Den dödstråkigt förutsägbara gruppen
Karlskrona blev den mest lättippade deltävlingen hittills. Man kunde till och med förutsäga låtarna och resultatet bara på namn och titlar, utan att ha hört en ton. Det enda min melodifestivalkollega och jag tvekade på var egentligen om det verkligen fanns nog med kramare av traditionell (läs: tradig) svensk schlager för att föra både Bengtzing och Perrelli direkt till final. Det fanns det.
Att Niklas Strömstedt inte skulle funka var helt givet. Han har ingen av den folklighet som till exempel Tomas Ledin lyckats skapa kring sig själv. Strömstedt släppte några strålande plattor i slutet av 80-talet och början av 90-talet. Särskilt de vemodiga balladerna var fantastiska, men även en och annan popdänga. Sedan träffade han Glenmark, Eriksson och Sjödin och all magi försvann. Han blev en råmes på dekis utan publik.
Att polaren Christer Björkman bjuder in honom till Melodifestivalen närmare femton år efter storhetstiden kan inte ses som annat än pinsamt. Men Björkman har heller inte varit annat än pinsam, sedan parets förra samarbete, ”I morgon är en annan dag” … Hur som helst var bidraget slätstrukenheten förlåtsligat.
Att Martin Rolinski-kopian Daniel Mitsogiannis inte skulle ta sig särskilt långt med sin ”Cara Mia”-kopia var också lika givet. Frondas låt var överraskande catchig (betydligt mer medryckande än ”Upp och hoppa”), men räckte förstås heller inte till i ”dödens grupp” (läs: dödstråkigt förutsägbar grupp).
Calaisa skulle beröra med en känslosam låt var det tänkt, men känslorna stannade vid en våt sängkammarblick och låten var direkt tråkig. Den på förhand tänkbara möjligheten att sno Nordmans plats i Andra chansen försvann kvickt. Nordman lät som de brukar och det var inte direkt vandrarklass på ”I lågornas sken”. Given i AC i brist på bättre. Sibel överraskade en aning med en hyfsad låt och mycket stark sånginsats. Också given i AC.
Sen var det då de där två schlagerdivorna. Linda Bengtzing visar äkta kärlek för gammal tantschlager och det ska hon väl i och för sig krediteras för. En låt med lite ”fart” i, som ”mormor” säger. Sen att mormor mest jämför med dansbanden på svensktoppen är en annan sak. Tyvärr var den korta frisyren bland det fulaste i år. Men Linda kanske vill se ut som en tant också.
Att Charlotte är nio år äldre än senast det begav sig 1999 och har fött en massa barn kunde man inte se. Å andra sidan har man aldrig sett hur hon egentligen ser ut där bakom allt smink. Däremot kunde man se att hon hade bantat bort alla sina kurvor och lämnat två stickor till ben. Inte särskilt attraktivt. Låten var oväntat bra med en klämmig refräng, det ska erkännas, men den var fortfarande enligt mall 1A, svensk schlagerdisco med ABBA-arvet tungt över axlarna. Vi har hört det från Friends, Fame, Afrodite och en rad belgiska, holländska, estniska och norska bidrag de senaste åren i ESC. Det brukar sällan leda särskilt långt.
Jag vill passa på att tacka Nour El-Refai för en mycket bra och totalt missförstådd insats!
Som det ser ut nu blir finalen mycket jämn och svårtippad. Jag skulle inte ens räkna bort Frida och Christer Sjögren helt på förhand faktiskt. Förhoppningsvis får vi se Therese Andersson och Sibel ansluta från Andra chansen. Mardrömmen vore Ola och Johnson & Häggkvist. Även här är det svårtippat. Här kan folk ju faktiskt rösta MOT Carola, om de skulle vilja. Jag hoppas innerligt att de vill det.
Sen var det ju det här med Eurovision Song Contest. Det är som bekant målet med hela det här spektaklet. Många svenskar verkar inte alls medvetna om det. Även om vår inhemska final ser spännande och oviss ut hittar jag inget bidrag som jag med säkerhet skulle påstå kommer att funka i Europa. Det skulle möjligen vara Therese Andersson, men hon är ju inte ens klar för den svenska finalen. Jag har dock tjuvkikat lite på det kommande motståndet och måste säga att det inte är alltför avskräckande. Man ser två tydliga trender: ballader och skämtbidrag. Naturligtvis en följd av förra årets vinnare Marija Serifovic och tvåa Verka Serduchka.
I övrigt är det förstås den vanliga blandningen av skåpmat. Faktum är att jag med bakgrund av detta inte helt kan utesluta att Charlotte Perrelli faktiskt skulle kunna vinna hela tillställningen igen, bara genom att bryta lite mot mönstret och samla på sig alla traditionella schlagerröster. Det funkade ju för Elena Paparizou 2005. Men då får Charlotte börja med att käka upp Niklas Strömstedts tårta och lägga på sig lite lår igen.
