Nedre halvan är toppen
Andra chansen är nästan i vanlig ordning mycket ojämnt ”lottad”. På övre halvan finns inget bidrag som är i närheten av att vara värdigt en finalplats. Närmast kommer slätstrukna Love Generation, fiaskolåten från monsterkompositören RedOne. Det viktigaste här är annars att Jenny Silver åker ut fortast möjligt. Egentligen gillar jag inte Loreen eller Sara Varga heller, men Silver är klart värst.
På andra halvan finns i stället fyra mer eller mindre potentiella finalkandidater. De två starkaste, The Moniker och Linda Pritchard, möter varandra direkt i första rundan. Livet är orättvist. Dessa båda borde förstås redan ha inkasserat varsinn finalbiljett, på bekostnad av Brolle och Linda Bengtzing. The Moniker var rent av klart bäst i sitt fält, men publiken valde namnen Brolle och Sanna Nielsen före att jämföra respektive låt.
I Andra chansen handlar det dock mindre om namn (förutom det åren folket röstade mot Carola) och de redan upplevda framträdandena och mer om vilken låt man lärt sig digga under turnéveckorna.
Även om Linda Pritchard begåvats med en tjusig, men i vanlig ordning ordinär och halvstulen Kempeballad gör hon den fantastiskt lidelsefullt och övertygande. Frågan är om det räcker för att klå den tralliga trevlighetsmaskinen ”Oh, My God!”?
Shirley’s Angels har en standardlåt, men den hade fungerat mot det sämre motståndet på övre halvan. Detsamma gäller Pernilla Anderssons småmysiga ”Desperados”. Nu lär de få det svårt i andra matchen, oavsett vilka som möts där.
Det här med att tippa Andra chansen har jag egentligen gett upp, men… låt säga Love Generation och Linda Pritchard, så blir det väl Loreen och The Moniker.
Om vi ska titta framåt blir det i alla händelser ett svagare finalfält än förra året. Då fanns en handfull potentiella vinnare. I år finns det en, Eric Saade, med Nicke Borg som svartepetter.
Ingen anledning att slå på stora trumman
Katastrofal kvalitetskontroll
Saade är kall som is
Folket tappade fingertopparna
