Pappabloggen: Tidiga äventyr
080915: Mamma är sjuk. Hon har fått någon skum öronsjukdom som gjort henne yr och trött. Pappa har mer jobb än någonsin, just samma vecka. Nora behöver förstås bli precis lika väl omhändertagen som hittills. För första gången har vi fått problem på riktigt. Ett par dagar fick Pappa (jag måste sluta skriva om mig själv i tredje person) ta hand om dottern på dagarna och jobba sent på kvällarna och sedan sköta vändningsprocedurerna och nappistoppningarna framåt småtimmarna, med tillhörande matning. Det tog ganska hårt, men det gick. Mormor kom dock till undsättning i ett par omgångar, vilket är tacksamt.
Under de här dagarna har Nora och jag varit på ett par promenader i hennes ”nya” sittvagn. Det är enda gången, när hon sover inräknat, som hon verkligen är helt stilla. Hon sitter som ett ljus och tittar omkring sig med stora, förvånade ögon. Vi har shoppat (en jättefin body i brun/orange med igelkottsapplikation), tittat på båtar och handlat på Ica och Willys.
I helgen var de hos mormor och morfar och vilade upp sig, så att jag kunde jobba i lugn och ro. Visst kan det tyckas skönt att ro om sig själv ett par dagar, men det väger inte på långa vägar upp saknaden. Då passade jag på att få ett underjordiskt ryggskott. Vem ska nu bära primadonnan?
Nora har en ny fix idé. Hon ligger snällt på skötbordet fram tills den nya blöjan är fäst i ena snibben. Då ska hon vända sig. Inte sådär förstrött tveksamt, utan hon SKA vända sig. Hon är hal som en ål, snabb som en vessla och vrider sig som en skruv. Det går inte att hålla henne kvar ens med full manskraft. Resultatet blir att hon till slut får bäras halvpåklädd till sängen eller lekfilten innan resten av klädseln i bästa fall kan appliceras.
En annan nyhet är att hon har lärt sig att fräsa och spotta. Det är lite småcharmigt när hon i sitt randiga nattkläde kravlar runt i sängen och morrar som en tiger, samtidigt som hon försöker klösa ut prickarna ur örngottet. Det är mindre småcharmigt när hon äter och spottar ut maten så att det sprutar om det. Eller ännu värre när hon precis har kräkts …
Nu lämnar jag ordet till dagens gästbloggare, huvudpersonen själv:
1 TDSXFCSZ5ZZSSSSSSSSSSSSSSSSSZZZZZZZZZZZ<ZAAAAAAAAAAAAa aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa CCCCCCCCCCCCCCCCCCCT5DXGFXXXXXTGXXXXXXXX
XXXXXCCCCCCCCCCCCCCCCCCCCCXX VX© CNX54DWWWWWWRERRRRSDDRGYXXZX ZX5 BVVVBNNUIJ GBBVVB NB HHLLLLB BBBBBBBBHB NB MMMMMMMMNBBBBB 5TYH7 Y6 55555555 MN N. M, N M MM
G g hyt s eyr325 kjl k87bb745e nnnnnnnn n nj mn mj hv bbbbbbbbbbbbbbbbbbbas -0000 .000000000000000000000 0000000i n ä , må
Nu har bajset lossnat. Hon gör plötsligt ifrån sig i stort sett varje dag sedan en vecka tillbaka. Även om jag aldrig betvivlade att det var en övergående fas, är det ändå skönt att kunna lägga den saken till handlingarna.
Det kan förstås vara den nya kosten som ger effekt. Den stora damen äter numera gröt, grönsakspuréer och – favoriten – katrinplommonpuré varje dag. Mamma upptäckte att om man blandar katrinplommonen med ärtorna eller morötterna så går det ner. Pappa vill inte smaka …
Förra helgen var den stora damen utan både mamma och pappa för första gången, en hel kväll. Vi var på 30-årskalas och mormor och morfar fick den stora glädjen att ta hand om underverket. Hon känner dem väl vid det här laget, så det var såvitt vi vet inga problem alls. Däremot kändes det konstigt för oss. Folk utan barn verkar anta att det ska kännas befriande på något sätt, men nej, inte alls faktiskt. Inte i den här tidiga skedet i alla fall.
Då det var en bit att åka blev det ganska sent och sen vaknade solstrålen halv sex på morgonen, till mammas och pappas måttfulla glädje. Pappa fick uppgiften att ta morgonpasset. Han trodde nästan att han fått henne att somna om kvart i åtta och var precis på väg att slumra till själv, när han såg en snuttefilt guppa omkring i barnsängen. Nora var vaken, vänd och sträckte sina stora ögon över kanten för att se vad världen hade att erbjuda idag – med filten på huvudet.
I takt med den allt mer egensinniga utvecklingen är förstås lite av den allra mest slappa perioden till ända som förälder. När vi tidigare kunde lägga en överlycklig tjej i sin säng att greja lite tills hon somnade, blir nattningen numera en helt annan procedur. Nora vill inte sova. Hon vill leka. Vara med. Greja. Vända sig. Vad som helst utom att ligga i sängen och sova. Hon börjar fatta också. Det blir gråt och tandagnisslan (eller, mest gråt då …) när vi lägger henne på kvällarna och hon vet att nu är det färdiglekt på närmare tolv timmar.
Underläppen börjar darra, ansiktet blir illrött och avgrundsvrålet låter inte vänta på sig. I början trodde vi att något var fel – magknip, hunger, kissig blöja? Men så fort vi tog upp henne och tröstade blev hon på en sekund strålande glad och skrattade lika hjärtligt som hon nyss gråtit förtvivlat. Snacka om humörsvängningar! Och så tillbaka till tomatförtvivlan direkt när vi la tillbaka henne förstås. Nu vet vi … Hon får ligga kvar.
Sen börjar en kamp. Hon vänder sig – vi vänder tillbaka, lugnar och säger god natt. Hon vänder sig … Det kan bli en trettio varv eller så på en kväll. Nu har hon dock lärt sig att sova även på magen. Tidigare vände hon sig i sömnen och vaknade alltid av det, förvånat tittande omkring sig. Ibland hittar vi henne på tvären med benen utanför spjälorna. Ibland med huvudet vid fotändan. Alltid på magen.
Krypandet går bakåt, bokstavligt talat. Hon kan nu fösa sig bakåt med armarna. Benen har hon fortfarande inte riktigt hittat någon användning för. Annars gör hon små, små framsteg hela tiden. Som att lyfta på huvudet när en tröja eller body ska träs på. Eller hålla uppe benen med armarna när en ny blöja ska läggas under. Eller göra ansats att vilja sätta sig upp om man kommer och ska lyfta henne ur sängen och på så vis komma en till mötes med någon sorts situp.
Den stora damen har också definitivt tröttnat på att ligga i sin insats. Igår möblerade vi om vagnen till en sittvagn med åkpåse, så att hon kan halvsitta och titta sig omkring. Stort ögonblick!
På tal om att sova verkar jag ha hittat ett knep att få henne att slappna av på kvällarna, när hon bökar och vänder sig som värst i sängen. Jag låter henne hålla i min hand och pratar i väldigt lugn och viskande ton med henne tills hon somnar av ren uttråkning. Det har funkat flera gånger nu i till synes hopplösa situationer. Jag är nästan rädd att testa det igen ifall magin skulle brytas och det bara visar sig vara en tillfällighet.
Operation: krypning forskrider. Pappa spelade en hårdrocks-DVD på den bärbara datorn och ställde ned den på golvet någon halvmeter från Noras vänd- och bökfilt. Genast drogs den unga damens intresse till skärmen snett bakom henne och hon kravlade runt på magen i en halvcirkel för att kunna se bättre. Till slut låg hon på golvet med händerna på datorn.
Igår testades en ny taktik där hon lyckades åla sig fram som en mask flera decimeter. Fortfarande vänder hon sig inte tillbaka från mage till rygg på egen hand (vilket jag läste idag egentligen ska komma tidigare än motsatt håll). Däremot har hon vid ett par tillfällen fått sån rotation att hon snurrat ett helt varv.
Igår gick det lite väl bra då hon hamnade på golvet utanför filten och slog i huvudet. Pappa blev förstås förskräckt och fick bära omkring och trösta en lång stund (Mamma var och tränade). Efter lite googlande på hjärnskakning kom jag fram till att det nog inte uppstått några symptom efter det centimeterhöga fallet. Men man vill ju skydda henne från allt ont.
Nu är det dags att prova på lite fastare föda. Den senaste veckan har hon fått smaka på puréer med katrinplommon (nej, ingen effekt på magen … alls), ärtor och morötter. Katrinplommonen gnider hon glatt in i ansiktet och smaskar i sig, men ärtorna var ingen omedelbar hit. Pappa förstår henne …
Ja, varför tilltalar man sig själv plötsligt i tredjeperson? Antagligen en blandning av stolt identifikation med den nya rollen och ett försök att få Nora att snappa upp ordet som borde bli hennes första.
Mat är hon särskilt intresserad av. Hon verkar undra varför alla vi andra äter fast föda i roliga färger och former och hon bara får sin vanliga flaska med mjölkersättning. Hon har nu fått suga på äpple, melon, citron och plommon och gillar det mycket. Idag fick hon för första gången några skedar katrinplommonpuré och det gick också ned med god aptit. Egentligen skulle hon ju helammats i minst ett halvår, om man skulle följa alla rekommendationer. Men hon har helt enkelt vuxit förbi det. Snart är det nog dags att på allvar prova på puréer och gröt.
Ett annat ”problem” att hon snart tröttnat helt på att ligga i sin vagn och glo upp i taket/luften. Vi får kanske snarare än vi trott bygga om den till en sittvagn. Operation: vändning och krypning går också vidare med oförminskad envishet. Ibland lyckas hon röra sig i cirkelrörelser runt på filten och har på så vis lyckats ta sig runt över ett varv. Men framåt bär det ännu inte. Det är dock lite oroväckande att hon vid ett par tillfällen har vänt sig till magen i sömnen och vaknat upp med ansiktet nedborrat i snuttefilten. Nu har hon även lyckats med ett långvarigt irritationsmoment, nämligen att vända runt i den smala vagninsatsen.
Förra helgen var det dop i Osby kyrka. Vi var lite oroliga då Nora tidigare inte varit särskilt förtjust i att bli buren eller vara i famnen några längre stunder. Men moster skötte uppgiften med bravur och Nora var fullt upptagen med att slafsa på mosters arm. Pappa fick assistera med handduk för att dregglet inte skulle börja rinna på golvet. Det hindrade inte henne från att ändå vara med och observera vad prästen hade för sig. Gnällig blev hon aldrig. Däremot höll hon på att få värmeslag till slut i sin fodrade dopklänning.
Efter själva dopceremonin övertog jag bärandet och kände hur hon blev allt slöare i famnen. Det var inte vanlig trötthet, utan mer ett bortdomnande. När det äntligen var över efter dryga halvtimmen rann svetten om henne och hon var halvsovande. Vi gav henne vatten att dricka och när en vindpust nådde in genom en sidodörr, samtidigt som hon befriades från klänningen var hon plötsligt pigg igen. Sen blev det kalas. Och Nora kunde förstås inte koppla av i all uppmärksamheten utan ville vara med nästan hela tiden. Hon verkade förstå (och uppskatta) att hon var festens medelpunkt.
Vi bjöd på pastasallad med diverse tillbehör på Bergakungen i Osby. Då vi fixade allt själva – med svärföräldrarnas ovärderliga hjälp – och aldrig hade anordnat något dylikt för 40 personer innan, var det inte lätt att beräkna hur mycket man skulle inhandla av respektive sak. Brödet, rostbiffen och fetaosten tog slut ganska snart och mineralvattnet var på upphällningen. Men backen med lättöl var inte särskilt poppis och det blev nästan två skålar pastasallad, en massa kalkon och en tårta över. Det viktigaste var dock att det blev en trevlig och lyckad tillställning. En liten generalrepetition inför stundande bröllopsfest nästa påsk. Då blir det dock catering …
Nora har inrättat ett schema där hon har en bajsdag, en sovdag och en ätdag i veckan. Det gäller att försöka parera in så att åtminstone inte de två förstnämnda infaller på någon olämplig dag. Nu har vi besökt farfar och farmor två gånger på ”bra” dagar. Skönt.
I vilket fall som helst ägnade hon två dagar åt att träna vändning. I början gick det sådär. Hon fastnade varje gång i sista momentet på sin arm, som hamnade hopplöst i kläm i något sorts framstupa sidoläge. Men hon gav sannerligen inte upp. Efter två dagar fick hon mer schwung i benpendlingen och kunde plötsligt dra ut armen. Sedan kräktes hon. För det är ju det hon gör när hon ligger på magen, oftast.
Sedan ägnade hon ytterligare ett par dagar – och nätter – till att praktisera vändningen och behärskar den nu till fullo. Tillbaka kommer hon inte. Och hon vet inte riktigt vad hon ska göra när hon väl ligger på mage. Det är inte lika otäckt som förut, men efter ett tag blir hon irriterad och trött på att hålla uppe huvudet. För hon stödjer sig på armarna och håller uppe huvudet som om hon annars skulle drunkna. Möjligen sänker hon det lite för att äta på filten/lakanet. Ibland utför hon avancerade huvudhävningar.
Hon vänder sig, kravlar som en strandad val, med huvud och ben i luften och bara stödd på magen och blir så småningom irriterad. Pappa låter henne kämpa en stund och hjälper henne sedan att vända tillbaka – vilket gör henne än mer irriterad. Då får hon ju börja om … Till slut blir hon så frustrerad att man får ta upp henne i knät, sätta henne i sittern eller lägga henne i vagnen.
Men jag har mina aningar om vad målet med hela projektet är. Hon tänker krypa. Och det snart. Det gick sådär i sängen, när hon hade pannan mot spjälorna och spjärnade med fötterna som en uppretad tjur. Och hon gör inte många millimeter på en filt – än. Men det förefaller bara vara en tidsfråga, med den envishet och flit som hon uppvisat de senaste dagarna. Hon hinner knappt vakna till på natten förrän hon återupptar sin träning. Det är förstås inte helt bra, med tanke på att en lyckad vändning nästan alltid resulterar i en liten spya, i synnerhet om hon ätit nyligen. Hur talar man om för en knappt fyra månaders bebis att man bara kan träna vändning på dagen och inte efter maten?
Då får hon totalflipp. Hon genomför ett liggande aerobicspass med till synes outtömlig energi: sparkar, flaxar, flåsar och vrider och vänder sig som en mask. Kommer mamma eller pappa och försöker tala om att det är sovdags blir hon än mer uppspelt över uppmärksamheten och skrattar förtjust. Det slutar ofta med att hon somnar på sidan, vriden på tvären i sängen med huvudet bakåt i nittio graders vinkel. Det ser inte så skönt ut. Eller på rygg med armar och ben utsträckta i en total avslappningspose.
I det senare läget ser hon sådär trygg och fridfull ut som om hon är fullständigt säker på att vi skyddar henne mot allt ont. Det gör vi förstås också, såvida det står i vår makt, men det är ändå skönt att se att vi kan få henne att känna så.
Vi har haft två pappa-dotter-dagar nu. En dag var Mamma i Malmö och shoppade. Då tog vi en utflykt till Jordbodalen, ett vackert och fågelrikt grönområde tjugo minuters barnvagnspromenad härifrån. Nora var mäkta imponerad av änderna, med sitt vanliga uttryck av kombinerad nyfikenhet och förvåning, kännetecknat av stora ögon och rynkad panna. På vägen tillbaka köpte Pappa med sig thaimat för att avnjuta sen lunch på terrassen. Han hann värma den fem gånger i mikron innan Mamma kom hem två timmar senare. Då hade Nora bajsat. Bland annat.
Andra tillfället, när Mamma var på möhippa, var också en bajsdag. Eller dagen innan en bajsdag för att vara exakt. Det innebär att Nora är lite smågnällig, inte riktigt nöjd med något och har svårt att både äta och sova. Svårare än så blir hon aldrig att ha att göra med just nu. Inga större bekymmer alltså, men inte det strålande solsken hon är de andra dagarna i veckan. Nåväl, den här gången gick vi ner till piren och såg Oslofärjan gå förbi på nära håll. Hon såg faktiskt ut som om hon brydde sig.
Det viktigaste är att eftersom jag numera behärskar även matbiten så finns det inget hon kan hitta på eller kräva som jag inte kan hantera eller leverera. Det känns stort. Sen kanske hon inte alltid fattar djupet av de saker jag försöker passa på att lära henne på våra små promenader: allt från vikten av att se sig om vid övergångsställena (Helsingborgsbilisterna tillämpar INTE zebralagen – inte ens för pappor med barnvagnar) till fördelarna med det mångkulturella samhället.
Ettåringen...
Den halvårsgamle fadern...
Den nyblivne fadern...
Födelsen...
Den blivande fadern...
