För fjärde året i rad har jag följt upp Sweden Rock Festival med ett besök på nästan lika närliggande Time To Rock i Knislinge. Ett besök som präglades av devisen gammal är äldst? Eller?

Trots att Bullet alltid lockar blev det ingen uppvärmningskväll för mig i år heller. Tre dagars festivalande räcker mer än nog.

Lördag

Eclipse

Första band ut för mig blir i stället Eclipse. Erik Mårtensson med mannar saknar motstycke i att sprida radiovänliga hitlåtar (som tyvärr inte spelas på radio). Här radar de upp hela 15 av dem på 75 minuter. Låt vara att det inte händer så mycket mer spektakulärt, det är bara att ta emot och tralla med i “Roses on Your Grave”, “The Spark”, “The Hardest Part Is Losing You”, “Battlegrounds”, “Blood Enemies” och “Twilight”. Trots ett envist regnväder är det ingen som har tråkigt. Perfekt start på dagen och festivalen.
Bäst: “The Downfall of Eden”

Mina intryck av Y&T kan du läsa här.

Firewind

Då och då dyker det upp ett band som trots lång och trogen tjänst aldrig stått framför mig live tidigare. Firewind är ett sådant. Ett band som har bytt sångare som jag byter solglasögon. Herbie Langhans är den sjunde i ordningen. Då har jag inte ens räknat Mats Levéns inhopp 2011. Den rutinerade tysken Langhans är som klippt och skuren för grekernas tralliga power metal. Huvudpersonen är dock den förre Ozzy-gitarristen Gus G och hans smäktande solon. Det saknas emellertid ett par stabila låtar till för att göra det riktigt minnesvärt. “Remembered”, “My Loneliness” och “Welcome to the Empire” hade kunnat vara en sådan trio, men dessa blir vi blåsta på. I stället får vi genomlida covern på Flashdance-kräkmedlet “Maniac”.
Bäst: “Mercenary Man”

Nestor

Nestor har vuxit sig nästan orimligt stora på sina blott två album. Att de seglat förbi exempelvis Eclipse är närmast oförskämt. För att inte tala om att de räknas högre än Y&T i spelordningen. Inte desto mindre kan de bjuda på närmast helgjutna 90 minuter av pubertalt slickad rock: “Perfect 10 (Eyes Like Demi Moore)”, fina “The One That Got Away”, körstarka “Victorious” och nostalgitrippen “1989”. Att svalka ner publiken med “It Ain’t Me” fungerar förvånansvärt bra som avslutning. Tobias Gustavsson är en fullfjädrad frontman och stensäker sångare. Allt ramas in med en fräsig lasershow.
Bäst: “In the Name of Rock’n’roll”

Dirkschneider

Ni kan storyn vid det här laget; för tio år sedan deklarerade Udo Dirkschneider att han var trött på att kuska runt och spela gamla Accept-låtar med sitt U.D.O. En allra sista turné skulle det bli, under namnet Dirkschneider dessutom, så att ingen skulle ta miste på vad som bjöds. Sedan skulle U.D.O. framgent ägna sig strikt åt U.D.O-låtar. Någonstans under vägen verkar Udo ha hittat Accept-gnistan igen, för den turnén pågår än…

Jag är principiellt inget fan av att framföra album i sin helhet live. Det innebär i regel bara att du tvingas utstå de gamla vanliga utnötta hitsen, blandat med låtar som det oftast finns god anledning att de inte brukar spelas live. Men det finns förstås undantag och “Balls to the Wall” är just ett sådant. Här snackar vi en obestridlig klassiker med tio potentiella hitlåtar. Låt vara då att samtliga förekommit flitigt på tidigare Dirkschneider-spelningar. Gamle Udo bräker bättre än på länge och den unga gitarristduon Andrey Smirnov
och Dee Dammers verkar betydligt mer taggade än under spelningen med alter ego-bandet U.D.O. på Sweden Rock häromåret. Jag gick hit utan större förväntningar än att inte bli överraskad av setlistan, men det slutar som en topp tre-höjdpunkt på festivalen.
Bäst: “Turn Me On”

Söndag

Söndagen ser på förhand ut att vara den klart svagaste, åtminstone för min del. Det är till och med så att jag funderar på att i stället köra till Helsingborg och se Bryan Adams på Sofiero, men jag slår den utsvävningen ur hågen av ren bekvämlighet och hoppas på det bästa.

Dare

Det fick bli sovmorgon idag också och dagen startar därmed med Dare. Trots att de mycket väl kan vara det softaste bandet på festivalen är de en fröjd att bevittna live. Det är just det skönt harmoniska som gör det, med Darren Whartons likväl distinkta röst som lakritssåsen på mjukglassen. Jag saknar dock mina båda favoriter “Sea of Roses” och “Beneath the Shining Water”.
Bäst: “I’ll Hear You Pray”

Oomph!

Oopmp! var det verkligt oprövade kortet för mig. Tyskarna kan med gott fog säga sig ha inspirerat Rammstein till deras industrisound med tyska texter. Själva har de dock inte samma imponerande hitfaktor i sin katalog. Visst glimtar det till här och där, men just “oomphet” i magen saknas. Inte heller får vi mycket till show. Jag lämnar varken frälst eller avskräckt.
Bäst: “Bis der Spiegel zerbricht”

Quireboys

Quireboys är ett av dessa band som bara finns, som du stöter på då och då på festivaler och som är trevliga att lyssna på, men som du sedan glömmer bort igen i sju år utan att blinka. De har helt enkelt inte låtarna som letar sig in på mina spellistor. Spike Gray gör det bra, han är en klassisk rock’n’roll-karaktär, men han jobbar i motvind.
Bäst: “Can’t Park Here”

Michael Schenker

Den ständigt produktive Michael Schenker saknar motstycke när det gäller att spruta ur sig nytt material med olika konstellationer. När det väl gäller återvänder han dock alltid till tiden före 1982. Antingen, som på Sweden Rock 2024, till de första två skivorna med MSG. Eller, som nu och på Time To Rock 2023, till sina år med UFO. Vad är skillnaden den här gången? Ja, Erik Grönwall har ersatt Robin McAuley som sångare. Grönwall är alltid en attraktion med sin oefterhärmliga energi. Annars – egentligen inget. Det är en trevlig stund med “Only You Can Rock Me”, “Doctor, Doctor”, “Lights Out”, “Love to Love”, “Rock Bottom” och “Too Hot to Handle”. Det går inte att klaga på den hitlistan, även om det är ett hack ner till resten av materialet. Det går inte heller att klaga på att Schenker ser betydligt piggare och fräschare ut än för 15-20 år sedan, i sin numera obligatoriska pälsmössa.
Bäst: “Doctor, Doctor”

Joe Lynn Turner

Om Michael Schenker lever på gamla meriter är det inget mot Joe Lynn Turner. Trots att han nyligen har släppt karriärens kanske bästa soloplatta “Belly of the Beast”, ägnar han här sina 75 minuter nästan uteslutande till sina perifera insatser i Rainbow och Deep Purple. Jag kan köpa att det alltid finns de som tycker att just den eran eller plattan varit förbisedd i historien och vill höra låtar som inte längre erbjuds på något annat håll. Men vem vill höra Joe Lynn Turner framföra “Highway Star” och “Long Live Rock’n’roll”, låtar som han inte varit delaktig i över huvud taget? Jag lackar ut och traskar hemåt när jag inser att, jo, det finns folk till det också…
Bäst: “Street of Dreams”

Måndag

Om söndagen var en stor besvikelse, totalt sett, ser måndagen mer löftesrik ut på förhand. Det här är mer “min” dag.

Mikkey Dee & Friends

Sällar sig Mikkey Dee till det bittra sällskapet Schenker och Turner, som rullar runt på gamla meriter? Nej, självklart inte! Dels har han fortfarande sitt toppjobb i Scorpions och är inte beroende av att hålla liv i karriären. Det här är bara ett sidospår. Dels är det uppenbart att han gör det här för att han verkligen älskar musiken och har kul på scenen när han åter svingar den vita manen till “Iron Fist”. Att han ens behöver be om ursäkt, vilket han faktiskt gör två gånger, är helt opåkallat. Han ägnade 24 år åt Motörhead och var under den tiden en drivande kreativ kraft.

Låtvalet vittnar om att han, Phil Campbell (som gjorde sin version av Motörhead med sina Bastard Sons på samma festival förra året) och Lemmy inte alltid var överens om setlistan när det begav sig. Det blir ingen “Going to Brazil” eller “Stay Clean” här inte… I stället får vi moderna klassiker som “Killers”, “In the Name of Tragedy”, “Sacrifice” och “Born to Raise Hell”. Tyvärr inkluderar han också ett par låtar från Motörhead-diskografins torraste platta “Another Perfect Day”. Att den har fått någon sorts påstådd “upprättelse” på senare år är en seglivad myt, upprättad av ett fåtal högljudda röster som egentligen inte gillar Motörhead.
Bäst: “Born to Raise Hell”

Majestica

Efter att ha blivit kickstartad av Mikkey Dee tar jag en lång paus fram till Majestica. Den förre Sabaton-gitarristen och (får vi väl numera tillägga) populära youtubern Tommy Johansson står sig bra på egna ben. Även om det inte är läge att framföra något från den briljanta julskivan har Majestica samlat på sig en låtskatt värd att uppmärksammas mer. Det kan bli ostigt här och där, som i “Megatrue”, som alltså bygger på Hammerfall-titlar. När trion “No Pain, No Gain”, “A Story in the Night” och “A New Beginning” radas upp är det dock inget snack; det är power metal av allra bästa sort. Jag förvånas av att Tommy verkar kämpa med rösten, men inte så det stör stämningen alltför mycket.
Bäst: “No Pain, No Gain”

Mina intryck av Battle Beast kan du läsa här.

Myrath

Det är tredje gången jag har nöjet att se Myrath nu och showen går inte att klaga på. Vi är nästan bortskämda med eldkonster, magdans och annan extravagant orientalisk inramning. Det jag är konfunderad över är snarare det fantasilösa låtvalet. Bandet har samlat på sig potentiella hits som “Endure the Silence”, “Shehili”, “Mersal” och “Let It Go”, men väljer alltså bort dessa live, till förmån för “Child of Prophecy”, “Candles Cry” och “Merciless Times”. Inte desto mindre finns det ett märkligt band mellan Myrath och den svenska publiken, ända sedan dubbelspelningen på Sweden Rock 2019, där de med kortast möjliga varsel fick hoppa direkt från minsta till näst största scenen för att ersätta Behemoth.
Bäst: “Believer”

Krokus

Krokus känns extra viktiga att insupa den här sommarkvällen. Senast jag hade chansen, på Sweden Rock 2019, mådde jag inte särskilt bra. Jag satt med ryggen mot ett öltält och försökte trycka ner en korv med mos för att orka med i alla fall Arch Enemy och Amon Amarth senare samma kväll och hörde bara Krokus på håll. Nu kan jag uppskatta stunden desto mer. Det är en stabil rad klassiker vi får ta del av, från den perfekta avfyrningsrampen “Headhunter” till ekivoka “Long Stick Goes Boom”, medryckande “Easy Rocker” och förstås tralliga “Bedside Radio”. Ett stycke i mitten går det däremot aningen på tomgång. Visserligen slipper vi “American Woman” den här gången, men likväl blir det två covers: “Stayed Awake All Night” (Bachman-Turner Overdrive) och “Rockin’ in the Free World” (Neil Young). Marc Storace och Chris von Rohr har hunnit bli 73 år och Fernando von Arb följer tätt efter på 72, men energin är det inget fel på.
Bäst: “Bedside Radio”