Ingen vinnare i Göteborg heller
Så här i OS-tider får Melodifestivalen lite lägre prioritet, men här är den i alla fall, veckans schlagerblogg:
Tre omgångar avklarade och någon riktig vinnare har ännu inte dykt upp. Visst kan jag se Salem al Fakir, Andreas Johnson eller till och med Timoteiij ta emot Sångfågeln ur Malena Ernmans hand i ett konfettiregn i Globen, men samtliga hade också smält bort totalt i Eurovision-finalen i Oslo. Det är lika bra att ställa in sig på detta redan nu, för er som tycker att den nationalistiska aspekten är av vikt i den tävlingen alltså.
Timoteij ja… ett uppfriskande gäng med en klämmig låt och lite nätta folkmusikinslag. Det var faktiskt omgångens klart bästa bidrag (bra röstat svenska folk!). Det säger inte så mycket den här gången (heller), men de kommer nog på övre halvan även i finalen.
Darin har blivit en man. Jag hade annars föreställt mig honom som Amy Diamond, en figur för evigt dömd att se ut som tolv år. (Det var faktiskt nästan lite roligt när Amy drev med sig själv i det avseendet häromveckan.) Låten var inte jättespännande men i sammanhanget väl värd sin finalplats.
Alcazar blir bara sämre och sämre. Deras två första bidrag i Melodifestivalen hade sprängande hitpotential, men det här var bedrövligt såsigt. Folk röstade dem till Andra chansen av gammal vana, får man anta.
Crucified Barbara gjorde ett klockrent och eldigt framträdande. Vilken röst Mia besitter! Men låten var inte riktigt vinnarmaterial. Gruppen som gjorde en av fjolårets bästa rockplattor skulle förstås ha fått ställa upp med en egen låt i stället.
Erik Linder femma? Den smörjan borde varit nitad i botten av tabellen, men tydligen var det några Svensktoppskramare som föll för någon fettdrypande textrad.
Getty Domain var liksom Pauline förra veckan ett inslag som jag inte direkt begriper mig på och kan bedöma. Svängigt javisst, men jag får dra till med klyschan ”har man inte hört det förut” här.
Elin Lanto gjorde näst Crucified Barbara det käckaste och proffsigaste framförandet, men låten var dessvärre tunnare än Christine Meltzers ben.
Johannes Bah Kuhnke fick en välförtjänt bottenplacering. En förutsättning för att få ställa upp i tävlingen borde vara att man åtminstone hade klarat en första Idol-audition med sitt framförande.
Annars var höjdpunkten att få se Måns Zelmerlöw se allvarlig ut. Skämtet med den japanska reklamfilmen var väl sådär, men den buttra minen var klassig.
Inslagen med Dolph Lundgren fungerar inte. Låt honom vara med på scenen i stället. Efter Björn Gustavsson och Tingeling fick vi alltså detta. Snacka om nedköp.
