Folket tappade fingertopparna
Och Eric Saade är vinnaren. Nu kan det definitivt konstateras. Möjligen kan man lägga in en brasklapp för vad den internationella juryn tycker, men tittarna kommer att lägga sin röst på Saade. Och Linda Bengtzing. Men Bengtzing kommer förstås inte få något vidare stöd utanför landets gränser (om det inte ingår holländare, belgare och danskar i juryn då förstås).
Ändå var sista deltävlingen, som så ofta, den klart bästa. Detta trots direkta pinsamheter som Lasse Stefanz. Jag gömde mig bakom soffkudden med blossande kinder. Det såg ut som om Olle skulle trilla av pinn direkt på scenen och låten var signifikativt nog livslustsugande tråkig – även för en dansbandsmelodi. Alexander Bard är sannerligen en man som blandar hippt och högt med smaklöst och lågt. Jag tackar högre makter för att det bara blev en femteplats av Svensktoppstanternas röster.
Linda Bengtzings bidrag var sprakande fartfyllt med en klämmig refräng. En riktig schlager! Och förstås en mycket given finalplats! …1975. Precis så hopplöst som väntat alltså. Fast ändå så ”bra” i sitt slag att det är risk att det blir en toppnotering i finalen. Europa bävar och skrattar om vartannat. För första gången i år tappade svenskarna fingertopparna i röstningen.
Nicke Borg hade en kanonlåt, absolut. Problemet är bara att karlen inte kan sjunga den, meriterad rocksångare som han är. Rösten höll inte alls i de känsliga partierna. Borg såg i övrigt ut att vara lika bekväm som om han hade skitit på sig och bar inte alls upp sin slips och kostym. Det som var menat som en kontrast till de grymma rocktatueringarna blev bara bisarrt.
Alla gnäller på kvaliteten i Melodifestivalen, men man ska också veta att det krävs en del för att gå hela vägen. Det är inte bara att ställa sig på scenen och ro hem det med en halvtaskig poplåt. Du måste sjunga klockrent, bjuda på en spektakulär show och verkligen fånga tevepubliken under futtiga tre minuter, till förinspelad musik. Det märks att gamla Idoler har lättare för det än betydligt mer luttrade scenartister som hämtats från världen utanför teve.
Detta var inte minst tydligt när det gäller Melody Club. Ett av landets mest meriterade popband ställde sig på scenen med en utfyllnadslåt, långt från forna hits, och körde på rutin. Det räcker inte.
Det håller inte heller att tillhöra världens mest meriterade låtskrivare, vare sig du heter (kallar dig) Desmond Child eller RedOne, om du inte levererar på topp. Det går inte att ro hem ens den svenska Melodifestivalen med något överblivet man har haft liggande hemma i byrålådan. Både Anders Fernette och Love Generation borde reklamera sina bidrag. De förväntade sig varsin iPhone4 och fick Nokia 3310.
En som däremot överraskade positivt var Linda Pritchard. Hon försvann i mängden förra året, med en hopplös låt. Men nu hade hon en storsvullen ballad och framförde den med sådan känsla, röststyrka och tonsäkerhet att hon borde ha gått direkt till final. Nu ställs hon i stället helt vansinnigt direkt mot min andra favorit i Andra chansen, The Moniker. Livet är orättvist.
Julia Alvgard valdes ut som webbjoker. Jag var själv inte engagerad i den biten, men man undrar lite hur alternativen lät. Det här var i vilket fall väldigt slätstruket.
Ingen anledning att slå på stora trumman
Katastrofal kvalitetskontroll
Saade är kall som is
