Från eufori till depression (Melodifestivalens final)
Det är skönt när saker och ting går att sortera in i bra och dåligt och utfallet blir ungefär som man har tänkt sig. Loreen vann överlägset, precis som hon både borde ha gjort och tippades göra. Ändå står tvåan Danny där efteråt med dumstrut och formligen kokar av bitterhet. Jag har inget emot en vinnarskalle som vet vad han vill och inte tar en förlust lättvindigt. Och ärlighet varar längst. Men den här totala bristen på självinsikt och heder var inte snygg alls.
Danny menade att svenska folket gått miste om en låt och ett framförande som skulle haft en bättre chans i Eurovision (det vill säga hans egen – så klart). Det hade minst sagt varit intressant att låta honom gå en returmatch mot Loreen i det sammanhanget och se honom äta upp de orden. Loreen har varit favorit till Eurovision-seger redan innan den svenska finalen och lär bara stärka de aktierna den närmaste tiden, ryska svaret på Kicki, Bettan och Lotta till trots. Danny behöver nog inte vara orolig för att hon inte ska gå hem i stugorna ute på kontinenten.
Vad som däremot oroar är den internationella juryns sammansättning och insats. På ytan röstade den visserligen fram samma toppduo som folket, men i övrigt var det vilda västern. Vilka sitter egentligen i dessa grupper och hur är de uttagna? Är det ännu ett gäng polare till Christer Björkman? Hur representativa är de egentligen för sina folk? Varför är det så enormt snedfördelat till Västeuropas fördel? Endast Ukraina och Bosnien kan sägas tillhöra det ”nya” Eurovision (Estland tillhör schlagermässigt den gamla västpakten). Och varför ens bemöda sig att ta reda på vad blåbärsnationer som Holland, Malta och Cypern tycker?
Nåväl, dessa klåpares insats förstörde kvällen för den bland svenska folket givna trean Thorsten Flinck. Jag tycker nog att folket avgår med segern i den bedömningen. Kanske är det dags att helt slopa jurysystemet och låta folket ha den fulla makten hela vägen. Det är som bekant inte första gången en jury, oavsett nationell spridning, har haft sämre smak än folkets röster.
Det var också synd att Lisa Miskovsky inte fick bättre utdelning, från något håll. Hon gjorde ett riktigt snyggt framträdande och borde ha sopat banan med Munther, Lindgren och Sandén.
Till sist ett par rader om finalens – som det visade sig – givna jumbo. Björn Ranelid ville inte vara med längre. Det var inte bara ett pr-trick. Det var fullt allvar. Det var en dämpad, hämmad, närmast deprimerad Ranelid som uppträdde. Om ”Mirakel” hade något i delfinalen så var det Ranelids pondus och entusiasm. Utan detta föll bidraget som ett korthus. Ingen katastrof för finalen som sådan kanske, men tragiskt att se på ett medmänskligt plan.
Finalfältet löjligt lättippat
Rekordfel blev rätt i Andra chansen
Upplagt för katastrof i Andra chansen
Känslor all over the place (Melodifestivalen i Malmö)
Knappast ett mirakel - men lite kärlek (Melodifestivalen i Leksand)
Jag väljer att inte rasa (Melodifestivalen i Göteborg)
Loreen & Gina Show (Melodifestivalen i Växjö)
