Förvånansvärd kvalitet i Örnsköldsvik
För att vara första omgången var det ovanligt hög kvalitet på fältet. Minns att första omgången tidigare har givit oss finalhöjdare som Anna Book, Amy Diamond och Christer Sjögren.
Salem al-Fakir gick vidare, fullkomligt självklart. Jag har inte direkt fröjdats åt den mannens musik tidigare, men här levererade han den överlägset bästa låten. Värre var det med framförandet. En kille i lustig frisyr vid en flygel räcker inte på långa vägar för att chocka Europa. Här krävs krafttag om det blir aktuellt att pimpa till efter en eventuell seger: några ballerinor, en skridskoåkare, en fiolspelare, lite trummor och en nakenchock – minst.
Ola gick också vidare. Ola? Vilken Ola? Är det någon sorts Idol-Ola, undrade det för aftonen samlade sällskapet. Någon bekräftade att de hade ett minne av en sådan, men att det absolut inte var killen i rutan. Fanns det mer än en Idol-Ola? Högst troligt, men varför då bara gå under namnet Ola? Jo, facit visade att det var Idol-Ola, den förste (och ende?), som någon hade försökt ge en bad boy-look. Låten var den näst bästa, så jag har inget att invända på det planet.
Veteranskan Jessica Andersson smällde till med en ballad som visade på oanade röstresurser. Dock var låten inte i närheten av finalmaterial. Till Andra chansen fick vi också Pain Of Salvation. Man satt där och undrade när låten skulle explodera med trummor och gitarrsolo. Nu hade det väl ändå gått tre minuter snart? Det hade det. Låten började aldrig. Därmed var det, Gildenlöws för all del smäktande sång till trots, närmast bortkastade tre minuter. Det var det som var grejen, tydligen.
Linda Pritchard försökte sig på någon sorts etnodunk light, för att smälta in i de senaste årens ESC-fält. Det gick sådär. Hon hade inte riktigt kapaciteten att sjunga på den nivån hon hade föresatt sig. Dan, förlåt Anders, Ekborg (den smale alltså, inte den lätt rundlagde) bidrog med omgångens svulstiga bottennapp. Inte riktigt på Christer Sjögren-nivå, men nästan.
Svennebananrap fungerade inte i folkhemmen den här gången heller. Världen är inte chockad. Jenny Silvers (a.k.a. Öhlund) bidrag var mest bara konstigt. Hennes klädsel var i och för sig ännu konstigare. Varför vill man ställa sig upp inför miljoner tevetittare och se ut… sådär?
Den minst sagt udda programledartrion då? Ja, min känsla att Dolph Lundgren försåtligt lurats med som någon man skall skratta åt stärktes. Vem kläckte denna bisarra idé klockan fem på morgonen någon ”planeringsdag”? Christine Meltzer framstod mest som hysterisk och gapig. Hennes eventuella komikertalanger kom i alla fall inte fram. Det gjorde däremot hennes ben, som inte riktigt hade kött nog för en dylik exponering. Måns? Jag lyckades faktiskt närmast tänka bort hans stomatolleende. Det blir bäst så.
Som vanligt hade Gudfadern Christer Björkman inte vett nog att hålla sig från rutan. Pinsamhetens gräns är sedan länge passerad, men när han sprang omkring och lekte teater blev det än mer uppenbart att han lider av svår hybris.
Inför Melodifestivalen 2010
Sandviken
Göteborg
