kissin’ Dynamite – Addicted to Metal – Färska förmågor med beprövat tyskt recept.
7. Sister Sin – True Sound of the Underground – Alstrar mer energi än en kärnreaktor.
8. Raubtier – Skriet från vildmarken – Eldsflammor, dieselrök och undergång!
9. Scams – Rock And Roll Krematorium – Naturellt skitig och livfull med klyschiga texter.
10. Unleashed – As Yggdrasil Trembles – Flirt med det melodiösa är högvilt på vikingamarknaden.
11. Dawn Of Silence – Wicked Saint Or Righteous Sinner – Power metal med nyskaparglöd.7
12. Grave Digger – The Clans Will Rise Again – Westfaliska hjältar lägger an ännu en högländare.
13. Tank – War Machine – De har gjort allt rätt, förutom den lilla detaljen att det inte låter Tank alls.
14. Ghost – Opus Eponymous – Gengångare från tiden då ockult lyrik vävdes in i förföriskt flum.
15. Miley Cyrus – Can’t Be Tamed – Årets proffsigaste bland fabriksproducerad tjejpop.
16. Ke$ha – Animal – Ett utropstecken som fick till några riktiga hits och en aningen ojämn helhet.
17. Dream Evil – In the Night – När Dream Evil får tummen ur blir det hårda självdistade paket.
18. Buckcherry – All Night Long – Otvättad rock’n’roll direkt från skrevet.
19. Triptykon – Eparistera Daimones – Massivt vältrande svärta maler sig in i det undermedvetna.
20. Nevermore – The Obsidian Conspiracy – Bäst i klassen på dysterkvistmetal.
21. Freedom Call – Legend of the Shadowking – FC kan ännu trolla fram trall i refrängerna.
22. ReinXeed – Majestic - Lättviktigt men ack så snabbfästande powertrall.
23. Manticora – Safe – De förvaltar Blind Guardian-arvet bättre än Blind Guardian själva.
24. Witchery – Witchkrieg – Witchery skiter blyhagel med kompromissvilja som en brunstig älg.
25. Stahlmann – Stahlmann – En Rammsteinkopia som levererar starkt material.
26. Spiritual Beggars – Return to Zero – Apollo Pap… har fört med sig sväng i församlingen.
27. Symphorce – Unrestricted – Ännu en gjuten insats av de underskattade tyskarna.
28. Krokus – Hoodoo – Förutsägbart som en skoluniform, precis som sig bör.
29. Monster Magnet – Mastermind – Punkig energi och obrottslig skitighet får stoner att leva.
30. Seventh Wonder – The Great Escape – Det finns prog metal som också har skarpa melodier.
31. Billion Dollar Babies – Die For Diamonds – Medryckande låtar, men inget patent på soundet.
32. Charred Walls Of The Damned – Charred Walls of the Damned – “Ripper” med bra låtar!6
33. Jerusalem – She – Rak och ärlig tungrock, med långa mellantempolåtar som kräver nötning.
34. Jon Oliva's Pain – Festival – Moment av fulhet som blir till sköna pärlor åt svinen.
35. Slash – Slash – Topparna är högre än gitarristens hatt men bottennappen drar ner helheten.
36. Audiovision – Focus – Christian Liljegren sjunger ut, men fler refrängknorrar efterfrågas.
37. Avantasia – Angel of Babylon – Bäst av dubbelsläppen, men ändå en ojämn besvikelse.
38. Rage – Strings to A Web – Även på småtrallande tomgång klår Rage det mesta.
39. Danko Jones – Below the Belt – Konceptet är hugget i granit, men livekänslan saknas.
40. Gormathon – Lens of Guardian – Smått originell debut, men den höll inte riktigt året ut.
41. Stormzone – Death Dealer – Nordirländare med Maidenkomplex och några riktigt bra låtar.
42. Treat – Coup De Grace – Potent retropudel men med på tok för lång speltid.
43. Ruined Soul – My Dying Day – En tripp till den tid då melodidöds var svensk, inte amerikansk.
44. Helloween – 7 Sinners – Hårt men hitlöst, där gamla synder vävts in med viss förtjänst.
45. Motörhead – The Wörld Is Yours – Lite trött och andefattigt. Dra upp tempot igen!
46. Tomas Andersson Wij – Spår – Lite blek i början, men den satte avtryck vad det led.
47. Anna Bergendahl – Yours Sincerely – Behagligt och vackert från Sveriges juvel.
48. Tarja Turunen – What Lies Beneath – Når inte upp till föregångarens kalaskullar.
49. Allen/Lande – The Showdown – Professionellt, men inte något fantastiskt banbrytande.
50. Exodus – Exhibit B: The Human... – Exodus med Dukes har nog maximerat sitt utfall här.
51. Sabaton – Coat of Arms – Låtarna utmärker inte sig som tidigare och synten luftar till soundet.
52. Pretty Maids – Pandemonium – Skarpt och varierat släpp av gammeldanskarna.
53. Avenged Sevenfold – Nightmare – Första halvan överraskar, sedan blir det sugtråkigt.
54. Sodom – In War and Pieces – Mättande gott när du har brått.
55. Kiske & Somerville – Kiske & Somerville – Mjukt och harmoniskt, men väl ofarligt.
56. Dundertåget – Dom feta åren är förbi – Mysig powerpop där kraften sitter i texterna.
57. Pharao – Road to Nowhere – Saxonkopior med Saxongäster.
58. Imperial State Electric – Imperial State Electric – Gammal enkel rock utan pretentioner.
59. Grand Magus – Hammer of the North – Tungt som en måndagsmorgon.
60. Death Angel – Relentless Retribution – En osalig blandning som är svårgreppad.
61. Cradle Of Filth – Darkly, Darkly, Venus Aversa – Mycket atmosfär och en och annan melodi.
62. All Ends – A Road to Depression – Kompetent popmetal utan direkt särskiljande karaktär.
63. Dew Scented – Invocation – Grundmurad tyskthrash med strypsång.
64. Magic Kingdom – Symphony of War – Får Rhapsody framstå som tungsinta samhällskritiker.
65. Gama Bomb – Tales From the Grave In Space – Irländsk rymdthrash står sig över mållinjen.
66. Dommin – Love Is Gone – Vackert snidad Depeche Mode-metal med skön sång.
67. Arise – The Reckoning – Klassisk melodidöds utan överraskningsmoment.
68. Ratt – Infestation – Utan hål men ganska fattig på smakstyrka.
69. Griffen – Life – A Way to Die – Tunga debutanter som fastnat i mellantempo.5
70. Gamma Ray – To the Metal – Överstekt pytt på det gångna decenniets rester.
71. Avantasia – The Wicked Symphony – Nej Tobi, du hade INTE material till två skivor.
72. Blind Guardian – At the Edge of Time – Finns det något ljus i tunneln är det väl dolt.
73. Iron Maiden – The Final Frontier – Två steg bakåt efter den briljanta föregångaren.
74. Katy Perry – Teenage Dream – Över en hel platta håller det tyvärr inte riktigt.
75. Firewind – Days of Defiance – Lättviktigt standardtrall som inte når föregångarens briljans.
76. Crazy Lixx – New Religion – Saknar en sexuell dimension, men fungerar som kalasmusik.
77. Keep Of Kalessin – Reptilian – Schlagerrökaren The Dragotower är övergiven på slätten.
78. Hardcore Superstar – Split Your Lip – Förutom Last Call For Alcohol idel minnesluckor.
79. Engel – Threnody – Modernt och poppigt utan att få luft under vingarna.
80. Helstar – Glory of Chaos – Helstar fortsätter att vara en pittoresk parentes för mig.
81. Volbeat – Beyond Hell/Above Heaven – Ännu en raggarrunda i samma inkörda spår.
82. Tarot – Gravity of Light – Landar inte i närheten av mästerliga “Crows Fly Black”
83. Y&T – Facemelter – Efter 13 års väntan klämde de fram lite inspirationsfattig gubbrock.
84. Lena – My Casette Player – En vinnarlåt och resten utfyllnad från Eurovisionprinsessan.
85. Scorpions – Sting In the Tail – Ingen brakfinal för de gamla porrfilmsmustascherna.
86. Angels Of Babylon – Kingdom of Evil – En namnkunnig parentes I musikhistorien.
87. Masterplan – Time to Be King – Årets besvikelse blev konungen Landes återkomst.
88. Ross The Boss – Hailstorm – Gå tillbaka till originalet i stället för att leka blek Manowarkopia!
89. Blackberry Smoke – Little Piece of Dixie – Halvcharmig parodi på bonnig sydstatsrock.
90. Brant Bjork – Gods & Godesses – Likgiltig sång och låtar som saknar pricken över ”ö”.
91. Darkwater – Where Stories End – Osar fränt av pretentioner och allvarsamhet.
92. Watain – Lawless Darkness – Lite överdriven uppståndelse kring den här va?
93. High On Fire – Snakes For the Divine – Hype utan sväng och sångarnyans.
94. Mörbid Carnage – Night Assassins – Traditionellt mangel med kolerisk sångartrummis.
95. Last Autumn’s Dream – Yes – Tandlöst tuggande melodisk rock med rekorderligt rivig röst.
96. The Crown – Doomsday King – Kompetent mangel utan rum för eftertanke.
97. Forbidden – Omega Wave – Uppdaterat och varierat, men förvånansvärt favoritfattigt.
98. Therion – Sitra Ahra – Therion tröskar på i praktfullt pretentiös skrud, utan distinkta låtar.
99. Alter Bridge – AB III – Jag vill och försöker, men jag hittar inte det så vida hyllade.
100. Eluveitie – Everything Remains (As It Never Was) – Det är svårt det här med folk metal…
101. Blaze Bayley – Promise and Terror – Blaze borde kapa Maidensträngen för gott.
102. Heat – Freedom Rock – Stefan Borsch Orkester framstår som innovativa värstingar.
103. Negative – Neon – Specialtillverkat för att spelas i en radiokanal ingen lyssnar på.
104. Sword – Warp Riders – Bakom varje berg i klippöknen väntar ett nytt likadant.
105. First Signal – First Signal featuring Harry Hess – Finputsat så man kan spegla sig i det.
106. Soilwork – The Panic Broadcast – Peter Wichers blev ingen frälsare i återkomsten.
107. Made Of Hate – Pahtogen – De unga polackerna förmådde inte upprepa debutens glans.
108. As I Lay Dying – The Powerless Rise – Kraftlöst var ordet sa Bull…
109. Wig Wam – Non Stop Rock and Roll – De charmiga glamrockarna har glömt hitfaktorn.
110. Salem Al Fakir – Ignore This – Hade det inte varit för Melodifestivalen hade jag gjort just det.
111. Orden Ogan – Easton Hope – Originella som demoband – idag trista och strömlinjeformade.
112. Houston – Houston – Flottigt värre.
113. Enforcer – Diamonds – Faktiskt ett fall framåt låtmässigt men sången håller inte.
114. James LaBrie – Static Impulse – Oväntat okomplicerad metalcorebastard från DT-osten.
115. Derdian – New Era Pt. 3... – Italiensk power går att svälja om man håller för näsan.
116. Powerworld – Human Parasite – En massa av blankpolerade syntetpärlor.
117. Revamp – Revamp – After Forever-arvet förvaltas väl i sound, sämre i låtmaterial.
118. Jorn – Dio – Otäckt tajmat coversläpp som inte gjorde någon mindre sorgsen.4
119. Airbourne – No Guts, No Glory – Dessa plagiatörer saknar såväl sångarriv som låtar.
120. Black Country Communion – Black Country – Så meriterade, så avdankade – tydligen.
121. Blackmore's Night – Autumn Sky – Sämsta hittills från Ritchie med fru och vänner.
122. Rhapsody Of Fire – The Frozen Tears of Angels – Svag återkomst och onödig rotåtergång.
123. Machinae Supremacy – A View From the End... – Inte alls kul från dataspelsmetallarna.
124. Crashdïet – Generation Wild – Den småfjompiga musiken avspeglar inte attityd och image.
125. Axel Rudi Pell – The Crest – Ännu ett försök att tonsätta ordet lagom.
126. Kamelot – Poetry for the... – Kejsarens genitalier är underutvecklade, under alla kläder.
127. Angra – Aqua – Flugviktspower med pretentiöst ok i stället för glädje och starka refränger.
128. Dawnbringer – Nucleus – Underjorden lovsljunger och jag står på ytan och gapar och gäspar.
129. Cathedral – The Guessing Game – Svårsmält, svårmodigt och långdraget.
130. Bruce Kulick – BK3 – Ofokuserad solofärd där ingen rensat bland de dåliga idéerna.
131. Corroded – Exit to Transfer – Lite karaktärslöst, enformigt och konstlat amerikanskt.
132. Orphaned Land – The Neverending Way of... – Överambitionen skördar ännu ett offer.
133. Ihsahn – After – Musik där beståndsdelarna motarbetar varandra.
134. Audrey Horne – Audrey Horne – Identitetslös skrammelprogrock med fegsång.
135. Taking Dawn – Time to Burn – Ni kommer att brinna för er oförmåga att skriva refränger.
136. The Kandidate – Until We Are Outnumbered – Aggression utan urskiljning.
137. Demonica – Demonstrous – Finessnivån är värdig bandnamnet.
138. Damned Things – Ironiclast – Stjärngäng med avslöjande alldagligt material.
139. Syn:drom – With Flesh Unbound – Traditionellt mangel som inte håller i knappa 35 minuter.
140. Insidious Disease – Shadowcast – Stjärndöds utan glans.
141. White Wizzard – Over the Top – Är man bara retro kan man vara precis hur kass som helst?
142. Danzig – Deth Red Sabaoth – Fylleskrål på en musikalisk pråmfärd.
143. Ozzy Osbourne – Scream – Lallande dokusåpafarbrorn har tappat sin musikaliska kompass.3
144. Virgin Steele – The Black Light... – Ännu en vedervärdig styggelse befläckar namnet.
145. Christina Aguilera – Bionic – Varför den floppade? Den är komplett värdelös. Därför!
146. Tankard – Vol(l)ume 14 – Dränk in dagens måttliga Slayer i sirap och vi får dagens Tankard.
147. Tristania – Rubicon – Gå inte over ån efter vatten, lyssna på Nightwish i stället.
148. Armored Saint – La raza – Ett förvirrat 90-talssläpp, 15 år för sent.
149. Murder Of My Sweet – Divanity – Medelmåttlig sångerska framför medioker gothpop.
150. Holy Grail – Crisis in Utopia – Ännu en stinkande retroakt utan existensberättigande.
151. Vince Neil – Tattoos and Tequila – Tidernas sångkratta släpper en soloskiva med covers…2
152. Nanowar Of Steel – Into Gay Pride Ride – Musikalisk motsvarighet till Den nakna pistolen. 153. Dillinger Escape Plan – Option Paralysis – Ohjälpligt oorganiserat skrammel.
Skivåret 2007
Skivåret 2008
Skivåret 2009
