Pappabloggen: Den nyblivne fadern
080701: Nu händer det saker nästan varje dag. Nora utforskar sina händer. Hon håller fast gymbjörnen med ena handen och jabbar med den andra. Sedan smakar hon på händerna. Gärna båda på en gång. Eller försöker få ner den ena så långt ner i halsen hon kan innan hon klöks. När hon ligger i sin vagn tar hon ett fast grepp om ena benet eller svansen på sin rosa katt. Det är bara en tidsfråga innan hon håller flaskan själv när hon ska äta.
Midsommar firades i Växjö med fyra hundar. Nora var klädd i en av sina docksöta röda klänningar. Trots att hon inte riktigt var på humör (lite nästäppa och lite förstoppning) var hon vaken och nyfiken större delen av dagen och bjöd artigt generöst på sin charm. På väg tillbaka till Osby körde vi på en älg. Det gick efter omständigheterna bra. Då sov Nora gott.
Söndagen efter midsommar skulle vi hälsa på farmor och farfar över dagen. Strax efter framkomsten passade Nora på att få sitt första riktiga magknip på ett par månader – och det kanske värsta någonsin. Sedan sov hon resten av tiden. Sedan dess har hon inte haft något liknande knip.
I fredags var jag och Mamma ute och åt thaimat. Nora låg i sin vagn och grejade. Och la sedan av en rejäl bajsladdning. Efter någon timme gnällde hon nästan lite och fick komma upp och se sig omkring. Då blev hon glad igen.
Jag var i Göteborg (på Metaltown) i lördags. När jag kom hem på söndagen tog dottern mig i kragen och skällde ut mig efter noter i fem minuter med mycket allvarlig uppsyn och upprörd röst. Så mycket har jag aldrig hört henne snacka innan. Ändå hade jag frågat innan om jag fick åka. Hon sa i och för sig nej då.
Igår fick hon en vaccinationsspruta på BVC. Som pappas stora, duktiga tjej var hon modig och sa inte ett pip. Inte förrän en stund efteråt, när chocken släppt och hon kände att någon stuckit henne i benet. Sedan var hon lite småslö, men glad.
Förra torsdagen fick vi chansen att ta igen lite av den tid vi förlorat under Sweden Rock Festival. Mamma skulle iväg på kalas. Pappa och Nora skulle också följt med enligt den ursprungliga planen, men eftersom pappa var förkyld och dessutom hade deadline på sina recensioner från festivalen blev lösningen att han fick vara hemma som barnvakt. För första gången på riktigt allvar ensam ansvarig för henne. Under en hel kväll. Inga problem, väl? Jag hade ju funnits där för henne i stort sett hela tiden annars och delat de flesta göromål broderligt med Mamma.
Hon skulle väl äta och sen sova lite och då skulle jag få tid att skriva klart. Hon åt, lite grann. Rapade. Sen sov hon, fem minuter. Sen ville hon ha mer mat. Rapade igen. Därefter var hon pigg och överlycklig. Pappa lekte gärna en stund, med baktanken att trötta ut henne för en tidig kvällssömn. Det hjälpte inte. Bytte blöja. Hon fick sitta en stund i sin babysitter på Pappas kontor och leka med sitt gym när han skrev. Det var inte särskilt kul. Hon blev hungrig igen. Åt en halv flaska. Rapade. Var nöjd. Såg lite trött ut. Pappa la ner henne i sängen. Hon ville ha resten av flaskan. Rapade. Blev pigg och överlycklig. Tittade lite på fotboll med Pappa.
Pappa kom på den briljanta idén att ha laptopen på vardagsrumsbordet och skriva på den, samtidigt som hon låg i soffan och tittade på fotboll. Hon kräktes på soffan. Sen kom hon på att om hon lyfter på benen och använder dem som en pendel, så kan hon vända sig från ryggen till sidan. När hon nästan vänt sig om på mage fastnade hon på armen i någon sorts framstupa sidoläge. Pappa hjälpte henne runt på mage. Hon krälade som en strandad sköldpadda en stund och blev irriterad. Pappa hjälpte henne tillbaka till ryggläge. Hon vände sig till sidan igen och fastnade.
Hon tröttnade och blev lite ledsen. Undrade antagligen var Mamma tagit vägen. Hon fick mer mat. Rapade. Pappa bytte blöja på henne och satte på pyjamas (eller pyjamas, en annan body helt enkelt, Mammas påhitt det där). Hon lades i sängen. Blev pigg och överlycklig. Nu var det dock ändå sovdags för kvällen. Hög tid. Så hon fick ligga och greja en stund. Varje gång lika pigg och glad när Pappa tittade in. Ville ha mer mat. Fick det. Rapade inte. Somnade slutligen. Nu var Pappa helt slut och hade inte fått något gjort alls. Han såg slutet av fotbollen och somnade nästan i soffan.
Sen släpade han sig upp för att skriva klart och Mamma kom så småningom hem framåt halvettiden. Pappa erkände för Mamma att han nu insåg att det var mer jobb än han faktiskt trott att ta hand om Nora själv. Trots att han varje kväll delat på samma rutin, åtminstone en tur av tre och sett Mamma göra resten var det liksom annorlunda att vara själv. Nästa dag visade Pappa och Nora stolt upp benpendlingstricket i soffan.
I lördags var vi på barndop för Noras två veckor äldre kompis. Hon sov genom hela ceremonin i kyrkan och genom halva maten. Sen vaknade hon ensam i vagnen i ett annat rum i ett okänt hus (det var för trångt för barnvagnar i matsalen). Jag hörde henne och tog upp henne. Hon blev lugn. Inte ens hungrig. Behövde bara sin pappa. Sen satt hon i mitt knä och betraktade storögt alla människor – i synnerhet alla barn – som var samlade. Hon var jättesöt i sin röda klänning.
Ett litet moln skuggar vår lilla solstråle. Hon är hård i magen. Vi har gett henne en speciell ersättning för barn med förstoppning. Det har endast hjälpt marginellt. Hon bajsar ungefär en gång i veckan – rejält. Men också riktigt hårt och plågsamt. Som en förlossning i miniatyr.
Hon fick också en liten släng av pappas förkylning. En täppt näsa gjorde att hon snarkade som en gris ett par nätter. Sen blev hon lite hängig i ett par dagar och nös och hostade, men nu verkar det ha repat sig igen.
Hon har vaknat och kallar på mig. Pappa kommer!
Det var desto härligare att möta upp dem igen vid tåget i måndags. Hon tittade på mig och log tveksamt. Sen tittade hon på mig med stora ögon hela vägen hem när jag körde vagnen. Väl hemma lossnade det på allvar och hon kände igen mig, även om jag var lite skäggigare och hesare än vanligt och inte hade några glasögon. Första dagen gick till att återvinna hennes fulla förtroende. Jag hade trots allt övergivit henne under sju procent av det enda liv hon vet om.
Sen uppstod dessvärre ett nytt problem. Jag fick stora festivalsjukan. Det vill säga en rejäl förkylning. Självklart vill jag spara henne allt nysande och snorande, vilket gör att jag får hålla mig lite på avstånd några dagar. Det är på sätt och vis ännu värre än att vara helt frånvarande.
Hon har lärt sig så mycket under de här dagarna. Nya ljud. Hon har upptäckt sina händer, i synnerhet den högra. Den kan hon ligga långa stunder och bara betrakta när den rör sig fram och tillbaka, eller boxa sig själv i pannan med och se lika förvånad ut varje gång. Den vänstra är mest god att äta på.
Nu är hon uppe i stadiga 5,3 kilo. Dock är hennes längd, 61 centimeter, fortfarande det som kurvmässigt ökat mest. Hon äter numera endast ersättning. Amningen fick ett abrupt slut när torsken angrep mammas bröst.
Värmen gör att hon har svårt både att äta och sova på dagarna, vilket i sin tur gör att hon äter mer och därmed sover något sämre på nätterna. Hon har däremot blivit en mästare på powernaps. Just när man tror att hon är nere för ett långpass vaknar hon efter 5-10 minuter, pigg och lycklig.
Nu är stunden snart här, som jag har våndats för i ett par månader nu. Eller rent av i tio månader. Jag ska lämna min dotter för första gången, i fem dagar. Kommer hon ens att komma ihåg mig efter Sweden Rock Festival? Kommer jag att överleva saknaden? Kommer hon att hitta på något nytt som jag missar?
Som om det inte räckte med att man börjar bli gammal, bekväm och trött; har ont i ryggen och tycker att åren går så fort att man precis med en hårsmån överlevt rekordvärmefestivalen 07 … nu har man dessutom en hel familj att överge och sakna. Rent praktiskt ska det väl dock inte vara några bekymmer. Hon är ju en stor flicka nu, som äter och sover ordentligt och sällan skriker. Hon kommer att bli väl omhändertagen av mor och morföräldrar. Det behöver jag inte oroa mig för i alla fall.
Bajset ja. Det tog åtta dagar innan det kom. Mamma blev nästan tårögd av lycka. Sen kom det ett rejält lass till pappa också samma dag. Och ett dagen efter. Har hon lagrat allt det i över en vecka? Eller tillverkas det väldigt snabbt när det väl ska till? Hon måste ha lättat ett halvkilo.
I söndags var hon på sitt första kalas. Ettårskalas. Plötsligt blev hon så liten igen.
Hon har inte bara växt i storlek. Nu är hon med oss på ett helt annat sätt. Hon brister upp i ett överlyckligt flin när hon får syn på sin pappa, följer honom med blicken och snackar med honom. Som hon snackar. Ibland kommer det ljud – små tjut, gurglanden och smackanden – och ibland bara luft. Men om hon kommer att pladdra lika mycket när hon har lärt sig att prata så lär det inte bli någon tyst sekund i huset. Fast nu blir hon förstås trött efter någon kvart. Men de där kvartarna är obetalbara.
Hon har börjat lära sig att använda händerna. Med djup koncentration boxar hon mot figurerna i babygymmet. Oftast blir det luftpastejer, men ibland får hon med stor tillfredsställelse till en klockren vänsterkrok. Och när figuren skallrar till märker man att hon för händerna samman mot den. Riktig kontroll har hon inte än, men hon utforskar sina möjligheter.
Idag har hon varit på tvåmånaderskontroll. Trots att hon var både trött och hungrig fixerade hon blicken, log, öppnade händerna och lyfte på huvudet för tant doktorn. Men när hon skulle bli kikad i örat fick det vara nog. Då protesterade hon å det allra högljuddaste.
Hon har inte bajsat på fyra dagar. Vi börjar bli oroliga. Från fem lass om dagen första veckorna till denna lågproduktion. Men det är normalt sa BVC-sköterskan. Så länge magen inte är uppsvälld och hon kissar ordentligt så är det ingen fara. Däremot fiser hon surt.
Nora har fått sin första mobil. Inte en liten bärbar telefon, utan en grej med leksaker som man hänger över sängen. Den snurrar. Och låter. Mycket fascinerande för en liten tjej som nyligen lärt sig kontrollera blicken och följa med i rörelser. Ett genidrag av mamma att inhandla den. Den måste dock dras upp mekaniskt. Nora talar med förgrymmade små ljud om när det är dags …
Den nya fasen innebär också längre och mer sammanhängande sovperioder. Hon kan slockna i sju timmar nattetid och drygt fyra på dagen. Schemat är inte helt hugget i sten än, så man vet aldrig riktigt hur det ska bli, men generellt är det längre mellan mattillfällena. Desto mer hungrig är hon när det är dags. Mjölkersättningen har därför blivit ett nödvändigt inslag framåt kvällen.
Vi har nu testat de flesta blöjsorter. Det gav väldigt mixade resultat. Två märken har direkt och för evigt straffat ut sig ur tävlingen. Dessvärre råkade vi köpa storpack av just dessa. Willys egna blöjor klarar inte en omgång kiss från en sex veckors bebis. Det rinner rakt igenom blöjan och fuktar ner både body och byxor. Inte vid sidan – rakt igenom! Libero känns inte alls trygga heller. De läcker desto mer vid sidan. Det är helt omöjligt att få dem täta kring benen, ens om man nu skulle vilja strypa all blodtillförsel till benen på sin bebis för den sakens skull. Både skit och kiss rinner rakt ut, i synnerhet om hon ligger på sidan.
Pampers håller tätt. Men de luktar skit, redan i förpackningen. Favoriten hittills är Huggies. De är säkra, suger bra, sitter bra, luktar neutralt och så pryds de av Puh-figurer! De är också – förstås – dyrast. Coops egna verkade också funka fint när vi testade dem hemma hos morföräldrarna nyligen. Men de behöver utsättas för svårare prov innan vi vet definitivt besked.
Topplistan ser således ut som följer:
1. Huggies
2. Coop
3. Pampers
4. Libero
5. Willys
Nora är inne i en glupsk period. Hon suger slut på mammas bröst och måste ha mjölkersättning någon gång per dag för att bli riktigt nöjd. Detta ihop med magdropparna har dock hjälpt de anfall av magknip som brukar drabba oss framåt kvällen. Men vi har fortfarande inte fått någon riktig rutin på det hela och stundtals är det mycket påfrestande för mamman att inte veta när, var och hur det verkligen är bröstet som efterfrågas och hur mycket det har att ge. Här känner jag mig ganska maktlös, vem av dem jag än försöker trösta.
Men en annan nyhet är mer odelat positiv. Varje morgon vaknar Nora som en väckarklocka exakt 06.00, överlycklig. Då har hon något att berätta för pappa. Det gör hon med armviftningar, leenden och på ett eget språk bestående av en blandning av diverse gurglanden, tjut, pust och smackanden. Vilket ljuvligt sätt att vakna på!
Ibland lyckas man. En snilleblixt dyker upp och man lyckas greja till det så att Nora tar sig ur en riktigt djup förtvivlan och blir nöjd. Ett handgrepp, en puff i baken, en ny liggställning … Man tror att man har magic powers. Ett medfött handlag. En sällsynt lugn och behaglig ton. En telepatisk förmåga. Mannen som talade med spädbarn. Men nästa gång fungerar det inte. Då fungerar inget alls. Då känner man sig lite besviken. Nästan lurad. Eller ännu värre, då lyckas mamma direkt …
Skillnaden mellan fullkomlig tillfredsställelse och total förtvivlan är tunn som ett fjun på Noras huvud. Det är en fråga om sekunder när hungern sätter i eller, än värre, magknipen kommer smygande. Ena stunden helt nöjd i pappas knä – nästa stund döende av hunger och blå av förtvivlan. En hungrig Nora vill äta nu, som i nu, inte om de trettio sekunder det tar för mamma att komma i ordning med bröst, amningsbehåar, handdukar och mjölkuppsamlare.
I kväll sket Nora igenom blöja, body, byxor och filt. Det var rätt bra jobbat. Nöjd var hon också. Libero suger – på fel sätt. Det blev ett snabbad i tvättstället. Igår badade hon också, då mer planerat och i sin badbalja. Det var en alldeles jättetrevlig upplevelse innan pappa råkade skvätta lite vatten i ögat. Då blev det katastrof.
Det är svårare att få det att svänga åt andra hållet, men det går. En till synes total tröstlöshet kan vända fort, om man får komma upp på pappas axel och gå omkring och titta lite. Då försvinner magknipet. Annars har det varit mycket mamma de senaste dagarna. Förutom att pappa har fungerat utmärkt som madrass vid ett par tillfällen av daglig sömn har det mest varit mamma som förmått trösta.
I tisdags hittade vi äntligen en napp som passade lilla fröken. Latex var tydligen bättre än silikon, och med en mer tuttliknande form gjorde det tydligen lyckan total. Alla tidigare försök har ratats skoningslöst med spott och grimaser. En viss lättnad, framförallt för henne med tuttarna. Nu används dessa främst till mat och inte bara tröst.
För att avsluta förra veckans vedermödor så var K.G. idag på hudkliniken för en besiktning av sina märken på magen. Inte heller här kunde man hitta något spektakulärt. Det var ytliga bristningar, som dessutom har gått tillbaka den senaste veckan. Fallet avskrevs och vi behöver inte göra fler besök i ärendet.
Jag vill passa på att tacka för alla rosa kort och röda kläder vi har fått! Även ett stort tack till er som till äventyrs hittat kläder i annan färg.
K.G. turade för första gången i sitt liv förra söndagen. Till pappas stora besvikelse sov hon hela tiden och var lyckligt omedveten om denna fantastiska premiär till sjöss.
På en förmiddag kan det bli sex bajsblöjor och tre klädbyten, vet vi nu.
Det är lika hjärtskärande varje gång hon krupit ihop och somnat på pappas mage att behöva lägga över henne i sängen eller vaggan. Samtidigt är jag lite förundrad över att hon vid blotta tanken spritter till och ger mig onda ögat. När förflyttningen väl iscensätts vaknar hon förstås oftast ur sin till synes aldrig så djupa sömn.
Man skulle kunna sammanfatta läget med att ju mer upptagen mamma eller pappa är med sin prinsessa – desto nöjdare är hon. Sitta ner med K.G. i famnen – nja. Gå omkring med K.G. – ok. Gå omkring med K.G. och låta henne sutta på fingret på den lediga handen – perfekt.
Alltså fann vi oss snart sittandes i ett eget rum på barnakuten (spädbarn bör inte utsättas för onödiga baciller, så vi isolerades), väntandes på en undersökning. Efter en evig stund kom en underläkare och klämde lite och skulle ta blodprov. Utan bedövning karvade hon omkring i armen på en fullkomligt förtvivlad Nora i vad som föreföll vara en evighet och klämde fram två rör med blod, droppe för droppe. Under tiden fick mamma hålla fast henne och pappa servera sockervatten, till föga hjälp. Det var fruktansvärt. Bland det värsta jag upplevt i livet. Att se sitt lilla försvarslösa barn bli misshandlat och inte kunna göra något åt det – tvärtom vara tvingad att delta.
Nåväl, det gick förstås över och efter en ultraljudsundersökning tilltog en ny väntan. När barnläkaren så till slut kom med resultaten framåt kvällen visade det sig att allt var i sin ordning med de inre organen. Ultraljudet visade inga tecken på onormaliteter. Alla värden i övrigt var också utmärkta – men, det fanns ett litet men, levervärdet som normalt avslöjar alkoholmissbruk var tydligen högt. Långt över normalvärdet för en vuxen. Närmare bestämt som hos någon som intar en 75:a om dagen, försäkrade läkaren. Det var alltså bäst om vi tog ett nytt test på måndagen, tyckte han. Under tiden skulle han kolla upp det här värdet hos spädbarn lite närmare. Som avslutning klämde han som fjärde person den dagen på Noras mage och konstaterade att det nog inte var någon fara med den saken.
Efter sex timmars väntan på olika vårdinrättningar och beskedet att vi måste göra om det hela på måndag kunde vi gå hem. Och Nora var inte ens sjuk, bara mäkta förgrymmad över att gång på gång bli väckt, avklädd och klämd på magen eller stucken i armen.
Måndagen kom och vi gick till barnmottagningen för ny provtagning. Den här gången med en manlig sköterska som visste hur man skulle ta blodprov på små barn. Han gav henne bedövningssalva, som skulle verka en timme innan själva sticket. Nora anade dock redan här oråd och blev förtvivlad. Vi tog en promenad.
När vi kom tillbaka sov hon igen och blev förstås inte glad över att bli väckt. Vi fick byta blöja och amma lite i all hast för att lugna ner henne inför sticket. Under tiden sökte sköterskan åter barnläkaren. Nu blev det napp – och nej, vi behövde inte ta fler prover. Läkaren hade undersökt saken och kommit fram till att värdet ändå var normalt för ett spädbarn. Nora klarade sig bokstavligt talat undan i sista sekunden den här gången. Onödigt lidande kan tyckas, särskilt på måndagen, men det är å andra sidan bättre att de är överdrivet noggranna och kollar en gång för mycket än att något missas. Men nu vet vi i alla fall vad som väntar om hon verkligen skulle bli sjuk någon gång.
Större delen av dygnet är Nora en exemplarisk bebis. Hon äter, skiter och sover. Men varje kväll förvandlas hon för några timmar till ett otröstligt kolikbarn. Två till fyra timmar, någonstans mellan sju och ett. Skriken i sig går att stå ut med. Det är känslan av maktlöshet som är jobbig, att det i stort sett inte hjälper vad vi än gör. De där timmarna ska bara genomlidas, innan hon slocknar och allt plötsligt är bra igen. En sak hjälper dock lite grann. Det är när man får ligga på pappas mage när han sitter och gungar på sin kontorsstol och lyssnar på musik. I synnerhet Sabatons nya The Art of War har visat sig väldigt rogivande i sammanhanget. Jag har blivit ganska vass på att jobba med en hand.
Hittills har jag ändå känt mig ganska förskonad från den där sömnlösheten som många småbarnsföräldrar varnat för. Hon äter ett par gånger per natt, men det är av naturliga skäl inget jag behöver bekymra mig särskilt om. Sen agerar hon utmärkt väckarklocka åt far sin på morgonen, när det börjar bli dags för blöjbyten och annat. Däremot börjar jag känna den allmänna tröttheten som jag antar följer efter den inledande chocken av denna omvälvande händelse. Den här veckan skulle jag alltså egentligen varit tillbaka på ”jobbet” och varit i fulla gamla gängor. Jag har alltså egen firma och jobbar hemifrån, från mitt lilla kontor.
Så har det i alla fall alls inte blivit – och jag förstår knappt hur det skulle ha sett ut. Jo, visst jobbar jag, när jag hinner och kan, men om mina arbetsdagar var extremt ostrukturerade och flexibla innan så är det inget mot vad de är nu. Skillnaden är att nu har jag i alla fall något att skylla på när det blir ineffektiva dagar. För jag behövs ju fortfarande. Och även om jag inte är absolut oumbärlig hela tiden vill jag ju vara där ändå, så att jag inte riskerar att missa något litet ansiktsuttryck eller nytt läte.
Jag ska i alla fall försöka dra igång på allvar med verksamheten den kommande veckan. Effektivitetsmässigt är det knepigt att ha en flytande gräns mellan jobb och hem. Men jag kommer även fortsatt att se det som en ofattbar förmån att kunna vara nära händelsernas centrum dygnet runt och kunna avlasta den tappra moden vid behov och med kort varsel. Fler borde få chansen till detta. Tio pappadagar är inte tillräckligt. Det borde snarast utökas till åtminstone det dubbla!
Livet har förändrats, javisst, men saken är ju den att mina sov-, mat- och arbetsrutiner alltid har varit lite rubbade. Så i det avseendet passar det närmast utmärkt att bli småbarnsförälder. Sen är hon sanningen att säga rätt beskedlig av sig, så länge hon får mat när hon önskar och inte en sekund senare. Om man över huvud taget kan tala om ett regelbundet mönster i det här skedet så sover hon gott större delen av dagen, för att bli lite mer kinkig och svårroad under kväll och tidig natt.
Arbetsfördelningen är rätt självklar: Nora bestämmer, mamma står för maten och pappa hoppar in och avlastar inom de områden där det är möjligt. Än så länge är det en fröjd att byta bajsblöjor. För att inte tala om att ha en liten varm sovboll liggande på sin mage.
Det är förvånande hur man faller i alla de småbarnsföräldrafällor som man på förhand sa att man absolut inte skulle göra. Plötsligt kallar vi varandra för ”mamma” och ”pappa”, även i tredje person. Plötsligt växer man ett par decimeter när man går på stan och tror att man har gjort något ingen annan lyckats med förut. Plötsligt talar man till henne med gullegullröst. Plötsligt skiter man i såväl dammråttor i hörnen som lite kräks på tröjan.
Till slut trillade naveln av. Det var en lättnad i klass med förlossningen. Det var något död och pinigt över den fruktansvärda doften denna lilla stump av ruttet och lite nedkissat skinn kunde alstra. Alla bajsblöjor sammantaget är ingenting mot den odören, som spred sig genom blöja, kläder, ben och märg.
Mamma har haft de planlagda humörsvängningarna. Allt från gråt av lycka över hur fin hon är (den lilla) till förtvivlan över att hon gnäller lite när vi pälsar på henne och lägger henne i vagnen.
Nora skojar till det ibland. Som när man byter en bajsblöja och hon kräks på skötbordet och när man torkar bort det kissar ner detsamma och när man äntligen fått på en ny blöja lägger av en bajsladdning dubbelt så stor som den första innan man ens hunnit lyfta upp henne. Eller som när hon nybadad och med nya kläder kräktes ner både mamma och hela sig själv.
En sak som man kanske inte kalkylerat så noga på är vad det kostar att utöka hushållet med en person – och då äter hon ändå gratis än så länge. Möbler, kläder, blöjor, skivor … Ja, skivorna är kanske mest till pappa förstås. Det finns alltid en andledning till att köpa skivor. Just nu är det för att jag på bästa sätt ska kunna erbjuda min dotter en vettig kulturell förkovring.
Ettåringen...
Den halvårsgamle fadern...
Tidiga äventyr...
Födelsen...
Den blivande fadern...
