I krig och kärlek
Andra chansen var som vanligt lite lotteribetonad. Nu gick det bra i slutändan då The Moniker tog sin välförtjänta finalplats. Linda Pritchard gick bara ner på ena knät och nöjde sig med en halv benchock när det väl gällde och får därmed stå sitt kast.
Vem som skulle ta finalplatsen på övre halvan var högst chansartat och närmast ointressant. Det blev Sara Varga, vilket egentligen är precis lika sannolikt som Love Generation eller Loreen. Faktum är att Loreens låt rättade till sig något, till skillnad mot det helskumma framförandet där Loreen rörde sig som en insekt från yttre rymden. Sara Vargas låt är dock för banal för att väga upp det allvarsamma och känslosamma i budskapet.
Lite skönt var det dock att RedOne fick smisk på rumpan för sin närmast arroganta insats med Love Generations låt. Dessutom har jag svårt att se charmen med deras scenkläder, där de svart-vita kontrasterna får det att se ut som om de är abnormt trådsmala.
The Monikers ”Oh, My God!” framstår allt mer som det bidrag som skulle kunna leda långt i Eurovision. Man blir genuint medryckt av dess charm. Dessvärre kommer det nog aldrig få chansen då det är för osvenskt för att ta hem folkhemsrösterna i finalen. Eric Saade kan fungera, men det är mer beroende på hur mycket bidraget sticker ut i Eurovision-fältet. Finns det fler sockersöta pojkpoppare kommer han nog att glida in i massan med sin kantslipade Kempelåt.
Kvällens observation: Sara Varga och Pernilla Anderssons låtar hade vissa likheter, men texterna var ganska oförenliga.
Kvällens observation II: Frun tjatar om att Shirley's Angels är väldigt lika (minus Shirley själv då), men det är inget mot Jenny Silver och Pernilla Andersson.
Ingen anledning att slå på stora trumman
Katastrofal kvalitetskontroll
Saade är kall som is
Folket tappade fingertopparna
Nedre halvan är toppen
