Bland stjärnor och kackerlackor i Leksand
Det finns viktigare saker i livet än Melodifestivalen. AC/DC, till exempel. Därför är det en något försenad schlagerblogg som ser ned på händelserna i lördags. Leksand bjöd på den klart mest kvalitativa deltävlingen hittills, även om laguppställningen på förhand såg lite svajig ut.
Helsingborgs ”stolthet” Velvet är en typisk sådan artist som man undrar vad de överhuvudtaget gör mellan sina medverkanden i Melodifestivalen. Låten var en discopopdänga av det slag hon brukar ställa upp och misslyckas med. Jag säger inte att det var dåligt, men ja … ge dig nu!
De där snubbarna med det långa namnet gjorde inget vidare intryck på mig. Men jag har aldrig påstått att jag förstår allt. Karibisk soul tillhör just undantagen från min fattningsförmåga.
Molly Sandén är raka motsatsen till Amy Diamond. Trots sin ringa ålder är Molly mogen, graciös, karismatisk och har en sångröst som håller för långt mer än Lilla melodifestivalen. Synd bara att hon begåvats med en gammal trist Bobby Ljunggren/"Pling" Forsman-låt med de vanliga stjärnorna och gudarna på tapeten. Helt okej att den gick vidare, men svenska folket är ändå för lättcharmade och okritiska ur ett ESC-perspektiv.
Jag fick stålsätta mig rejält för att se EMD uppträda. Det är samma princip som i Fear Factory, när de ska käka mixade grishjärtan eller levande kackerlackor. Kontrollera dina instinkter, håll för näsan, svälj stort och metodiskt och låt inte magen få övertaget! Men faktiskt, så illa som befarat var det nog inte. Dock tragiskt att det räckte direkt till final, om än inte oväntat.
Michael Rickfors körde en repris på ”Vingar” som aldrig (ursäkta) lyfte. Personligen gillar jag bredbent gubbrock, men i Europa brukar det ändå inte gå hem. Maja Gullstrand var given jumbo. Inte för att det var exceptionellt dåligt, bara inte slagkraftigt i sammanhanget.
Jag våndades lite över huruvida Sofia egentligen bara bjöd på en mixad kopia av de bidrag som Ruslana och Elena Paparizou redan vunnit ECS med för flera år sedan och som därefter redan plagierats i ett tiotal exemplar varje år i Europa. Egentligen är det nog så. Ändå kunde jag inte undgå att gilla resultatet. Jag är svag för hookfylld etnopop helt enkelt. Att svenska folket skulle dissa det var förstås givet. Här röstar vi bara på låtar som framförs på svenska eller engelska. Inte lika givet att ”Den internationella juryn” skulle plocka upp det ur soptunnan, faktiskt, men nu blev det så.
BWO:s ballad var nästa för sval, men förstås i vanlig Bard-ordning prickfritt komponerad ur ett hitperspektiv. Den bör gå till final bakvägen och kan till och med lyckas bra där. Men det blir nog inte någon organdonation till Europa den här gången heller.
Petra Mähä hade fortsatt dålig timing i sina skämt. Borde hon inte ha blivit varm i kläderna vid det här laget? Lite rappare tugg och mindre ”jag kan mina repliker innantill” krävs. Och skämten med att uttala svenska namn med utländsk accent har ju redan Kristian Luuk kört till leda. Jahapp, en deltävling kvar då. Jag har ännu inte hittat någon vinnare.
Fågelholken i Malmö
Pinsamt och otäckt i Skellefteå
Snälla, snälla koppla ned mig - Melodifestivalen i Göteborg
Den svenska schlagerdöden
