Min far – sista delen

Röd

Ibland blir det inte riktigt som man har tänkt. Jag skrev en hyllningstext till min far i samband med hans 80-årsdag 2017. Min goda tanke var att han skulle få läsa den medan han ännu var i livet. Men av någon anledning kom det saker emellan och jag blev aldrig riktigt klar med del två av texten. Han fick aldrig läsa den. För en vecka sedan gick han bort. Nu får texten bli det den inte skulle bli, en minnestext. Det här är den andra delen.

Continue reading Min far – sista delen →

Min far

Röd

Ibland blir det inte riktigt som man har tänkt. Jag skrev en hyllningstext till min far i samband med hans 80-årsdag 2017. Min goda tanke var att han skulle få läsa den medan han ännu var i livet. Men av någon anledning kom det saker emellan och jag blev aldrig riktigt klar med del två av texten. Han fick aldrig läsa den. För en vecka sedan gick han bort. Nu får texten bli det den inte skulle bli, en minnestext. Det här är den första delen.

Continue reading Min far →

En seger för det riktiga Eurovision

Rosa

eurovision2018Jag hade fel, sett till resultatet, men låg helt rätt i min analys. Frågan är om jag ens förstod själv hur rätt jag hade när jag skrev det. Det här var förutbestämt att bli en kamp inte bara mellan länder, artister och låtar, utan även mellan jurygrupper och folket. Och vilken kamp det blev!

Visst var det spännande när Måns Zelmerlöw vann 2015. Då fanns tre jämnstarka favoriter, som visserligen placerades olika inbördes av jury och folk, men där alla tre var i topp hos båda. Nu var det spännande på en helt annan nivå. Det skulle handla om en kamp mellan de stora förhandsfavoriterna Israel och Cypern, där den senare såg ut att ha spurtat förbi sista veckan. Då grävde jurygrupperna helt otippat fram Sverige och Österrike, från närmast ingenstans. Bidrag som nästan ingen talat om på förhand. Allt var upp-och-ned. Innan folket satte ned foten.

Inte bästa låten

Eurovision handlar inte (primärt) om att ha den bästa låten, utan att sticka ut mest på tre minuter. Det är en kombination av talang, show, särprägel och timing som är receptet för en seger. Det räcker inte att skriva en låt för radioskvalmarknaden och tro att den automatiskt ska slå i den parallella värld som är Eurovision.

Nu har visserligen maffian kring tävlingen – mestadels svenskstyrd – systematiskt försökt att “öka kvaliteten” på tävlingen genom att rigga den för allt mer strömlinjeformad pop. En sorts förlängning på Idol, med mestadels svenska låtskrivare. Det har tagit en del av udden av det som gjort tävlingen så unik i sitt slag. Det är det udda, lite fula, operfekta men glada, färgglada, äkta och accepterande som är Eurovision.

Att då låta juryn rösta fram en stel och utstuderat prefekt leende Benjamin Ingrosso till en topplacering hade snabbt kunnat döda tävlingen. För i samma stund som den blir seriös, pretentiös och för professionell försvinner själen, hjärtat och det unika som gjort att tävlingen har fans över hela världen.

Den enda sanna glädjen

Lättnaden – och skadeglädjen – när Europas enade publik totalratade Sveriges bidrag var kvällens behållning. Vilken pungspark på etablissemanget! Att den stackars Caésar Sampson ofrivilligt hamnade än värre i skottgluggen må vara hänt. Det var inget fel på honom eller hans låt, men någon segrare var han aldrig. Han invaggades från ingenstans till någon form av grym förhoppning, som var byggd på nästan ingenting. Det var givet att varken han eller Benjamin skulle dra ihop de telefonröster som krävdes. Ett närmast perverst spel från jurygrupperna.

Jag sa det i min analys redan innan finalen, men skillnaden mellan jury och folk har aldrig varit tydligare. Juryn skulle lyfta Sverige, Österrike, Tyskland och Australien. Och – inte för anmärkningsvärt mycket, men märkbart – hålla Israel, Cypern och Italien på slak lina. Definitivt sänka icke auktoriserade konstigheter som Ukraina, Ungern och Tjeckien.

Men den lätte gick inte hem. Folket visade var skåpet ska stå. Har de sagt att de vill ha Israel, Cypern, Italien och Tjeckien i topp så skulle det också bli så. Och det tror jag räddade tävlingen! Allra helst som Nettas unika konst även slog Cyperns trots allt mer svenskklingande fejketnopop.

Mer glitter åt folket

Netta är en brytpunkt mot de senaste två årens vinnare, vilket också det behövdes. Det var inte läge för ännu en sorgsen prettoballad med minimalistiskt scenspråk. Det var nödvändigt med en pendel tillbaka till glädje och konfetti den här gången.

Jag bugar mig för Netta och känner att det blev helt rätt den här gången. Det som såg så extremt förutsägbart ut för bara någon vecka sedan, blev till en omåttlig nagelbitare. Så trots att resultatet blev det förväntade gjorde den oväntat krokiga vägen dit att de senaste årens förutsägbarhet ställdes på skam. Det går inte att räkna ut på förhand hur det ska sluta. Och ibland är det skönt att ha fel!

För övrigt

  • Att varken folk eller jury gillade Spanien eller Portugal var trist. Det kan vara så enkelt som att de var just lågmälda ballader – igen. Det brukar sällan löna sig att ligga stilmässigt för nära fjolårets vinnarbidrag.
  • Bulgarien var väl det enda bidrag där juryn hade bättre smak än tittarna. Jag tycker fortfarande att jag hade mest rätt som hade dem som tvåa…
  • Vid sidan av kampen ovan visade det sig (som väntat) att Frankrike, Irland och Norge var gravt överskattade i förhandstipsen.
  • Överraskningarna var förstås Österrike, Tyskland och i viss mån Danmark. Rasmussen gjorde ett mycket säkrare intryck än i semifinalen.