Usel sång på ful skånska
Där var den. Årets bästa låt. Therese Andersson. En härligt modern rockopera som fångar dig direkt i versen och eskalerar till en sprakande refräng. Lite tunnare mot slutet, men fortfarande vida överlägset allt annat vi hittills sett i årets Melodifestival. Som vanligt fattar svenska folket nästan ingenting, men en plats i Andra chansen är trots allt bättre än inget. Dock är chansen att sen faktiskt ta sig till final minimal.
"Upp och hoppa” var raka motsatsen. Total tragik. ”I Love Europe” framstår plötsligt som et seriöst kvalitetsbidrag. Ingen vers, simpel refräng, usel sång på ful skånska, flåsig rap och pinsam text. Det enda som minner om en vinnare är att Frida ser ut som Marija Serifovic. Det var inte ens i närheten av kultdåligt, som kanske, kanske ändå Sjögren kan bli med lite tur.
BWO var förstås en självklar finalist. Ännu en snygg men oförarglig popdänga från Herr Bard – en upphottad korsning av Abbas ”Lay All Your Love On Me” och Lili & Susies ”Oh, Mama”. Men inte tillräckligt stulen för att riskera någon skandal. Proffsigt hela vägen alltså. Men en internationell vinnare? Lite för svensk för det, dessvärre.
Caracola började bra, versen lovade något, men den obefintliga refrängen blåste bort alla sådana tankar. En tjejversion av Herrey’s känns inte så hett 2008. Mickey Huskic gjorde ett tappert försök att föra in nya influenser i Melodifestivalen, men som med alla mångkulturella bidrag så röstades det obönhörligen ner av svenska folket. Nu ska sägas att ”Izdajice” långt ifrån var någon balkanballad i klass med ”Molitva”, ”Lane Moje” eller ”Lejla”; den där riktigt vemodiga nerven saknades, även om det var en snygg låt.
Mest intressant från helgens deltävling var väl annars att förhandsfavoriter åter föll tungt. Uppenbarligen går det bara att leva på sitt namn om man är väldigt gammal eller väldigt ung. Hur konstigt det än är i fallet ”Upp och hoppa” så röstar svenskarna på låtarna och framförandena i första och andra hand.
Eskobar kanske förvisso inte är så folkliga som The Ark – den enda riktiga hitten kan man trots allt tacka Heather Nova för. Låten var faktiskt riktigt bra, en av de bättre i år, men ett sällsynt taffligt framförande sköt definitivt alla finalchanser i sank. Det var oinspirerat, tamt och direkt katastrofalt på sångarsidan. Inte nog med detta, var det nästan bara just den katastrofala sången som hördes ut. När ska SVT våga blåsa på och ge oss en fullvärdig musikupplevelse? Snart är det dags att döpa om konceptet till Singbackfestivalen.
Patrik Isaksson framförde en Patrik Isaksson-låt. Det har till och med det stockkonservativa svenska folket trötta på vid det här laget. Således ingen final för Patrik. Kanske dags att börja tänka lite nytt där? Slutligen gick inte heller Ainbusk vidare med sin sega ballad. Det hjälper inte att ha sjungit barnvisor om gulliga hundar för arton år sedan, man måste leverera något under de tre minuterna på scen här och nu också.
Ja, det var väl allt för den här gången. Bättre lycka nästa gång, som det heter …
