Category Archives: Brun

Stöd till individen för ett tryggare samhälle

Något som i synnerhet vissa grupperingar på högerkanten ofta missuppfattar – eller kanske låtsas inte förstå – är kommuners roll i arbetet mot till exempel våldsbejakande extremism och ungdomskriminalitet. Det är polisen, och i vissa fall säkerhetspolisen, som ansvarar för lag och ordning och domstolar som dömer ut straff. Kommunen, och då kanske i synnerhet socialtjänsten, ska ge stöd till individen.
.
Från Socialstyrelsens publikation, Våldsbejakande extremism – Stöd för socialtjänstens arbete med barn och unga vuxna:
Fokus för socialtjänsten är att stödja individen utifrån dennes särskilda behov och förhindra att han eller hon dras in i destruktiva miljöer. Alla de insatser som redovisas i detta material utgår från det perspektivet. Det är behoven som följer av de våldsamma handlingarna eller risken för sådana handlingar – inte åsikterna – som kan leda till insatser. För socialtjänsten handlar det om att skydda, stödja och hjälpa barn och unga vuxna, inte att hantera frågor om samhällets säkerhet. Det sistnämnda är ansvar som ligger hos andra aktörer och det pekar på vikten av samverkan.
.
Att det pågår arbete för att stödja individer på glid – samtidigt som lagen i andra ändan har sin gång – är alltså ingen motsättning. Framförallt inte någon politisk sådan. De som jobbar med detta har förstås individens bästa för ögonen, men också ett uppdrag från samhället att förebygga kriminalitet och extremism. Allt beteende går inte att förklara med socialt utanförskap, eller motverka med social inkludering och integration, men att jobba med detta har en påtaglig positiv effekt på samhällsnivå och sparar liv och lidande.
.
Eftersom effekterna av socialt arbete är långsiktiga och svårmätbara är det lätt att reflexmässigt skrika på fler poliser och hårdare domar, som kanske lindrar symptomen (eller i värsta fall bara det primitiva hämndbegäret) för stunden. Men om vi på sikt ska ha ett tryggt och fungerande samhälle, där alla känner sig delaktiga och tar ansvar är satsningar på socialt arbete minst lika viktigt.

Gränser utan gränser

Jag har varit ganska tyst under hösten. Jag har inte gjort någon samlad analys av “flyktingkrisen”, “samhällskollapsen”, omsvängningarna i migrationspolitiken i det ena politiska partiet efter det andra och de alltmer igenbommade gränserna. Det beror delvis på uppgivenhet. Men mest på att jag föredrar att inte bilda mig förhastade slutsatser. Jag läser, lyssnar, analyserar, grubblar, omvärderar och värker slutligen fram en åsikt som en utdragen förlossning. Fler borde testa det, snarare än att ryckas med i den ena vågen efter den andra.

Uppgivenheten är mest riktad till EU. Unionen som stod för fred, fri rörlighet, integration, samarbete och ökad solidaritet mellan länder har på något halvår kollapsat framför våra ögon. Men jag är också allt mer uppgiven inför de människor som tar det här läget som en intäkt på att SD har haft rätt och i vädrandet av någon sorts fascistisk morgonluft vältrar sig i öppen främlingsfientlighet på sociala medier. Och slutligen är jag besviken på våra ledande svenska politiker, som står handfallna, från höger till vänster. Där den enda handlingskraften verkar vara riktad åt att skaffa sig kortsiktigt “andrum”, delvis i hopp om att stoppa tillströmningen till SD.

Har SD haft rätt?

Så – först och främst – nej, SD har inte fått rätt. SD är ett parti vars ideologi säger att i stort sett varje asylsökande som får komma in och stanna är en för mycket – ett hot mot den nationella identiteten och den svenska kulturen. Det har ingenting med vad som är praktiskt, organisatoriskt eller ekonomiskt möjligt att göra, även om de förstås argumenterar simultant på alla dessa vägar mot ett slutnare land, beroende på vilken väljargrupp som blidkas av vilket argument. Inte heller handlar det om var pengar “hjälper flest”.

Deras världsbild grundar sig i en tro att människor med olika ursprung inte kan och inte bör leva inom samma territorium. Nationalism. Förakt mot det mångkulturella. Förakt mot religionsfrihet. Och, fortfarande puttrande under ytan, värre saker än så. Hat och kulturrasism.

Som om det inte vore nog avskräckande med det ideologiska haveriet vill SD dessutom styra landet med järnhand. De vill kontrollera media, polis, rättsväsende och kultur på ett sätt som i längden leder till att bara SD-åsikter är godkända. Och vilka som passerar det nålsögat bestämmer SD. Det har visat sig redan i liten skala i kampen mot det egna ungdomsförbundet och andra obekväma personer i partiet. Det har visat sig i de ledande företrädarnas försök att stänga ute media, hota fri media och att helt enkelt vägra att svara på obekväma frågor.

Det har visat sig i det sektliknande, alternativa informationssamhälle de har byggt upp på nätet. Bland annat genom att utge sig för att vara vanliga medborgare som har “tröttnat” och startat en facebookgrupp, men som sedan visar sig bara vara ännu en propagandakanal för SD-medier och SD-åsikter.

Så nej, SD har inte haft rätt och kommer inte att få rätt. Däremot är förstås alla former av inskränkningar i asylrätten och den fria rörligheten helt i linje med deras åsikter. De kommer för varje nytt sådant förslag att lagom djärvt flytta fram sina positioner och hävda att de minsann skulle gjort ännu mer i den riktningen och ännu snabbare. Att det som görs nu inte är nog och för sent. Och visst, SD:s kärna hade inte varit nöjda innan asylinvandringen är nere på noll och gärna minus.

Är det rätt att “stänga” gränserna?

Är det som regeringen gör därmed fel? Nej. Om just ID-kontroller är en klok och hållbar åtgärd kan förstås diskuteras, inte minst då Öresundsregionens långt gångna integration över gränserna förminskas och hotas. Men rent krasst håller det förstås inte att Sverige som enda land i EU står kvar som ett solidariskt och öppet samhälle, som erbjuder permanenta uppehållstillstånd och frikostig anhöriginvandring. Vi måste anpassa oss till och harmonisera med vår närmaste omvärld, hur ruskigt fel ute den än är. Det är baksidan av ett globalt samhälle.

Om våra EU-grannar stänger sina gränser och motar iväg asylsökande kan vi inte ensamma ta emot alla med öppna hjärtan. Framförallt kan vi inte göra det mot det egna folkets vilja. Om 70 procent av svenskarna nu anser att vi bör strypa asylinvandringen går det i längden inte att gå emot folket. Slaget för våra öppna gränser och öppna hjärtan är förlorat, för den här gången. Det är bara att inse, mitt i det tragiska. Vi kan fortfarande vara stolta över att vi har gjort vad vi har kunnat och att vi höll ut längst av alla i Europa.

Vad gick snett?

Hur hamnade vi då plötsligt där? Höstens markant ökade flyktingströmmar frestade förstås på mottagningssystemet till det yttersta. Vi nådde den praktiska gränsen för hur många vi kan ta emot, med de höga krav och regler vi ställer på oss själva i nuläget. Det handlar egentligen inte om plats eller pengar – och definitivt inte om antal människor med annan bakgrund som vår kultur klarar av att umgås med på en gång. Det handlar om ett system med fundamentala brister och samtidigt så höga krav på sig självt att det inte går att lösa en oväntad tillströmning på kort sikt. Och när regeringen själv inte tror på att de kan lösa det, faller folkets mod snabbt.

En systemkollaps skulle jag däremot inte kalla det. Allt fungerar i stort sett som vanligt i samhället, för oss som redan är inne i värmen. Det innebär så klart stora påfrestningar på vissa myndigheter och kommuner att lösa situationen, men den katastrofretorik som även de normalt mer sansade debattörerna har hänfallit sig åt under hösten är gravt överdriven. Den syftar snarare på att “moraliskt” rättfärdiga beslut om inskränkningar i asylrätten och gränskontroller än på att vi verkligen skulle stå på någon sorts ruinens brant.

Sanningen är snarare att ingen idag ledande politiker i Sverige egentligen har förmågan att överblicka situationen, hitta långsiktiga lösningar, få med sig folket på dessa och sedan faktiskt genomföra dem inom överskådlig tid. Beredskapen har varit usel och baserat sig på (förvisso välvillig) ideologi och övertro på solidariska EU-lösningar.

Framtiden

Mina sympatier ligger fortfarande orubbade i den linje som Centerpartiet håller fast vid. Sverige ska vara ett öppet land. Det är det enda långsiktiga målet som är värdigt. Men just nu är jag uppgiven, därför att det inte är möjligt när världen ser ut som den gör i EU och i den inhemska politiken såväl som folkopinionen. Och bakom nästa hörn lurar Donald Trump – och ännu mer hat, inskränkthet och konflikt…

Aningslösheten som ger Sverigedemokraterna makt

Genom historien har världen skakats av otaliga extrema ideologier, vare sig de sprungit ur eller propagerat för vänster, höger, kristendom eller islam. Med facit i hand kan de flesta av oss vara överens om vilka strömningar som inte har varit så lyckade. Men det har visat sig vara desto svårare att identifiera ett snett spår när det håller på att byggas, nästan oavsett hur mycket det ekar av historiska stöveltramp. Därför har historien gång på gång upprepat sig, till mångas förvåning. Aningslösheten har alltid varit människans värsta fiende. Tron på att det är något annorlunda den här gången…

Inte ens Sverigedemokraternas egna historia är nog för att ge deras väljare upplysning om vilken väg de trampar allt mer taktfast på. Det var då. Nu är det annorlunda. Nu behövs SD, säger man. ”Lite nationalism har ingen dött av.”

Det poleras frenetiskt på den allra yttersta ytan. Det paketeras om och propageras. Normaliseras och rycks fram positioner. Ändras etiketter. Ändå finns alla tecken kvar, öppet. För den som orkar bry sig. Historiens vingslag går inte att värja sig emot. Inte heller den ruttna frukten som aldrig faller långt från trädet.

Det räcker att du går till SD:s eget propagandaorgan Samtiden (styrt av järnrörsmannen och Ungernflyktingen Erik Almqvist) för att få det serverat i klartext. Nasrin Sjögren lyckas få med allt i en enda krönika. Att hon gör det lite från sidan, från sitt “mellanförskap” som invandrare, förändrar inte budskapet nämnvärt:

  • Det finns ett ”vi” och ett ”dom”.
  • ”Vi” har levt här i generation efter generation och byggt upp landet genom blod, svett och tårar. Det här är ”vårt” hem och plats på jorden.
  • Nu lever vi i en förändring som hotar ”oss” som folk.
  • ”Dom” hotar ”oss” utifrån.
  • ”Dom” hotar ”oss” inifrån.
  • ”Dom” är understödda av ryggradslösa förrädare bland våra egna.
  • ”Dom” hotar ”vår” kultur, ”vårt” stolta arv, ”vår” historia. ”Vi” offras.
  • ”Våra” resurser är begränsade – och de går till fel saker. Andra. ”Dom”.
  • ”Dom” tar det som är ”vårt”. ”Dom” har ingen rätt.
  • ”Dom” tar det från ”våra” fattiga och svaga.
  • ”Dom” är utan moral, de onda och sluga, som står för förtryck, hot och död. Högmodiga och svarthjärtade. ”Dom” tigger, smugglar och ljuger.
  • ”Vi” är de goda och kärleksfulla, generösa och tålmodiga, som står för fred, frihet och välstånd. ”Vi” borde vara stolta och rakryggade.
  • Alla som inte inser att detta är sanningen är antingen förrädare eller manipulerade och vilseledda.
  • Alla är ”vi” egentligen överens, upplever samma sak, men många av ”oss” hålls tillbaka, är hindrade, kuvade, tystade, utnyttjade och självföraktande. ”Vi” vågar inte protestera.
  • ”Vår” yttrandefrihet är begränsad. ”Dom” skyddas av lagen – men inte ”vi”.
  • Det finns en åsiktskorridor, som gör att ”vi” inte vågar säga ”sanningen”.
  • Alla som säger ”sanningen” blir svartmålade och svartlistade.
  • Det finns en lösning. En enkel lösning. En historiskt förtalad lösning.
  • Lösningen är att ”vi” enas, sluter leden, stärker banden i en inre gemenskap och utesluter ”dom” som inte passar in.
  • För detta krävs att ”vi” tar tillbaka makten.
  • ”Vi” har en moralisk rätt.
  • Det är dags att vakna. Agera. Göra uppror.

 

Visst har vi hört det förut. Jag blir rädd. Inte för att de här åsikterna finns i begränsade kretsar, det har de alltid gjort. Utan för att de fungerar. Igen och igen och igen. De delas, gillas, hyllas och applåderas, av allt större och bredare massor. “Precis det man själv tänkt och som alla andra tänker, men inte våga säga”, tjoar man. På grund av sådana som mig, som reagerar. Som inte håller med. Överlöpare, konspiratörer och förtryckare eller vilseledda, godtrogna och manipulerade? Vi som inte passar in i den önskade nygamla världen. Fortfarande över 80 procent av befolkningen förvisso, men stadigt minskande…

Visst är det dags att vakna och agera! Men inte genom att skapa ett “vi” och ett “dom”, utan genom att fortsätta att envist stå upp för medmänsklighet i vardagen, samarbete över gränser och en inkluderande världsgemenskap. Där SD står för förbud, skuldbeläggande, inskränkande, konfronterande, stängande, uppdelande, isolerande och uteslutande, under aldrig så “kärleksfulla”, “kristna” och “rasismhatande” flaggor, måste motmedlet fortfarande vara öppenhet, tolerans, förståelse, tilltro och en ömsesidig gemenskap. Politiskt korrekt, om du vill.

Dessa grundläggande demokratiska värden får aldrig bli skällsord eller symboler för naivitet eller passivitet. Det är i högsta grad den realistiska, tydliga och klarsynta vägen framåt. Det handlar inte om att blunda för de utmaningar vi faktiskt ser i samhället, utan att ha tålamod nog att lösa dem tillsammans, utan att utse syndabockar, skapa motsättningar och klyftor mellan utsatta grupper. Det är mycket vi inte har lyckats med de senaste åren i Sverige, i EU och i världen. Det är delvis för att det inte finns några enkla lösningar. Om någon kittlar ditt öra med en enkel lösning ÄR det för bra för att vara sant.

Nej, det går inte att samarbeta med SD

Ibland måste man skriva det uppenbara. Idag har sex av riksdagspartierna gjort en överenskommelse, som rent praktiskt talar om hur de ska kunna kringgå Sverigedemokraternas roll som vågmästare. “Odemokratiskt” hävdar förstås SD och deras anhängare. Nej, det är inte odemokratiskt att 81 procent av vår demokratiskt valda församling gör en överenskommelse om hur riket ska bli praktiskt möjligt att regera. Det är demokrati när den fungerar – när samarbete, samförstånd och förnuft får råda. När Sveriges bästa sätts framför en aldrig så obstinat, missnöjd och högljudd minoritet.

Men hade det då inte gått att samtala med SD och rent av samarbeta med dem, för att undvika hela den här regeringskrisen och extravalscirkusen?

Nej, det går inte att samtala eller samarbeta med Sverigedemokraterna. Det är inget alternativ. Det handlar inte om SD:s historiska problem eller om enskilda partiföreträdares rasism, utan om partiets politik här och nu.

Anledningen är enkel. Sverigedemokraterna står för en helt annan grundläggande ideologi och inte minst människosyn än resten av Sveriges riksdagspartier. Jag pratar då inte om någon förmildrande omskrivning som socialkonservatism, utan rätt och slätt om nationalism.

Söder har rätt

Riksdagens andre vice talman, Björn Söder, uttryckte det med all önskvärd tydlighet i en uppmärksammad intervju i Dagens Nyheter nyligen. Visserligen blev hans uttalanden vantolkade och förvrängda i andra hand, av såväl journalister som politiker som uppenbarligen inte vet hur begreppet nation definieras. Söder har i sak helt rätt på den punkten. Om samer och judar definierar och identifierar sig själva som nationella minoriteter är det tveksamt om de samtidigt tillhör den svenska nationen, ja.

Problemet är ju i stället att det bara är Söder och hans parti som bryr sig om vem som tillhör eller inte tillhör den svenska nationen. För alla oss andra är den diskussionen ointressant. Vi har vandrat vidare från 1900-talets nationalism, som slet isär länder och orsakade krig och lidande, både i kamp om gränser och territorier och för minoriteters rättigheter. Vi ser inte poängen i att ha en sådan exkluderande och konfliktskapande syn på en statsbildning som nationalstaten. Det är givetvis det som Söder-diskussionen borde ha handlat om. Vem ska välja och vraka vem som ska få uppgå i nationen och till vilken nytta?

För alla som inte är förblindade av nationalromantik är det fullt tillräckligt att den som är svensk medborgare och/eller bor i staten Sverige är en del av Sverige, oavsett ursprung.

Den “öppna” svenskheten

Synen på nationalstaten ligger i sin tur hand i hand med avståndstagandet från mångkultur och integration. En nationalstat kräver en kulturell, religiös, historisk, ekonomisk och (även om det talas lite tystare om det inom SD) etnisk sammanhållning. Därför kräver även SD:s så kallade “öppna svenskhet” en assimilering, det vill säga att totalt lägga sitt ursprung, sin kultur, sin eventuella avvikande religiösa tro och sin historia åt sidan för att kunna bli “svensk”.

Det är naturligtvis inte något rimligt krav för de flesta utomeuropeiska invandrare, åtminstone inte de första två generationerna, vilket SD förstås är ytterst medvetna om. På så vis kan de lite fint exkludera människor som är mindre önskvärda, genom att rätt och slätt mobba ut dem ur gemenskapen tills de självmant återvänder till sina hemländer. (Detaljerna kring detta går att läsa i föregående inlägg om SD:s principprogram.)

I mitt personliga avståndstagande från SD räcker det redan här. Jag kan helt enkelt inte göra den sorteringen, ens i teorin, vem som skulle vara “inne” och “ute”, vem som skulle få OK-stämpel och inte, vem som är önskvärd och mindre önskvärd. Det kan inte SD själva heller. De vägrar konsekvent att svara konkret på sådana frågor, utan svävar ut i svar som att “man ska definiera sig själv som svensk och bli definierad som svensk av andra”. Behöver jag påminna om att Erik Almqvist la i sitt veto rörande Soran Ismails “svenskhet” under aluminiumrörsnatten? Tydligen, för det faller alltsomoftast bort i debatten.

En enhetlig nation skulle ge en större känsla av samhörighet och därmed förpliktelse till det gemensamma bästa, är argumentet. Vi har alla sett hur SD har hanterat den förpliktelsen som riksdagsparti, genom att så djupare och djupare splittring i såväl riksdagen som i samhället.

Förakt mot människor

Att på det viset sortera in människor i mer eller mindre värda är inte bara ointressant och i förlängningen degenererande för samhällets utveckling, det är rent etiskt förkastligt. Sverigedemokrater hävdar förvisso ivrigt att det är bättre och finare att sortera in olika kulturer och religioner – men tar bestämt avstånd från att sortera etniska grupper eller raser. För det senare är ju som bekant politiskt inkorrekt. Och är det något Sverigedemokraterna lägger stor vikt vid är det att vara politiskt korrekta, märkligt nog.

För mig är den klassificeringen också ointressant. Antingen gör du skillnad på människa och människa eller inte. Bevekelsegrunderna är ungefär lika infantila och kan göra detsamma. Därför kallar många slentrianmässigt det för “rasism”, men problemet är ju inte föraktet mot en viss ras i sig, utan föraktet mot människor som avviker och “stör”, vare sig de är muslimer, romer, somalier, araber eller samer. Behovet av att välja och kontrollera, styra och diktera vilken kultur, vilken tro och vilket beteende som skulle vara acceptabelt är problemet, inte vad det ska kallas.

MEN, och det är viktigt…

  • Det innebär inte att vi inte kan diskutera asylinvandring, anhöriginvandring, arbetskraftsinvandring eller EU-migration. Även om min vision är öppna gränser finns det möjligen praktiska begränsningar i dagens verklighet.
  • Det innebär inte att vi inte kan diskutera integration. Även om alla är välkomna måste det finnas ett fungerande system för hur du ska kunna etablera dig med språk, arbete, bostad och nödvändig samhällsorientering.
  • Det innebär inte att vi inte kan diskutera kulturkrockar. Det finns både charm och problem när kulturer möts. Hederskultur är ett konkret exempel på det senare.
  • Det innebär inte att vi inte kan diskutera avarter av islam. Det finns knappast någon som ser IS rekrytering i Sverige som något normalt eller önskvärt.

Därmed inte sagt att dessa saker ska diskuteras med Sverigedemokraterna, på Sverigedemokraternas initiativ eller enligt Sverigedemokraternas agenda. SD har med sin extrema inställning kring nationen och svenskheten, med sitt motstånd till mångkultur, religionsfrihet och integration, diskvalificerat sig själva från samarbeten kring sina egna hjärtefrågor. Det finns helt enkelt inget att diskutera där.

Har du läst SD:s principprogram?

Här hade jag egentligen tänkt ta upp debatten om huruvida Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti. Jag tänkte rada upp ett hundratal tecken på att så är fallet, från partiets ursprung och historia till hur dagens ”nolltolerans” sedan länge är avslöjad som en pappersprodukt för att lättare sälja partiets politik. Men jag inser det lönlösa. Dels är det egentligen inte det som är viktigt, om det går att stämpla en viss etikett på partiet. Dels vet ni som röstar på partiet redan allt detta (eller borde veta) – men väljer uppenbarligen att bortse ifrån det. Då hjälper inga upplysningar i världen.

Kan vi i stället för en stund släppa den metadiskussionen och diskutera vad partiet egentligen står för – om de själva får tala – och vad som gör så många så upprörda?

Många SD-sympatisörer inleder varje försök att ifrågasätta deras val med ”men du har ju inte läst partiprogrammet”. Jo, det har jag. Många gånger. Har du?

Saken är den att även om formuleringarna filats om många gånger för att bli mer tilltalande för en bredare publik är politiken nästan exakt densamma som den alltid har varit.

Ett problematiskt parti

Det Sverigedemokraterna gör är att systematiskt måla ut invandringen som orsak till problem inom i stort sett alla samhällsområden: ekonomi, sociala klyftor, arbetslöshet, bostadsbrist, kriminalitet, skola och sjukvård. Jag tror inte på ett samhälle som på det sättet skyller sina tillkortakommanden på en enskild grupp människor. Det kanske är så att vi verkligen behöver minska flyktingmottagandet, men det kommer i så fall inte att lösa alla andra politikområden som genom ett trollslag för att ”sammanhållningen” eller ”den kulturella enhetligheten” ökar.

För notera hur det i så gott som alla områden i deras principprogram finns formuleringar om hur mycket bättre det hade fungerat om befolkningen hade varit mer homogen. Observera att det inte handlar om att ”hjälpa dem som redan är här” eller få mer pengar över till vare sig undernärda pensionärer eller bistånd. Det handlar om problem med att olika kulturer lever tillsammans och hur det hotar ”den nationella identiteten”.

Vad är problemet med detta nu då? Jag tror på ett mångkulturellt samhälle, jag tror på integration, jag tror på religionsfrihet. Jag tror inte på nationalism. Alltså är jag inte kompatibel med SD och behöver enligt Jimmie Åkesson assimilera mig jag med – det vill säga tänka över mina synder tills jag håller med SD och blir en “Sverigevän”. Ett väldigt totalitärt synsätt som gränsar till… (Nej, visst nej, så får man ju inte säga i det här landet längre.)

Nu säger jag absolut inte att det inte finns problem i samhället som kan kopplas till kulturkrockar, segregation eller religiös extremism. Jag håller med om att de övriga partierna i mångt och mycket har duckat i dessa frågor. Men SD har inga som helst lösningar som vare sig är realistiska i dagens globala samhälle eller tilltalar mitt personliga sätt att se på människors lika värde.

Sammanfattning av SD:s grundideologi

I SD:s värld finns det bättre och sämre “kulturer” (man skulle kunna översätta det med folk, men låt oss inte gå dit). Allra bäst är förstås den svenska kulturen. Om du ska bo i Sverige måste du överge ditt ursprung och assimilera dig till den svenska kulturen. Du måste helt enkelt bete dig svenskt, inte sticka ut, inte ställa krav, inte ligga samhället till last och inte störa ordningen eller sammanhållningen.

SD vill inte ha någon mångkultur, ingen integration. De vill dra in ALLT stöd till integrationsåtgärder. Som invandrare är det upp till dig att “bli svensk” eller inse att du inte passar in och åka “hem”.

SD tror inte att människor från vissa kulturer alls kan anpassa sig till att bo i västvärlden. Det gäller i synnerhet muslimer. De vill helt enkelt strypa invandringen från muslimska länder och inskränka religionsfriheten för de muslimer som redan är i landet. Det är klart att du FÅR vara muslim, också, om du finner dig i ovanstående regler: anpassa dig, kräv inget och stör inte vår svenska idyll med till exempel konstiga kläder eller byggnader.

När SD själva får tala om vad de står för

Nu har jag raljerat nog och låter SD:s egna principprogram tala (rubrikerna är mina, allt annat är ordagrant citerat):

Gemensam nationell och kulturell identitet en hörnsten i demokratin

Demokrati betyder folkstyre och Sverigedemokraternas uppfattning är att man inte helt kan förbigå ordet ”folk” i begreppet folkstyre och att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket och där det kanske inte ens förekommer en gemensam arena för debatt eftersom invånarna i staten inte talar samma språk. Vi ser således förekomsten av en gemensam nationell och kulturell identitet bland befolkningen i staten som en av de mest grundläggande hörnstenarna i en stark och väl fungerande demokrati. (Sverigedemokraterna och demokratin, s. 6)

Den nedärvda essensen och bristande rasbiologiska forskningen

Det finns dock också en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser. Delar av denna essens är gemensam för de flesta människor och annat är unikt för vissa grupper av människor eller för den enskilde individen. Någon komplett förteckning över vad som ingår i denna mänskliga essens har vi ännu inte och kommer kanske heller aldrig att få. (Sverigedemokraterna och människan, s. 8)

Empati kräver ett minimum av språkliga, kulturella och religiösa skillnader

För att nämna några konkreta exempel så menar vi bland annat att de flesta människor är sociala och kollektiva varelser som har ett nedärvt behov av att tillhöra en större gemenskap, att de flesta människor primärt identifierar sig med andra individer som påminner om en själv och att de flesta människor har lättare att visa solidaritet och empati med individer som man upplever är en del av samma gemenskap som man själv tillhör. Av detta drar vi slutsatsen att en stark nationell identitet och ett minimum av språkliga, kulturella och religiösa skillnader har en gynnsam effekt på sammanhållningen, tryggheten och stabiliteten inom ett samhälle. (Sverigedemokraterna och människan, s. 8)

Risk för katastrof

Vi kan också konstatera att historiska försök med att bygga starka kollektiv som är större än nationen ofta har misslyckats, ibland med katastrofala följder som i till exempel före detta Jugoslavien, och att sådana försök därför bör undvikas då de är förenade med stora risker. (Sverigedemokraterna och människan, s. 8)

Förbrödring och nationell solidaritet med hög moral, lag och ordning

Strävan efter att ersätta klasskamp och hat med förbrödring och nationell solidaritet, strävan efter att ersätta revolutionära tendenser med ansvarstagande reformer och strävan efter att ersätta tendenser till anarki och samhällsupplösning med trygghet, hög moral och lag och ordning. Vi delar också den tidiga europeiska socialkonservatismens analys att nationalismen och stärkandet av samhörigheten på den nationella identitetens och den gemensamma kulturens och historiens grund är det kanske viktigaste medlet för att förverkliga de ovan nämnda strävandena. (Sverigedemokraterna och socialkonservatismen, s. 11)

För att bli assimilerad måste du se den svenska historien som din egen

Som assimilerad till den svenska nationen räknar vi den med icke-svensk bakgrund som talar flytande svenska, uppfattar sig själv som svensk, lever i enlighet med den svenska kulturen, ser den svenska historien som sin egen och känner större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan nation. (Sverigedemokraterna och nationen, s. 15)

Assimilering är problemfylld och kan ta flera generationer – om den alls är möjlig

Det faktum att vi ser assimilering som möjlig och eftersträvansvärd är inte detsamma som att vi också ser den som okomplicerad. Assimileringsprocessen är ofta lång och problemfylld och historien visar att det ibland kan ta flera generationer innan den är slutförd och i vissa fall lyckas den inte överhuvudtaget, utan leder istället till uppkomsten av segregerade och särkulturella samhällen. Ju mer en invandrares ursprungliga identitet och kultur skiljer sig ifrån den svenska nationens och ju större gruppen av invandrare är, desto svårare blir assimileringsprocessen. Detta är en av de primära orsakerna till att Sverigedemokraterna förespråkar en långsiktigt ansvarstagande och begränsad invandring, i synnerhet ifrån länder där kulturen och värdegrunden starkt avviker ifrån den svenska. (Sverigedemokraterna och nationen, s. 15)

Om vikten av svensk identitet

Vi tror att det bästa för vårt samhälle är att en så stor andel som möjligt av statens medborgare också har en svensk identitet. Vi inser och accepterar dock att det alltid kommer att finnas en viss andel av medborgarna som inte uppfattar sig som svenska. Vi ser inget större problem med detta så länge denna grupp är begränsad, accepterar svenska lagar, normer och traditioner och inte bidrar till ökad segregation och motsättningar. (Sverigedemokraterna och nationen, s. 16)

Lika barn leker samma lekar

Kultur skulle kunna definieras som levnadssättet som förenar ett samhälle eller en viss grupp av människor. Som sådant inkluderar det bland annat språk, beteendemönster, seder och högtider, institutioner, konst och musik, klädsel, religion, ritualer, lekar, värderingar och normer för lagar och moraliska system. (Sverigedemokraterna och kulturen, s. 18)

Gemensamma myter viktigt för välfärden

Den absolut viktigaste aspekten är dock att kulturarvet fungerar som ett sammanhållande kitt. Varje samhälle behöver gemensamma normer och värderingar, kollektiva minnen, gemensamma myter, gemensamma högtider och traditioner, gemensamma seder och bruk för att i förlängningen kunna hålla samman. Särskilt viktigt blir detta i en stat som den svenska med en solidariskt finansierad välfärdsmodell eftersom den solidaritet som håller upp systemet i sin tur baserar sig på identifikation och en stark känsla av gemenskap. (Sverigedemokraterna och kulturen, s. 19)

Vissa kulturer är uppenbart bättre än andra

Det är uppenbart så att vissa kulturer är bättre än andra på att slå vakt om grundläggande mänskliga rättigheter, skapa demokrati och materiellt välstånd, god sjukvård, hög utbildningsnivå och likhet inför lagen. Detta gör att dessa kulturer, i våra ögon är bättre än de kulturer som inte vill eller förmår att skapa goda levnadsvillkor för de människor som lever i dem. (Sverigedemokraterna och kulturen, s. 20)

Mångkulturen dålig för nationens fortlevnad

Sverigedemokraternas syn på kulturen och dess betydelse för samhällets och nationens fortlevnad medför naturligtvis att vi blir starka motståndare till mångkulturalismen som politisk idé och samhällssystem.

I vår tolkning är begreppet mångkulturalism synonymt med den politiska idén om att det är positivt för ett samhälle att inom sig rymma en mängd olika nationella kulturer, sakna en överordnad majoritetskultur och att aktivt arbeta för att invandrargrupper skall bevara sin ursprungliga kultur och identitet. Huruvida slutmålet med de mångkulturalistiska strävandena är att skapa ett samhälle där alla nationella kulturer upplöses och sammanblandas till en ny gemensam mångkultur eller om det är att särkulturellt samhälle där en mängd vitt skilda nationella kulturer existerar parallellt inom samma stat, är för oss ovidkommande. Vår uppfattning är att bägge dessa scenarion kommer att leda till ett försämrat samhällsklimat med ökad rotlöshet, segregation, motsättningar, otrygghet och minskad välfärd som följd. (Sverigedemokraterna och mångkulturalismen, s. 21)

Observera att det inte är mångkultur om vi gillar er mat

Värt att notera är att förekomsten av invandrare och utländska kulturimpulser inte per automatik gör ett samhälle mångkulturellt enligt vår definition. Ett samhälle likt till exempel det svenska samhället på 1960-talet, med en uttalat överordnad majoritetskultur och en aktiv assimileringspolitik, men som inom sig rymmer en begränsad mängd invandrade individer av annan kulturell bakgrund som ännu inte är fullt ut assimilerade och som hyser ytliga utländska kulturimpulser i form av till exempel mat, kläder och dans, som den infödda befolkningen tagit till sig och uppskattar, är således inte att betrakta som en mångkultur enligt vår definition. (Sverigedemokraterna och mångkulturalismen, s. 21)

Du ska överge din ursprungliga kultur och identitet

Vårt alternativ till mångkulturalismen är en återgång till en gemensamhetsskapande assimilationspolitik liknande den som rådde i landet fram till år 1975, där målsättningen är att invandrare skall ta seden dit de kommer och på sikt överge sina ursprungliga kulturer och identiteter för att istället bli en del av den svenska nationen. Kärnan i assimilationstanken är att slå fast att den svenska staten inte är ett kulturellt vakuum och att den svenska nationens kultur i kraft av sin historia, med undantag endast för de nationella minoriteterna, är överordnad andra nationers kulturer inom den svenska statens område. (Sverigedemokraterna och mångkulturalismen, s. 21)

Endast svensk kultur ska bevaras

Som en logisk konsekvens av detta skall allt statligt och kommunalt stöd som syftar till att invandrare skall bevara och stärka sina ursprungliga kulturer och identiteter dras in. Parallellt med detta skall stödet till bevarandet och levandegörandet av det svenska kulturarvet öka. (Sverigedemokraterna och mångkulturalismen, s. 21)

Det är ditt eget ansvar att assimilera dig

Invandrare som kommer till Sverige skall erbjudas grundläggande utbildning i det svenska språket, svenska lagar, svensk historia och svensk kultur och samhällsliv. Man skall också kunna få hjälp med att få en eventuell tidigare utbildning från hemlandet validerad. Utöver detta skall ansvaret för individens anpassning till det svenska samhället vila på den enskilde. (Sverigedemokraterna och mångkulturalismen, s. 22)

Invandring från avlägsna kulturer starkt negativ

Tendensen i modern tid har varit en oerhört omfattande invandring från avlägsna länder och kulturkretsar. Trots att det inte saknas exempel på enskilda individer som på ett positivt sätt anpassat sig och bidragit till svenska samhället under senare tid, så är ändå den sammanlagda nettoeffekten av massinvandringen från avlägsna länder starkt negativ, såväl ekonomiskt som socialt. (Sverigedemokraterna och invandringen, s. 23)

Hot mot vår nationella identitet

Sverigedemokraterna motsätter sig inte invandring, men menar att invandringen måste hållas på en sådan nivå och vara av en sådan karaktär att den inte utgör ett hot mot vår nationella identitet eller mot vårt lands välfärd och trygghet. (Sverigedemokraterna och invandringen, s. 23)

Åk hem om det inte passar

Att av ekonomiska skäl tvingas stanna i ett land där man inte trivs och inte vill leva är destruktivt för såväl landet som för den enskilde individen. Ett aktivt och generöst stöd skall därför ges till de invandrare som önskar återvända till sina hemländer. (Sverigedemokraterna och invandringen, s. 23)

Även föreningslivet kräver en stark gemensam identitet

Helt grundläggande för bevarandet och upprätthållandet av en livskraftig ideell sektor är förekomsten av ett starkt socialt kapital inom samhället. Detta förutsätter i sin tur en stark gemensam identitet. (Sverigedemokraterna och den ideella sektorn, s. 26)

Islam har svårt att samexistera med den västerländska kulturen

Islam och i synnerhet dess starka politiska och fundamentalistiska gren är enligt Sverigedemokraternas uppfattning den religiösa åskådning som visat sig ha svårast att harmoniskt samexistera med den svenska och västerländska kulturen. Islamismens inflytande på det svenska samhället bör därför i största möjliga utsträckning motverkas och invandringen från muslimska länder med starka inslag av fundamentalism bör vara mycket starkt begränsad. (Sverigedemokraterna och religionen, s. 27)

Befolkningsmässiga förändringar påverkar alla aspekter av ekonomin

Ekonomin bärs inte upp av likriktade, anonyma produktionsenheter utan av tänkande, kännande och kulturellt präglade människor. Vanor, seder, normer och värderingar har stor inverkan på ekonomin och skiftar från kultur till kultur och från nation till nation. Stora kulturella och befolkningsmässiga förändringar inom en stat påverkar således alla aspekter av ekonomin och förmågan att skapa tillväxt. Det sociala kapitalet är både ekonomins bas och dess smörjmedel. En ansvarsfull ekonomisk politik måste således vara inriktad på att långsiktigt bevara och stärka en hög nivå av socialt kapital. (Sverigedemokraterna och ekonomin, s. 31)

Arbetskraftsinvandring bidrar till ökad kulturell heterogenitet

Därför förespråkar vi en modell med gästarbetare, där utländsk arbetskraft kan få tillfälligt uppehållstillstånd knutet till arbetsmarknadens behov. Viktigt att komma ihåg är att människor är så mycket mer än bara produktionsenheter i en ekonomi och att ökad kulturell heterogenitet, via stora, långväga folkomflyttningar, som regel får betydande negativa konsekvenser för det sociala kapitalet i invandringslandet. (Sverigedemokraterna och arbetsmarknaden, s. 33)

Inneboende motsättning mellan välfärd och mångkulturalism

För att långsiktigt kunna slå vakt om folkhemstanken och välfärdsstaten måste man också slå vakt om den nationella sammanhållningen. Det måste finnas en gemensam identitet i botten för att de som har mer ska vara beredda att dela med sig till dem som har mindre. Av denna anledning finns det också en inneboende motsättning mellan välfärd och mångkulturalism. (Sverigedemokraterna och välfärden, s. 34)

Apropå rättssamhället

Som tidigare nämnts präglas människan av både sitt biologiska, historiska, kulturella och sociala arv. (Sverigedemokraterna och rättssamhället, s. 38)

Utbyte av idéer kan utgöra ett allvarligt hot mot den nationella identiteten

Sverigedemokraterna är positiva till ett utbyte av idéer, kulturimpulser och erfarenheter över nationsgränserna, under förutsättning att det sker på jämlika och frivilliga villkor och inte utgör något allvarligt hot mot den nationella identiteten. (Sverigedemokraterna och omvärlden, s. 43)

87 procent hopp

Vänner av det öppna och mångkulturella Sverige! Inför valet 2010 stod vi i stort sett handfallna och såg på hur Sverigedemokraterna tågade in i riksdagen i sina folkdräkter. Visst gjorde vi tappra, men i ärlighetens namn ganska desperata försök att vända trenden redan då, men då låg vi långt efter SD:s egna nätfotrörelser som under flera år jäst upp under ytan på sidor som Politiskt Inkorrekt/Avpixlat, Exponerat och Fria tider. Att stå upp och skrika ”men hallå, de är ju rasister, väl…?” fungerade inte mot den sektliknande mentalitet som redan var väl förberedd på den attacken.

Nu har vi haft fyra år på oss att mobilisera. Under dessa år har vi tillsammans och var för sig kämpat på mängder av fronter och testat mängder av taktiker. Alla har inte varit bra, eller ens försvarbara:

  • Lagt fram fakta
  • Argumenterat på nätet och i fikarummen
  • Vädjat till grundläggande demokratiska värderingar
  • Gjort satir av SD och deras ”nolltolerans”
  • Avslöjat deras rasister, extremister och rättshaverister åt dem
  • Demonstrerat mot dem
  • Vänt dem ryggen
  • Fryst ut dem från allt från Nobelfester till fackföreningar
  • Tårtat Jimmie Åkesson

Samtidigt har SD:s väljarstöd alltså mer än fördubblats. Det är lätt att känna uppgivenhet, rent av depression. Har alla ansträngningar varit förgäves, eller rent av haft motsatt effekt? Är all ”reklam” bra reklam? I synnerhet för SD som bygger en stor del av sitt stöd på att vara missförstådda, missnöjda offer för ”PK-etablissemanget”, ”sjuklövern” och ”gammelmedia”?

För varje ogillande knyter deras kärnväljare näven i fickan och blir än mer övertygade om att den enda sanningen står att finna på Avpixlat, Exponerat, Fria tider och Dispatch International. De har sett ljuset (eller rättare sagt mörkret) och alla vi andra är blinda och kommer att få betala för det en dag, antingen när vi tvingas vända våra huvuden mot Mecka eller i någon sorts massiv landsförräderirättegång, där miljontals ”Sverigeovänner” ska stå till svars för att ha försökt sälja ut sitt land.

Eller har vi i själva verket dämt upp en ännu större tillströmning av väljare? Förebyggt en framtida rasistisk explosion? Eller helt enkelt bara rakryggat stått upp för det vi tror är goda, medmänskliga värden och byggt en seger på att vi trots allt står enade på vår sida barrikaden, 87 procent för öppenhet och inkluderande! Att antirasismen förenar från höger till vänster – ”sjuklövern” – är något vi ska vara stolta över! Att SD även fortsättningsvis kommer att hållas kort – oavsett vem som är statsminister – är närmast unikt i västvärlden.

Man kan till och med se det än mer optimistiskt. SD har under fyra år har ägt alla tillgängliga kanaler för att få ut sitt budskap – från riksdagens kammare till Almedalens scener, från medias ögon och öron till reklamfilmer, från diskussionsforum på nätet till affischer på bussarna – och kunnat spela offer i sammanhang efter sammanhang och sprida sin lättsmälta propaganda i princip fritt. Samtidigt har toleransen ökat i landet, enligt SOM:s undersökningar.

Är SD-väljare rasister?

Det pågår nu intensiva debatter om huruvida SD:s väljare är rasister eller inte. Det är egentligen en pseudodiskussion. De är bara missnöjda och känner sig utanför, hävdar en del. Så kan det vara, men det är just missnöjdhet och utanförskap som historiskt sett har fostrat rasism och främlingsfientlighet. Hur vet vi att det har stannat vid missnöje? Den här gången har jag svårt att tro att någon har missat vad SD står för, bakom den välkammade ytan, men man har helt enkelt inte velat ta in informationen, avfärdat den som etablissemangets konspiration. Det finns egentligen inga ursäkter i att SD-röster beror på missnöje, okunskap eller ren klumpighet.

Man ska inte ropa rasist, säger andra, men det florerar oroväckande mycket av den varan här nu, inte minst i Skåne. Det har bildats en sektliknande undervegetation kring Sverigedemokraterna där rasismen och islamofobin flödar fritt. Till detta är partiet och deras främsta företrädare mycket skyldiga, inte minst genom sociala medier och vedervärdiga nätforum. Vi ser det jäsa i granskningar av Expressen, Expo och Inte Rasist Men… Oavsett dessa mediers agenda är det partiets företrädare som är ansvariga för vad de skriver på nätet.

Inte ens när partiets ledande företrädare springer på stan med järnrör och kallar folk för ”babbe” och ”hora” har vare sig partiet eller väljarna egentligen visat prov på någon eftertanke. Snarare har det handlat om oändliga bortförklaringar som ”orättvis mediegranskning”, ”enskilda fall”, ”det var ju länge sedan” och ”jag kan inte kommentera det just nu” (Jimmie Åkessons mantra). Kent Ekeroth tar som vanligt det steget längre och anmäler de medier som visat hans film för upphovsrättsbrott. Hur var det nu med nolltolerans mot rättshaverism?

Det har heller inte hjälpt med avslöjanden av nazibindlar eller oändligt med anonyma och icke-anonyma rasistiska och islamofobiska kommentarer och länkar på nätet bland partiföreträdare. Det har bara till synes stärkt partiet och gräsrötternas sammanhållning mot resten av samhället. Det pekar dessvärre på att de här åsikterna inte är så enstaka eller främmande, vare sig i partiet eller i deras väljarkår. Men, vi släpper det.

Hur tar vi oss vidare?

Samtidigt ska vi inte sopa den oro och de samhällsproblem som ligger till grund för rasism under mattan. Så hur går vi vidare? Det ska verkligen inte samarbetas mer med SD i riksdagen. Att normalisera partiet löser inget, bara bekräftar deras grovt förenklade världsbild. De har så oerhört mycket lättare att sälja sina analyser än de partier som faktiskt tar ansvar för Sverige. Dessutom har de inga lösningar och ingen vilja att få till en fungerande integration.

Däremot måste de övriga partierna diskutera integration med varandra och visa att de tar folks oro på allvar. Det finns samhällsproblem som sopas under mattan för att SD tar varje närmande som en bekräftelse på deras världsbild. Ingen är till exempel för hedersvåld, men ingen tar heller i frågan politiskt – förutom SD som gottar sig åt att det går att använda i kampen mot invandrare.

Enda lösningen om vi inte vill ha 20-25 procent SD-röster om fyra år är att underminera grunden för deras oro, deras missnöje och deras utanförskap. Vi ska aldrig acceptera rasism, det är en viktig gräns som vi ska fortsätta bevaka, men vi måste visa att man får ”prata om” saker. Sluta anklaga varandra. Sluta skönmåla problem som faktiskt finns. Kanske sluta överanalysera detaljer och släppa lite på vår kränkthet. Men framförallt måste vi agera och ha politiker som agerar för att göra saker bättre. Att tala om öppenhet och tolerans är rätt, men det måste följas av praktisk politik som gör det möjligt.

Samtidigt är det läge för självrannsakan. Allt är inte politik. Vi har alla ett ansvar. Vi kanske pratar väl men om vi alla verkligen tog tag i att inkludera och integrera våra grannar i vardagen kan det hända saker också. Nu vänder vi blad och går mot ljusare tider!

Kan man vara kristen och Sverigedemokrat?

Ulf Christiansson, förgrundsgestalt i det kristna rockbandet Jerusalem och en välkänd frikyrkoprofil, har inför valet lagt upp några tankar på Facebook som i mycket korta ordalag rör ett annalkande hot från islam och den politiskt korrekta undfallenheten i Sverige idag. Jag reagerar på Uffes ord. Jag gör det inte i en strävan efter att vara ”politiskt korrekt”, utan för att jag drivs av en övertygelse som grundar sig i min kristna tro. Jag är inte heller rädd eller feg för att ta debatten.

Det här inlägget är skrivet som ett svar till Uffe, men vänder sig egentligen till alla kristna som lockas av Sverigedemokratisk retorik mot islam. Det ska också nämnas att Uffe själv senare förtydligade att han tänker rösta blankt i valet.

Först vill jag slå fast en sak. Jimmie Åkesson är inte på något sätt modig som ”vågar säga det alla andra tänker”. Han är snarare en illslug person, som vet hur han ska sko sig på andra människors rädsla och okunnighet. Det jag kommer att dra upp här är i mångt och mycket knutet till Åkesson och hans Sverigedemokrater. Det kan kanske ses som motsägelsefullt att försvara en grupp i samhället (muslimer) genom att generalisera ganska grovt om en annan (Sverigedemokrater), men jag gör inga anspråk på att vara fullkomlig.

Varför blir man kallad rasist om man tar upp invandringsfrågan?

Jag har ägnat mycket tid de senaste tio åren eller så till att debattera ”kritik mot invandringspolitiken” och ”kritik mot islam” på diverse nätforum. Jag har gjort det av två huvudsakliga anledningar. Dels är jag nyfiken på hur folk tänker och resonerar och vill ständigt utveckla mitt eget resonemang och tänkande och testa mina argument, dels har jag sett det som mitt kall som kristen att stå upp mot främlingsfientlighet, hat och rasism. Ingen av dem jag har debatterat med har förstås kallat sig själv rasist. Men alla har nämnt det, oftast helt oprovocerat, i meningar som ”ja, så får man ju inte säga i det här landet längre utan att kallas för rasist”. En till stora delar självuppfyllande profetia alltså.

Därför drar jag åt mig öronen direkt när Uffe för ett liknande resonemang. Helt i onödan om han verkligen är övertygad om sin rättfärdighet.

Jag har åtminstone försökt möta dessa debattörer utan att sätta etikett på deras åsikter. Jag har i stället frågat, ifrågasatt och nästlat mig vidare i deras argument och tankebanor – i hopp om att hitta något försonande och vettigt i grunden. Tyvärr har jag blivit besviken i så gott som samtliga fall. När jag har skrapat lite på ytan och de har tröttnat på att bli ifrågasatta har det visat sig att allting bara bottnar i simpelt hat, missunnsamhet, misstrohet och missaktning mot det och den som är annorlunda. Rasism om man så vill, även om det fortfarande inte är något mål för mig att stämpla folk. Därmed inget sagt om Uffe, det finns alltid undantag, vilket jag ska komma till senare.

Sekten Sverigedemokraterna

En överväldigande majoritet av dessa debattörer har förespråkat Sverigedemokraterna som en komplett lösning på i princip alla problem i samhället. Jag har därför läst på det mesta som SD står för i sina officiella dokument, och följt deras främsta företrädare i otaliga debatter – för att försöka förstå. De har med åren blivit allt mer slipade, eller för att använda en term de själva säger sig hata: ”politiskt korrekta”. Men politiken är exakt densamma, om man skrapar på ytan.

Genom att stoppa invandringen och värna om det svenska löser vi enligt Sverigedemokraterna i princip alla problem i samhället: vi får pengar så att vi kan gödsla ut dem i välfärden, bostadslösheten försvinner, arbetslösheten försvinner, kriminaliteten försvinner (i synnerhet våldtäkter och grova våldsbrott), osocialt gängbeteende försvinner, fattigdom försvinner, kvinnohat försvinner, homofobi försvinner – allt som genom ett trollslag, eftersom invandringen tros vara boven till allt.

Hur har SD kunnat bli så stora med den här för mer sansade bedömare orealistiska verklighetsbilden? Nästa pusselbit gick att hitta i deras egna nätforum: på sidor som Politiskt Inkorrekt/Avpixlat, Exponerat och Fria Tider. Där sprids helt ohämmat rent hatisk propaganda som är eller ständigt gränsar till rasism, nazism, islamofobi, homofobi och kvinnohat – och uthängande av oliktänkande, följt av ytterligare hat och hot. Här har man odlat en egen terminologi av uttryck som är mer eller mindre dolda koder för saker man föraktar. Här får alla kommentarer stå kvar, oavsett hur grova, hatiska och rasistiska de är, så länge de inte säger emot eller protesterar mot det hatiska budskapet förstås – då ryker de direkt. Här sprids snabbt en sektliknande argumentation där man fjärmar sig från världen och odlar en egen världsbild, där det är de mot resten, där alla andra hatar dem och försöker förleda dem. Där de har sett ”sanningen” och alla andra är förblindade av ”PK-etablissemanget”, ”sjuklövern” och ”gammelmedia”.

Här sprids nästan enbart nyheter som har som syfte att misskreditera invandrare, i synnerhet muslimer. Här är allt och alla hotade när det gäller Sverige och svenskhet. Här är avskyn mot ”massinvandring” och mångkultur norm. Här är alla händelser generella direkt, det finns ingen reflektion eller sans. Om en skola i landet har fattat ett förhastat beslut i all välmening, för att inte stöta sig med en minoritetsgrupp, gäller det i avpixlade ögon omedelbart alla skolor i hela landet för all framtid och är ett otvetydigt bevis på att islamiseringen, antirasismen, homolobbyn eller jämställdheten har gått för långt.

Det går väldigt snabbt att bli hjärntvättad, för här får ingen oliktänkande uttrycka sig och här basuneras allt ut som absolut sanning, ”fakta”. Hela resonemanget blir vattentätt, när varje försök att påpeka det absurda enkelt kan avfärdas som en del i en konspiration mot deras oliktänkande (snacka om Moment 22). De ser sig själva som förföljda offer som inte vågar uttrycka vad de känner och tänker öppet eftersom alla är emot dem. De drar aldrig parallellen till att de i så fall utsätts för just samma diskriminering som de själva ser som sin rätt att utsätta invandrare och då i synnerhet muslimer för.

Allt detta sker med ledande Sverigedemokraters goda minne – rent av uppmuntran. Självaste Jimmie Åkesson uttrycker inget annat än aktning för Avpixlat, som alltså styrs och finansieras av hans kompis Kent Ekeroth. Det är helt enkelt en oerhört viktig kugge i SD:s gräsrotsarbete. Det är där de skapar sin allra mest trogna väljarbas och fostrar dem genom lika doser missnöje och hat till en självvald offerroll inför ett samhälle som till synes blint tror på massinvandring och mångkultur.

Så kan man vara kristen och Sverigedemokrat?

Att folk engagerade i antirasism blir upprörda och kanske drar förhastade slutsatser när de här frågorna (och termerna) förs fram är alltså på goda grunder. Vi som har kämpat mot detta ett tag är luttrade och kan jargongen. Det finns absolut de som är för snabba att döma, men vi har hört ”jag är inte rasist, men…”, ”man måste väl få kritisera islam?”, ”så får man ju inte säga i det här landet längre” och ”man måste väl kunna diskutera invandringspolitiken” alltför många gånger, och blivit besvikna nästan varje gång. Det visar sig att det egentligen inte finns intresse av någon diskussion, snarare tvärtom.

Ifrågasättande och motargument bemöts med svammel om begränsad yttrandefrihet, anklagelser om rasistanklagelser(!) som aldrig utdelats, indignation, personpåhopp – i vissa fall hot och en allmänt upplevd obekvämhet med att de egna åsikterna över huvud taget bemöts. Det de egentligen vill är inte att diskutera, utan att upplysa sin omgivning om den sanning de har hittat på Avpixlat och den frälsning de har funnit hos SD och i Messiasgestalten Åkesson.

Som kristen ser jag ingen som helst möjlighet att närma mig allt detta med annat än ett tydligt avståndstagande. Denna subkultur av hat, missnöje, avundsjuka, missaktning, misstro, våldsbejakande och förtryck av oliktänkande är så långt från en kristen tro man kan komma. Att säga att ”SD har ju i alla fall kloka ståndpunkter i abortfrågan” blir fullkomligt absurt i sammanhanget av all den ondska de och deras anhängare sprider och indirekt stödjer. För där bakom finns förstås ytterligare flera nivåer av extremistiska högerrörelser och nätforum, där inte ens de främsta företrädarna bryr sig om att filtrera sig för att hålla en politiskt korrekt yta.

Men hur ska de här frågorna diskuteras då?

Ja, i den här kontexten blir det ibland svårt att backa bandet och verkligen bara diskutera samhällsproblem förutsättningslöst. Det finns nästan ingen sådan förutsättningslöshet kvar. Alla har redan ett förhållningssätt som SD och deras svans har definierat, för eller emot, genom decennier av gräsrotsaktivitet på nätet. Det gör det svårt att ta upp frågor om problem med integration, flyktingmottagande, religion, kulturkrockar och förortskriminalitet. Alla vet ju att inget av detta är alltigenom problemfritt, men allt är besmittat av SD-svansens blinda hat.

Det är helt enkelt svårt att ta upp utan att det uppfattas som att SD får sina extrema vantolkningar, generaliseringar och fördomar bekräftade. Reinfeldts tal om ”öppna våra hjärtan” är ett utmärkt exempel. SD fick ”julafton” och tolkade det helt och hållet som ett stöd för deras politik. Därmed har SD gjort sin egen hjärtefråga en björntjänst genom att låsa debatten till för eller emot SD.

Genom att SD så tydligt (för de allra flesta) står för något ont, blir slutsatsen ibland väl enkel: att raka motsatsen måste vara otvetydigt gott. Därigenom missar vi att diskutera och ta tag i problem som faktiskt finns i samhället (om än inte i den domedagsomfattning som SD gör gällande). Vi behöver till exempel tala mer om religiös extremism, osocialt beteende bland ungdomar, kriminalitet, bostadssegregation, bristande språkkunskaper och utanförskap. Det går att göra utan att skylla alla problem på invandring, invandrare, invandrartäta områden och muslimer, men det kräver eftertanke och reell vilja att lösa problemen – inte bara ”prata om dem”.

Frikyrkligheten och SD

Trots dessa år av debatter är det först nyligen jag har förstått hur utspridd och sammannästlad SD:s världsbild är med det frikyrkliga Sveriges. Det var ett uppvaknande med kalla kårar, då jag alltid har uppfattat mina kristna bröder och systrar som i huvudsak toleranta, inkluderande, välvilliga, goda, välbevandrade och förstående. Visst finns det ännu en och annan kristen homofob, men några utbredda främlingsfientliga tendenser trodde jag inte att det fanns, naivt nog.

Men på sätt och vis är det logiskt. Frikyrkorna upplever sig också ofta missförstådda och lite utanför i samhällsdebatten. Man ”får” inte tycka vissa saker om abort, Israel, homosexualitet och islam utan att möta protester från högljudda debattörer. Man är lite besvikna på att frikyrkopartiet KD har blivit som vilket borgerligt parti som helst, utan vare sig socialt ansvarstagande eller kristna värderingar särskilt högt på agendan längre.

Plötsligt har man på sina håll hittat en ohelig allianspartner hos SD, som på ytan predikar för ett traditionellt kristet Sverige, mot ”fienden” islam, mot abort, mot ”homolobby” och mot vad som säkert även i frikyrkokretsar kan betraktas som ”jämställdhet som gått för långt” och för Israel (jamen, där satt allt!) Och man kan dessutom känna igen sig i den frikyrkofromme och välkammade Jimmie Åkesson och hans offermantra om att det här tillåts man ju inte tycka i det här landet längre. Lockande. Men farligt.

Redan när det gäller invandringspolitiken går SD solklart emot Guds ord: (3 Mosebok 19:33-34) ”När en främling bor hos eder i edert land, skolen I icke förtrycka honom. Främlingen som bor hos eder skall räknas såsom en inföding bland eder, du skall älska honom såsom dig själv; I haven ju själva varit främlingar i Egyptens land. Jag är HERREN, eder Gud.”

Kristnas syn på islam

Har vi då som kristna något att hämta från SD när det gäller synen på islam? För det första är det ingen svensk politiker som förespråkar radikal islamism. Det måste göras tydligt. En röst på SD är inte en röst emot ISIS, jihad, terrorism, hedersvåld eller religiös extremism på något sätt. Ingen är för detta. Och SD har inga som helst lösningar på det, även om de är duktiga på att i alla sammanhang ta upp problemen. Det är för övrigt ett välkänt retoriskt grepp i den politiska historien: om du talar om ett problem tillräckligt mycket så förleds åhöraren till slut att tro att du även sitter inne på lösningen.

För det andra måste det vara extremt tydlig åtskillnad mellan ovan nämnda avarter och islam i stort och inte minst muslimer i stort. Att pådyvla alla muslimer dessa extrema yttringar är helt enkelt avskyvärt. Där är Uffe och jag överens. Vi som kristna har mycket att lära av den ödmjukhet, tolerans, hjälpsamhet och gästvänlighet som den absoluta majoriteten av muslimer ser som sina främsta rättesnören.

Varför tar då inte dessa moderata muslimer tydligare avstånd från sina felande bröder, undrar Ulf Christiansson? Jag har hört Ulf Christiansson tala otaliga gånger och läst mycket av det han skrivit. Jag kanske har missat något, men jag har aldrig hört eller sett honom ta avstånd från Westboro Baptist Church och det hat de sprider omkring sig, barasådär. Du måste leva som du lär, Uffe! Det finns många kristna som är helt ute och seglar också. Det är inget jag känner att jag måste bära med mig som en ryggsäck på grund av min egen tro, eller hur resonerar du här Ulf?

Den som är utan skuld…

Vi måste också rannsaka oss själva innan vi dömer en annan religion som primitiv och förlegad. Som uppvuxen i frikyrkliga sammanhang kan jag vittna om att det har funnits (och fortfarande på sina håll finns) en hel massa oskrivna men allmänt vedertagna regler om hur man får vara och vad man får göra och inte. Uffe om någon har upplevt detta. Det kanske inte går att jämföra med sharialagar, men det är definitivt vanligt förekommande att folk pressas, förskjuts och ”döms” av kyrkans folk om de inte anpassar sig tillräckligt. Synen på till exempel homosexualitet, sexualitet, nakenhet, alkohol och rockmusik kan vara extrem, och närma sig hatisk i vissa samfund än idag.

Jag vet att jag uppfattas som hädiskt liberal av många, men jag försöker tänka bort från den kyrkliga, religiösa tradition och kultur som skapats av människan genom århundraden. Det finns ingen självklarhet eller egentlig logik i alla dessa reglers ursprung. Vissa kyrkor fördömer berusningsmedlet koffein men tillåter kortspel, andra serverar kyrkkaffe som det naturligaste i världen men skulle aldrig ta i en kortlek. En del spelar rockmusik influerad av Deep Purple och Led Zeppelin och fördömer den som tar en öl till maten. Andra fördriver homosexuella ur församlingen och sina egna hem. På vilket sätt är det kristet? Vem har gett oss rätten att döma? Inte Jesus i alla fall. ”Den som är utan skuld kastar första stenen!”, ”Döm inte, så blir ni inte dömda!”, ” Varför ser du flisan i din broders öga, när du inte märker bjälken i ditt eget?”

Det vi som kristna bör göra är att sluta peka finger åt varandra och andra och se Jesus som en förebild. Vad hade Jesus gjort? Jag tror att Jesus vill att vi ska sträva efter att leva det som vi med vår begränsade förmåga att förstå och tolka upplever som rättfärdigt, tolerant, inkluderande och ödmjukt. Var och en ska rannsaka sig och underkasta sig hans vilja för oss utifrån våra egna begränsade förutsättningar som människor, men ingen av oss har fått något mandat från Gud att döma andra. Det gäller så klart även mot dem som tillhör en annan religion.

Är islam ett hot?

Det finns ingen anledning för mig som kristen att se islam som en av naturen svuren fiende eller ens motståndare. När jag rannsakar mig själv och det sätt jag lever och vill leva i Jesus anda hittar jag betydligt mer gemensamt med troende muslimer än med ateister, eller med aldrig så frikyrkliga Sverigedemokrater. Islam i sin rena, fredliga form utgör inget hot mot mig eller min tro, inte mot mitt sätt att leva eller mot mitt land.

Islam har sina problem och Sverigedemokraterna kan ha en poäng i att kristendomen generellt sett har kommit längre i sin anpassning till dagens sekulära, ”västerländska” och demokratiska samhälle. Det är i så fall naturligt, eftersom vi har haft bättre förutsättningar. Det säger inget om huruvida vår religion i sig är mer kompatibel, kompromissvillig eller anpassningsbar med vissa statsskick, andra religioner eller kulturer.

Är jag då inte hotad av ISIS framfart, som Uffe beskriver den? Jo, självklart. Jag, liksom alla andra. Inte jag i egenskap av kristen, svensk eller västerlänning. De skär som bekant även halsen av troende muslimer som kommer i deras väg. Här finns en snarare en unik möjlighet att ena omvärlden mot en gemensam fiende, en tydlig ondska, en avart så främmande från religiös livsåskådning som det bara går att komma. Det här är inte ett läge att dra ut i ett kristet korståg mot islam, påhejade av rasister, fascister och nazister.

Vi ska absolut vara uppmärksamma, vaksamma och varna för de faktiska hot som finns, men inte vackla, tveka och misstro fundamenten i vår livsstil. Vi måste tro på vårt samhälles grundpelare: tolerans, öppenhet och ödmjukhet, även i tider av oro både ute i världen och i vårt närområde.

Låt den som förespråkar slutenhet, kontroll och misstänksamhet ställa sig vid gränsen och kasta första stenen på de som flyr från våld och förtryck. Jag följer måhända inte Reinfeldt, men Jesus, och öppnar mitt hjärta för dem som behöver en fristad.

Frågorna Jimmie aldrig fick

Först tyckte jag att SVT:s utfrågare var ganska tuffa mot Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson i partiledarutfrågningen. Tonen var hätsk och Anna Hedenmo hade svårt att dölja sin “så får man ju inte tycka”-inställning. Jimmie pressades hårt med siffror som han inte hade en rimlig möjlighet att bemöta (i detta hade han helt rätt). Men vilka frågor fick han egentligen – och vilka fick han inte?

Varför var utgångspunkten nästan helt asylinvandring som en ekonomisk fråga? Inga följdfrågor på hur Sverigedemokraterna målar ut problem med invandring i sin retorik, långt bortom ekonomiska argument och det förvisso förkastliga “pensionärer mot invandrare”.

Frågorna om partimedlemmarnas tydliga problem att uppföra sig såväl på stan som i sociala medier rann också ut i sanden. Jimmie kunde bekvämt påstå att allt sådant togs omhand väl i partiet, långt innan det nådde honom. Verkligen?

Varför fick Jimmie bemöta ett uttalande från Fredrik Reinfeldt, där statsministern säger att partiet “stödjer sig på rasism”? Svaret är ju givet på förhand: “nej, jag håller inte med honom om att vi är rasister…” Är någon förvånad? I stället borde Jimmie naturligtvis ha ställts mot väggen om den “essens” som partiet hävdar skiljer människor åt och som gör att olika folkslag har olika förutsättningar att leva tillsammans.

Varför ägnades alls någon tid åt abortfrågan, som partiet inte ens själva framhåller? Det enda det gav var väl att KD förlorade ett par stödröster till förmån för SD, eftersom Jimmie gjorde sin absolut bästa insats i den sekvensen. I stället borde partiet ha fått lyfta sin andra profilfråga, brottsbekämpningen. Varför? Därför att anfall är bästa försvar. Det är ingen hemlighet att Jimmie och SD skyller i stort sett all grov kriminalitet på invandringen.  Det vore mycket intressant att höra honom utveckla vad han tror att det beror på.

Frågorna Jimmie aldrig fick:

Är han rädd för en “islamisering” av Sverige och vad baserar han i så fall detta på? Varför sprider han och hans parti en närmast ensidigt negativ bild av islam och står han bakom alla uttalanden från partiföreträdare om att inskränka religionsfriheten (ett exempel)?

Vad är det för biologisk “essens” som partiet talar om i sitt principprogram, som skulle skilja människor från olika delar av världen åt och hur yttrar sig dessa skillnader?

Miljön har visserligen en stor betydelse för individens utveckling och samspelar ofta med det biologiska arvet och den fria viljan. Det finns dock också en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser. Delar av denna essens är gemensam för de flesta människor och annat är unikt för vissa grupper av människor eller för den enskilde individen. (Sverigedemokraternas principprogram 2011, s. 8)

Varför gäller partiets “nolltolerans mot rasism, extremism och rättshaverism” bara lokalpolitiker ute i landets kommuner, och inte ledande personer i partitoppen som Kent EkerothJonas Åkerlund, Björn Söder och Richard Jomshof? För att inte tala om de notoriska klavertramparna Gustav Kasselstrand och Toralf Alfsson, som i och för sig petats från valblanketten…

Om han fortfarande ser mångkultur som ett hot och vad det i så fall är som gör att människor från olika kulturer bör leva åtskilda? Finns det kulturer som särskiljer sig när det gäller kriminalitet? I så fall vilka och varför? Vad skiljer i så fall den synen från rasism?

Varför inte fattiga romer ska “hjälpas på plats” utan motas med tiggeriförbud och inskränkt rörlighet för EU-medborgare?

Varför hälsar han sina väljare som “Sverigevänner”? Vilka i det här landet är inte Sverigevänner?

Om han någon gång, med tanke på allt motstånd partiet möter ute i landet, har funderat på vad det är som gör folk så upprörda? Är det bara “vänsterextremister” som duperas av “gammelmedia”?

Tycker han fortfarande att Avpixlat är en “viktig” sida som “lyfter fram sanningar”? Samarbetar partiet fortfarande med Dispatch International?

Nej, Jimmie, du kom lindrigt undan.