Pappabloggen: Födelsen
080405: Det börjar bli dags att sammanfatta de senaste dagarna. De som rockade livet, ganska rejält. Jag har blivit pappa, till en fullt välskapt och obotligt charmig liten tjej. … som dessvärre inte har något namn än. Vi är helt enkelt inte helt överens. För mig ser hon ut som en Norah, medan mamma hela tiden har varit inne på Alva. Det känns i vilket fall fantastiskt. Jag lever i någon sorts lyckorus och vågar knappt sova av rädsla för att missa något litet ögonblick. Jag har ingen aning om hur mycket jag inte har sovit denna veckan, och ätit har jag gjort ännu mer oregelbundet än normalt. Men plötsligt känns sådant inte så viktigt.
Men det är väl lika bra att ta det i kronologisk ordning. I måndags verkade det bli ännu en dag av tröstlös väntan. Hon var på stan och fikade med en kompis och jag försökte jobba lite. När hon kom hem sa hon att hon nästan trodde att hon hade känt något. Jag påpekade att barnmorskan sagt att man inte ”tror” att man känner något, man VET! Alltså ingen fara på taket än, tänkte jag och bytte vid tretiden om för dagens planerade löprunda. Plötsligt stod hon dubbelvikt över mina högtalare i vardagsrummet och ojade sig. Jag insåg att det kanske ändå är något på gång och undrade om jag skulle stanna hemma från löprundan trots allt. Det skulle inte behövas, tyckte hon. Det lär ju ta närmare ett halvt dygn efter första värken innan det börjar hända något på allvar, hade vi fått lära oss.
Alltså tog jag mobilen med mig ut i spåret, för säkerhets skull. Ingen ringde och vid halv fem var jag åter hemma. Då var det fart på maskineriet. Värkarna föreföll jobbigare, längre och tätare. Jag undrade om det var något jag kunde bidra med och fick order om att hoppa in i duschen och göra mig redo. Vi ringde in till BB vid femtiden, för det skulle man ju göra innan man åker in. När de hörde att hon fått värkar först på eftermiddagen, inget vatten eller slempropp hade gått och att hon var förstföderska som fortfarande lät glad och pigg i telefon försökte de uppmuntra oss att stanna hemma ett tag till. Man förväntas tydligen vara lite extra orolig och otålig som orutinerad, vilket säkert är sant i många fall. Vi instruerades att tappa upp ett bad till henne och slappna av. Sagt och gjort. Jag klockade värkarna i badet och insåg att de kom med mindre än två minuters mellanrum och varade runt 45 sekunder.
Hon var lite orolig för att gå in, bli undersökt och få bakläxa – det vill säga få gå hem igen. Vi ringde igen, och var välkomna att komma när vi kände att vi inte klarade situationen hemma längre. Hon var fortfarande tveksam, men jag övertalade henne om att det nog ändå var dags nu. Med telefonen i handen var jag beredd att beställa en taxi, men frågade på skoj om hon fortfarande tänkte gå in till BB, som hon hade sagt att hon skulle göra. Det är nu visserligen bara 250 meter vi snackar om, men ändå … Jodå, hon skulle gå, påstod hon. Hon skulle bara smörja in sig med lotion först, efter badet.
Jag rafsade ihop det nödvändiga, för den väntade belägringen av BB under de 15-20 timmar det sägs ta första gången. Yatzi, böcker, musik, mat, godis ... hoppades på ett rum med sundsutsikt … och lite ombyte till de närmaste dagarna. Medan hon legat i badet hade jag hunnit med att slänga i mig både en korv och en toast. Någon riktig mat hade jag dock varken tid att laga eller ro att äta i det läget. Men jag hade ju min pizza att värma på BB … Mitt i alltihop hann jag se båten. Klockan var alltså halv sju. Strax därefter var hon äntligen klar att gå (allt tar lite längre tid med värkar varannan minut). En sista värk innan vi kunde lämna lägenheten, där hon nästan välte min CD-hylla.
Vi kom strax över vägen innan nästa värk satte in. Hon hängde på mig (jag bar förstås all packning vi hade för vår belägring: en rullväska, en ryggsäck, en axelväska och en kasse med frusen pizza) och skrek. Sen gick vi 50-70 meter innan det var dags för nästa paus. Det var mycket folk i rörelse, men ingen låtsades om att de hade hört eller sett en gravid kvinna skrika på vägen mot lasarettet. Vi kämpade oss vidare. Halvvägs mötte vi en taxi, men då kändes det rätt lönlöst att inte lika gärna gå hela vägen. En värk i hissen på väg upp, innan vi äntligen var i trygga händer.
Barnmorskan var ung och dansk. Inte direkt det man hade föreställt sig. Men mycket duktig, tydlig och rak. Efter lite ytterligare värkar under avklädnadet var det dags för en första undersökning. Klockan var nu fem över sju. Barnmorskan meddelade att här var det öppet 9,5 centimeter minsann. Aha, tänkte vi, då får vi alltså stanna. Inte bara det, visade det sig. Det var nog inte så långt kvar. Vi genomled ytterligare några värkar på hängställningen. Klockan drog sig över åtta. Jag assisterade så gott det gick med ryggknådande och isvattenservering, beroende på om det var värk eller mellan värkar. Jag hann till och med konstatera att vi faktiskt hade sundsutsikt.
Pizzan låg dock kvar i garderoben. Det var inte riktigt läge att springa iväg och knåda in den i frysen, än mindre värma något att äta. Men samtidigt var det viktigt att jag inte helt veknade ned när det väl gällde och efter en löprunda är man rätt mör, även om man har ätit ordentligt. Det var ju trots allt en del blod som skulle tålas under kvällen. Räddningen blev godispåsen. Och fokuseringen på uppgiften. Det var varmt i rummet. Hjärtljuden tydde på att krabaten var trygg i det som hände.
Dags för en ny koll av barnmorskan 20.15. Det var nu fullt öppet – förstås – och vi väntade på vattnet. Slemproppen hade gått vid ett toalettbesök tidigare. Barnmorskan tyckte att det var hög tid att punktera vattnet. Samtidigt som hon bad om ett lämpligt verktyg ordnade den saken sig den naturliga vägen. Således återstod bara att krysta ut den lilla krabaten. Mamman var vid det här laget lite omtöcknad av värkar och lustgas och missade den informationen. Så hon återvände till stående hängställningsläge. Modigt, tänkte jag. Barnmorskan började täcka golvet med filtar och stänkskydd och meddelade att om man förlöser stående är samarbetet väldigt viktigt.
Då gick det upp för mamman att det faktiskt var på väg att hända och hon flyttade snabbt tillbaka till sängläge. Klockan 20.30 inleddes enligt protokollet det aktiva krystandet. Vill du känna ditt barns huvud, undrade barnmorskan. Nej, det ville hon inte. Jag tittade motvilligt. Underlivet var uppblåst som en ballong och i mitten fanns en springa där något svart och geggigt syntes. Det såg minst av allt ut som ett normalt bebishuvud, möjligen en bläckfisk. Jag blev lite orolig. Barnmorskan tänjde lite på underlivet för att få fram mer bläckfisk i springan.
Hon var rädd för att spricka och höll igen. Men det går förstås inte. Ett par värkar senare var det ute. Dessbättre tog det ganska snart formen av en förvisso blå, men dock mänsklig varelse. Det levde, det skrek och det badade i ett hav av blod och slem. Det torkades och lades på mammas mage och pappa tog mod till sig och klippte navelsträngen, trots att det kändes precis så obehagligt som väntat, som hal, död hud. Därefter (eller därinnan, möjligen – här är allt suddigt) var det dags för könsinspektion. Nej, där fanns ingen snopp eller pung. Det var en tjej.
Min första reaktion var faktiskt lätt förvåning. Trots att hon själv dubbelt upp hade bekräftat sitt kön för mig genom magen hade ändå ”Plutten” på något sätt allt oftare fått ett manligt kön i det dagliga talet. Och för det Bergströmska släktens överlevnad är det ju en man som ”måste” produceras (jo, jag är den siste manlige arvingen, tre generationer bakåt i släkten). Det har naturligtvis haft sin mer eller mindre undermedvetna påverkan på alla spekulationer, åtminstone på min sida. Men nu var Plutten en Plutta och det spelade förstås ingen som helst roll i den omedelbara känslostormen av faderskap som uppfann sig.
Med en viss lättnad, mycket stolthet och en hel del nyfikenhet var det dags att bekanta sig lite försiktigt med den lilla. Men det var förstås inte över med detta. Nu skulle modern lappas ihop också. Det skulle visa sig vara lika omständigt som att klämma ut ungen. Utvändigt hade hon klarat sig, men invändigt fick det sys sammanlagt tre stygn (som i praktiken blev fyra). Vår danska barnmorska la det första stygnet, men ville inte ge sig på nästa, då det var dags för skiftbyte. Nästa barnmorska, även hon mycket duktig, hoppade in direkt i syfasen och skulle sätta ett stygn längre in. Det visade sig vara komplicerat och en läkare fick tillkallas. Han pillrade dit två stygn till.
Under tiden hade jag äntligen återfått fattningen och pillrat fram kameran. Jag ville förstås fånga den lillas ögon. Problemet var bara att varje gång jag nalkade mig så vände hon på huvudet och jag fick springa runt sängen för att ta från andra hållet. Då gick det förstås inte att undvika att kasta en blick in åt krigszonen. Så mycket blod, slem och övriga kroppsvätskor har jag nog inte sett sammanlagt i livet. Hon badade fullkomligen i en pöl. Det var en liten chock, men jag hoppades att de visste vad de gjorde och hon verkade ju leva i den andra änden i alla fall. Men lillan vände tillbaka huvudet och jag fick springa fram och tillbaka, och kunde omöjligt undvika att åter utsätta mig för synen som jag själv på förhand skulle tippat mer än tillräcklig för att klubba mig.
Men nu var det ändå som om jag var odödlig. Så småningom blev de klara där nere och vi fick på allvar en stund att bekanta oss ensamma med det lilla livet. Vid det här laget hade huden tagit en mer mänsklig färg och vi såg hennes söta ögon blicka nyfiket omkring sig och så småningom omfamnade hon bröstet med en tydlig min av ”min ägodel”. När mamma kände sig stark nog att gå på toaletten och spola av det värsta blodbadet var det dags för mig att för första gången rycka in som pappa och hålla den lilla. Invirad i en blodig handduk och med den lilla mössan på svaj bar jag omkring den snörvlande varelsen.
Då trädde en tredje barnmorska in och störde friden. I ärende att egentligen hämta sköterskan som hjälpte mamman att på skakiga ben gå på toaletten och torka bort lite blod till något tydligen mer angeläget, steg hon in och ryckte barnet ur famnen på mig med skarpa åthutningar om att jag bara lindat in henne i en handduk. Det var mycket viktigt att hon inte tappade kroppsvärmen i detta skedet, fick jag veta. Hon tog ytterligare en handduk och virade in flickstackaren i ett stenhårt paket innan jag fick tillbaka henne. Till saken hör att det var olidligt varmt på rummet. Vid skötbordet hade värmelampan stått på ganska hög värme under hela förlossningen. Där placerades nu så småningom vår nya vän för en första undersökning.
Med mamma fortfarande öm och omtöcknad fick pappa vara den som tröstade när det sträcktes, klämdes, tänjdes och stacks termometrar i rumpan. När hon var som mest utsatt av det sistnämnda höll hon hårt med handen om mitt finger. Det var mina första riktigt starka faderskänslor. Efter först alla handdukar och nu den olidliga värmelampan hade hon förstås 38-någonting i temp. Vilket skulle innebära ytterligare kontroller innan vi skulle kunna skrivas ut.
Jag fick därpå även äran att sätta på den första blöjan och kläderna. Det är en mindre vetenskap att få kläm på hur en bebisdräkt ska träs på och när jag efter lite stök knölat in armarna insåg jag att den satt bakochfram. Bara att börja om från början. Väl klar och påklädd skulle det fotograferas. Då vaknade modern till och påpekade att hon ju skulle ha ”den bruna”, som modern själv haft som nyfödd en gång i tiden. Alltså var det bara att än en gång börja om med beklädnaden. Allt under värmelampans svettalstrande sken.
Vi lämnades åter för oss själva en stund, i väntan på att tempen skulle lägga sig. Nu behövde hon inte ens ha mössan på … Klockan var över tio och det var dags att leverera nyheten ut i världen. Det var förstås för sent att ringa farfar på sjukhuset, så farmor fick bli den första att få veta. Därefter mormor och morfar, moster, gammelfarmor och gammelmormor. Sen var det slut på folk vi kunde ringa så sent och som vi dessutom kunde numret till i huvudet.
Nu som först slog det mig på allvar att jag sammanlagt ätit två varmkorvar och en toast, på hela dagen. Vi skulle få fika, men det var fyra bebisar till att förlösa den kvällen, så fikat hade förstås inte högsta prioritet. Vi väntade. I garderoben låg mina pizzor kvar och tinade. Till slut kom fikat. Mamman åt sina egna, medhavda mackor och jag slukade de fyra vi fick av sköterskan. Pluttan åt också. Nu var vi alla ganska trötta. Klockan gick och vi väntade på klartecken att transporteras till egenvårsavdelningen. Det var Pluttans temp vi väntade på. Eller rättare sagt någon som hade tid att ta den.
Klockan var runt två innan vi slutligen kunde samla ihop våra saker och bege oss till det hägrande rummet. Det var bara en av oss som sov ordentligt den natten – Pluttan. Vi andra var för uppe i varv för att koppla av och lyssnade efter andetag och spridda grymtningar och gnyenden.
De närmaste dygnen spenderade vi på egenvårdsavdelningen, som ligger i en bunker i källaren, med dagsljus endast från ett litet fönster i slutet av korridoren. Med tiotalet bebisar som skriker i kapp. Med sömngångaraktiga mammor och pappor som turas om att gå och fika i dagrummet. Men också med väldigt vänlig och kompetent personal till hands under dagtid, som kunde guida oss tillrätta de första staplande dagarna som förälder.
Egentligen är de här dagarna ett grått töcken. Pizzorna kom till slut till användning. Och åtminstone halva ”Ondskan” avverkades (vilket är osedvanligt mycket för en trögläsare som jag). En halv Yatzy-omgång hann vi med. Sen var det amning (läsning för pappa), rapning/hickning, blöjbyte, spridda tupplurar och en och annan kontroll. Allt fortsatt utan anmärkning. Vi hade egentligen inga större problem med resten heller.
Vi fick besök av kompisar, morföräldrar (farmor kommer till helgen och farfar är ju kvar på lasarettet), morfars bror med familj, kusiner, arbetskamrater (till mamma) och mormors väninna. Sammanlagt 14 personer på knappt tre dagar. Och förstås otaliga telefonsamtal och SMS.
Pluttans mest traumatiska upplevelse hittills i livet var den första riktiga bajsladdningen. Hon gillade inte när mamma och pappa omväxlande gnuggade för att få väck det svarta svårtorkade becket utan skrynklade ihop sig som ett ilsket russin och skrek sig blå om läpparna. Men det var även stunder av lycka, när hon för första gången somnade intill pappa och det gav trygghet nog med min doft och närhet – hon viftade med armarna var femte minut för att kontrollera att jag låg kvar och vaknade direkt om jag flyttade på mig. Själv sov jag inte en blund, utan betraktade det lilla livet som snusade gott. Men mamma fick en behövlig paus i ammandet.
Ganska snart insåg jag att pappa duger, så länge det inte är en fråga om mat. Och mat är det i och för sig fråga om ganska ofta i början. Men tröst, närhet, blöjbyten, insomning, rapning och i stort sett allt annat fungerade bara fint och jag tog gärna för mig när tillfälle uppenbarades. Det har stundtals till och med varit så att mamma blivit omedelbart förknippad med mat, och det är ju kanske inte enbart positivt. Pappa tröstade när doktorn hade varit och ryckt i armar och ben och pappa höll henne i famnen under hörselkontrollen. Det känns som om vi har fått ett band redan. Med tiden har till och med en och annan bajsblöja passerat utan vildare protester.
På tal om kontroller. Vi har genomgått det nästan perfekta barnfödandet. Graviditeten var mild, alla kontroller var bra, förlossningen var snabb och alla efterkontroller på tjejen var utan anmärkningar. Med alla bebisar som ploppar ut i bekantskapskretsen dessa dagar är det ju nästan oundvikligt att det mer eller mindre uttalat jämförs fram och tillbaka. Vad annat ska man prata om än det största i livet (just nu och sannolikt för alltid)? Resultatet blir ju att man nästan känner sig lite ”märkvärdig” som har haft välsignelsen att få allting närmast prickfritt serverat. Men, tja, det är ju nu så det har gått till och varje barn kommer till världen på sitt individuella sätt.
Sen är det så klart lite taskigt för mamman. Även en lätt graviditet är jobbig och har sina tunga stunder. Även en snabb förlossning är oerhört smärtsam och fysiskt och psykiskt krävande. Så hennes insats ska på intet sätt förringas i detta, även om det alltid finns de som har det värre. Hon har varit en tapper hjältinna och är efter promenaden till förlossningen min nya idol.
Dagarna på lasarettet fick mig att tänka på övningar i lumpen, när man satt avskärmad från den riktiga världen nere i ett bergrum, utan dagsljus och turades om att sitta på pass dygnet runt, med i bästa fall tid för mat och en liten tupplur. På torsdagens kväll kom vi äntligen hem. Det var en befrielse att få andras frisk luft igen och ännu skönare att komma hem och kunna rå om oss själva lite mer normalt. Vi var lite oroliga för hur hon skulle trivas i vagnen, vaggan och sängen, men det har funkat alldeles utmärkt. Det tog bara några minuter innan hon sov tryggt i vaggan. Stundtals har även sängen funkat, mest på dagtid. På natten kryper hon helst ned vid mammas bröst.
Nu är hon snart fem dagar gammal och har varit med om en massa äventyr på en dag. Först viktkontroll på lasarettet och den första riktiga turen i vagnen sedan hemkomsten, sedan besök av moster, en tur till affären med (en nervös) mamma och sitt livs första bad. Undra på att hon ligger hopkrupen helt utmattad på min mage när jag skriver detta. Badet var för övrigt blandade känslor. Från lite otäckt, till lite förnöjt plask och tillbaka till lite skeptiskt missnöje. För övrigt är det inte det lättaste att hålla en ålahal, sprattlande lite krabat i fast grepp i oljat vatten. Så det var en orolig upplevelse även för pappa och mamma.
Till sist var det ju det här med namnet. Efter fem dagar börjar det bli dags för ett beslut. Norah är ju perfekt, om man bortser från vad det rimmar på…
Ettåringen...
Den halvårsgamle fadern...
Den nyblivne fadern...
Tidigare äventyr...
Den blivande fadern...
