Lägg ner skiten!
Eller inte. Gårdagens final var av en rekordjämn kvalitet och visar att Eurovision Song Contest har en stadigt uppåtgående formkurva. Tävlingen blir bara större och mer uppmärksammad, även i världen utanför deltagarländerna.
Musiken har nog aldrig varit mer varierad än så här. Turkiet och Bosnien skickade rock; Azerbaijan, Georgien, Armenien och Ukraina starka popballader; Frankrike och Grekland medryckande partylåtar; Belgien och Cypern gitarrpop; Moldavien och Island eurodisco; Spanien och Ryssland körde teatraliskt och Tyskland en fräscht avskalad poplåt som avvek helt från mönstret. Låtarna har nog heller aldrig varit bättre överlag. Det var med endast ett par undantag en uppvisning i modern, internationell kvalitetspop.
Artisterna höll också rekordklass, med ovanligt få genomklappningar och falska toner. Inte minst har shownumrena pressats till en helt ny standard. Därmed inte sagt att Anna Bergendahl gjorde fel som satsade på avskalat, det finns utrymme för det också, vilket tyska Lena Meyer-Landrut bevisade.
Lena var förstås en ypperligt värdig vinnare av hela kalaset: kaxig, egen, naturlig, charmig, säker och alldeles strålande. Turkiet var lika givna som tvåa. (Kan jag säga annat när det var precis så jag tippade?) Rumäniens storhet begriper jag dock fortfarande inte. Ni som röstade på den taffliga låten (vilket var skrämmande många i Sverige) får gärna försöka förklara vad det var ni såg och hörde.
Danmarks professionella klämkäckhet gick som väntat hem. Azerbaijan tog en femteplats utan att – tack och lov – någonsin riktigt vara farliga i toppstriden. Belgaren var också otäckt överskattad. Men vad vore en Eurovision-omröstning utan ett par bidrag att störa sig på i toppen?
Norge fick däremot inte alls det genomslag jag hade tippat. Riktigt vad som gick snett vet jag inte. Didrik Solli-Tangen gjorde ett strålande framträdande och låten fäste trots min egen motvilja. Men eftersom jag hade tänkt mig den som just den där låten man skulle störa sig på och inte begripa varför folk röstade på, hamnade den egentligen där den hörde hemma, på något konstigt sätt.
Annars gick det mesta mer eller mindre som det skulle. Storbritanniens skämt till bidrag blev sist och Vitrysslands kräkmedel näst sist. Så länge vi är överens om så basala saker i Europa kommer gemenskapen att gå en ljus framtid till mötes.
Visst ströddes det en och annan märklig kompisröst här och där – i alla läger – men det hör till. Det är inte utdelningen av tolvor mellan Grekland och Cypern som avgör Eurovision, utan de där till synes obetydliga strörösterna från de minst väntade bundsförvanterna. Det är där styrkan hos en låt avgörs. En vinnare måste ta poäng från minst 30 länder.
Jag måste återigen förundras över hur svårt det verkar vara att redovisa ett korrekt resultat direkt efter vinnarlåtens framförande. Det fanns inte på svt.se, inte på text-tv och inte på eurovision.tv – men däremot på Wikipedia! Vart är informationsvärlden på väg om vi måste förlita oss till piratmedier för så enkla saker?
Värre är det då ställt med den svenska Melodifestivalen. Den skiten borde läggas ned om något, eller åtminstone göras om från grunden. Så mycket spektakel för så klent internationellt resultat. Nytt fräscht tänkande måste in i systemet, hur mycket Christer Björkman än älskar sitt jobb.
Nåväl, låt ESC vara en tävling i musik, inte en tävling mellan nationer. Det spelar ingen roll om vinnaren är från Tyskland, Norge, Ryssland eller Serbien så länge bästa låten vinner. Det spelar heller ingen roll om Sverige är med i finalen eller inte. Det är bara en tävling, inte ett tredje världskrig i vilket nationens fortlevnad avgörs.
Nu vet vi också att Anna Bergendahl blev elva och närmast final i semifinal 2, med fem poäng upp till Cypern och Irland. Kroatiens Feminnem gjorde däremot ett totalfiasko och var aldrig nära en finalplats. Inte heller mina favoritfall från den första semifinalen, Slovakien och Lettland, var någonsin med i matchen, medan Finland var otäckt nära.
Tyvärr måste jag ge vatten på den kvarn som säger att semifinal två var avsevärt mycket starkare än ettan. ”Tvåans” bidrag knep platserna 2, 3, 4, 5, 7, 9, 10, 14, 21 och 23 i finalen, medan ”ettan” fick nöja sig med 6, 8, 11, 13, 16, 17, 18, 19, 22 och 24. Jag böjer mig för statistikens faktum. Låt mig dock påpeka att det var toppen som var bättre i tvåan, inte bredden. Vi kan också, segrande Tyskland till trots, återigen konstatera att det inte lönar sig att vara direktkvalificerad. De direktkvalificerade tog hem platserna 1, 12, 15, 20 och 25.
