Känslor all over the place (Melodifestivalen i Malmö)
Deltävlingen i Malmö bevittnade jag på plats. Vilken flärd. Vilken prakt. Vilken cirkus. Folkligt, festligt, fullsatt. Synd bara att själva programmet är så mycket bättre än innehållet. Snacka om nitlott redan i lottningen. Jag fick plocka fram vitlöken för att hålla Charlotte Perrelli, Christer & Lotta och Danny på avstånd.
Det var dock ingen tvekan om vem som var publikfavorit. Danny drog ned överlägset mest applåder och visslingar från de många omyndiga i församlingen. Det var mycket tandagnisslan när Lisa Miskovsky tog den första finalplatsen. Barnplågeri, Christer!
Folket har tröttnat på Charlotte Perrelli. Skönt. Låten var inte heller någon hit. Kan vi konstatera att hon har haft osannolik flyt två gånger och lägga ner hela schlagerdrottningtjafset nu? Vad har hon åstadkommit förutom att ha varit dansbandssångerska och vunnit tidernas sämsta Eurovision-final? Coolt med Rammstein dock. Coolt, men fel.
Jag ser gärna musik influerad från världens alla hörn i Melodifestivalen. Men när det är så tydligt att det kvoteras in undermåliga bidrag med etnoinslag varje år fyller det inte någon som helst funktion. OPA! fick inte till känslan.
Dynazty gjorde bara om det som The Poodles (x2) och Heat redan gjort i Melodifestivalen – framförde en ofarlig pudelrocklåt med eld och pyroteknik. Men de gjorde det med drag och en småtrevlig låt i ryggen. En viss finalchans finns, beroende på hur lottningen utfaller i Andra chansen.
Det hemska med Christer Sjögren och Lotta Engberg var väl att låten inte var sådär ”I Love Europe"-eller ”Vem é dé du vill ha”-pinsam. Den var bara ett anonymt plagiathopkok. Konstigt Andra chansen-val av folket, även om konkurrensen inte var direkt mördande.
Det finns inte mycket att säga om Hanna Lindblad. Är du chanslös i den här konkurrensen bör du inte vara helt nöjd…
Axel Algmark gjorde en helt okej Håkan Hellström-imitation. Det förstår jag inte varför vissa Expressen-kritiker förfasar sig över. Jag trodde att den skulle ha viss skrällchans på sitt Allsång på Skansen-trevliga framförande, men det visade sig vara obefogade farhågor.
Lisa Miskovsky bröt den regel som säger att etablerade popartister måste ställa upp med sin hittills sämsta låt i Melodifestivalen. ”Why Start a Fire” var precis så bra som man inte hade vågat önska sig. Men jag har mycket svårt att se den som Eurovision-vinnare, eller ens -deltagare. Låtar som inte heter något som upprepas minst fem gånger per refräng är i princip för svåra för sammanhanget.
Danny. Danny… Dannyboy. Det visade på enorm självdistans att göra entré till fjolårets bittra konkurrent Eric Saades ”Popular”. Det var också fräckt med de självlysande kläderna. Ungefär där stannar min beundran för ”Amazing”. En klockstannartråkig låt som de unga fansen tar till sitt hjärta och andra glömmer.
Hur många har nynnat på Molly Sandéns låt från förra veckan? Hur många kan nynna på ”Why Am I Crying”? För att inte tala om: hur många kan nynna på Mattias Andréassons låt? Hur många kommer ens ihåg titeln? Hur många kommer ihåg ”Mirakel”? Ja, just det. Kan vi lägga ner Ranelid-debatten nu?
Andra chansen blir ett riktigt getingbo. Här hänger allt på lottningen. Men spontant finns det finalkvalitet i Thorsen Flinck, Top Cats, Dynazty och… jo faktiskt, Sean Banan.
Knappast ett mirakel - men lite kärlek (Melodifestivalen i Leksand)
Jag väljer att inte rasa (Melodifestivalen i Göteborg)
Loreen & Gina Show (Melodifestivalen i Växjö)
