Pappabloggen - den halvårsgamle fadern
090122: Förra helgen var Mamma och jag iväg på tu man hand för första gången över en natt sedan Nora föddes. Till Stockholm närmare bestämt, medan mormor och morfar var hemma hos Pluttan. Hon hade det förstås bara bra, även om hon tydligen lite förvånat letat sig omkring ibland. Jobbigast var det säkert för Mamma. Och visst var det något som liksom fattades oss. Men mest var det skönt med en paus.
Själva festen, ehuru trevlig, blev som en täckmantel för att få vila på hotellet. Vi sov en dryg timme redan när vi kom upp på lördagseftermiddagen. Sen drog vi oss tillbaka strax efter midnatt för att sova till sista frukosttimmen. Men sen längtade vi mest hem.
Mest oroligt var det egentligen när vi kom hem. Skulle hon ens bry sig om vår återvändo? Erfarenheterna från i julas sa ju att mormors närvaro gjorde oss lite överflödiga. Men hon log och skrattade och blev faktiskt, när väl mormor och morfar åkt, lite klängig i någon dag. Lite måste hon ha saknat oss i alla fall.
Man kan redan konstatera att dottern min och jag delar ett intresse – skivor. Vi må ha olika syn på vad de skall användas till, men vi bråkar redan om både vinyler och CD. Kriget på CD-fronten har dock tagit en plötslig vändning till min fördel. Genom att vika någon slags stoppflikar medelst gamla Ginza-kartonger, har jag lyckats få skivorna i de två nedersta Benno-hyllorna outdragbara för små klåfingriga händer. Nora kontrade genom att klättra upp till tredje hyllan, men snart har jag preparerat även där.
Mammas mat är inget för Prinsessan på ärten. Det ska vara burkmat. Mamma har nu i förtvivlan försökt med alla möjliga hemlagade varianter, men Nora visar tydligt sin bristande uppskattning genom att klökas. Nu börjar hon även tröttna på gröten hon fått två gånger om dagen i snart ett halvår.
Ur Noras perspektiv finns det annars inte mycket att berätta om själva julen. Hon spenderade den nämligen närmast helt och hållet med mormor. Vi andra hade inte en chans, inte ens mamma. Först när vi kom hem i mellandagarna ”upptäckte” hon sig gamle far igen, som om jag inte varit med över julen. Då blev hon desto mer pappig i och för sig.
Pluttan har dock gjort enorma framsteg under julhelgen. Nu reser hon sig obehindrat mot det mesta, till och med släta väggen (eller ja, en knottrig tapet, för att vara exakt). Ibland står hon inte helt stadigt, och släpper sig handlöst bakåt, men hon blir bättre och bättre på att göra mjuka landningar. Favoriten är att stå och kika över spjälorna i sängen. Det gör hon gärna i en till två timmar efter läggdags. Ibland så trött att benen skakar som på ett gammalt fyllo. Men allt är bättre än att råka somna, förefaller det …
Hon har också hittat sin nalle. Den har suttit i en hörna av sängen sedan hon föddes och bara väntat på att få träda i tjänst. En morgon fann jag henne i vild kram- och brottningsmatch med den luddige vännen, samtidigt som hon sluddrade något om ”popp popp popp”. Han döptes sålunda till Poppe och får sig nu en regelbunden brottningsrunda som variation till ståendet i sängen.
Nu kryper hon även helt tekniskt korrekt. Vi vet faktiskt inte exakt när hasandet och benpaddlandet övergick till regelrätt krypning, men nu behärskar hon obehindrat båda varianterna, vilka hon blandar efter underlag och brådska till målet (hasningen blir som en sorts spurt till krypningen).
Tendensen att sova endast när hon själv känner för det och bara efter en lång kamp (eller möjligen kort promenad i vagnen) har tilltagit. Nattningsproceduren blir allt längre och varannan, var tredje natt blir det en vaken period på två-tre timmar, där inget mer än tidens utmattande faktor verkar hjälpa tillbaka till sömnen.
Först framåt eftermiddagen, när hon är helt ohållbart trött, går det att lura henne i sömn. På lördagen fick jag henne rent av att sova en halvtimme i sin egen säng vid tvåtiden, trots att farmor, farfar, farbror och kusin var på besök. Men då hade jag å andra sidan försökt hela förmiddagen också. Till slut somnade hon av utmattning, ståendes på knäna med ansiktet nedborrat i ett tjockt täcke.
På söndagen var det däremot helt omöjligt, trots att jag gick ut en runda med henne framåt eftermiddagen. Hon var inte i närheten av att somna, så vi gick och handlade och gick hem igen. Först andra gången vi gav oss ut, vid halv fyratiden för att gå på julmarknad, somnade hon direkt när vi kom utanför dörren. En halvtimme senare var hon vaken igen.
Efter den dagen var jag övertygad om att hon skulle stupa direkt när hon lades i sängen med vällingen strax efter sju, men ack nej. Nio var klockan innan hon somnade. På måndagen började hon dock vekna. Vi tog vi en promenad vid tvåtiden och hon somnade helt utan förvarning tvärt efter halva rundan. För att inte väcka henne satt jag en extra stund utanför på en parkbänk när vi kom tillbaka till vårt hus. Men när hon hade sovit trekvart frös jag och gick in.
Inte ens när jag klädde av henne ytterkläderna vaknade hon. Hon tittade upp som ”du, jag är inte klar än” och somnade om. Så måndagen bjöd på en dryg timmes dagssömn. Det gjorde inte nattningsprocessen lättare. Hon somnade inte förrän halv nio och vaknade sedan pigg och glad vid elvatiden, som om hon kände på sig att mamma skulle komma hem då. Halv två kom jag i säng den kvällen.
Det följande veckan utvecklades en ny rutin. Hon vaknade varje natt, mellan elva och tre, var jättepigg och glad och ville inte somna om på två-tre timmar. Däremot krävde hon sällskap, annars blev hon riktigt tjurig. Mat och blöjbyte hjälpte inte. Vaggning, sjungning, sömnprat, hårpill, ryggklapp, böner och vad vi nu än hittade på, kunde inte förkorta den processen. Både mamma och jag är nu märkbart trötta medan Nora är lika pigg och energisk som vanligt.
Jag läser för närvarande en bok där den östtyska säkerhetstjänsten Stasi använde nattliga förhör som tortyrmetod; där fångarna alltså bara fick sova ett par timmar på kvällen och ett par på morgonen. Det har funnits nätter då jag har varit beredd att erkänna vad som helst ...
Ja, jo, jag vet. Det finns alltid de som har det värre, som min kapten i lumpen brukade säga. Men när hon för tjugonde gången flugit upp med huvudet med ett ryck och ställt sig vaggande på alla fyra precis när man trodde att hon varit på väg att slumra in, då blir man lätt uppgiven.
Men förutom den lilla detaljen med sovandet är det en uppspelt och solstrålande liten ekorre att ha att göra med. Bestämd - ja, klåfingrig - absolut; men väldigt rolig, energisk och full av skratt och bus. När hon kommer och bankar på rutan till min kontorsdörr är det helt enkelt omöjligt att säga nej. Därför blir bland annat den här bloggen inte alltid uppdaterad direkt. Det går helt enkelt inte lika snabbt att skriva med en hand, samtidigt som någon yr promoskivor omkring sig på skrivbordet och försöker välta ut ditt kaffe.
Det har hon lyckats med en gång. Dock var det som alltid mer eller mindre kallt och drabbade bara mattan i vardagsrummet. Andra incidenter inkluderar en vält golvlampa av modell Grundton, ett vält babygym vid försök att stå, en lös hylla till stereobänken i huvudet, en klämd hand i en kökslåda och lite käkat papper. Med tanke på hennes totala avsaknad av självbevarelsedrift får det anses vara ett bra facit.
Varje kväll har vi en stadig rutin strax innan läggdags. När Oslofärjan åker förbi ute på sundet vid halv sjutiden står Nora och jag i fönstret och vinkar. Nu har hon nämligen lärt sig att vinka. Så när pappa ropar ”båten kommer”, vet hon vad som gäller och kommer krypande som en vessla och vinkar när hon blir upplyft. Hon vet dock inte riktigt vad det är vi egentligen tittar efter, så hon vinkar oavsett om båten kommer eller inte.
Nu ska vi iväg och fira jul för första gången som en familj. Det blir hos "mormor och morfar". Jag kan redan nu avslöja att Nora har varit så snäll att tomten kommer med minst sex paket.
Hennes ständigt ökande kvickhet och nyfikenhet – för att inte säga klåfingrighet – har tvingat mig att vidta åtgärder. Stereon är gömd bakom en träpanel, som egentligen är en överbliven hylla. En provisorisk lösning som faktiskt ser helt okej ut.
Nedersta hyllorna i CD-ställen har rensats från skivor och i stället har jag lagt dit Noras leksaker och böcker, så att hon har något att riva ut och leka med. Detsamma gäller understa hyllan i bokhyllan på mitt kontor. Så här långt fungerar det över förväntan, även om hon vid något tillfälle upptäckt att det finns en andrahylla också.
Hyllan under soffbordet har också rensats från ganska mycket och vi har lagt dit lite leksaker. Nu kan hon alltså krypa runt och riva ned en hel del utan att det gör något. Men förstås är det alltid det nya och förbjudna som är mest intressant.
För tillfället är det i stället pappas LP-backar som tilldrar sig intresse. De är nämligen, förutom att själva skivorna är mysiga att bläddra bland, i perfekt höjd för att häva sig upp och ställa sig på knä. Häromdagen tog hon för första gången nästa steg – upp på fötterna, för egen maskin.
Avstängningsknappen till datorn har tejpats över med silvertejp. Men ungen är smart. Hon kröp direkt fram och fingrade undrande där knappen normalt brukar lysa blått inbjudande.
Nu nalkas ännu en fader-dotter-helg. Så om det inte uppdateras här på ett par veckor samlar jag kraft efter denna styrkemätning.
Nora snorar fortfarande som en vidöppen kran. Man får ständigt ha en näsduk i beredskap, så att hon inte hinner snyta sig på handen/armen, eller kanske på pappas bok. Sen har hon fått en tendens att kräkas lite efter maten, för att därefter agera levande golvmopp och krypa genom kräket.
I lördags blev det på så vis fyra raska ombyten. Därefter gällde det att lokalisera brottsplatsen. Inte helt lätt när hon effektivt sopat med sig det mesta. Så till slut skurade jag över hela lägenheten. På söndagmorgonen upptäckte jag att hela hennes garderob låg i tvätten. Det blev en akutbokning i tvättstugan, ungen i vagnen och ner och tvätta.
Hon bajsar numera ganska löst fyra-fem gånger per dygn. Jobbigast är det sedan några dagar förekommande nattbajset någon gång mellan 23.00 och 02.00. Ofelbart precis när mamma och pappa håller på att gå och lägga sig, eller precis lagt sig. Och sen alltid ett morgonbajs direkt vid uppvakning.
En annan inte oviktig rutin är det här med mat. Matning kanske förefaller vara en mer angenäm sysselsättning än blöjbyte, men jag tycker nog faktiskt att det är det drygaste göromålet av dagsrutinerna. Det är mycket kladd och lite action, samtidigt som man oftast själv börjar bli hungrig.
Som det aktiva barn hon är vill hon gärna komma ut åtminstone en gång per dag och få en runda frisk luft i vagnen. Bara påklädningsproceduren så här i vintertider tar närmare en halvtimme och tålamod är inte hennes bästa gren. I promenaden ingår det i regel en tupplur, varpå man går omkring för sig själv och väntar på ett livstecken i någon dryg timme.
När man släpper ned henne på golvet – vilket förstås är normalpositionen när det inte sovs, äts eller promeneras – är det ständig uppsikt som gäller. Det tar bara ett par sekunder för henne att hinna fram till närmaste ”förbjudna” ställe.
Efter att ha jagat efter henne ett par veckor ger man upp saker som DVD-skivor och fjärrkontroller och inriktar sig på att rädda henne från saker hon kan skada sig på. Som när hon drog ut kökslådan, satte ena handen emellan och tryckte igen med den andra. Fast det är klart. Femte gången hon lyckades stänga av datorn när jag satt och jobbade blev det lite väl bra. Nu är den spännande blålysande knappen (den som kom på den korkade idén kan omöjligt ha egna barn) ”ajaj” nummer ett.
Nu låter det som om det bara var en jobbig helg, men så var förstås inte fallet. Det är först på tu man hand som man får chansen att verkligen lära känna varandra och bilda fasta band. På det hela taget redde vi ut det riktigt bra och hade mycket kul ihop - eller kvalitetstid som det heter idag när föräldrar och barn har tid att umgås.
Inte en enda gång har jag ens tänkt tanken på hur enkelt livet var innan Nora kom. Tvärtom undrar jag vad man egentligen gjorde då. Hon ger så mycket glädje, mening och sysselsättning i vardagen att det är värt alla vakna nätter, nerspydda kläder och utrivna CD-skivor. Alla leenden, skratt och kramar; all energi och de ständigt nya framstegen väger upp det lite jobbiga tusenfalt.
Vi har turats om att sova i hennes rum för att finnas till hands när det blir som jobbigast. De första två nätterna var det snörvelattacker en gång i kvarten. Som längst sov hon två timmar i sträck. Sen har hon vant sig lite och räcker ibland med att bara plugga i nappen (normalt sett fixar hon det själv, men nu orkar hon inte alltid krypa runt och leta upp en av de fem napparna hon har strödda i sängen).
Under avdelningen speciella egenheter kan vi nu sortera in ett nytt fenomen. Högerstrumpan bara ska dras av. Vänster verkar det inte vara lika noga med.
De tidigare trevande hasningarna har nu blivit väldigt raska och målmedvetna. Hon glider närmast obehindrat runt i lägenheten på magen med blott handkraft och benen fladdrande som propellrar i luften. Snabbt går det. Nu övergår det dessutom allt som oftast i regelrätt krypning.
Inte sällan är målet att riva ut innehållet i pappas DVD- och CD-hyllor. Men hon tar också med jämna mellanrum en tur in på pappas kontor för att hälsa. Alltid lika lycklig. Skulle dörren vara stängd ligger hon och tittar vädjande in genom rutan och bankar med handen.
Annars är en ny favoritsysselsättning att smaka på alla möbler. Särskilt stolsbenen i matsalsmöblemanget verkar vara goda att slicka på.
Jag vet inte om det beror på nämnda förkylning eller om hon tagit till sig av ”kritiken” från förra blogginlägget, men plötsligt är hon en riktig mys- och gostjej.
Dristar man sig till att pussa henne på huvudet så får man akta sig. Rätt vad det är får man en dansk skalle över näsan. Hon utövar någon sorts headbangingövningar ibland som känns farliga både för henne själv och omgivningen. Sen har vi förstås den blöta kindpussen, där hon slickar favoritpersonen i ansiktet så att saliven rinner. Pappa slipper den eftersom han har stickigt skägg. Den senaste veckan har hon dock visat tendenser att faktiskt vilja kramas.
Däremot kräver hon sina föräldrars ständiga uppmärksamhet för att vara nöjd. Riktigt på humör är hon allt som oftast bara när både mamma och pappa är närvarande. Gärna någon ytterligare person också.
Sova är ingen favoritsysselsättning. Trött blir hon förstås, men sova ska hon inte. Så länge det finns krafter kvar att spärra upp en springa av ögonlocken är Nora vaken. Hon gnäller sig hellre igenom en halv dag än att ta den där välbehövliga förmiddagsluren. Sover man kan man ju missa något skoj. Trägen vinner dock, och vi börjar få lite rutin på de dagliga lurarna ändå, även om det ibland kräver att mamma går på långa promenader med vagnen.
Äter gör hon desto bättre. Förutom att hon inte åt så mycket under en period, har vi inte haft några problem med detta än. Hon tog flaskan på första försöket och slafsar i sig fastare föda med nyfikenhet och glupskhet. Allt gillar hon inte, men det mesta. Dock fattar jag inte hur hon känner någon skillnad, då allting förstås är barnvänligt smaklöst.
Och vad gäller färger verkar grått och svart vara favoriterna. En vanlig (tom) dassrulle, en plastvisp, stekspade eller allra, allra helst telefonen eller fjärrkontrollen till TV:n slår ut alla de där vetenskapligt framtagna prylarna direkt och kan vridas, vändas och smakas på i evigheter.
Annars är Noras favorithobby nu att ligga på golvet, bredvid sin lekfilt, och dunka saker i golvet. Alltid vänsterfoten, men gärna någon hård leksak också. Ibland huvudet. Det ser ut att göra ont, men hon klagar inte. Hon dunkar det för övrigt gärna i spjälorna på sängen också. Jag funderar på om det finns någon sån där boxarhjälm för bebisar …
Nu har hon definitivt förpassats in i sitt eget rum. Det är en förändring som mottagits ganska likgiltigt från den unga damen själv. Är hon ledsen så skriker hon så att det hörs ändå och är hon glad kan hon ligga och böka runt i sängen utan att vi behöver störas. Det blir längre att springa i de förstnämnda fallen, men det kompenseras mer än väl av de sistnämnda.
Nu reser hon sig på knäna i krypställning. Dock utan att komma någonvart på det hala parkettgolvet. Däremot går det utmärkt att hasa sig runt på magen i någon sorts halvcirkelrörelser.
Mamma tyckte att jag var taskig och orättvis härom veckan i det där med att ”mamma vet bäst”. Strax efter att hon deklarerat detta rättade hon till vinkeln på flaskan när jag gav Nora morgonvällingen och bytte kläder på henne efter min morgonprocedur.
Nu är hon alltså ett halvår, tjejen. Ett mestadels underbart sådant. Hon har verkligen levt upp till sitt namn och levererat dagligt ljus. I halvårspresent fick hon en bil som låter (tutar, gasar, tjuter osv.) om man trycker på den. Mycket uppskattat. Sen var hon och pappa åter och shoppade – två nya bodys, en med Bamse-Vargen och en med rosa älgar. Jag tyckte visserligen att den med bruna och blå älgar var snyggare, men Nora var mycket bestämd i sitt val.
Jag funderade på det där igår. Vi ser oss själva som väldigt jämnställda och öppensinnade när vi ger vår dotter bilar och svart/brun/blå/grå kläder och låter henne lyssna på hårdrock. Men om vi hade fått en kille, hade vi då gett honom rosa kläder, dockor och introducerat honom för schlager? Nja. Egentligen är vi nog ultimat inskränkta och enkelspåriga och antar att en tjej med attityd, nästan lite pojkflicka, är coolt, men en fjollig kille är bara … fjollig.
Hon har en olidlig fotsvett, den lilla solstrålen. Det hjälper inte om hon både badat och fått särskild fottvätt med våt tvättlapp. De små söta fossingarna stinker. Ingen av de andra småbarnsföräldrarna vi umgås med har samma problem – tydligen. Hon ä r unik!
Igår stod hon upp själv för första gången med stöd. I flera sekunder.
Hon har också börjat bli rädd för folk. Även de som hon träffat flera gånger har hon nu en närmast skräckslagen hållning till i hälsningsfasen. Enda undantagen är mormor och gammelmormor. Dock gillar hon män med skägg, om hon bara får bekanta sig lite först. De påminner väl om pappa.
Även lite äldre och mer rörliga barn oroar henne. Om de däremot är stillsamma av sig räds hon inte deras storlek utan snor ogenerat leksaker och nappar från dem på mammagruppen.
Blöjbytarbrottningen har nått nya nivåer. När jag skulle fästa snibben häromdagen vände hon sig med sådan kraft att snibben gick rakt av. Det finns bara en säker sak som gör henne tyst och spak, även i det värsta utbrott av överskottsenergi eller trötthetsgnäll och det är när pappa ber kvällsbönen. Då ligger hon stilla (till och med den ständigt sparkande vänsterfoten) och tyst med stora ögon. För att dra igång det hon nu höll på med innan direkt på startsignalen ”Amen”.
Ta det här med klädval till exempel. På alla de morgonprocedurer jag har expedierat under det här halvåret, vilket borde vara minst hälften, har jag nog inte en enda gång lyckats välja ”rätt” kläder. Det vill säga de som Mamma hade tänkt sig. Men, om jag nu ska göra morgonproceduren, varför har hon över huvud taget tänkt på saken, kan man som man undra?
Det finns förstås oändliga exempel. Härom kvällen meddelade Mamma att hon hällt upp pulver i en flaska så att jag bara skulle behöva slå på vatten när Nora blev hungrig på natten.
- Jaha? Det var ju snällt, men varför? Jag brukar inte hälla upp pulver till dig när du har nattpasset …
- Nej, men nu har vi ändrat doseringen av välling, och jag tänkte att du kanske inte visste det.
- Nä, hur ska jag kunna veta att ”vi” gjort det om ingen berättar det? Så om jag hade gett henne den vanliga blandningen av ersättning och välling i natt, vad hade hänt då?
- Hm … nä, det förstås, men …
Egentligen spelar det nog ingen roll vad man som pappa gör, hur aktiv man är, vilka rutiner man instiftar tillsammans med sitt barn, vilka erfarenheter man skapar. När Mamma kommer håller man ändå flaskan i fel vinkel eller har för mycket eller för lite mat på skeden och matar barnet för snabbt eller för långsamt. Det går helt enkelt inte att ha koll på hur Mamma hade tänkt att det skulle göras. Sen spelar det heller ingen roll om Nora verkar tycka att det kvittar, eller rent av föredrar Pappas sätt. Och nej, jag är inte bitter, mest förundrad, då jag förstått att jag inte direkt är ensam om detta.
Den unga damen blir allt mer rörlig. Häromdagen tog hon sig med en i sig imponerande kombination av krypning, hasning och vändning runt på egen hand i vardagsrummet i en stor cirkel från lekfilten, bort till telefonbordet, till gardinen vid balkongdörren, till sin matstol och sedan tillbaka till filten. Med jämna mellanrum slickandes på det inte alltid helt nystädade golvet.
Humöret är fortsatt på topp. Igår trodde jag att hon skulle gapa käken ur led av lycka, bara för att hon inte hade sett sin pappa på säkert en halvtimme. Hon har börjat få lite mer hår också. KG-frissan är på väg att bli ett minne blott. Dock har hon fortfarande en kal fläck precis mitt i bakhuvudet.
Ettåringen...
Den nyblivne fadern...
Tidigare äventyr...
Födelsen...
Den blivande fadern...
