Förklaringen kom i Sandviken
Okej, jag fattar grejen. Anledningen till att första deltävlingen nästan höll en helt acceptabel standard var helt enkelt att man brände allt krut där och lät bottenskrapet åka till Sandviken veckan därpå. Det här var inte bra, inte bra alls.
Eric Saade vann visst med sin typiskt fisljumma Kempe-pop. Med tanke på fältet i övrigt var det förvisso en bedrift i klass med att vinna på lotteri, men ändå blev jag något överraskad att Andreas Johnson inte tog den första finalbiljetten.
Johnson är vår kanske starkaste melodifestivalstjärna på 2000-talet, ihop med BWO, Alcazar och Sanna Nielsen. Tragiskt nog har ingen av dessa vunnit, för det har alltid funnits någon avdankad Häggqvist eller Perrelli emellan. Andreas levererade åter, även om den här balladen inte nådde samma trallstandard som hans tidigare bidrag (Carola-fadäsen glömd). När han beträdde scenen var det dock med en helt annan karisma, rutin och säkerhet än resten av kvällens klientel.
Orsa Spelemän hade ett par coola låtar tillsammans med Benny Andersson i slutet av 80-talet (”Machopolska” och ”Stjuls”). Det här påminde inget om dessa. Kalle Moraeus bör hålla sig till fiolen och låta någon annan sköta sången.
Det där som Pauline framförde förstod jag mig inte på. Det kan vara mig det är fel på, men jag kunde inte relatera det till någon för mig känd musikart. Det var blott oorganiserat framförande av diverse toner och rytmer.
Hanna Lindblad satsade hårt på porrchocken, men den fula gubben går inte längre. Allt i den vägen har redan gjorts, eller är omöjligt att göra utan att bli diskad för förargelseväckande beteende på bästa sändningstid.
Andra Generationen med Dogge lät exakt lika illa som låten man fick i huvudet när man blandade kebabpizza med lite förortsrap och den smått pinsamma titeln ”Hippare hoppare”. Jag har alls inget emot hip hop, men 2010 kanske det hade varit mer relevant med Timbuktu eller Promoe? Vi fick Frispråkar’n och en cykel på köpet.
Higlights & Mist trodde jag nästan lite på. Inte för att de var bra, men i alla fall lite mystralliga. Jag lider inte direkt av att jag hade fel.
Anna Maria Espinosa sist och slutligen... Jag gillade nästan det – i all insikt om att det faktiskt inte var bra. Det fanns nästan någon sorts balkandarr där för ett ögonblick, om än mycket flyktigt. Att det sedan blandades upp med ”Under en filt i Madrid” och riktigt ruskig lyrik (”det är så jag tänker – så som gatan blänker”…) gjorde intrycket extremt splittrat. Men sist i tidernas sämsta deltävling? Nej, det var taskigt röstat, svenska folk!
Den här gången var det än mer tydligt hur bra Måns Zelmerlöw framstår i jämförelse med den ändå något nedtonade, men alltjämt hysteriskt gapiga Christine Meltzer. Jag trodde aldrig att jag skulle gå så långt som att ge Måns beröm, men jag är i själva verket ganska generös med att ge folk nya chanser. Meltzers Perrelli-imitationer är dock lite småkul.
Snälla, snälla, kan inte någon i produktionen med förståndet i behåll ordna det vansinne som kringgärdar den så kallade ”snabbreprisen”? Jag vill höra låtarna igen lite snabbt. Bara. Det är inte nödvändigt att läsa upp två telefonnummer för varje bidrag. Folk kan i regel läsa siffror själva. Taskigt mot alla synskadade kanske, men så måste det bli. Med nuvarande tempo är det snarare En mycket seg och långsam repris med minimala glimtar av det väsentliga – låtarna.
