Sven-Ingvars, Malmö arena 20 april
7/10

Continue reading →

Jag har envist försvarat Melodifestivalen inför alla hatare och tvivlare med att “jo, men när det väl blir final brukar det vara helt okej ändå”. Och så har det varit tidigare. De bästa låtarna samlas (oftast), man vänjer sig vid vissa och favoriterna växer ytterligare. Men inte i år. I år har det aldrig lossnat, aldrig växt och inte samlats annat än halvdana b-låtar med mestadels c-artister.

Jämfört med förra årets final, där Robin Bengtsson utmanades av Nano, Mariette, Jon Henrik och Wiktoria är det här riktig kattskit. Vem som helst av de fyra hade vunnit här (ja, Mariette har ju teoretiskt sett chansen, men…)

Mendez kravlade sig vidare med en hårsmån, men på vägen förlorade vi två högkvalitativa bidrag i Kamferdrops och Dotter. Inte tillräckligt folkliga, uppenbarligen, men de stack ut. Annars fanns det egentligen inte så mycket att välja på.

Dock är jag folket innerligen tacksam att vi slapp Kicki Danielsson, Edward Blom och Jonas Gardell.

Till på köpet heter favoriten Benjamin Ingrosso… Om han sedan vinner? Nej, det tror jag faktiskt inte. Här kommer det där med folkligheten in igen och talar för John Lundvik, med Mendez som latinogubben i lådan.

Fulrecensioner

1. Mendez – Everyday 
Historiskt sett röstar inte folket fram ett så “osvenskt” bidrag att representera Sverige, tyvärr. För det här är en riktigt medryckande partylåt. En klar nackdel är förstås att Mendez träffar ungefär var tredje ton, men vad gör väl lite fulsång när det sprakar om resten!

2. Renaida – All the Feels 
Renaida är en energibomb, har tryck i rösten och låten är väl skaplig, men att den skulle ha med toppstriden att göra förefaller osannolikt.

3. Martin Almgren – A Bitter Lullaby 
En riktig godnattsång, perfekt att slänga på när John Blund har semester. Att den gick direkt till final är en gåta, men tydligen har Martin vunnit något annat musikprogram tidigare och kan väl tänkas ha sina fans sedan dess.

4. John Lundvik – My Turn
My Turn var väl den enda låten som kändes stark under sin deltävling och som gav en viss vinnarkänsla när den gick till final. Problemet är bara att en vecka senare hade jag totalt glömt bort den. Det fanns inte ett spår i minnet. När finallåtarna “släpptes” igen återupptog jag bekantskapen – och visst är det en pampig bit, värd att representera Sverige. Jag landar ändå i att jag hoppas på det.

5. Jessica Andersson – Party Voice 
När artister som nästan bara är kända från Melodifestivalen är med för sjunde gången och beskriver sitt bidrag som “en modern poplåt” brukar det vara bäddat för fiasko och tårar. Riktigt så illa är det inte här, men “Party Voice” känns ändå på något sätt mossig. Och tårarna kan fortfarande bli verklighet.

6. Liamoo – Last Breath 
Liamoo andas inte topplacering direkt. Han gick vidare i brist på annat, inte på några egna kvaliteter. Att lyckas vara blekast i det här fältet är dock en bedrift i sig.

7. Samir & Viktor – Shuffla 
Jag inser att det egentligen inte säger något alls – men det här är Samir och Viktors bästa låt hittills. Om de någonsin ska tilltala en mognare publik än lågstadiebarn är det väl nu.

8. Mariette – For You 
Efter två fenomenala bidrag från Mariette blir det knappast tredje gången gillt med den här torra och refrängsvaga låten. Den växer visserligen något snäpp efter nötning, men det är som bekant inte hållbart i det här formatet. Med Mariette försvann det sista hoppet om att få ett riktigt tydligt vinnarbidrag i år.

9. Felix Sandman – Every Single Day 
Kvällstidningsnissarna Markus Larsson och Anders Nunstedt prettohyllar unisont den här bagatellballaden. Hade det stått mellan Felix och Rolandz hade jag röstat på Rolandz, allt för att reta “etablissemanget”…

10. Margaret – In My Cabana 
Margaret tog sig något snäpp i Andra chansen. Hon lär knappast blanda sig i toppstriden, i synnerhet inte sedan det brukar vara svårt för utländska artister att göra sig gällande i Melodifestivalen, men låten sätter sig på gott och ont.

11. Benjamin Ingrosso – Dance You Off 
Jag antar att det är så här tortyrliknande dödsmetall låter för den som inte gillar dödsmetall. Jag hör bara ett enda långt pipigt ylande, utan melodi eller minnesvärd refräng. Ska det vara så?

12. Rolandz – Fuldans 
Den internationella juryn lär ju effektivt blockera alla försök att proteströsta Rolandz till seger. Kanske vore det något att införa även i riksdagsvalet i höst? Det är en halvskön låt, men den är egentligen inte tillräckligt rolig för ett humorbidrag.

Jamen hur slutar det då?

1. John Lundvik
2. Mendez
3. Benjamin Ingrosso
4. Samir & Viktor
5. Mariette
6. Rolandz
7. Martin Almgren
8. Felix Sandman
9. Renaida
10. Margret
11. Jessica Andersson
12. Liamoo

Om programmet

Jag har ingen avvikande åsikt från alla andra tyckare (utom de i innersta kretsen på SVT) att programmet som sådant har varit katastrofalt i år, när det gäller manus och sidounderhållning. Sverige har gott om professionella programledare, så varför det nästan varje år måste vara artister som leder programmet är obegripligt. Den enda som klarat det steget fullt ut är Sanna Nielsen.

Lägg ner den idén och lägg framförallt ner programledarens fjantiga inledningsnummer, som bara tar upp tid. Är det svårt att fylla ut programtiden går det utmärkt att kapa densamma. “Nu KÖÖÖÖR vi… om en stund. Jag ska bara förhala det hela en stund till…”

Att det måste hända något när rösterna räknas är en annan sak, men även där behöver vi en stor dos nytänkande. “Så mycket bättre”-versionerna av gamla schlagerlåtar var kanske en bra idé på pappret, men resultaten har varit mer eller mindre bedrövliga. Man har helt enkelt grävt för långt bak i tiden.

När det gäller Fab Freddie har jag egentligen inget annat att tillägga än att det heter “oo-de-lally” och inget annat.

Det var förstås på tiden att Portugal, efter 49 försök, fick notera en seger i Eurovision Song Contest. Grattis också till Salvador Sobral, som verkar vara en hyvens kille, med en hyvens syster (tillika låtskrivare).

Vad var det jag sa?

Skönt förstås att jag i sista skälvande stund lyckades sticka det fuktiga fingret i luften och lägga mitt vinnartips rätt. Det behövde jag efter förra årets grova fadäs.

Dessvärre lyckades jag inte ens i segerns rus uppmana några som helst känslor för vinnarlåten. Den sticker absolut ut. Det inser jag. Men inte nödvändigtvis på ett önskvärt sätt. Jag förstår inte fascinationen i att söva pöbeln med prettoretro och abnorm mimik.

Däremot fröjdas jag skadeglatt åt Italiens sjätteplats. Det som såg ut att vara klappat och klart för bara någon vecka sedan föll platt. Det inger hopp för Eurovision, i dessa dagar där det anses att du ska bygga upp en seger flera månader i förväg. Folket hann helt enkelt tröttna på den dansande pajasen och hans gorilla.

Mina segerfavoriter Bulgarien och Belgien var med i toppen, tvåa respektive fyra. De gjorde också båda betydligt bättre i från sig i finalen, jämfört med i semifinalerna. Men det räckte inte på långa vägar till mot Salvador, vare sig hos folk eller jury.

Robins dundermiss

Det gick överraskande bra för Robin Bengtsson. En femteplats får han vara mycket nöjd med. Trots att tajmingen i knappuppknäppningsmomentet var en tiondel sen.

Mina övriga favoriter Frankrike och Danmark gjorde allt de kunde, men lyckades av någon oförklarlig anledning inte fånga någon annans intresse för det.

Rumäniens joddelkaskad steg däremot till exakt den sjundeplats jag hade förutspått. Vad jag inte kunde se komma var däremot tredjeplatsen för Moldaviens saxspexare. Jag får nog försöka analysera detta. Möjligen kan jag hävda att jag förväxlade Moldavien och Armenien i mitt tips…

Lägg ner jurygrupperna

Ungern totaldissades av jurygrupperna, men vann rättmätigt tittarnas hjärtan. Heja! Österrike å andra sidan nollades av tittarna. Heja igen! Man kan konstatera att det är tittarna som har koll och att jurygrupperna börjar gräva sin egen grav. De återinfördes för att förhindra att en Verka Serduchka gick och vann hela tävlingen, och därmed förde den utför randen till oseriös driftkucku i våldet på okynnesröstande tittare. Men Verka Serduchka har varit den här veckans största stjärna, som den enda som riktigt har fått igång den stundtals sega publiken. Ironi?

Lägg ner “De Fem”

Bortsett från Italien var det fortsatt kräftgång för “De Fem”. Tyskland och framförallt Spanien förtjänade förvisso inte bättre. Men i kölvattnet av de låga placeringarna för Frankrike och Storbritannien borde väl någon gång analysen kläckas vilken oerhörd nackdel det är att inte testas i skarpt läge i en semifinal.

Ångest. I teorin finns det fler än tio potentiella vinnare i startfältet. I praktiken kommer det att stå mellan storfavoriterna Portugal och Italien (eller som vi säger på ren svenska: Pest eller Kolera), med de enda tänkbara utmanarna i Bulgarien och Belgien (eller som vi säger: hoppet är det sista som överger människan).

Men konstiga saker har hänt förut i Eurovision. Azerbaijan 2011. Även Österrike 2014 och Ukraina 2016 dök upp först sista veckan i förhandstipsen, samtidigt som storfavoriter föll tvärt, närmast i direktsändning. Förra året fegade jag ur i sista stund och drog till med storfavoriten Frankrike. Det blev platt fall. Jag gillade inte ens låten, som slutade på sjätteplats.

Bättre gick det 2015, då jag i total ovisshet satsade på den säkra hästen Sverige, som mycket riktigt vann på minsta gemensamma nämnare, trots att Ryssland och Italien varit mer förhandstippade. Det kommer inte Robin Bengtsson att upprepa i år. Knappast någon annan heller. Juryrösterna förhindrar också effektivt att det kommer någon helt otippad, typ Rumänien och tar hem hela kalaset. Lite synd. Tävlingen hade mått bra av mindre förutsägbarhet.

Har jag sett vinnaren i semifinalerna? Kanske, men jag fick ingen sådan känsla som var ens i närheten av ståpälsen i “Molitva” 2007 eller “Only Teardrops” 2013. Portugal fick som förväntat mest lokalt bifall, tillsammans med (i finalen ofarliga) Moldavien. Bulgarien gav lite gåshud, men kanske ändå inte i vinnarnivå. Danmarks Anja sprakade, men inte på Emmelie de Forest-nivå. Sveriges Robin Bengtsson gav ärligt talat ett grått intryck. Belgiens topptippade Blache tog sig vidare utan att egentligen övertyga. Hon såg mest nervös ut.

Då återstår tidigare megafavoriten Italien och min personliga preferens Frankrike, som ansluter direkt i finalen. Det brukar gå åt skogen när jag tippar Frankrike. Som förra året.

Så, efter en samlad expertanalys och bedömning blir det såhär, i förväntad slutordning… Eller?

1. Portugal, Salvador Sobral – Amar Pelos Dois
Andrahandsfavorit bakom Italien i hela spekulationsfasen, men har i sista stund gått om både hos fansen och hos spelbolagen. Det går inte att tycka illa om Salvador. Men jag kommer så nära det går. Det här är outsägligt smörigt och lamt, även om den skygge Salvador gestikulerar och sprudlar känsla i varje fras. Jag förblir stenhjärtat oberörd, även efter att ha sett det live. Åk hem till 70-talet! Eller var det 60-talet?

2. Italien, Francesco Gabbani – Occidentali’s Karma
Francesco har varit storfavoriternas storfavorit, vart du än vänt dig, från oddsmakare till fans. Men utan semifinalskjutsen har han plötsligt hamnat i skuggan av Portugals Salvador. För mig är det pest eller kolera. Jag förstår inte det påstådda budskapet. Jag ser inte charmen i dansaren i gorilladräkt. Francescos mustasch är ful. För mig är det bara trams. Dock har den tagit sig ett litet snäpp under repetitionerna. Och just som jag börjar förlika mig med att den ska vinna, så blir det kanske ändå inte så…
 (+1)

3. Bulgarien, Kristian Kostov – Beautiful Mess
Kristian nämns bland favoriterna med den här korsningen mellan etnopop och pojkbandsballad. Det är en stensäker poplåt och även om den unge Kristian darrade lite på rösten i semifinalen var han den enda som gav mig lätt gåshud. Han min personliga favorit av toppkandidaterna.
 (+1)

4. Belgien, Blanche – City Lights
När alla andra balladtjejer i årets fält tar i för fullt blås och försöker överträffa varandra i gapiga crescendon har Blanche en djup och stillsam röst, nästan sövande. Det gör att hon sticker ut så kraftigt att det till och med glunkas om segerchanser. Refrängen påminner för övrigt kraftigt om Broder Daniels Shoreline. Dock imponerade Blanche föga i semifinalen, där hon framstod som nervös och spretig. Här krävs det bättring om hon ska kunna utmana om segern!
 (-1)

5. Armenien, Artsvik – Fly With Me
Ett av årets mest svårbedömda bidrag. Tjej med dramatisk ballad, ja. Men samtidigt med betydligt grövre etnoinslag och udda rytmer än i något annat bidrag (Ungern undantagna). Påminner mest om förra årets vinnare, vilket sällan brukar vara en fördel. Något svag avslutning. Artsvik har funnits med i tipstoppen under lång tid, men har förvånansvärt nog sjunkit på slutet. Hon såg otroligt säker ut under semifinalen!

6. Frankrike, Alma – Requiem
En av mina absoluta favoriter. Klassiskt franskt vemod i en mycket väl anrättad komposition, med en medryckande refräng, framfört av en säker Alma. Repen ser bra ut, men den är förstås oprövad i skarpt läge. Det brukar ju inte gå så bra när jag tippar fransk seger, så jag ligger lågt här…

7. Rumänien, Ilinca ft. Alex Florea – Yodel It!
Det här kommer du att älska eller hata. Ärtig joddeltjej i duett med slö rapkille. Jag älskar det. Faktum är att det här är anledningen till varför jag älskar Eurovision. Galet medryckande! Kanonlåt!

8. Ungern, Joci Pápai – Origo
Ungern utmanar Armenien i etnogenren. Det är skapligt och hedervärt, men det vill inte riktigt lyfta. När det skulle behövts en storslagen etnokaskad kommer i stället ett slött rapparti. Joci höjde sig dock ett par snäpp med ett säkert och mycket vackert semifinalframträdande.
 (+2)

9. Danmark, Anja – Where I Am
Jag älskar den! Och inser motvilligt att den får kämpa för att ens hamna på topp-tio. Men i en rättvis värld hade den här sköna Jennifer Brown-popen varit en segerkandidat. Anja satsade allt i semifinalen och det sprakade om henne, bildligt och bokstavligt.

10. Nederländerna, OG3NE – Lights and Shadows
Tre (hör och häpna!) tjejer med ballad. Snygg stämsång i countrystuk. Riktigt bra, men lite för lättviktigt för att på allvar blanda sig i toppstriden.

11. Storbritannien, Lucie Jones – Never Give Up on You
För att bryta sin kräftgång och sticka ut lite extra i år satsar Storbritannien på en tjej med dramatisk ballad. Det är nästan synd om Lucie, för låten är jättebra och hon kramar verkligen ut varenda ton ur den och har en supersnygg ljusshow. Men det räcker ändå inte till för en plats på topp tio, särskilt inte som alla hennes största konkurrenter redan har fått etablera sig genom semifinalerna.

12. Grekland, Demy – This Is Love
Det är på många sätt klassisk Eurovision-pop. Stillsam vers exploderar i en lättuggad eurodiscorefräng. Den första låten jag fastnade för, men sedan hände det inte mycket mer under uppladdningslyssningarna. Demy gjorde ett bra nummer i semifinalen, även om rösten svajade en aning.

13. Sverige, Robin Bengtsson – I Can’t Go On
Svenska bedömare vill gärna göra gällande att Robin sticker ut i sörjan av balladtjejer, men sanningen är väl att han trots ett utmärkt slagläge inte lyckas med just det. Det är grått och slätstruket – ja, som ett par Dressman-byxor. Final blev det förstås, eftersom Sverige är en musikalisk maktfaktor i Eurovision-kretsar. Nu får Robin snarast kämpa om att slå namnen Stjernbergs fjortondeplats från 2013.

14. Australien, Isaiah – Don’t Come Easy
Australien har snabbt etablerat sig som en stormakt i Eurovision. Femma och tvåa på två försök. Möjligen kan Alexander Rybaks “lillebror” Isaiah rida på den auran av framgång, men den här låten är verkligen en trist soulbagatell som inte borde ha med toppen att göra.

15. Azerbaijan, Dihaj – Skeletons
Azerbaijan har gjort sig kända för att satsa högt och säkert. I år är inget undantag. Det här är dramatisk pop med snärtig refräng och Dihaj gillar att sticka ut. Numret är udda, med bland annat en man med hästhuvud ståendes på en stege. Men jag tror inte att det är Azerbaijans år i år.

16. Polen, Kasia Moś – Flashlight
Studioversionen av låten är en dramatisk popballad av högsta klass. Under repetitionerna har Kasia spelat över grovt och artikulerat livet ur låten. Hon har en bra röst, men släpper den långt bortom kontroll. I semifinalen hade hon dock åter tonat ner sitt framförande och det räckte till final.

17. Moldavien, Sunstroke Project – Hey Mamma
Årets tjatigaste låt, på gränsen till det uthärdliga. Jag har inget emot saxofon, tvärtom, men här lyckas Sunstroke Projekt inte alls upprepa den sköna eurodancekänslan från Run Away 2010. Dock en stor publikfavorit i arenan under semifinalen.

18. Kroatien, Jacques Houdek – My Friend
Soulig balladkille i duett med operasnubbe, båda imponerande förkroppsligade av Jacques. Det hade kunnat vara dramatiskt och svulstigt, men låten är för hopplöst grå och saknar all form av medryckande eller växande element.
 (+1)

19. Cypern, Hovig – Gravity
Det är ganska hög medelnivå på bidragen i år. Hovig är ett exempel. En helt okej poplåt (av vår egen G:son), med en ganska skaplig refräng. Ändå är det stor risk att den försvinner i mängden här.

20. Norge, JOWST – Grab the Moment
Norge står för årets hemskaste bidrag, näst efter Italien. Jag fixar helt enkelt inte lättviktig soulpop med tjatiga refränger.

21. Vitryssland, Naviband – Story of My Life
Årets gladaste bidrag (i viss konkurrens med Rumänien) och tillika det flummigaste. Charmigt framfört, men lite för lättviktig refräng för att det ska kunna utmana om en topplats. Populär i grannlandet Ukraina.

22. Israel, IMRI – I Feel Alive
Den som har enormt tålamod kan se fram emot ett litet etnoinslag efter två minuter. Det är dock inte värt det… Obegripligt finalavancemang.

23. Spanien, Manel Navarro – Do It For Your Lover
Här har vi årets störiga trubadurkille, som möjligen kan tävla med Moldavien i tjatighet, men i övrigt knappast kommer att lämna någon annat än oberörd.

24. Tyskland, Levina – Perfect Life
Det är inget fel på vare sig Levina eller låten, tvärtom, det är tjusig pop av bästa radiosnitt. Men det är alldeles för ofarligt och uddlöst för att ha en chans att skapa uppmärksamhet på tre minuter.

25. Österrike, Nathan Trent – Running On Air
Varje gång jag hör den här låten känns det som om jag aldrig hört den förut. Eller hundra gånger förut. Vad jag försöker uttrycka är att den är som gjord för pissepaus. Hur den hamnade i final är en gåta, men soul verkar gå hem – till viss gräns.

26. Ukraina, O.Torvald – Time
Som vanligt gör värdlandet allt som står i dess makt för att slippa arrangera tävlingen två år i rad. Ukraina lär inte ligga i farozonen. Det här är visserligen tävlingens enda rocklåt, men den är obarmhärtigt usel.

För första gången sedan Malmö 2013 har jag sett båda semifinalerna på plats i arenan. De var inbördes väldigt olika.

Tisdagen bjöd på en på förhand nästan given utgång. Jag prickade utan problem in nio av tio finalister i mitt tips. Jag tror inte det har hänt innan. Det var endast Moldaviens spexiga saxofonist som gäckade min personliga favorit Albanien. Sällan har en semifinal varit så uppdelad och förutsägbar.

Torsdagen var tvärtom. Jämnstark och närmast omöjligt att förutse. Jag fick också följaktligen nöja mig med fem av tio rätt. Till på köpet underpresterade artisterna med de bästa låtarna och de med mediokra melodier hade riktigt sprakande shower. Till exempel fick Makedoniens klämmiga diskodänga se sig slagen efter en medelmåttig sånginsats och en riktigt trist ljusshow som aldrig sprakade loss. Jana fick nöja sig med att bli förlovad i direktsändning. Inget öga var torrt…

Samtidigt fick trista bidrag från Norge, Österrike och Israel finalpass efter att ha krämat ur all tillgänglig energi och teknik. För ytterligare andra medelmåttiga bidrag hjälpte det inte att slå på stora trumman med luftballongfärd (Irland), hyperenergi (San Marino) eller överdådig sånginsats (Malta). Inte heller publikfavoriten (varför???) Estland gick vidare.

Ingen vinnarkänsla

Har jag sett vinnaren? Kanske, men jag fick ingen sådan känsla som var ens i närheten av ståpälsen i “Molitva” 2007 eller “Only Teardrops” 2013. Portugal fick som förväntat mest lokalt bifall, tillsammans med (i finalen ofarliga) Moldavien. Bulgarien gav lite gåshud, men kanske ändå inte i vinnarnivå. Danmarks Anja sprakade, men inte på Emmelie de Forest-nivå. Sveriges Robin Bengtsson gav ärligt talat ett grått intryck. Belgiens topptippade Blache tog sig vidare utan att egentligen övertyga. Hon såg mest nervös ut.

Då återstår megafavoriten Italien och min personliga preferens Frankrike som ansluter direkt i finalen. Det brukar gå åt skogen när jag tippar Frankrike. Som förra året, då storfavoriten Amir föll. Jag återkommer med finaltipset…

Fira mångfalden med skägg

Arrangemanget var fullt godkänt. Scenen absolut skitsnygg. Arenan okej invändigt, men lite småtrist placerad och med alldeles undermålig service när det gäller mat. Matköerna till de få ditkörda festivalvagnarna uppgick till trekvart.

Säkerheten sparades det däremot inte på. Arenan vad avspärrad av en yttre säkerhetsring, med vakter utplacerade var tionde meter. Blinkande polisbilar och poliser överallt. Och förstås grundlig genomsökning vid entrén. Mitt försök att smuggla in en kexchoklad lyckades på tisdagen men icke på torsdagen.

Tävlingens slogan är alltså “Celebrate diversity”. Det firar ukrainarna genom att en av de tre unga, snygga, kavajklädda programledarmännen bar skägg. Heja! Tyvärr saknar killarna helt humor och inslagen från green room är hopplöst trista. Det som däremot förgyller är de förfilmade inslagen med nationalhjälten Verka Serduchka.

Christer Björkman har säkerligen bidragit till att ha konsultat arrangemanget på rätt köl, men riktigt upp till svenskklass nådde det inte. Å andra sidan långt från danskt haveri…

Det blev inte riktig den etno- och egna språks-våg jag hade hoppats på efter Jamalas seger förra året. Däremot blev det en “kvinna med dramatisk ballad, som kramar ur det yttersta av sin röst”-våg. Det gör dessvärre att alla dessa bidrag tenderar att ta ut varandra, och kvar står en italiensk pajas, en flummig portugis och en svensk kavajsnubbe med perfekta pressveck. Men nu ska vi inte gå händelserna i förväg. Först semifinaler. Och startfältet är strålande!

Semifinal 1

01 Sverige, Robin Bengtsson – I Can’t Go On
Svenska bedömare vill gärna göra gällande att Robin sticker ut i sörjan av balladtjejer, men sanningen är väl att han trots ett utmärkt slagläge inte lyckas med just det. Det är grått och slätstruket – ja, som ett par Dressman-byxor. Final lär det blir ändå, eftersom Sverige är en musikalisk maktfaktor i Eurovision-kretsar. Sedan får Robin snarast kämpa om att slå namnen Stjernbergs fjortondeplats från 2013.

02 Georgien, Tamara Gachechiladze – Keep the Faith
Tjej med dramatisk ballad. Årets trend. Det kommer fler… och mycket bättre.

03 Australien, Isaiah – Don’t Come Easy
Australien har snabbt etablerat sig som en stormakt i Eurovision. Femma och tvåa på två försök. Möjligen kan Alexander Rybaks lillebror Isaiah rida på den auran av framgång, men den här låten är verkligen en trist soulbagatell som inte borde ha med toppen att göra.

04 Albanien, Lindita – World
Om jag hade varit folk och jury hade Lindita varit storfavorit. Visserligen svämmar fältet över av den här typen av kvinnliga artister med dramatiska ballader, men Lindita är bäst och säkrast av dem alla. Men… i den riktiga världen kämpar hon på gränsen till en finalplats.

05 Belgien, Blanche – City Lights
När alla andra balladtjejer i årets fält tar i för fullt blås och försöker överträffa varandra i gapiga crescendon har Blanche en djup och stillsam röst, nästan sövande. Det gör att hon sticker ut så kraftigt att det till och med glunkas om segerchanser. Refrängen påminner för övrigt kraftigt om Broder Daniels Shoreline.

06 Montenegro, Slavko Kalezić – Space
Slavko har en imponerande hårfläta, det måste man ge honom. Synd bara att hans låt känns minst lika lång och stel.

07 Finland, Norma John – Blackbird
Årets fågelsång. Eller snarare pausfågel. Det är jättevackert, och jätte-jättetråkigt. Norma lyckas inte alls skapa samma atmosfär som Anouk 2013, eller ens Melodifestivalkopian Ellen Benediksson 2014.

08 Azerbaijan, Dihaj – Skeletons
Azerbaijan har gjort sig kända för att satsa högt och säkert. I år är inget undantag. Det här är dramatisk pop med snärtig refräng och Dihaj gillar att sticka ut. Numret är udda, med bland annat en man med hästhuvud ståendes på en stege. Finalplatsen är given, men annars tror jag inte att det är Azerbaijans år i år.

09 Portugal, Salvador Sobral – Amar Pelos Dois
Storfavorit bakom Italien. Det går inte att tycka illa om Salvador. Men jag kommer så nära det går. Det här är outsägligt smörigt och lamt, även om den skygge Salvador gestikulerar och sprudlar känsla i varje fras. Åk hem till 70-talet!

10 Grekland, Demy – This is Love
Det är på många sätt klassisk Eurovision-pop. Stillsam vers exploderar i en lättuggad refräng. Den första låten jag fastnade för, men sedan hände det inte mycket mer.

11 Polen, Kasia Moś – Flashlight
Studioversionen av låten är en dramatisk popballad av högsta klass. Dessvärre spelar Kasia över grovt och artikulerar livet ur låten. Hon har en bra röst, men släpper den långt bortom kontroll.

12 Moldavien, Sunstroke Project – Hey Mamma
Årets tjatigaste låt, på gränsen till det uthärdliga. Jag har inget emot saxofon, tvärtom, men här lyckas Sunstroke Projekt inte alls upprepa den sköna eurodancekänslan från Run Away 2010.

13 Island, Svala – Paper
Papper kan vara vassa, det vet vi alla av bitter erfarenhet, men här hettar det inte till alls. I den här konkurrensen får en isländsk finalplats betraktas som både orimlig och direkt oönskad.

14 Tjeckien, Martina Bárta – My Turn
Tjej med ballad. Dramatiken är det dock inte mycket bevänt med här. Det är snarare lite svalt jazzigt. Sådana här låtar gödslades tävlingen med på 90-talet. De var inte särskilt roliga då heller.

15 Cypern, Hovig – Gravity
Det är ganska hög medelnivå på bidragen i år. Hovig är ett exempel. En helt okej poplåt (av vår egen G:son), med en ganska skaplig refräng. Ändå är det stor risk att det inte räcker till för final.

16 Armenien, Artsvik – Fly With Me
Ett av årets mest svårbedömda bidrag. Tjej med dramatisk ballad, ja. Men samtidigt med betydligt grövre etnoinslag och udda rytmer än i något annat bidrag. Påminner mest om förra årets vinnare, vilket sällan brukar vara en fördel. Något svag avslutning. Trots det tillhör den de topptippade och bör förstås ta sig till final.

17 Slovenien, Omar Naber – On My Way
En kille med ballad. Där ser man. Den är okej och ligger på gränsen till en finalplats. Den har dock ingen potential att växa därifrån.

18 Lettland, Triana Park – Line
Risken finns att den här tröttsamma bagatelldiskolåten lyckas ta en finalplats från någon mer värdig. Lettland brukar ha den retfulla egenheten i Eurovision.

Till final: Sverige, Australien, Albanien, Belgien, Azerbaijan, Portugal, Grekland, Polen, Cypern och Armenien.

Semifinal 2

01 Serbien, Tijana Bogićević – In Too Deep
Katy Perry-pop av enklaste, glättigaste sort. Effektivt, men i tristaste laget. Det lär bli final, men de som påstår att Tijana kommer att slåss i toppen har sannolikt underskattat resten av startfältet.

02 Österrike, Nathan Trent – Running On Air
Den här låten har jag lyssnat på minst fyra gånger, där varje gång känts som om jag aldrig hört den förut. Eller hundra gånger förut. Vad jag försöker uttrycka är att den är som gjord för pissepaus och därmed har hamnat lite för tidigt i fältet.

03 F.Y.R. Makedonien, Jana Burčeska – Dance Alone
Jana skulle kunna vara årets Bulgarien, låten som blommar ut sent till en storfavorit. Det är egentligen en ordinär men effektiv klubblåt, som inte bara via titeln påminner om Robyn, men just tack vare det lite lättsammare och fartigare inslaget sticker den ut.

04 Malta, Claudia Faniello – Breathlessly
Tjej med (hm… nåja) dramatisk ballad. Claudia gör väl inte direkt bort sig, men får se sig totalt överkörd i den här genren.

05 Rumänien, Ilinca ft. Alex Florea – Yodel It!
Det här kommer du att älska eller hata. Ärtig joddeltjej i duett med slö rapkille. Jag älskar det. Faktum är att det här är anledningen till varför jag älskar Eurovision. Galet medryckande! Final… snälla!

06 Nederländerna, OG3NE – Lights and Shadows
Tre (hör och häpna!) tjejer med ballad. Snygg stämsång i countrystuk. Riktigt bra, men lite för lättviktigt för att på allvar blanda sig i toppstriden.

07 Ungern, Joci Pápai – Origo
Ungern utmanar Armenien i etnogenren. Det är skapligt och hedervärt, men det vill inte riktigt lyfta. När det skulle behövts en storslagen etnokaskad kommer i stället ett slött rapparti.

08 Danmark, Anja – Where I Am
Jag älskar den! Och inser motvilligt att den knappast kommer att hamna ens på topp-tio. Men den här sköna Jennifer Brown-popen är i alla fall given i final. I en rättvis värld hade den varit en segerkandidat.

09 Irland, Brendan Murray – Dying to Try
Är det Frans som har inspirerat alla dessa unga killar tro? Brendan är charmig med sin pojkröst och har en låt som säkert hade slagit på 90-talet, men här räcker den inte till.

10 San Marino, Valentina Monetta & Jimmie Wilson – Spirit of the Night
Valentina Monettas ihärdighet som Eurovision-deltagare (fjärde gången på sex år) har gjort henne till fanfavorit. Den här låten sticker ut med sin simpla, medryckande stil. Men trots detta blir det otroligt svårt att nå final.

11 Kroatien, Jacques Houdek – My Friend
Soulig balladkille i duett med operasnubbe. Det hade kunnat vara dramatiskt och svulstigt, men låten är för hopplöst grå och saknar all form av medryckande eller växande element.

12 Norge, JOWST – Grab the Moment
Norge står för årets hemskaste bidrag, näst efter Italien. Jag fixar helt enkelt inte lättviktig soulpop med tjatiga refränger.

13 Schweiz, Timebelle – Apollo
En tjej med dramatisk ballad. Ännu en av dessa nästan perfekt snickrade och framförda poplåtarna som hade kunnat vinna en år när det inte svämmat över av just den sorten.

14 Vitryssland, Naviband – Story of My Life
Årets gladaste bidrag (i viss konkurrens med Rumänien) och tillika det flummigaste. Charmigt framfört, men lite för lättviktig refräng för att det ska kunna utmana om en finalplats.

15 Bulgarien, Kristian Kostov – Beautiful Mess
Kristian nämns bland favoriterna med den här korsningen mellan etnopop och pojkbandsballad. Det är en stensäker poplåt och finalplatsen är förstås given.

16 Litauen, Fusedmarc – Rain of Revolution
Litauen och jag har sällan varit kompatibla i Eurovision. De radar upp genomusla bidrag som påfallande ofta lyckas ta sig till final. Det här är inget undantag. Gapigt och kantigt. Udda, visst, men inte på ett bra sätt.

17 Estland, Koit Toome & Laura – Verona
Duetterna är inte lika vanliga i år, men här har vi en. En låt om att gå vilse på semestertrippen. Den är lika kul som det låter.

18 Israel, IMRI – I Feel Alive
Den som har enormt tålamod kan se fram emot ett litet etnoinslag efter två minuter. Det är dock inte värt det…

Till final: Serbien, F.Y.R. Makedonien, Rumänien, Nederländerna, Danmark, Irland, Norge, Schweiz, Bulgarien och Litauen.

Finalklara

Ukraina, O.Torvald – Time
Som vanligt gör värdlandet allt som står i dess makt för att slippa arrangera tävlingen två år i rad. Ukraina lär inte ligga i farozonen. Det här är visserligen tävlingens enda rocklåt, men den är obarmhärtigt usel.

Italien, Francesco Gabbani – Occidentali’s Karma
Francesco är storfavoriternas storfavorit, vart du än vänder dig, från oddsetmakare till fans. Jag hatar det. Jag förstår inte det påstådda budskapet, jag ser inte charmen i dansaren i apdräkt. Francescos mustasch är ful. För mig är det bara trams.

Storbritannien, Lucie Jones – Never Give Up on You
För att bryta sin kräftgång och sticka ut lite extra i år satsar Storbritannien på en tjej med dramatisk ballad. Det är nästan synd om Lucie, för låten är jättebra och hon kramar verkligen ut varenda ton ur den. Men det räcker ändå inte till för en plats på övre halvan, särskilt inte som alla hennes största konkurrenter redan har fått etablera sig genom semifinalerna.

Spanien, Manel Navarro – Do It For Your Lover
Här har vi årets störiga trubadurkille, som möjligen kan tävla med Moldavien i tjatighet.

Tyskland, Levina – Perfect Life
Det är inget fel på vare sig Levina eller låten, tvärtom, det är tjusig pop av bästa radiosnitt. Men det är alldeles för ofarligt och uddlöst för att ha en chans att skapa uppmärksamhet på tre minuter.

Frankrike, Alma – Requiem
En av mina absoluta favoriter. Klassiskt franskt vemod i en mycket väl anrättad komposition, framfört av en säker Alma. Det brukar ju inte gå så bra när jag tippar fransk seger, så jag ligger lågt här…

Deltävlingarna, som alltid utskällda och av skiftande kvalitet. Finalen, som alltid inte så dum ändå, när alla de bästa är samlade. Visst har vi även i år tappat ett par låtar på vägen, jag tänker då främst på Alice och Running With Lions och Bella & Filippa med Crucufied. Båda försmädliga femmor.

Loreen-gate

Loreen?  Hon var precis så svår och artistisk som jag hade tippat. Det var knappast någon Euphoria-kopia att vänta. Älskad av “etablissemanget” (Markus Larsson och Anders Nunstedt) – aktivt bortröstad av folket. Anton Hagman i all ära, men det var tydligt att folket röstade mot Loreen.

Hon gjorde vår folkfest till något pretentiöst och lite jobbigt, precis när vi som bäst behövde en icke-politisk arena att samlas kring efter ett par jobbiga år av polariserande och skavande debatt i alla forum samtidigt. Folkets röst var tydlig: “Låt oss åtminstone få ha vår schlagerfestival fredad, som ett glittrigt och verklighetsfrånvänt jippo. Låt oss glömma allt elände i världen under sex veckor. Låt våra hjärtan brinna för livet!”

Jämnare i år

Om Frans seger var given på förhand förra året är det betydligt mer svårtippat i år. Det är fyra-fem bidrag som kan slåss om segern hos folket och hur den internationella juryn tänker är det som vanligt ingen som riktigt begriper. Om segraren är svårtippad är det desto lättare att se tre tydliga kluster:

Segerchans: Jon Henrik Fjällgren, Nano, Wiktoria och Robin Bengtsson

Mittfält: Ace Wilder, Mariette, Benjamin Ingrosso och FO&O

Botten: Lisa Ajax, Boris René, Owe Thörnqvist och Anton Hagman

1. Ace Wilder – Wild Child
Ungefär som förra året. Helt okej, men det lär inte bli tredje gången gillt. Refrängen är kalas, men versen är för kantig och Ace låter ansträngt gnällig.

2. Boris René – Her Kiss
Glatt, spralligt och svärmorssympatiskt, men bagatellartat. Given på den nedre halvan.

3. Lisa Ajax – I Don’t Give A
Vad är det med alla dessa svordomar? Skärpning! Siewert Öholm vänder sig i sin grav. Stoppa omoralen i musiken! Lite för lättviktig oavsett.

4. Robin Bengtsson – I Can’t Go On
Förra året var Robin en personlig favorit utan segerchans. I år en tippad segerkandidat som jag hoppas faller tungt. Olika falla ödets lott, eller något. Den här är bara störigt tjatig. Och så var det det här med “fucking”. Att ersätta det med “frickin'” blir ju bara råmesigt, engelskans motsvarighet till “katten också”.

5. Jon Henrik Fjällgren feat. Aninia – En värld full av strider (Eatneme gusnie jeenh dåaroeh)
Det här bidraget har “DET”, den har hittat den minsta gemensamma nämnaren mellan barnpublik, mogen publik och internationell jury. Det är etno, det är omedelbar refräng, och det är sprakande framträdande. Det växer och det osar skrällseger.

6. Anton Hagman – Kiss You Goodbye
Anton gick till final eftersom folket röstade mot Loreen, mot “etablissemanget”, mot Markus Larsson och Anders Nunstedt. Vad säger det om hans låt? Ingenting. Gitarrpopblaha…

7. Mariette – A Million Years
Precis som för två år sedan en riktigt, riktigt bra låt, men utan att lyckas frammana den där genuina vinnarkänslan. Det går inte att visualisera att Mariette står där med Sångfågeln, men A Million Years kommer att hänga kvar på min mest frekventa Spotifylista i flera år.

8. FO&O – Gotta Thing About You
Pojkbandstrall av bästa 90-talsmärke, snickrat av legenden “Mutt” Lange (Def Leppard, Bryan Adams, Shania Twain). Ingen vinnarkandidat, men ett småtrevligt inslag. Går ironiskt nog mer hem hos tanterna som diggade Backstreet Boys på 90-talet än hos deras kids.

9. Nano – Hold On
Finalens bästa låt. Finalens bästa sångare. Men Nano faller på målsnöret på grund av sin totala scen-o-närvaro och brist på karisma. Tyvärr. På 80-talet och tidigare var det melodierna som tävlade och juryn satt inlåst för att inte påverkas av det visuella. Idag är det helhetsupplevelsen som gäller. Som extra specialeffekt i finalshowen får vi se målarfärg torka på tre minuter. Eller något…

10. Wiktoria – As I Lay Me Down
Wiktorias vibrato får mig att minnas 90-talets Shola Ama, som också lät som ett litet lamm på helium. Det är en fantastisk poplåt. Glatt och lättrallat, med mer än en hook. Showen med “sängen” är väl däremot inte rakt igenom imponerande. Barnens favorit, som streamas som smör i solsken på Spotify. Men vinnare? Jag är skeptisk. Tvåa.

11. Benjamin Ingrosso – Good Lovin’
Jag hade lyckats förtränga Benjamin. Det hoppas jag att fler har gjort. Har du inte haft pissepaus än är det hög tid nu. Den här dussinsoulen har absolut ingenting som sticker ut och Benjamin har en medioker sångröst. Det går inte att ta sig fram på enbart ett brett leende.

12. Owe Thörnqvist – Boogieman Blues
Sticker ut gör han ju. Närmast lyteskomik att leda upp en 87-åring på scenen, som sedan måste hålla sig i en stol för att kunna stå upp. Varför envisas svenska folket med att rösta fram dessa dinosaurier till final, varje år? Kicki, Bettan och Lotta, Hansson, Carson och Malmqvist, Christer Sjögren, Hasse Andersson…

Det skulle ge följande slutresultat:

1. Jon Henrik Fjällgren & Aninia
2. Wiktoria
3. Nano
4. Robin Bengtsson
5. Mariette
6. Ace Wilder
7. FO&O
8. Benjamin Ingrosso
9. Boris René
10. Lisa Ajax
11. Anton Hagman
12. Owe Thörnqvist

Mycket nöje!