Category Archives: Svart

Årets konserter 2016

Konsertåret 2016 hamnar rejält i skuggan av 2015. Det kretsade i stort sett kring tre festivalbesök: givna Sweden Rock Festival, nykomlingen Gefle Metal Festival och uppstickaren Helgeåfestivalen. Men den enda (!) klubbspelningen, Powerwolf på Pumpehuset i Köpenhamn, utmärker sig å andra sidan stort.

  1. Queen + Adam Lambert (Sweden Rock Festival)
    Det var något sorts magiskt över den här aftonen. Det SKA inte gå att ersätta Freddie Mercury, ändå gjorde Adam Lambert det med stor stil, både sång- och attitydmässigt. Låtarna är det ju heller inget större fel på…
  2. Powerwolf (Pumpehuset, Köpenhamn)
    Trångt, svettigt, energiskt och mycket, mycket allsångsvänligt. Powerwolf ger alltid max och det blir alltid gensvar, vare sig det är på Wacken inför 20 000 eller några hundra på Pumpehuset.
  3. Sabaton (Sweden Rock Festival)
    Det skulle väl inte gå att överträffa Wacken-spelningen 2015 i bomber och granater? Jodå, det gick. Om Joakim Brodén blir mer energisk och hurtig på scenen impoderar han…
  4. Twisted Sister (Sweden Rock Festival)
    Dee Snider gör inget halvhjärtat. Det gör visserligen hans band, men det kan kvitta. Nu är det i alla händelser över.
  5. Treat (Helgeåfestivalen)
    Efter den genomsömnga spelningen på Sweden Rock 2013 hade jag begravt bandet (som självmant hotade med att lägga ner), men vilken nytändning! Hatten av!
  6. Danko Jones (Sundspärlan)
    Danko skiter i om strömmen går och inte ett ljud går ut. Han ryter vidare som om inget hade hänt. Rock!
  7. Lordi (Sweden Rock Festival)
    Finska plastmonster mitt på dagen i klaraste solljus. Det SKA inte bli bra – men det blev det! Välavvägd hitsamling, tajt och energiskt framförd.
  8. Overkill (Gefle Metal Festival)
    Bobby Blitz Ellsworth har inte åldrats en dag sedan jag första gången såg Overkill 2005. Han har både röst och fysik i behåll – och tvekar inte att använda båda.
  9. Dark Tranquillity (Gefle Metal Festival)
    Mikael Stanne gör aldrig bort sig och den här småsoliga aftonen blev riktigt mysig.
  10. Eclipse (Helgeåfestivalen)
    Armageddonize är en helgjuten skiva och en spelning baserat på den kan inte bli fel. Dock snäppet piggare här än på Sweden Rock.
  11. Halestorm (Sweden Rock Festival)
    Lzzy Hale var tydligen förkyld, men det märktes knappt. Lite för soligt, dock.
  12. Sixx:AM (Sweden Rock Festival)
    Kanske inte lika magiskt som förväntat, men riktigt bra ändå.
  13. Raubtier (Helgeåfestivalen)
    Lite mer show kanske jag hade velat ha, men energin var det som vanligt inget fel på.
  14. Alphaville (Helgeåfestivalen)
    Synt, mitt i alltihop. Marian Golds röst håller än.
  15. Sportlov (Gefle Metal Festival)
    Exklusivt, tajt, svettigt, humoristiskt och lagom mystiskt.
  16. Gamma Ray (Sweden Rock Festival)
    Gamla bekanta som var oväntat pigga den här gången, med sångförstärkning åt Krax-Kai.
  17. Symphony X (Sweden Rock Festival)
    Debut, äntligen. Och det gav viss mersmak.
  18. Kreator (Gefle Metal Festival)
    Inte en av de bättre spelningarna med Kreator. Mille frustade på tomgång. Men förstås på listan, fattas bara!
  19. Dirkschneider (Sweden Rock Festival)
    Lite sliten repertoar. Jag längtar tills U.D.O. är tillbaka. Men inte dåligt, förstås inte.
  20. Civil War (Pumpehuset, Köpenhamn)
    Väldige Nils Patrik Johansson fick knappt plats på scenen, men dominerade sin kvadratmeter stort. Nu får vi se hur det går utan honom…
  21. Saxon (Lemmy 500, Ljungbyhed)
    Motörhead-hyllningen blev ett antiklimax med bara tre låtar, men Saxons eget gig var som vanligt gediget och klassikerspäckat.

Årets låtar 2016

Normalt sett gillar jag inte begränsningar, men för mångfaldens skull fick det bli en låt per artist. Annars är reglerna enkla. Du ska ha gjort en låt som har det där lilla extra – en (potentiell) hit. Inbördes ordning är inte hela världen. Den skiftar från dag till dag.

  1. Avantasia – Let the Storm Decend Upon You

    Tobias Sammet har komponerat dryga 12 minuters perfektion. Den här mastodontlåten har allt: stämning, dramatik, fenomenal refräng och  gästsångare i världsklass: Ronnie Atkins, Jörn Lande och Robert Mason.
    .
  2. Witherscape – Marionette

    Så HÄR ska det låta! Vilken smäktande vers, vilket cescendo, vilken refräng! Synd bara att resten av skivan inte kom i närheten i briljansnivå.
    .
  3. Sixx:AM – Rise of the Melancholy Empire

    På bronsplatsen hittar vi Nikki Sixx och hans vänner, som var en hårsmån från att knipa albumettan med Prayer for the Damned. Den här låten får representera den urstarka massan, och samtidigt skänka lite hopp i världseländet.
    .
  4. Dark Tranquillity – When the World Screams

    Det hade nästan gått att blunda och peka på vilken låt som helst på årets album Atoma och den hade platsat på den här fjärdeplatsen. Det får bli When the World Screams, som verkar underskattad i allmänhet, men som var det första spåret jag började repetera.
    .
  5. Hovi Star – Made of Stars

    Med en dåres envishet fortsätter jag att hävda att Israel var min vinnare i Eurovision Song Contest 2016.
    .
  6. Lady Gaga – Dancing In Circles

    Jag blev inte alls imponerad av Joanne, tyvärr. Men en låt åkte snabbt in på spellistan och stannade där.
    .
  7. Amon Amarth – Raise Your Horns

    Jomsviking blev en lättare besvikelse, men det lysande undantaget är förstås Raise Your Horns, som snabbt blev en i raden av allsångsklassiker.
    .
  8. Veronica Maggio – Den första är alltid gratis

    Maggio har jag diggat sedan Vatten och bröd och aldrig blivit missnöjd. Det här funkar ju också.
    .
  9. Ghost – Cirice

    Plattan i sin helhet föll snabbt i glömska men det fanns ju en god anledning till att den här låten vann en Grammy.
    .
  10. Zara Larsson – Ain’t My Fault

    Ja, vad säger man? En oemotståndligt catchig låt, helt enkelt.
    .
  11. Primal Fear – We Walk Without Fear

    Primal Fear hade nästan somnat in i mitt undermedvetna när de slog till med Rulebreaker (som även tog sig in på min tio-i-topp över årets album). Vilken styrka! Det här pampiga mastodontnumret blir låtvalet, men det kunde lika gärna ha varit Bullets & Tears.
    .
  12. Tove Lo – True Disaster

    Först hade jag otroligt svårt för Tove Los drogliberalism. Sedan insåg jag hur otroligt dubbelmoraliskt det var, med tanke på att jag ägnade hela förra året åt att sörja Lemmy. Och i längden hade det ändå inte varit hållbart att bojkotta så pass utsökt popmusik.
    .
  13. Vader – Send Me Back to Hell

    I kategorin årets traditionella dödsmetall vinner Vader, som sig bör.
    .
  14. Treat – Ghost of Graceland

    Gubbarna i Treat hotade med att lägga ner häromåret och jag protesterade inte direkt. Vem kunde tro att de plötsligt skulle hitta sådan inspiration igen?
    .
  15. Poli Genova – If Love Was a Crime

    Den låt som växte mest under ESC 2016. Håller än.
    .
  16. Francesca Michielin – No Degree of Separation

    Och så Italiens bidrag, vilket som (nästan) alltid tillhör topparna. Språkväxlingen är ursnygg.
    .
  17. Nina Kraljic – Lighthouse

    Så kommer en drös från Eurovision Song Contest. Här Kroatien, fast det låter mer Irland.
    .
  18. Raubtier – Lejonhjärta

    Raubtier ska förstås vara med. Även om Bärsärkagång i sin helhet är i ojämnaste laget finns det förstås toppar. De normalt så briljanta texterna osar dock väl mycket självömkan den här gången.
    .
  19. Sodom – Caligula

    Glöm Metallica! Glöm Megadeth, Testament och Anthrax. Sodom gjorde årets thrashplatta. Jag hade kunnat ta nästan vilken låt som helst, men Caligula sticker ut lite extra. Påminner dock lite om Grave Digger – Excalibur…
    .
  20. Oscar Zia – Human

    Enda bidraget från Melodifestivalen som platsar.
    .
  21. Stratovarius – Until the End of Days

    Stratovarius efter Tolkki har haft svårt att övertyga mig, men här kommer ett styrkebesked insmuget på en best of-skiva, som minner om fornstora trallmetal-dagar.

Hela spellistan hittar du på Spotify.

Bilder Gefle Metal Festival 2016

R.I.P. Motörhead (1975-2015)

Jag har inga idoler eller favoritband. Inga som jag följer slaviskt eller köper allt jag kommer över med. Inga jag hyllar oreserverat eller sjunker in i. Men om jag under pistolhot (eller i andra sociala sammanhang…) ändå tvingas nämna ett favoritband har jag nästan undantagslöst dragit till med Motörhead.

Det finns så klart visst fog för detta. Jag hann se bandet 14 gånger live (vilket för närvarande gör dem till tvåa på min livelista, efter Jerusalem), jag har köpt på mig ett exemplar av det mesta i diskografin (ligger lite efter på de tre senaste, ska erkännas), äger och bär stolt ett antal tröjor (ingen i rätt storlek dock, av någon outgrundlig anledning) och inte minst toppar de överlägset mitt skrobblande på last.fm sedan 2006.

Ian “Lemmy” Kilmister hann precis bli 70 år innan han kastade in handduken för gott. Det är en respektabel ålder med tanke på livsstilen. Vad han och Motörhead har betytt för den moderna rock- och hårdrocksvärlden är oomtvistligt och självskrivet av alla de kondoleanser som direkt har strömmat in världen över i sociala medier.

Min Motörhead-story

Personligen är jag tillfreds över att jag (i motsats till när Dio kilade hädan häromsistens) har tagit i princip varje chans jag har haft att se bandet och förstås då inte minst den sista gången, 1 december 2015 i Scandinavium i Göteborg. Det var inte den bästa, långt ifrån. Det kändes redan då att det var ett avsked. Lemmy var tunn, stel, sluddrig (jo, mer än vanligt) och blek. Jag tänkte att han kanske lever till sommaren och en avskedsspelning på Sweden Rock Festival (där jag har sett bandet åtta av de 14 gångerna), men knappast längre än så. Ganska exakt fyra veckor senare var han borta.

Lemmys bortgång har varit väntad, inte minst efter de två senaste årens sviktande hälsa och inställda och avbrutna spelningar. Inte desto mindre en stor förlust. Jag har tyvärr inga personliga minnen av Lemmy. Det närmaste jag någonsin kom honom var i fotodiket. Jag ska i stället fokusera på en sammanfattning av Motörheads musik, ur min synvinkel.

Det var en gång…

Första gången jag såg bandet live var på Karlshamn Rock Festival 1998. Då var det på nivån “ett kultband man bör ha sett” och jag kände inte till mycket mer än “Ace of Spades”. Faktum är att jag flera gånger under spelningens gång trodde att “nu kommer basintrot till “Ace of Spades”…” innan jag insåg att i stort sett varannan Motörhead-låt börjar så. Höjdpunkten blev när Twisted Sister-sångaren Dee Snider hoppade in under “Born to Raise Hell”.

Fylld av inspiration åkte jag hem och inhandlade året därpå livedubbeln “Everything Louder Than Everyone Else”. Den blev sedan ett stående inslag på fester och som sällskap på mina resor (det här utspelade sig på den tiden då man fortfarande använde CD-freestyle). Inte minst “Orgasmatron” blev en signaturmelodi under studentåren. Något bättre förberedd såg jag dem igen på det som nu hette Sweden Rock Festival 1999 och under Sverigeturnén Monsters of the Millennium (tillsammans med Dio och Manowar). Dock dröjde det fram till 2002 och den då nysläppta “Hammered” innan jag började jag köpa in mig på resten av skivkatalogen och upptäcka de fantastiska nyanser som faktiskt finns i bandets musik – och som inte alltid avspeglas live.

Sedan har jag alltså sett dem ett antal gånger till: på Arenan i Stockholm, på Metaltown, på Wacken Open Air och på Getaway Rock Festival. Förutom då samtliga spelningar på Sweden Rock genom åren. Alltid i sättningen Lemmy – Phil Campbell – Mikkey Dee. Alltid nöjd, men utan att kunna nämna den där enstaka favoritspelningen. Däremot kan jag utan vidare bjuda på mina tio favoritskivor och trettio favoritlåtar. Håll till godo!

Album:

  1. Bastards (1993)
    Överlägsen etta som har en fantastisk bredd, från catchiga “Born to Raise Hell” till hårda “Burner”, från klassiska Motörhead-låtar som “On Your Feet or on Your Knees” till en ballad som “Lost in the Ozone”. Den elakt förtalade, förvisso otäcka, “Don’t Let Daddy Kiss Me” är också en favorit, liksom “Death or Glory”, “I Am the Sword”, “Liar” och… ja, ni fattar. Bara lökiga “We Bring the Shake” drar ner betyget.
  2. Overkill (1979)
    Klassikernas klassiker, tillsammans med “Ace of Spades”. Märkligt nog har de lyckats klämma in betydligt blekare “Bomber” (1980) mellan dessa giganter. Jag har inte varit på någon spelning som inte innehållit minst tre låtar från “Overkill”. Titelspåret är förstås den eviga avslutaren och “Stay Clean” lika given tvåa. “Metropolis”, “No Class” och “Capricorn” tillhör även de inventarierna i ett liveset.
  3. Ace of Spades (1980)
    Här trängs det legendariska titelspåret med “Love Me Like a Reptile”, “Shoot You in the Back”, “(We Are) The Road Crew” och inte minst “The Chase Is Better Than the Catch”.
  4. Orgasmatron (1986)
    Förutom det i all sin simpelhet fantastiska titelspåret har vi här “Deaf Forever”, “Nothing Up My Sleeve” och “Claw”, bland annat. En enhetlig skiva, med unikt stålklart sound.
  5. 1916 (1991)
    Kanske det mest kommersiellt slagkraftiga som Motörhead har gjort, med trallvänliga schlagdängor som “No Voices in the Sky” och “Going to Brazil”. Min favorit är förstås “I’m So Bad (Baby I Don’t Care)”.
  6. Inferno (2004)
    En rejäl nytändning efter några halvljumna släpp. “Killers” och “In the Name of Tragedy” hängde med länge i livesetet. Däremot förstår jag inte riktigt storheten i “Whorehouse Blues”.
  7. Overnight Sensation (1996)
    Ännu ett av de “softare” albumen. Det går nästan för långt i “Listen to Your Heart”, inte att förväxla med Roxette-låten förstås, men som snarare för tankarna till “Fingertips” med nämnda band.
  8. Kiss of Death (2006)
    Följde upp Inferno på ett fullvärdigt sätt, innan inspirationen falnade något de sista tio åren. “Sucker” och “God Was Never on Your Side” i topp.
  9. Rock ‘n’ Roll (1987)
    Stabil och jämn, med titelspåret och “Boogeyman” i främsta ledet.
  10. March Ör Die (1992)
    Jo, men jag gillar ju perioden 86-93, helt enkelt. “Hellraiser”!

(Minst spelad i det här huset är utan tvekan “Another Perfect Day” (1983).)

Låtar:

  1. Orgasmatron (Orgasmatron)
    I synnerhet liveversionen från “Everything Louder Than Everyone Else”, som har spelats högt på varenda förfest i min studentlya.
  2. Born to Raise Hell (Bastards)
    En röjig låt som borde spelats oftare live, gärna med bibehållen tradition av gästinhopp på scenen.
  3. Ace of Spades (Ace of Spades)
    Ingen idé att försöka lura någon.
  4. Bomber (Bomber)
    Liveklassiker med tillhörande Bomber-rigg, som fick äran att inleda på sista turnén.
  5. The Chase Is Better Than the Catch (Ace of Spades)
    Svängig.
  6. God Was Never on Your Side (Kiss of Death)
    Fin.
  7. Killed by Death (No Remorse)
    För första gången på alla mina liveupplevelser blev det ingen “Killed by Death” i Scandinavium i december. Kanske ett dåligt omen…
  8. I’m So Bad (Baby I Don’t Care) (1916)
    Röj.
  9. Deaf Forever (Orgasmatron)
    Stålhård.
  10. Rock ‘n’ Roll (Rock ‘n’ Roll)
    Den är vad den heter.
  11. Iron Fist (Iron Fist)
    Klassiskt Motörhead-recept.
  12. I Am the Sword (Bastards)
    Nästan en hit.
  13. I Don’t Believe a Word (Overnight Sensation)
    Chockerande melodisk.
  14. Sucker (Kiss of Death)
    Mitt i nyllet.
  15. Hellraiser (March Ör Die)
    Enkel.
  16. Killers (Inferno)
    Hängde med länge i livesetet och blev nästan tjatig.
  17. No Voices in the Sky (1916)
    Trallig.
  18. Overnight Sensation (Overnight Sensation)
    Stabil.
  19. Sacrifice (Sacrifice)
    Hård.
  20. In the Name of Tragedy (Inferno)
    Pulserande, men lite uttjatad.
  21. Mine All Mine (Hammered)
    Lyfter en småtråkig platta.
  22. Boogeyman (Rock ‘n’ Roll)
    Mer ös.
  23. Don’t Let Daddy Kiss Me (Bastards)
    Ruskig.
  24. Lost in the Ozone (Bastards)
    Ball ballad.
  25. Liar (Bastards)
    Ännu mer ös.
  26. Metropolis (Overkill)
    Klassiker.
  27. Death or Glory (Bastards)
    Ännu mer sväng.
  28. Shoot You in the Back (Ace of Spades)
    Sväng OCH ös.
  29. Capricorn (Overkill)
    Lite stel, men klassisk.
  30. Overkill (Overkill)
    Något uttjatad…