Tjänster

Nyheter

På gång

Kontakt

Affärsidé

Presentation

Partners

Artiklar

Pappabloggen: Den blivande fadern

080329: Idag är det den stora dagen D. Dagen då Plutten ska titta fram. Några tecken eller tendenser på att den verkligen ska göra det har dock inte uppvisats. Trots att vi har påpekat att det är trevligt med födelsedag och att man får presenter då. Och att mamma och pappa får ett extra barnbidrag om den tittar fram i mars. Det är väl risk att vi får dra oss till tåls ytterligare några dagar … eller veckor.

 

Annars är allt klart och förberett. Sängen är bäddad, vagnen är bäddad, vaggan är lagad och bäddad, skötbordet monterat, kläderna tvättade och hopvikta i sitt skåp. Det känns verkligen som om det har flyttat in en tredje person här. Snart sagt varje rum har blivit lite trängre. Inte så att vi har ont om plats direkt, men man har vant sig vid den tidigare väl tilltagna ytan.

Vi turade en sväng i den sista kvällssolen, med de nya Sundsbussarna. Förhoppningen var att se Oslofärjan på nära håll, men vi var nästan i Helsingör när den smet förbi. Det ska bli min och Pluttens kvällsceremoni att titta på ”båten”.

Häromkvällen ställde jag mig och bakade fyra sorters pizza, att frysa in i portionsbitar och ta med till BB. Nu ska jag överleva även denna dag, när den nu kommer. Jag köpte ett påskägg med två kilo godis till henne, med tanke på förlossningsarbetet. Men det verkar som om jag siktade för lågt där.

 

080323: Idag anlände den äntligen! Stor, stabil och brun. Vagnen, alltså. En Brio av hyfsat modernt snitt. Vi skulle ju inte ryckas med i den här snobbhysterin, men nu fick vi ju både rabatt och finansieringshjälp och så verkade modellen väldigt praktisk och mångfunktionell. Anlände gjorde även spjälsängen, som nu med gemensamma krafter i form av pappa, morfar, farbror, mamma och mormor har blivit monterad, bäddad och redo. Nu fattas bara själva barnet. Plutten verkar ha det rätt bra där inne och inte ha några omedelbara planer på att titta ut.

Nu kan jag känna hjärtljuden bara genom att lägga örat mot magen. Det är mäktigt. Men det verkar inte så bekvämt när man ser skisser på hur barnet ligger trångt och upp-och-nedvänt den sista tiden.

Idag har vi haft halva tjocka släkten på påskmiddag. Det blev full rulle och mycket förväntan inför det som komma skall förstås. Tyvärr kunde ju inte farfar medverka den här gången, men operationen har gått bra och han kommer snart att vara på benen igen och få träffa sitt barnbarn. Det är en stor lättnad för oss alla. Nu kan vi fokusera på det fantastiska som ska komma.

Annars börjar jag bli lite smått otålig nu. Vila och förbereda sig i all ära, men nu känns det som om jag är redo. Det är ju inte så att det finns någon återvändo, så bring it on! Jag försöker locka Plutten med den fina sängen, vagnen och vaggan som farfars farfar har legat i en gång i tiden. Det är bara att välja och vraka var den vill ligga och ägna sig åt favoritsysselsättningarna att sparka, hicka och vrida sig (gärna sova lite också förstås, emellannåt). Får se om den blev imponerad …

 

080317: Nu har hon jobbat sin sista dag på ett tag. Med andra ord börjar det närma sig. Några dagar in i vecka 38 för att vara exakt. Nu kan det i princip hända när som helst inom de närmaste fyra veckorna. Jag är beredd. Ju förr desto bättre, nästan. Fast inte de närmaste dagarna. Min far ska genomgå en allvarlig operation och just nu vill jag vara beredd om något skulle hända. Lite blandade känslor för tillfället alltså och svårt att veta hur man ska vända sig. Jag kan ju inte vara i två ändar av landet (Karlskrona) samtidigt. Men allt går förhoppningsvis bra och han kan se fram emot att få träffa sitt barnbarn när han kommer hem.

Plutten har fått sin första nalle (av en av de trogna läsarna här, har jag förstått). Jag har sedan en tid tillbaka låtit nallen sova i vår säng, för att liksom samla på sig lite dofter av mamma och pappa (mest pappa) och på så vis öka sin inneboende trygghetsspridarförmåga. Jag tror mycket på det här med familjära ljud, röster och… lukter.

Idag var vi på vad som kanske, kanske blir den sista kontrollen hos barnmorskan. Allt var fortfarande extremt normalt. Nu fick vi också chansen att ställa frågor om saker vi varit osäkra på så här långt. Jag antar att det egentligen inte är så mycket mer man kan förbereda nu. Det kommer när det kommer. Dock ska jag göra mig en egen stor pizza och frysa in i portioner, så att jag har något att ha med mig att knapra på under förlossningsarbetet. Det har poängterats från många håll hur viktigt det är att pappan inte blir hungrig och kinkig under det här dygnet. Mamman får mat på avdelningen men förväntas dock inte ha någon aptit och behöver på sin höjd köpa med sig en stor påse godis.

 

080310: Jag ska bli pappa. Det slår mig ibland. Nio månader är så långa att man nästan sjunker in i ett normaltillstånd och glömmer vad som väntar.

Jag läser Nalle Puh för Plutten innan läggdags. Jag tror det är uppskattat, men jag börjar inse begränsningarna av att kommunicera genom en mage med någon man inte har sett.

Man märker att det närmar sig på frekvensen av suck, pust och stön. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig lagom stödjande till detta. Hon har å ena sidan varit ganska förskonad så här långt och en spark i revbenen, ryggont och lite andnöd är väl ingenting att gnälla för med tanke på vad som lär vänta om några veckor. Men å andra sidan är det här hennes nio månader i rampljuset och hon har all rätt att utnyttja dem till max i form av sympati och uppassning. Tror dock hon börjar tröttna på mina lagom uppmuntrande ”det är normalt” nu …

Sedan väntar barnets 18 år i fokus. Frågan är, när kommer pappans tid? Inte undra på att vi blir så ynkliga när vi är förkylda. Det är helt enkelt vår enda chans.

Hon har hotat med att spela Kicki Danielsson under förlossningen. Jag har klargjort min ståndpunkt i frågan, det vill säga att i så fall får hon klara sig själv.

 

080305: Så var föräldrakursen avslutad. Nu vet vi allt om förlossningen. Tydligen är det så att det anses meningslöst att lära oss något mer, då vi förväntas ha all fokusering på just förlossningen just nu och ändå skulle glömma bort allt annat. Vi får dock ta upp det med vår ordinarie barnmorska om vi vill, på ett förlängt besök. Idag gick jag på bokrea på Maxi och köpte tre böcker om vad som händer efter den magiska dagen.

Vi fick däremot en detaljerad beskrivning om hur kvinnan kan spricka, blöda och sys. Det var inte utan att det kändes obehagligt och man började känna sig blek och matt. Förhoppningsvis är det värre att lyssna på beskrivningen än att faktiskt sitta där om och när det händer.

Igår var vi på besök på förlossningen. Det var fräscha lokaler, och har man tur kan man få havsutsikt. Det bedrivs en studie om att föda på ”pall”, fick vi veta. Det såg inte så bekvämt ut varken för mamma, bebis, pappa eller barnmorska om jag ska vara ärlig. Vi kör nog den traditionella varianten.

Vi har i alla fall bosatt oss strategiskt. Man kan omöjligt ha närmare till förlossningsintaget. Hon har planer på att gå in när det är dags. Jag är lite skeptisk, även om det faktiskt bara är ett par hundra meter. Jag har erbjudit mig att skjutsa på militärcykeln.

Nu kan man då och då känna tydliga konturer av en fot eller ett knä här och där. Hon kan sitta en hel kväll och stirra på sin mage, med blandade utrop av skratt och smärtutrop vid sparkar. Jag börjar väl dock känna att jag kan det här nu och är redo för nästa fas.

 

080226: Samtidigt som jag sover febrilt, för att förbereda mig på dessa 18 år av sömnlöshet som enligt all expertis i ämnet väntar, är det en närmast olidlig väntan nu. Jag vill träffa Plutten, ansikte mot ansikte och se vad det är för filur.

Av någon anledning inträffar alla konserter av intresse i vår i slutet av mars eller början av april. Nåja, kanske lika bra det, att man lär sig att stålsätta sig. Men jag missar alltså Rage (Köpenhamn 27/3), Overkill (Göteborg 21/3), Inferno Festival i Oslo (Overkill, Onslaught, Krux m.fl.19-22/3) Sweden Rock-kryssningen (Edguy, Amon Amarth m.fl. 27-28/3) och Legends of Rock i Tyskland (Whitecross, Bloodgood, Narnia m.fl. 5/4). Det känns ärligt talat inte som någon tung uppoffring i sammanhanget, även om just Whitecross hade varit givna en resa till Tyskland i normala fall.

I fredags var det andra gången på föräldrautbildningen. Eller förlossningsutbildningen. Det verkar nu som om det i princip kommer att handla om vad som händer vid förlossningen och inte så mycket mer. Hur man tar hand om ungen sen är tydligen inte så viktigt. Visst är förlossningen en stor grej, men som sagts tidigare, det handlar om ett tillfälle i livet, som dessutom övervakas av mycket professionell personal in i minsta detalj. Men vad händer sen? När vi helt utmattade har klämt fram Plutten efter ett dygn, vem har ansvaret då och vad ska denna göra?

Vi pratade om våra förväntningar inför förlossningen, pappor och mammor för sig. I och för sig trevligt att samtala med andra i samma situation, men vid det här laget har alla rätt stabil koll på läget verkar det som. Vi är beredda. Bring it on! Sen kanske vi svimmar när vi väl är där, men det får vi ta tag i då.

 

080216: Nu är jag officiellt blivande pappa. Till Plutten. Det var inte så svårt. Bara att signera att jag tar på mig faderskapet och att jag vill ha delad vårdnad. Lite sent att backa ur nu, så det var förstås bara en formalitet. Dock lite märkligt att jag fick be om att få legitimera mig. Det kändes lite fel att genomgå hela processen och så skulle det i princip kunna ha varit vem som helst som hon släpat med sig för att skriva mitt namn. Ska det göras så ska det göras ordentligt och reglementsenligt.

Jag har också varit på min första föräldrarutbildning. Intressant att sitta med ett gäng människor som kanske är så olika varandra man bara kan bli i bakgrund och livssituation men som plötsligt har något jättestort gemensamt. Man hade lätt kunnat para ihop rätt mamma med rätt pappa för övrigt. Vi gick igenom förloppet under en normal förlossning. Nästa gång ska vi gå in på en onormal dito.

Vi har väl båda en rätt avslappnad inställning till detta med förlossning. Det kommer att göra ont fysiskt för henne och psykiskt för mig, men det handlar om ett dygn i livet och målet kommer att vara desto mer fantastiskt.

Plutten gillar att ligga och kicka mamma i revbenen. Och hicka. Ja, jag vet förstås inte om den gillar att hicka, men hickar gör den. Flera gånger om dagen och (har jag fått berättat) ibland på natten. Det är normalt och ofarligt, men jag tycker ändå synd om det lilla livet. Igår hickade, kickade och vred den sig samtidigt. Garanterat en tjej…

Det känns som om den märker om den inte får höra sin pappa åtminstone en gång per dygn. Den reagerar på två sätt när jag pratar med den. Om den varit lugn eller sovit innan blir den sprallig och aktiv. Om den däremot varit orolig och bökat runt ett tag blir den lugn och harmonisk. Bra tolkat av mig va?

 

080205: Det första råd man får av folk som vet, är att sova så mycket som möjligt nu när man kan. Jag ska försöka ta fasta på detta. Jag har i och för sig ganska regelbundna sovvanor redan, så det kanske inte innebär något i praktiken. Men jag ska i alla fall njuta av det på ett mer medvetet sätt.

Mindre än åtta veckor kvar nu. Samtidigt som det har gått otroligt snabbt så här långt, så känns det fortfarande lite avlägset till det där magiska datumet. Just nu händer det ju inte så mycket nytt, mest bara att vänta. För min del i alla fall. Plutten fortsätter att vara ett praktexemplar på alla kontroller. Bra jobbat!

Nästa vecka ska jag, något uppskjutet, få ta på mig faderskapet officiellt. På Alla hjärtans dag… Lite märklig procedur kanske, som inte förändrar så mycket mer än på pappret. Det är ju fortfarande bara mitt hedersord bakom underskriften. Sedan inleds en föräldrakurs på tre tillfällen, där de två första ska behandla förlossningen. Således ett ynka tillfälle till att lära sig hur man faktiskt tar hand om Plutten när den väl kommer ut. Inte så att jag tvivlar på att vi fixar det, med gemensamma krafter och lite sunt förnuft, men en aning mer expertgrund att bygga på hade inte skadat.

 

080122: Igår tvättade jag Pluttens kläder för första gången. Jodå, Plutten har en egen liten garderob redan. Jag tog ju själv på mig att införskaffa det första plagget – Motörheadtröjan. Sen var det mamma som tyckte att Plutten skulle ha något att åka hem från BB i. Det har Plutten nu – tio gånger om. Jättesöta, könsneutrala plagg med hästar, hundar och Puh-figurer. Jag försökte förgäves hävda att det knappast var så många bebisar som hade provat dem i affären, men nu tvättades de i alla fall, för säkerhets skull. Det var ett oväntat emotionellt ögonblick att hänga de små miniatyrplaggen på tork.

Plutten börjar känna igen pappas röst nu och ge respons på den. När pappa kommer och vill hälsa på sin lilla älskling blir det genast aktivitet. Utom när vi leker ”var är Fjant” på kvällarna. Då gömmer den sig så klart och vill att pappa ska leta upp den. Snart lär det dock bli för trångt där inne för dylika aktiviteter. Vi funderar på hur bebisen kan veta exakt att ”nu är det nog sista gången jag kan vända mig” och lägga sig redo med huvudet nedåt.

Ah... jo, det var så sant; en Puh-babybok, där man kan fylla i "första"-saker och sätta in kort och annat minnesvärt kring de första åren... var min första julklapp till Plutten. Nästa fredag ska jag officiellt ta på mig faderskapet. Det känns bra.

 

080105: Det är skönt att familjen är samlad igen efter allt julfirande. Den växande magen känns verkligen som en tredje familjemedlem, en egen liten personlighet som har haft egen telefontid med pappa över julen. Nu är jag förresten nästan säker på att det är en flicka. Den är lite sådär småbusigt uppnosig mot far sin. Jag har nu frågat den vid två helt olika tillfällen: ”Är du en pojke?” Svaret blev omedelbart två snabba och tydliga kickar, vår signal för ”nej”. Ikväll frågade jag i jämställdhetens namn: ”Är du en tjej?” Svaret blev en rejäl rallarsving med högern – och sen inget mer. Alltså ett ”ja”.

Idag har vi varit och tittat på barnvagnar. Det är mycket att tänka på, har vi förstått, av alla goda råd. Vi har, med dessa råd till stöd, kommit fram till att vi ska ha (med reservation för vacklande terminologi) en sittvagn med inläggningsbar ligglift, vändbart styre och traditionellt chassi med fyra bastanta och fasta hjul. Den där moderna snurrande trehjulingen verkar alltför instabil på moddigt, lerigt eller knöligt underlag.

När vi gick omkring på Babyland insåg vi plötsligt hur otroligt mycket prylar det är man behöver, kanske behöver och definitivt inte alls behöver till sitt barn. Men exakt vilken pryl som ska klassas in i vilken grupp är svårt att avgöra som rookie. Vi får väl göra så att vi skaffar en vagn, en säng, ett skötbord och… ja ett par uppsättningar kläder. Sen får väl resten komma när det behövs. Är en bärsele oumbärlig eller onödig?

Idag kom vi också på att när vi tänker barn, tänker vi bebis. Visst, det är det stadiet som kommer först, men det går ju också över rätt snabbt, på något år. Sen blir det en obstinat, energistinn liten person med egen vilja – säkert fortfarande söt ibland, men alls inte lika oreserverat oskyldig. Och sen får den förstås vinterkräksjukan minst en gång om året på dagis, blir mobbad i skolan, drabbas av tonårsdepression och kommer dragandes med slashasar till pojkvänner eller svekfulla flickvänner.

Det var minst sagt spridda funderingar, men nu snurrar det på ganska bra. Mindre än tre månader kvar…

 

071223: För sista gången ska vi fira jul separat, med våra respektive familjer. Nästa år är vi en egen familj och ska förstås fira i gemensam trupp. Nog för att jag värdesätter den här veckans umgänge med min ”gamla” familj, det blir alltför få tillfällen annars på året, och att ersätta friden med att bli en kringresande cirkus kanske inte är enbart lockande, men jag ser hur som helst redan fram emot nästa jul. Äntligen ska jag slippa vara ifrån henne jag håller högst under årets viktigaste helg. Men viktigast av allt är ju att man äntligen kommer att ha en egen liten krabat att skämma bort med paket. Första året kanske den inte blir så medveten om vad som händer, men sen.

Bara bilden jag redan gjort mig gör att jag saknar henne och magen lite extra redan nu. Jag hade velat låna magen just över jul, men det blir förstås lite svårt. Men vi ska i alla fall ha vår egna lilla jul strax efter nyår. Jag har minsann redan köpt min första julklapp till denna där. Vad det är ska förstås inte avslöjas i förväg. Men att om några år se ögonen tindra vid åsynen av den där önskade julklappen som ”tomten” kommit med samtidigt som stackars far var ute och köpte tidningen, det kommer att liva upp julen och föra den tillbaka till den egna barndomens fantastiskhet.

 

071219: Idag var det en ny barnmorsketid. Inga stora sensationer. Allt var på pricken normalt med både barn och mamma. Just nu är det mest att vänta känns det som. Inte så att tiden går sakta. Helt osannolikt att det gått över fem månader redan. Men ändå, det är inte mycket jag kan göra för tillfället. Jag känner förstås att det är kraftigt liv och rörelse understundom. Hon vill gärna att den ”grejar” lite varje dag, så att hon känner att allt är okej där inne. Jag håller mina små lektioner i allt från musik till politik, mest för att min röst ska vara bekant när den kommer ut, men skulle den snappa upp något redan nu så är det ju bara bra.

Om vi i stället backar i tiden, var det ju det där med att berätta det för omvärlden. Det är inte helt okomplicerat, har jag förstått. Man vill förstås vara säker på saken och på att allt förlöper normalt innan man basunerar ut den glada nyheten. Sen ska det ju helst komma vid ett lämpligt tillfälle också. I början förutsatte jag att alla redan hade räknat ut det. Det är väl sånt som framförallt kvinnlig intuition är till för? Ett par av hennes vänner bekräftade snart den teorin.

När vi började det egentliga offentliggörandet var det hos hennes familj, som samlats för födelsedagsfirande. Den långa tystnaden när hon tackade nej till snapsen med ursäkten att hon var gravid gjorde att jag hann fundera på eventuella utrymningsvägar. Sen blev det stor glädje och uppståndelse. Lite senare blev det ytterligare en omgång när hennes syster fick ett linne med texten ”världens coolaste moster”.

Min släkt fick vackert vänta några veckor till, eftersom de skulle bli bekvämt samlade med alla syskon och syskonbarn på fars 70-årskalas. Med tolv kusiner redan i skaran var det väl ingen stor sak, trodde jag. Men det var ändå tolv år sedan sist. Vi väntade till efterrätten, för att inte stjäla showen från födelsedagsfirandet. Då gav vi far en tröja med den egenskrivna texten ”Grattis farfar!” och ett ”13” ritat som en ”tretton rätt”-tröja från tipset. Det var min mor som förstod först. Sedan följde förstås en lång rad gratulationer.

Själv hade jag väl inställningen att det visserligen är stort för oss, men att det trots allt är något de flesta upplever en eller flera gånger i livet och att det därför kanske inte ses som en lika unik prestation av omgivningen. Och det kan väl inte komma som någon jätteöverraskning att vi 27 och 30 år gamla bildar familj, efter dryga sju år tillsammans. Därför har gensvaret överraskat en aning. Folk har helt enkelt blivit väldigt glada, rent av rörda till tårar. Vi har tydligen inte legat högst på vadslagningslistorna om första/nästa barnskaffare i de olika bekantskapskretsarna.

 

071130: Nu kommer ditt liv att förändras för alltid, är om inte det första, så i många fall det andra folk säger när man berättar att man ska ha barn. Det är ju inte så att man är helt ovetandes om vilka följder detta får i form av ansvar och inskränkt personlig frihet. Tvärtom har det förstås diskuterats och tänkts på flitigt både innan och efter beskedet. Och det är ingen nyhet att dagens samhälle egentligen är väldigt dåligt anpassat till att bli föräldrar. Karriärshetsen, stressen och individens förväntade förverkligande av sig själv har skapat ett ganska hårt, kallt, lite egoistiskt och alltför tempouppskruvat klimat. Detta samtidigt som barn behöver tid, uppoffring och trygghet.

Därför har jag full förståelse för om man väljer att inte skaffa barn. Vad jag däremot har lite svårt att förstå är den totala skräck många verkar känna inför ”risken” att bli förälder. I en forumdebatt nyligen var det vissa som gick så långt att de till synes på fullt allvar hävdade att de såg HIV som en lindrigare utgång av oskyddat sex än en graviditet. Och då snackar vi fullt kapabla människor, med ordnade liv och i lämplig ålder. Det är lite skrämmande, och något som samhället i stort borde ta till sig och se allvarligare på.

Likaså har det på samma forum diskuterats bekvämlighetsabort. Det vill säga när det inte finns något annat skäl att avbryta en graviditet än att det inte känns riktigt rätt just nu, att man inte är beredd att ändra sin livsstil eller att man helt enkelt inte orkar/vill. Dylika argument fälls oftast av män mellan 20 och 30 som alltså inte vill ta ansvar för eventuella ”olyckor” de varit med om att skapa. Förlåt, men jag har svårt att känna någon sympati för er sak. Allt i livet kanske inte sker som planerat. Det finns situationer då man får sätta sina egna behov åt sidan och börja ta ansvar. Svårare än så är det inte. Om du inte är totalt oförmögen växer och mognar du med uppgiften.

Nu har jag förstås förmånen att ha det mesta ordnat och någorlunda planerat. Jag har hittat min livspartner och det var egentligen bara en fråga om lämplig tidpunkt. Jag är också övertygad om att det kommer att bli alldeles fantastiskt och sådär idylliskt familjelyckligt. Jag lever i någon sorts illusion om att jag kommer att bli en bra pappa. Jag är ännu mer övertygad om att hon kommer att bli den bästa tänkbara mamman. Och med tolv syskonbarn för mig och två år som dagisfröken för henne, så har vi förhoppningsvis lite koll på vad som väntar. Det viktigaste är nog att man ser tillökningen som en välsignelse, snarare än en olycka.

071123: Igår hörde vi hjärtljuden. Inte lika fantastiskt som ultraljudsupplevelsen eller sparkarna kanske, men nog trummade det på rätt bra. Runt 145 slag i minuten, enligt barnmorskan. Normalt ska vara mellan 120 och 160, så det förefaller vara ett praktexemplar. Det var en annan barnmorska den här gången jämfört med förra gången jag var med – mycket trevlig och försökte få in mig på ett hörn här och där. Men det går inte att komma ifrån att de här stunderna är avsedda för kvinnan och vi män hänger med för att se och lära och visa vår goda vilja. Jag brukar dock lyssna noggrant. Det är alltid något jag snappar upp som jag sedan kan återförmedla till henne när hon är orolig för något.

Som en ansvarstagande fader har jag i väntan på andra uppgifter tagit på mig det här med musiken. Det första plagget jag köpte var utsett långt innan det var aktuellt att skrida till handling – en Motörhead-tröja i miniformat, inhandlad på Sweden Rock-kryssningen. Självklart ska ungen indoktrineras till en vettig musiksmak, redan nu. Sen får den ju dessvärre en egen vilja och då är det för sent. Jag tror faktiskt att det ligger mycket i den forskning som säger att de ljud fostret hör i magen sedan kan påverka barnet när det är fött, företrädelsevis med en lugnande verkan. Då vore det ju om inte annat praktiskt om den inte blev rent förskräckt av pappas musiksmak. Därför sätter vi någon gång i veckan hörlurar på magen (så att mamma slipper höra musiken).

Spellistan hittills har sett ut så här:
Motörhead – Ace of Spades
Mustasch – Latest Version of the Truth
Accept – Breaker
Mortification – Primitive Rythm Machine
Jerusalem – Dancing on the Head of the Serpent
Saxon – Denim and Leather

Mest respons hittills har vi fått på Jerusalem. Det verkade som om ungen bokstavligt talat dansade.

 

071121: Jag kommer att vara medlem i en barnfamilj. Det slog mig plötsligt. Dessa otäcka grupperingar som tror de är något särskilt bara för att de har avlat av sig och som ser allting ur ett barnfamiljsperspektiv. Sådana som politikerna smörar för med höjda barnbidrag och maxtaxor. Sådana som klagar när saker och ting inte är anpassade för barn. Som skulle skriva på en utvärderingslapp på Oslofärjan att det är dåligt att de inte har någon enklare cafeteria ombord där vanliga barnfamiljer kan äta. Så skrev jag nämligen. Redan nu. Och tänkte inte ens på det förrän långt efteråt. Usch så otäckt.

En annan sak jag har märkt hos mig själv är att jag på ett helt annat plan börjat registrera föräldrar med barn i omgivningen. När jag var på väg hem från Stockholm efter Sweden Rock-kryssningen nyligen såg jag en gripande scen utspela sig utanför mitt tågfönster på Norrköpings station. En pappa och två barn vinkade av mamman, som skulle med tåget. Den minsta, en tjej på kanske två år, var otröstlig. Det var rätt hemskt att tänka sig hur man som pappa känner när man ser sitt barn så ledset och ändå inte kan göra något åt det. Det går förstås inte att ersätta mamma.

Desto gladare blev jag vid nästa stopp i Linköping. Nu var det en pappa som klev av tåget och möttes av två lyckliga barn som sprang fram och kramade honom samtidigt, med mamman väntande på sin tur i bakgrunden. Nog för att det väntar stunder av sjukdomar, gråt och tandagnisslan, men det kommer att vägas upp otaliga många gånger om av dessa stunder av familjelycka.

 

071111: Jag kände den! För första gången har jag känt något. En liten dov, men ack så tydlig putt där inifrån. Tidigare har jag trots ihärdigt kännande och försiktigt klämmande möjligen känt något lätt bubblande, som lika gärna skulle kunnat vara något annat. Men nu var det tydligt. Två dova dunsar mot min hand. Och då, just då, ska jag iväg till Oslo i fyra dagar. Det var nästan så att man var beredd att skita i bokningar av båt och hotell och det unika tillfället att se Mortification och Barren Cross, för att stanna hemma och klämma på magen.

Nu är det dock snart dags att gå ombord på båten för hemfärd. Jag längtar hem. Det brukar jag göra när jag har varit iväg några dagar. Men nu längtar jag hem till två personer, känns det som. Även den allt rundare magen. Man vill liksom inte missa någon millimeters tillväxt. Det blir väl inte lättare när den lilla personen väl tittar fram. Det är ju Sweden Rock Festival två månader efter planerad nedkomst… Tidigare har det alltid varit en självklarhet. Det har aldrig varit en fråga om vilka band eller eventuell pengabrist. Inte har det blivit mindre självklart sedan jag själv blivit insyltad i koncernen.

Men nu verkar det som om man åter kommer att köra ett fyradagarskoncept. Det känns tungt. Redan tidigare har ens åldrade kropp börjat säga ifrån. Nu kommer man dessutom att missa fem dagar av ens barns första månader. Kanske blir det bara skönt att smita iväg några dagar, förutsatt att allt är under kontroll förstås. Antagligen kommer 20 000 fulla hårdrockare att kännas som en befrielse på ett sätt. Hon har lovat att det inte är några problem. Men, vad vet hon egentligen om det nu? Och vad vet jag?

Jag nästan förutsätter att den här hösten markerar något sorts avslut på det ständiga turnerandet på konserter och festivaler. Det är dags att växa upp, prioritera om och börja axla ansvaret som familjefader. Det är ju trots allt inte nödvändigt att se 70-80 spelningar per år. I takt med att jag sett de flesta band av intresse ett antal gånger, kan jag med gott samvete bli mer selektiv och kräsen.

Fast det är klart. Sweden Rock är ju en tradition; likaså kryssningen på hösten; Wacken skulle vara kul att åka på någon gång och ser extra intressant ut kommande sommar; Gates of Metal gör comeback; Metaltown kanske rycker upp sig; Jerusalem måste man ju se åtminstone någon gång per år; Växjö Metal Festival är ju mysig i höstrusket; nyupplevda Nordic Fest var en höjdare; Gullbranna; och kommer AC/DC, då bara måste man ju… Det blir inte lätt detta!

 

071101: Låt oss backa tiden drygt tre månader, till tisdagen den 24 juli. Dagen för det blåa krysset. Hon var sen sa hon. Ett par dagar. Kvinnor kan ju tydligen oroa sig för saker innan de har ”hänt”. Som man förutsätter man att allt är som vanligt, eller har sin naturliga förklaring, ända tills det bevisligen inte är så. Hon ville testa i alla fall – och kan det göra henne lugnare så varsågod, tänkte jag. Chansen var ju faktiskt i det närmaste minimal. Utan att gå in på detaljer så var det egentligen bara ett tillfälle som skulle ha kunnat resultera, om man räknar cyklar, sannolikhet och andra omständigheter.

Helt oplanerat var det dock inte. Vi hade diskuterat saken länge. Eller, hon hade diskuterat och jag hade börjat få slut på uttryck som: ”senare”, ”när vi fått ordning på ekonomin”, ”om ett par år”, ”snart” och ”jaja, jag vet att bebisar är söta”. Inte så att jag inte ville ha barn. Och någon tvekan om att vi ämnar leva tillsammans och förr eller senare bilda familj har det aldrig varit. Men visst borde man väl gifta sig först? Och det hade liksom inte blivit aktuellt på grund av studier, osäkra jobbsituationer och flyttar. Å andra sidan är jag nu trettio år och redo att slå mig till ro och ta ansvar för en familj. Inte blev det lättare att argumentera emot när tre kompisar inom loppet av någon månad blev pappor och fler sannolikt var att vänta. Viss tävlingsinstinkt finns ju där…

Till slut konstaterade jag att det nog inte finns något fullkomligt perfekt tillfälle att bli föräldrar i dagens verklighet, men att det inte rådde någon tvekan om att vi egentligen har synnerligen goda förutsättningar att reda ut det ganska bra. Jag hade på skämt varnat henne för att jag förmodligen skulle skjuta skarpt på första försöket. Det hade jag förstås inte något som helst belägg för, då. Så vi gav det en chans och om det var meningen att ske nu så må så vara.

Så där var det, det blå krysset. Eller kryssen. För hon tog två test för säkerhets skull. Det var en semestermorgon. Vi hade nyligen kommit hem från en härligt avslappnande weekend i Danmark. Nu var en god vän på besök och han och jag hade planerat diverse aktiviteter under dagen. Jag var precis på väg att stiga upp när hon återkom från ett toalettbesök, stängde dörren och såg lätt förvirrad ut. Jag försökte se lycklig ut, för det ska man ju bli, och skulle kunnat ha sagt: ”Vad var det jag sa?” – och gjorde det antagligen också – men det dolde knappast chocken.

Någon tid att diskutera saken fanns egentligen inte. Det var närmare förmiddag än morgon och min vän i rummet intill var redan beredd att käka frukost och ge sig ut på äventyr. Det var förstås lite tidigt än att berätta nyheten, så det var bara att låtsas som om det regnade (vilket det i och för sig gjorde). Vi gick på Tropikariet den dagen. Men jag såg knappt några krokodiler, apor, ormar eller hajar – jag såg barn. Massor av barn. Överallt. Pladdrande, springande och egensinniga små varelser. Det var som om jag utvecklat en helt ny dimension av förnimmelse för barn och deras föräldrar. Jag blev plötsligt yr, frånvarande, i ett känslomässigt pendlande mellan skräck och lycka.

Plötsligt slog mig en rysning av stolthet när jag kom att tänka på min egen far. Han och min mor har visserligen välsignats med tolv barnbarn redan, men det här skulle ändå bli det första biologiska för honom. Vetskapen om att han skulle få uppleva det var i just den stunden mer påtaglig och större än tanken på att själv bli pappa. Det gjorde mig lugnare. Nu hade allt en högre mening.

 

071029: Nu har jag sett det. Det lilla livet: huvud, armar, ben, näsa, hjärta, hjärtklaffar. Allt är där och fungerar som det ska. Nu ska det bara ligga där och gotta sig i fem månader till innan det kommer ut och förändrar vår tillvaro för alltid. Som blivande fader är det först i denna stund jag ska börja förstå vad som är på väg att hända. Det står så i boken. Förmodligen stämmer det. Rent praktiskt fattade man direkt. Det skulle kosta pengar, kräva nio månaders blandade plågor för henne och minst arton års ansvar för oss båda. Men det är nu det börjar gå upp känslomässigt, vilken fantastisk kärlek man kommer att känna för den här egentillverkade krabaten.

Den låg där, nonchalant, med handen bakom huvudet, vinkade och skrattade. Ja, det såg ut så alltså. Man kunde se hjärtklaffarnas arbete förbluffande tydligt. Den levde och mådde väl. Allt var normalt. Den såg verkligen ut att ha det bra. Jag tittar och tittar på bilden och kan inte vänta på att få lära känna, ta hand om, leka med och uppfostra personen där inne. Instinktivt kändes det som en pojke. Men det återstår förstås att se. Bara att äntligen få det bekräftat, på annat sätt än via en plastbit med ett blått kryss, var förstås fantastiskt skönt. Nu kan vi i lugn och ro invänta ankomsten i skiftet mars-april. Eller, ja, något återstår det väl ännu på resan, i synnerhet för henne.

Ettåringen...
Den halvårsgamle fadern...
Den nyblivne fadern...
Tidigare äventyr...
Födelsen...