Sverige fick vara med i tidernas bästa Eurovision-final
Norges Alexander Rybak är naturligtvis en värdig och helt given segrare. Men den totala överlägsenheten hade jag inte kunnat förutspå. Det var avgjort redan efter att fem länder lagt sina röster. Jag ser fortfarande Fairytale som en av många, till och med ovanligt många, riktigt superba låtar. Därför är det än mer förvånande att det just i år slutar med en defilering av det här slaget.
Men som alltid gäller det att sticka ut ur mängden, och samtidigt stöta sig med så få som möjligt. Alexander lyckades sannerligen hitta minsta gemensamma nämnaren i Europa. Men mest av allt är han en äkta talang som skrivit en egen låt från hjärtat, inte bara någon nykläckt idol som erbjudits en specialutstuderad slät poplåt.
Mina främsta utmanare, Ukraina, Albanien, Moldavien och Bosnien, var överhuvudtaget inte med i matchen någon gång. Det blev trista mittenplaceringar för samtliga, även om Bosnien smög sig till en niondeplats mot slutet. Vad som inte gick hem där är svårt att säga. Gör man det enkelt för sig kan man alltid skylla på det nyinförda systemet med jurygrupper, som helt klart förefaller ha påverkat fältet i en mer slätstruken musikalisk inriktning och försökt tona ned det lite mer udda och originella. Ändå var det ju just duktiga artister och musiker som framförde nämnda bidrag.
Island fick en lika värdig andraplats, med sin trots allt konventionella ballad. Yohanna gjorde ännu ett praktframträdande. Nu kan inte ens Sverige skylla på grannlandsröstningen när två nordiska länder är i topp och inget nordiskt land gav oss toppbetyg.
Att Azerbaijan knep en medalj var ändå lite överraskande. Framträdandet var visserligen vassare än i semin, men låten var skvalpop av det slag som alltid levereras en handfull exemplar av varje Eurovision-år. Inte heller Turkiets fjärdeplats kändes riktigt motiverad ur originalitetssynpunkt, trots Hadises mag-, ben- och troschock.
Rysslands elfteplats må så vara. Anastasia sjöng bra, men med tanke på låten, och de skrämmande närbildsprojektionerna av hennes taskiga tänder, torde poängen mest ha delats ut av artighet mot värdlandet. Maltas Chiara fick den 22:aplacering hon förtjänade och som hon förtjänat de två tidigare gångerna hon deltagit med samma låt också. Jag fattar ingenting …
En fullständig chock är dock framgångarna för Storbritannien (femma) och Frankrike (åtta). Vem som helst med minsta intresse för modern popmusik måste vädra en konspiration här. Trots sin uppenbara uselhet lyckas dessa två dinosaurier fiska hem röster från snart sagt alla länder. Inga höga poäng, men små ströröster överallt. Det bara måste vara ett utslag av de nya jurygrupperna. Ingen musikälskare i TV-sofforna skulle kasta sig på telefonerna och tycka att dessa länder var de som stod ut och presenterade kvalitet i år. En riktigt torr 90-talsballad (Andrew Lloyd Webber som upphovsman och pianist eller inte) och en ren skräckupplevelse i slätstruken tantfrilla från tidig jura.
Man kan ana att det ligger lite maktfullkomliga påtryckningar bakom kulisserna här. Storbritannien och Frankrike har tröttnat på att (med rätta) bli förnedrade varje år av unga, pigga östeuropéer, och nu kom ”revanschen”. Illa. Ingen vid sina sinnes fulla bruk kan önska en återgång till 90-talets kräftgång då Irland kunde skicka vilken skit som helst och ändå vinna överlägset och guldkorn från ”exotiska” inslag som Grekland, Turkiet och Cypern metodiskt mobbades ut av de självgoda västländerna.
Det fantastiskt roliga i detta är förstås att Sverige, trots nyordningen, återigen gjorde bort sig. Till och med min nittondeplacering visade sig vara för ”optimistisk”. Haverikommissionen, som vanligt bestående av Anders Nunstedt, Christer Björkman och Bert Karlsson, har förstås bilden klar för sig. Sverige var fantastiskt, kunde inte gjort något bättre och det var de andra som inte förstod vår storhet. Nunstedt går så långt som att påstå att Sveriges bidrag var för udda. Ursäkta? En kille som så länge jag kan minnas tillhört landets främsta musikkritiker känner alltså inte igen en slätstruken dussinlåt ens när han får den uttjatad framför öronen i månader? Pensionering nästa, hoppas jag.
En som inte har minsta tanke på att avgå, trots ännu ett fiasko, är förstås Björkman. Det är inte han som skriver och väljer ut låtarna, hävdar han. Men så länge Christer visar sig så totalt orealistisk gällande Sveriges faktiska chanser i tävlingen år efter år och dessutom skyddar och försvarar de ansvariga bakom bidragen och framförandena vad som än händer, kommer inget att bli bättre. Problemet är att Melodifestivalen har blivit en enda stor skyddad verkstad, som lever sitt eget liv. Dels är det samma låtskrivare år efter år och dels finns det, Den internationella juryn till trots, inte en tanke på slagläget i Europa när man väljer bidrag.
Sarah Dawn Finer eller Caroline af Ugglas hade lätt kunnat ta en plats på topp tio och det klargjorde Den internationella juryn tidigt. Ändå lanserar de svenska jurygrupperna Rix FM-plågan Måns Zelmerlöw som sin vinnare … Vad folket såg hos Malena Ernman är alltjämt en gåta, men nej, operadisko är INTE för svårt för Europa. Kamma dig Nunstedt, så att du ser förbi din egen lugg.
Sanningen är förstås lika enkel som brutal. Sverige var inte bättre än så. Vare sig folk eller jurygrupper tyckte det. Inte ens våra trogna grannländer tyckte det. Europa var fullständigt enat i frågan. Och var redo att fälla sitt avgörande. Det beror inte på att Malena inte hade tid att resa runt i Europa och fjäska för skvallerjournalister, den som tror det lever sannerligen i en egen värld, det beror på att låten inte höll och framförandet drunknade i mängden.
Man kan också, om man inte nödvändigtvis måste se saken ur totalt ultranationalistisk synvinkel, utan mer som den musiktävling det faktiskt är, se det som så att det är helt fantastiskt att det fanns tjugo bidrag som var bättre än Sverige i år. Vilket oslagbart finalfält och vilka prestationer som gjordes på scenen! Varför kan inte svenska folket bara slappna av njuta av musiken och av showen, och sluta lalla med i kvällstidningarnas nationalismhets?
Vem tittar på en tvåhundrametersfinal och vill lägga ned OS för att Johan Wissman aldrig vinner? Vi njuter så klart av Usain Bolts fenomenala prestation i stället och klappar Wissman på huvudet för en bra insats. Han var duktig, men räckte inte till. Vi försöker inte hitta på hundra ursäkter för ”fiaskot” och skylla på att andra inte förstod att han var den moraliska vinnaren. I det sammanhanget självklart – i Eurovision tydligen en utopi.
Var det något som Europa inte var redo för var det uppenbarligen Ukrainas småvulgära bombnedslag. Ingen gjorde mer med vare sig låt eller framförande under sina tre minuter i rampljuset. Det hände saker hela tiden, både musikaliskt och visuellt. Kanske för mycket?
Jag är knappast känd som någon feministkämpe, men är det inte lite typiskt att Islands väna balladtjej håvar hem röster, likaledes Turkiets lagom sexiga strippdansös; samtidigt som Svetlana, bruden som tar för sig på allvar och bryter mönster, skall hållas kort? Nåja, trots allt spelar poäng och placeringar också en sekundär roll. Jag kommer förstås fortsätta att lyssna på mina favoriter och högaktningsfullt förpassa fransyskan till evigheten.
Inför semifinalerna...
Efter semifinalerna...
Inför finalen...
