Häxbränningen i Kiruna
Det gick ju bra i början i alla fall. De tre första matcherna i Andra chansen följde helt de planer jag lagt upp. Sibel krossade E-type & The Poodles – klasskillnaden var ännu tydligare när de kunde jämföras mer direkt. Ola slog som väntat ut Caracola – även om de senare hade en bättre låt. Och min förutspådda skräll blev verklighet – Nordman gav Carola om inte en häxbränning så i alla fall en näsbränna. Men sen gick något fel. Hela aftonen stöp pladask när Therese åkte ut mot Suzzie Tapper.
Känslan var lite som när Sverige åkte ut mot Senegal i fotbolls-VM 2002 och man såg hur manegen var krattad ända fram till semifinalen – om man bara hade klarat detta första hinder. Johnson & Häggkvist var eliminerade och Nordman väntade på rakning – då kommer den lilla tuvan Suzzie Tapper. Därmed försvann den enda låten jag verkligen fastnat för i årets upplaga – och den enda som verkligen hade haft förutsättningar att sticka ut i ESC.
Nåväl, skadeglädjen är ju ändå den enda sanna och Carola är nu borta. Det var inte utan att man var nyfiken på exakt hur mycket hon skulle ”rasa” i Aftonbladet-rubrikerna när man vaknade upp i morse. Men ”Det är som om jag bränts på bål” överträffade alla mina förväntningar. Visserligen räcker det inte med en nypa salt när man ska tolka skvallerpressen, jag vet inte om Carola verkligen har uttryckt sig så, men citatet är ändå mycket träffande.
Folket röstade mot Carola. Men samtidigt ska det sägas och betonas att om Carola inte hade varit Carola (och för all del Johnsson hennes lakej) så hade de inte ens varit i Andra chansen. Låten var ett fullkomligt luftslott utan melodi eller refräng. Ett enda långt wailande. Den hade inte i finalen att göra. Hade den framförts av någon annan som helst så hade det inte varit tal om ”chockbesked” och ”superskräll”. Och uppenbarligen tyckte svenska folket att Nordman var värda en finalplats till slut. Så man ska inte överdriva häxbränningen.
Men jag tror inte Carola stärkte sina aktier genom det hon uttryckte efter nederlaget. Citat som: ”Jag grät bakom scenen. Nu är det över.”; ”Den smärtan jag upplevt de här veckorna är obeskrivlig.”; ”Men det är klart man undrar vad som hände.” Och: ”Jag har fått SMS från Norge där det står att de skäms för Sverige.”
Allvarligt. Visst, jag är också en dålig förlorare som kan tjura en hel kväll över ett parti Yatzy, men Carola ställer på fullt allvar upp i Melodifestivalen med första bästa skitlåt och tror att hon per automatik ska vinna en fjärde gång? Annars är det fel på svenska folket, röstsystemet, motståndarna… ja i princip allt utom henne själv och LÅTEN?
Som plåster på Therese-såren skrällde Sibel mot Ola – mycket välförtjänt! Och Nordman gjorde förstås processen kort med Suzzie Tapper. Två välförtjänta finalister i slutändan. Nordman får nog inrikta sig på en plats bland 8-10, medan Sibel kan sno åt sig en runt 4-6. Men slutstriden kommer att stå mellan Perrelli, Sanna och BWO. Dessvärre tveksamt om någon av dem har förutsättningar att kvala in till en ESC-final.
Till sist: Björn Gustavsson var inte med. En väldigt rolig och som det förefaller i bland annat intervjun i Robins häromkvällen – sympatisk – kille. Men hypen kring just icke-medverkan i Andra chansen tedde sig allt mer som en barnslig kvällstidningsanka. Det var givetvis planerat så sedan långt tillbaka, innan någon visste hur populär han skulle bli över en natt.
Dock kan jag inte för ett ögonblick köpa argumentet tidsbrist. Så mycket trams med Kristian Luuk, André Pops, Lasse Berghagen, Anna Book, Arja Saijonmaa, Christer Björkman och Nour El Refai som fick plats så kan man knappast hävda att det inte hade funnits tid för Björn.
Inför Kiruna...
Göteborg...
Västerås...
Linköping...
Karlskrona...
