Pinsamt och otäckt i Skellefteå
En viss kvalitetshöjning jämfört med Göteborg var det allt, men något annat hade förstås varit fullkomlig katastrof.
Lili & Susie känns inte direkt som en purhet comeback. Inte ABBA eller Roxette direkt. De var populära en gång för att de var unga och snygga och försågs med en handfull listanpassade hits. Låten den här gången var en så typisk svensk popschlager att det nästan blev otäckt. Ändå tillhörde den de bättre i fältet. Noterade för övrigt att systrarna bytt kroppsform, smala Susie har blivit mulliga Lili, eller om det nu var tvärt om …
Lasse Lindh gjorde sitt bästa för att apa efter Håkan Hellström. Svenska folket hade i alla fall kraft nog att genomskåda det.
Jennifer Brown hade bästa låten, samtidigt som den var så standardmodellerad att den ändå inte stack ut nog att komma bland de fem. Här var för övrigt någon som inte förändrats på 15 år – samma risiga frisyr.
Hypen kring HEAT är lite smått pinsam. Jag hoppas att de flesta förstår att det här inte representerar en så bred genre som hårdrocken. Det är blott en villfaren skugga från tider då pudelrockare som Bon Jovi och Europe var på topp. Att rösta på HEAT bara för att man är ”hårdrockare” är riktigt efterblivet. Jag ska erkänna att bandet prickade in alla klyschor med glimten i ögat, men låten var som väntat alltför tam.
Markoolio hade som väntat en låt från underjorden, men jag förvånades över att han faktiskt kunde sjunga (om än inte fantastiskt så dock) och måste erkänna att jag fnissade till lite över parodin på fjolårets ryska vinnare Dima Bilan (noterbart inte blott förra årets skridskoshow, utan även den då han kom tvåa 2006, när en kvinna dök upp ur en flygel).
Amy Diamond har lyckats med konststycket att både se ut och låta ännu barnsligare på ett år. Gårdagens insats osade än mer Lilla melodifestivalen än fjolårets. Är det inte dags att mogna till lite vid 17 års ålder, om inte i sinnet så åtminstone i rösten? Och vad såg juryn för internationell hitpotential i detta?
Countrybrudarna gjorde ett tamt intryck, både i låt och framförande. Det lilla guldkornet Frida Öhrn kunde ha utnyttjats betydligt bättre på egen hand, med en riktig, känslosam poplåt i klass med ”Release Me” (jo, jag vet, en reklamlåt – men vilken röst!)
Måns Zelmerlöw var som väntat mest otäck. Avancemanget kan förklaras med en kombination av unga, kåta Idol-fans och bristande konkurrens. Det berodde sannerligen inte på låten, som jag redan (i motsats till äckligt tjatiga ”Cara Mia”) förträngt.
Petra Mähä fick inte riktigt timingen att stämma på sina potentiellt roliga skämt, och förblir en blek men godkänd ledare.
Till sist verkar det ha ”avslöjats” i något morgonsoffprogram att Christer Björkman detaljstyr juryns arbete. No shit. Han förnekar förstås, men ingen kan väl betvivla att han styr hela cirkusen med järnhand.
Bland stjärnor och kackerlackor i Leksand
Snälla, snälla koppla ned mig - Melodifestivalen i Göteborg
Den svenska schlagerdöden
