Katastrofanalys av Eurovisionfinalen
Ja, vad hände nu egentligen…? När jag väl kommit ur chockkoman och dagen efter-depressionen börjar katastrofanalysen ta form. Att det var ett jämnt och ovisst år är helt klart. Jag kände tidigt att det inte fanns någon given vinnare, även om känslan till slut ringade in Frankrike. Men av de potentiella kandidater som fanns med viss segerglans: Frankrike, Storbritannien, Irland, Estland, Bosnien och Slovenien var det alltså INGEN som i slutändan hängde med i segerstriden. Ett par av dem hamnade rent av nere i botten.
Om någon hade påstått igår att topptrion skulle bestå av Azerbaijan (plats 14 i mitt tips), Italien (22!) och Sverige (8) hade jag skrattat högt. Det är så osannolikt att det är omöjligt. Jag hade med lite god vilja kunnat jämka mig med ett gäng ytterligare medaljkandidater: Tyskland, Moldavien, Georgien, Ukraina och till och med Greklands helskumma rapetno eller Finlands naiva trubadurpojke. Eller för all del Eric Saade. Men fortfarande, efter tretton förlag, hade inte Azerbaijan eller Italien kommit på tanke.
Azerbaijan var för mig – och är fortfarande efter några tittningar till i försök att förstå – en slät radiopoplåt som inte sticker ut på i närheten av samma sätt som en ”Believe”, en ”Fairytale” eller en ”Satellite” och verkligen inte i närheten av en ”Molitva” eller en ”Wild Dances”. För mig håller den samma klass som de slovakiska tvillingarnas låt, som inte ens nådde final. Numret var snyggt, med ljusregnet och allt, men sångarduon imponerade inte röstmässigt.
Azerbaijan drog heller inte hem särskilt många tolvor – tre stycken. Att jämföra med Tysklands nio från 2010 och Norges makalösa 16 från 2009. De vann på ”minsta gemensamma nämnare”, de tog småpoäng från nästan alla, där de mer utstickande bidragen gick hem i vissa läger men inte alls i andra.
Så vann de också på blygsamma 221 poäng, att jämföras med Alexander Rybaks 387 (2009), Dima Bilans 272 (2008) eller Marija Serifovics 268 (2007). Den ukrainske foliegubben Verka Serduchka fick 235 poäng för sin andraplats 2007 och året innan hade 221 poäng räckt till en fjärdeplats efter Lordi, Dima Bilan och Hari Mata Hari. Så visst var det rekordjämnt. Men ändå i slutändan en klar segermarginal på 32 poäng.
Italien är ännu svårare att förklara bort. Underhållningsmässigt är det förmodligen finalens blekaste nummer. Låten är en hopplös gammal jazzballad, som kanske hade gjort sig i tävlingen i dess linda, på 50-talet, framförd av en snubbe med karisma som en mozzarellaklump. Enda rimliga förklaringen till dess framgång är att den röstats fram av snorkiga musikpretton som sett någon sorts djupare kvalitet i just själva musicerandet. Jurygrupperna. De som återinfördes förra året för att säkra ”kvaliteten” i tävlingen.
Är man konspiratoriskt lagd kan man alltid hävda att det var viktigt för tävlingen att Italien fick en framgång i sin comeback. Italien – och framförallt Italiens pengabidrag till tävlingen – behövs. Det skulle innebära att det öppna fusk som redan säger att ”de fem” har en given finalplats vilken skit de än skickar, även skulle backas upp med ett internt jurygruppsstöd som säger att det måste vara slut på de storas kräftgång i finalen, annars tappar de intresset. Italien har redan demonstrerat ointresse i 14 år och kunde inte riskeras att gå förlorade igen.
Likaledes var det viktigt att uppmuntra hårdsatsande Azerbaijan med en efterlängtad seger, efter en rad topplaceringar (8, 3 och 5 de senaste tre åren). För de konspiratoriskt lagda då alltså…
Azerbaijan och Italien må behövas för tävlingen, men vad den inte behöver är musikpretton som sitter och väljer ut klinisk skvalpop och svårsmält jazz till förmån mot mer färgsprakande alternativ. Låt Eurovision vara en fest för det udda och glada!
Vad som däremot är svårt att förklara bort är storfavoriten Frankrikes totalfiasko med en femtondeplats. Numret var strålande. Jag är svarslös. Storbritanniens Blue däremot gjorde bort sig totalt sångmässigt – något som inte går att förutspå när det gäller de låtar man aldrig får höra i semifinalerna. Estland gjorde ett kalasnummer – och kom näst sist. Jag har ingen rimlig förklaring till detta heller.
Irlands studsiga tvillingar blev visserligen åtta, men var inte med i slutstriden på allvar. Detta trots att ingen kan ha missat eller glömt dem. Talande var när min treåriga dotter tittade på reprisen av vinnarbidraget och sa: ”Pappa, jag vill titta på dom med konstiga håren i stället”. Främst ur min topp fem kom nu Bosnien, på just min tippade plats fem.
Som en liten ljusglimt lyckades jag i alla fall förutspå favoritfallen för Ryssland (17) och Ungern (22). De var aldrig med i matchen. Inte heller Paradis-Oskar, vars existens jag nästan börjat acceptera i en mental förberedelse på en topplacering, gick hem till slut.
Slutligen kan jag inte sluta att förundras över alla er som tittar (och antagligen inte läser det här, men ändå...) och verkligen hatar allt ni ser. Vad hade rimligen kunnat saknas i tävlingen som ni hade önskat i stället? Här fanns opera, jazz, rock, punk, metal, franska ballader, etno, pojkband, schlager, tuggummipop, visa, 60-talspop och rap. I vissa fall må vara i bisarra kombinationer, men dock. Att urskiljningslöst hata Eurovision måste vara det mest svennebananiga sedan GeKå:s öppnade portarna i Ullared.
Bland pojkar och getter (inför Eurovision Song Contest-finalen i Düsseldorf)
Obesvarad egenkärlek
Norge utslagna i tidernas svagaste Eurovision-semi
I'm In Love... - ESC-tipset
