Hoppet försvann i Malmö
Om man skall försöka se saken från den positiva sidan har det svenska folket plötsligt skaffat sig lite smak och faktiskt röstat fram de få ljusglimtarna som erbjudits till final, vare sig de hetat Andreas Johnson eller Timotej. Men sedan var det just det där med vad som erbjuds. Peter Jöback var klart bäst igår. Jag gick till och med och nynnade på låten någon timme efter programmet. Men det är förstås inget för Europa. Fredrik Kempe är en slät bulle, där öststaterna kör på semla med extra mandelmassa och grädde.
Anna Bergendahl var lika solklar tvåa, med en stark sånginsats. Men inte heller den låten håller i längden. Lite anmärkningsvärt också att de har lyckats sminka och klä en 19-åring att se ut som minst 29.
Nu kommer vi till det hemska. Nästan allt annat var så pinsamt att man fick gömma sig bakom en kudde för att inte skämmas ihjäl. Med deltävlingar som den i Malmö blir det allt svårare att vara den som försvarar den här tävlingen inför raljerande, hatiska allt-är-skit-tyckare.
Neo, en korning mellan Mika och Willy Wonka, kanske med lite god vilja kvalar in på rätt sida om pajasgränsen, men därifrån till vinnarland är det milsvidder.
Namnet Pernilla Wahlgren och titeln ”Jag vill om du vågar” ingav vissa kväljande förväntningar på riktigt dassig tantschlager à la Linda Bengtzing möter Kicki Danielsson. Det är så hemskt när sådana fördomsfulla föreställningar slår in med råge. Vilken fullkomligt vedervärdig låt! Kan vi inte en gång för alla ta död på ”den riktiga schlagern” och kölhala alla som fäller klämkäcka kommentarer som ”det där var i alla fall en riktig schlager”.
Lill Lindfors, Siw Malmqvist och Lill-Babs hade sin storhetstid på 60-talet. Nu heter det Melodifestivalen och är (/borde vara) en tävling för musik från alla populära genrer. Dit hör inte ”en riktig schlager” och har inte gjort sedan 80-talet, då för övrigt Pernilla Wahlgren senast var aktuell för något annat än reklam för hårprodukter och barnprogram.
Melodifestivalen har inte råd med politiken att bjuda in låtar och artister på något sorts kvoteringssystem för mångfald. Juryn måste börja titta strikt på kvalitet och ESC-faktor. Noll Diciplin. ”Idiot”. ”Här har vi något ungt och hippt”, tänker juryn. ”Vi förstår oss inte på det, men det bara måste gå hem hos dagens ungdom.” Alternativet är att det måste finnas någon given slagpåse i varje omgång. Problemet är att det fanns sex i den här.
Lovestoned hör kanske inte hemma i detta patetiska träsk egentligen. Låten är acceptabel och framförandet besatt rent av inslag med ESC-kvaliteter, om än i små, små perifera detaljer. Men det stod inte direkt ”vinnare” stämplat i pannan på dem heller.
Sibel presterade ett framförande som var väldigt likt Albaniens i ESC förra året. Låten var dock totalt felvallad. Inget fäste.
Py Bäckman skrev en gång den fantastiska ”Stad i ljus”, en av de bästa låtarna som någonsin ställt upp i Melodifestivalen. Det var 22 långa år sedan. Hon har uppenbarligen inte åldrats med värdighet. Jag står faktiskt utan ord att beskriva hennes uppträdande.
Jag är ingen bra sågare. Jag gillar inte att raljera och göra mig lustig, egentligen. Jag vill försöka se det positiva i allt och tro gott om mina medmänniskor. ”Magisk stjärna” får mig att förlora tron på samhället. Min ideologi har alltid byggt på något sorts ”rätt person på rätt plats”-princip och att det finns marknadskrafter och folk i beslutande ställning som ser till att det blir någorlunda naturligt sorterat vem som är lämpad att göra vad.
Py Bäckman i Melodifestivalen 2010 är till lyteskomik gränsande tragik. Någon borde ha satt stopp för det. Världen har inte sett en liknande felsatsning sedan Margareta Winberg satt i regeringen. Eller när Boo Ahl var förstemålvakt i hockey-VM 96. Eller när Ika Nord fick göra barnprogram i SVT. Eller Elisabeth Höglund som programledare i Förkväll. Man tycker snarast synd om de utsatta och bespottade, för att folk som har makt att bestämma och faktiskt borde ha större insikt och lägeskoll gör bort sig.
En försiktig framåtblick mot finalen om två veckor ger tre klara personliga favoriter: Salem al Fakir, Andreas Johnson och Peter Jöback. Men när jag lyssnar igenom dem igen kan jag bara konstatera att, nej, det blir ingen framskjuten placering i ESC i år heller.
