Jag hade fel, sett till resultatet, men låg helt rätt i min analys. Frågan är om jag ens förstod själv hur rätt jag hade när jag skrev det. Det här var förutbestämt att bli en kamp inte bara mellan länder, artister och låtar, utan även mellan jurygrupper och folket. Och vilken kamp det blev!

Visst var det spännande när Måns Zelmerlöw vann 2015. Då fanns tre jämnstarka favoriter, som visserligen placerades olika inbördes av jury och folk, men där alla tre var i topp hos båda. Nu var det spännande på en helt annan nivå. Det skulle handla om en kamp mellan de stora förhandsfavoriterna Israel och Cypern, där den senare såg ut att ha spurtat förbi sista veckan. Då grävde jurygrupperna helt otippat fram Sverige och Österrike, från närmast ingenstans. Bidrag som nästan ingen talat om på förhand. Allt var upp-och-ned. Innan folket satte ned foten.

Inte bästa låten

Eurovision handlar inte (primärt) om att ha den bästa låten, utan att sticka ut mest på tre minuter. Det är en kombination av talang, show, särprägel och timing som är receptet för en seger. Det räcker inte att skriva en låt för radioskvalmarknaden och tro att den automatiskt ska slå i den parallella värld som är Eurovision.

Nu har visserligen maffian kring tävlingen – mestadels svenskstyrd – systematiskt försökt att “öka kvaliteten” på tävlingen genom att rigga den för allt mer strömlinjeformad pop. En sorts förlängning på Idol, med mestadels svenska låtskrivare. Det har tagit en del av udden av det som gjort tävlingen så unik i sitt slag. Det är det udda, lite fula, operfekta men glada, färgglada, äkta och accepterande som är Eurovision.

Att då låta juryn rösta fram en stel och utstuderat prefekt leende Benjamin Ingrosso till en topplacering hade snabbt kunnat döda tävlingen. För i samma stund som den blir seriös, pretentiös och för professionell försvinner själen, hjärtat och det unika som gjort att tävlingen har fans över hela världen.

Den enda sanna glädjen

Lättnaden – och skadeglädjen – när Europas enade publik totalratade Sveriges bidrag var kvällens behållning. Vilken pungspark på etablissemanget! Att den stackars Caésar Sampson ofrivilligt hamnade än värre i skottgluggen må vara hänt. Det var inget fel på honom eller hans låt, men någon segrare var han aldrig. Han invaggades från ingenstans till någon form av grym förhoppning, som var byggd på nästan ingenting. Det var givet att varken han eller Benjamin skulle dra ihop de telefonröster som krävdes. Ett närmast perverst spel från jurygrupperna.

Jag sa det i min analys redan innan finalen, men skillnaden mellan jury och folk har aldrig varit tydligare. Juryn skulle lyfta Sverige, Österrike, Tyskland och Australien. Och – inte för anmärkningsvärt mycket, men märkbart – hålla Israel, Cypern och Italien på slak lina. Definitivt sänka icke auktoriserade konstigheter som Ukraina, Ungern och Tjeckien.

Men den lätte gick inte hem. Folket visade var skåpet ska stå. Har de sagt att de vill ha Israel, Cypern, Italien och Tjeckien i topp så skulle det också bli så. Och det tror jag räddade tävlingen! Allra helst som Nettas unika konst även slog Cyperns trots allt mer svenskklingande fejketnopop.

Mer glitter åt folket

Netta är en brytpunkt mot de senaste två årens vinnare, vilket också det behövdes. Det var inte läge för ännu en sorgsen prettoballad med minimalistiskt scenspråk. Det var nödvändigt med en pendel tillbaka till glädje och konfetti den här gången.

Jag bugar mig för Netta och känner att det blev helt rätt den här gången. Det som såg så extremt förutsägbart ut för bara någon vecka sedan, blev till en omåttlig nagelbitare. Så trots att resultatet blev det förväntade gjorde den oväntat krokiga vägen dit att de senaste årens förutsägbarhet ställdes på skam. Det går inte att räkna ut på förhand hur det ska sluta. Och ibland är det skönt att ha fel!

För övrigt

• Att varken folk eller jury gillade Spanien eller Portugal var trist. Det kan vara så enkelt som att de var just lågmälda ballader – igen. Det brukar sällan löna sig att ligga stilmässigt för nära fjolårets vinnarbidrag.
• Bulgarien var väl det enda bidrag där juryn hade bättre smak än tittarna. Jag tycker fortfarande att jag hade mest rätt som hade dem som tvåa…
• Vid sidan av kampen ovan visade det sig (som väntat) att Frankrike, Irland och Norge var gravt överskattade i förhandstipsen.
• Överraskningarna var förstås Österrike, Tyskland och i viss mån Danmark. Rasmussen gjorde ett mycket säkrare intryck än i semifinalen.

Först tror alla på Israel i ett halvår, sedan ändrar alla sig till Cypern sista veckan. Plötsligt dyker det upp ett Sverige eller Australien från ingenstans och tar hem alla juryröster, detta till synes nyckfulla, handplockade maktfolk som ingen tycks ta med i beräkningen i sina tips. Välkommen till Eurovision.

Så svårt är det egentligen inte. Ser man till de senaste åren kommer jurygrupperna lyfta länder som Sverige, Norge, Nederländerna, Belgien, Australien, Storbritannien och Österrike – i praktiken västländer med en ganska standardiserad smak – och sänka alla bidrag som sticker ut från den mallen och “riskerar” att bli publikfavoriter, i år till exempel: Israel, Ungern och Tjeckien.

Det vet vi. Det svåra är att placera in bidrag som Cypern, Bulgarien, Estland och Italien på den skalan. De sticker ut, men inte tillräckligt för att “störa ordningen”. De är samtidigt inte tillräckligt med i gänget för att lyftas av juryn, bara flyta med så pass att ingen noterar nyanserna.

Ingen minns en fegis. Jag vill inget hellre än att stick ut hakan och påstå att mina favoriter Italien eller Bulgarien tar hem detta. Men de senaste åren har visat att vindarna oftast blåser rätt sista veckan. Det skulle innebära att Israel INTE vinner och att Cypern tar hem det.

Att länder som Sverige, Norge, Irland, Frankrike och Tyskland finns med i toppen av bettinglistorna ska tas med rejäla skopor salt. Västländerna dopar alltid dessa listor i en omfattning som inte ens jurygrupperna kan uppväga. Alltså, Cypern. Det är dags för lagom farlig, svenskskriven pop, som motvikt till de senaste årens mer pretentiösa vinnare.

01. Cypern, Eleni Foureira – Fuego
Cyprioterna – eller förlåt, svenskarna… har fått till en dunderskön discopoplåt med benäget etnostuk som har seglat upp sista veckan och bör kunna knipa en plats på pallen enligt alla förhandstips. Eleni gör ett eldigt framträdande, som för tankarna till Elena Paparizou. Men är inslaget för mainstream för att ta hem hela tävlingen? Kommer det att gå hem hos jurygrupperna?

02. Bulgarien, Equinox – Bones
För tredje året i rad tillhör Bulgarien mina benhårda favoriter i tävlingen. Det här är känslosam soulpop som verkligen sticker ut. Det kan med lite skjuts sista veckan räcka hela vägen – om folket har börjat tröttna på Israel. Framträdandet satte de perfekt i semifinalen, med mycket känsla och inlevelse.

03. Israel, Netta – Toy
Har en låt någonsin varit så förhandstippad som segrare? Netta har snart 25 miljoner visningar på youtube och har tippats som överlägsen etta av både oddsmakare och fans – fram till sista veckan. Och det är nu det gäller… Vi ska minnas att även Ryssland 2016 och Italien 2017 var stora favoriter fram till veckan innan tävlingen, men föll tungt. Frågan är om Netta levererar, eller om folk redan har hunnit tröttna på hennes kacklande rap? Framträdandet i semifinalen var faktiskt inte helt övertygande. Det var inte seger i blicken – snarare orimliga förväntningar. Låten sticker absolut ut, Netta har en helt egen stil och refrängen kan du inte glömma även om du lobotomerar dig efter finalen. Men, som sagt… med favoritskap hinner det också byggas upp ett motstånd och när finalen börjar står alla på noll. Inte minst viktigt – kommer jurygrupperna verkligen att rösta på detta?

04. Estland, Elina Nechayeva – La Forza
Trea på oddslistorna, fyra hos Eurovision-fansen inför veckan. Elina är en av dem som rent av kan utmana om en seger. “La Forza” är ruskigt vacker. Men operasång har inte precis rosat Eurovision-marknaden tidigare, med undantag för de italienska knuttarna 2015. Minns Malena Ernmans fiasko 2009 och Frankrikes dito 2011. Otroligt snyggt nummer, med ljusspel på en gigantisk klänning.

05. Litauen, Ieva Zasimauskaitė – When We’re Old
En sockersöt pianoballad om livslång kärlek. Ieva sällar sig till dem som har gett sin låt en helt ny dimension genom ett fantastiskt framförande på scenen. Hade jag fått se framträdandet innan semifinalen hade jag inte lämnat den utanför final.
 (+1)

06. Italien, Ermal Meta e Fabrizio Moro – Non Mi Avete Fatto Niente
I fjol hade Italien tagit ut segern i förskott, men slutade på en neslig sjätteplats. Kan de göra en omvänd resa i år? Den lättrallade låten, framförd med patenterat italienskt rasp, är inte riktigt med i förhandssnacket, men har all potential att växa till en topplacering. En semifinalspelning hade gjort den gott, i en perfekt värld…

07. Spanien, Amaia y Alfred – Tu Canción
Den här urgulliga spanska duon passerade i skrivande stund precis 6 miljoner visningar på youtube, vilket gör dem till klar tvåa efter överlägsna Israel. Med i förhandssnacket, utan att vara absolut favorit. Kanske den låt som spinner vidare mest på fjolårets vinnarstil.

08. Portugal, Cláudia Pascoal – O Jardim
“O Jardim” gick mig totalt förbi tills jag såg att den låg trea hos Eurovision-fansen. Det är en väldigt fin och lite utstickande låt. Bastarden till förra årets segerbidrag, om man vill. Men har den en verklig chans att utmana om segern? Nej, det tror jag inte. Sedan Irlands 90-tal har blixten inte slagit ner två gånger på samma ställe.

09. Frankrike, Madame Monsieur – Mercy
Typiskt franskt på alla sätt. En modern, sval poplåt med en duktig sångerska. Men det har gått lite knackigt för fransoserna de senaste åren, trots att de oftast får goda vitsord och odds så blir de aldrig riktigt med i den absoluta toppstriden.

10. Tjeckien, Mikolas Josef – Lie to Me
Charmören Mikolas måste vara Tjeckiens mest favorittippade bidrag någonsin. Småstörig soulpop med trumpet, som lär mala Benjamin till Denniskorv i finalen.

11. Moldavien, DoReDoS – My Lucky Day
Klämmig etnodisco som är svår att värja sig emot, men som också låter som något vi har hört i Eurovision ungefär vartannat år sedan Sydösteuropa gjorde entré i tävlingen. Oförtjänt lågt skattad av Eurovision-fansen.

12. Norge, Alexander Rybak – That’s How You Write a Song
Vinnaren från 2009 återvänder med en fullkomligt vedervärdigt hurtig jazzpoplåt. Populär hos bookmakers, men inte lika hyllad av Eurovision-fansen. Favoritskapet är ett luftslott, som på sin höjd kan infrias av jurygruppernas ryggkliande.

13. Österrike, Cesár Sampson – Nobody But You
Den här effektiva (svensktillverkade) soulpopen är definitivt med och slåss om en plats på den övre halvan, men knappast mer än så. Cesár såg lite nervös ut i semifinalen.

14. Sverige, Benjamin Ingrosso – Dance You Off
Benjamin kunde dansa sig lycklig över att ha hamnat i den ursvaga andra semifinalen. För en gångs skull nämns inte ens Sverige bland favoriterna (förutom i huvudena på statstelevisionens kommentatorer – så kallat dubbeltänk).

15. Nederländerna, Waylon – Outlaw In ‘Em
Nederländerna har efter åratal av kräftgång gått till att bli en pålitlig toppspelare, även om segern saknas i modern tid. Den här country-/sydstatsrocken knep en lätt finalplats, men är lite för lättviktig för att kunna roffa åt sig någon topp-tio-placering.

16. Australien, Jessica Mauboy – We Got Love
Australien skickade en hopplöst trist radiopoplåt 2016. Kom tvåa. Australien skickar samma hopplöst trista radiopoplåt 2018. Nämns inte över huvud taget bland segerkandidaterna. Ibland är livets och Eurovisions vägar outgrundliga. Men jurypoäng lär det som vanligt bli till Australien.

17. Ungern, AWS – Viszlát Nyár
Energi utan melodi. Varför måste det vara samma gapiga punkrock från öst så fort någon vågar bryta rockvallen i Eurovision? Dock brukar det av någon märklig anledning alltid fungera. Svältföddheten på rock verkar suga åt sig allt som andas lite attityd. Growlpartiet mot slutet kan vara det hårdaste vi hört i Eurovision någonsin.

18. Danmark, Rasmussen – Higher Ground
Rasmussens vindpinade vikingapop sticker ut precis lagom mycket och sällade sig snabbt till mina personliga favoriter. Sången svajade mer än seglen på scenen i semifinalen. Det krävs mer av Rasmussen i finalen för att hamna på övre halvan.
 (-1)

19. Finland, Saara Aalto – Monsters
Finland knep en finalplats i hård konkurrens, trots att Saara Aalto slirade betänkligt på tonerna under första halvan av låten. I finalfältet tillhör den inte favoriterna.

20. Albanien, Eugent Bushpepa – Mall
Bushpepa överraskade i semifinalen och tog sig till final på sin starka röst. Den tröttrockiga låten är det dock inte mycket bevänt med, och i finalen blir den kanonmat.
 (+1)

21. Irland, Ryan O’Shaughnessy – Together
Den här Boyzone/Westlife-balladen hade antagligen gett Irland ännu en seger på 90-talet, men det är tack och lov andra tider nu. Ofattbart finalavancemang, om inte folk har röstat enbart på att två killar håller hand i bakgrunden. Ett billigt trick.

22. Tyskland, Michael Schulte – You Let Me Walk Alone
Grattis till årets mest givna pissepaus. Det här försöket att göra Eurovision av (den i sig obegripliga) topplistehypen Ed Sheeran faller platt och blir pannkaka, med mycket, mycket sliskig sirap.

23. Slovenien, Lea Sirk – Hvala, ne!
Lea överraskade stort och knep en finalplats mot alla odds. Det var inte helt oförtjänt, då hon gjorde ett ytterst stabilt nummer på scenen, trots att låten i ärlighetens namn var en av de svagare i hela tävlingen.
 (+2)

24. Ukraina, Melovin – Under the Ladder
Melovin och hans eldfängda nummer är så ofantligt mycket bättre än vad själva låten är. Final blev det, men väl där får väl potentialen anses vara uppfylld.

25. Serbien, Sanja Ilić & Balkanika – Nova Deca
Det är positivt att etnon sakta är på väg att ta sig tillbaka efter ett par mer popdominerade år (Ukrainas seger 2016 till trots). Fast det här lyfter helt enkelt aldrig. Överraskande finalavancemang, tyvärr på bekostnad av broderlandet Montenegro.

26. Storbritannien, SuRie – Storm
Jag lider nästan lite med Storbritannien, som varje år skickar vad de säkert anser är en helt okej poplåt, men som varje år drunknar totalt i mycket bättre bidrag i samma genre. Fast förankring i botten för den här lätta brisen alltså.

I år blev det som sagt att beskåda semifinalerna hemma i soffan. Självklart inte detsamma, men dock inte utan känslor.

Ettan

Jag prickade in 6 av tio finalister i den första semifinalen. Det är förstås knappt godkänt, även om det var svår konkurrens.

Grekland! Vad hände? En av mina finalfavoriter föll direkt. Om jag ska peka på en detalj dock, så saknade jag trummorna på scenen.

(F.Y.R.) Makedonien dribblade bort sig i framträdandet. Det släppte aldrig och låten lät mer komplicerad än vad den behövde vara. Detsamma gäller Vitryssland, som plötsligt omvandlat sin popdänga till en seg ballad som aldrig lyfte.

En som däremot stärkte sina odds betänkligt var Ieva Zasimauskaitė från Litauen, som gjorde ett gripande uppträde med sin lågmälda “When we’re old”. Hon knep inte bara en oväntat finalplats, utan tillhör nu rentav de absoluta favoriterna.

Uppenbarligen stärkte även Cypern sina aktier och seglade upp och förbi Israel som favorit på bettinglistorna. Visst, numret satt som en smäck, men jag är ändå lite förvånad. Så mycket sticker det inte ut. Kontrasten till Israels Netta är total. Där Netta är originell smälter Eleni Foureira bara in i mallen. Men efter de två senaste årens prettovinster är det väl dags för en slätpoppig motreaktion. En “My Number One” eller “Heroes”.

Hur Irland lyckades ta sig vidare i den här konkurrensen är en gåta, om det inte handlade om rena prideröster då förstås.

Samma frågetecken för Finland, vars Saara Aalto inte prickade många toner under första halvan av låten.

Jag lyckades i alla fall pricka in Azerbaijans historiska finalmiss!

Tvåan

I semifinal två var det betydligt enklare att både tippa och ta sig till final. Här fick jag in 8 av 10 finalister.

Tyvärr knep Serbiens märkliga hopkok de balkanska etnorösterna före Montenegros smäktande balkanballad.

Sedan trodde jag ju inte att Ryssland skulle missa final för första gången sedan de riktiga semifinalerna infördes. Men Julia Samojlova överlät det mesta av sången till sin tremannakör och det lät väl i ärlighetens namn inte i närheten av studioversionen.

I stället kunde Slovenien ta en ytterst oväntad finalplats. Inte helt oförtjänt dock, då Lea Sirk verkligen kramade all potential ur sin ganska torftiga låt.

Benjamin och Rybak gick som väntat till final. Det betyder INTE att Sverige och Norge är segerfavoriter. Det vore klädsamt med lite skandinavisk självinsikt hos statstelevisionen. Kul dock att de fick sällskap även av Danmarks Rasmussen, trots en svajig sångseglats.

Jag är lycklig över att vi slapp Lettlands prettosoul i finalen.

Svenske Lukas Meijer sjöng bort Polen från final.

Min personliga favorit, Maltas Christabelle föll faktiskt ganska platt, med facit i hand. Inte mycket att orda om.

Ungerns rockrökare och Ukrainas vampyr gick båda till final trots sina låtar, snarare än tack vare. Det går fortfarande att komma långt med lite show och pyroteknik.

Finaltips kommer…

Ont, det gör ont, en stund på natten men inte på dan. Efter fem raka år kommer jag inte att vara på plats alls under Eurovision Song Contest i Lissabon. Det svider och det har ärligt talat gjort att peppen inte riktigt har varit densamma i år att lyssna in och analysera bidragen. Jag är helt enkelt ganska sent på det. Men självklart har jag spurtat ikapp och kan leverera en trovärdig bedömning av årets 43 låtar.

Det som däremot har försvårat bedömningen är att vi i år inte får se de fullständiga genrepen på youtube. Därmed försvinner två ytterst viktiga dimensioner i bedömningen, nämligen om sången håller live och om det sprakar om showen.

Det går snabbt att konstatera att semifinal 1 ser ruskigt mycket starkare ut än tvåan, så ni som håller på Benjamin ska vara nöjda med lottningen…

Semifinal 1

01 Azerbaijan, Aisel – X My Heart
Azerbaijan satsar som vanligt på ofarlig discopop enligt svensk modell. Sandra Bjurman, som var med och skrev vinnarlåten “Running Scared” åt samma land 2011 är inblandad igen. Det är helt okej, men har fått ovanligt svalt mottagande i förhandstipsen. Ska Azerbaijan missa final för första gången sedan de trädde in i tävlingen 2008?

02 Island, Ari Ólafsson – Our Choice
Fred på jorden och god soffsömn åt alla. Det här är riktigt gräsligt. Ari ligger hopplöst sist i youtubevisningar och inte mycket bättre till på oddslistor eller i Eurovision-fansens poll.

03 Albanien, Eugent Bushpepa – Mall
Bushpepa är ren kanonmat i den här semifinalen. Det finns absolut inget som talar för att den här anonyma rocklåten med aldrig så smäktande symfoniska arrangemang tar sig till final.

04 Belgien, Sennek – A Matter of Time
Sannek ska tillhöra de tio, det säger alla tänkbara analysinstrument. Men ska jag vara helt ärligt är det här en fin men ganska slätstruken låt, som aldrig riktigt lyfter.

05 Tjeckien, Mikolas Josef – Lie to Me
Charmören Mikolas måste vara Tjeckiens mest favorittippade bidrag någonsin. Småstörig soulpop med trumpet som lär mala Benjamin till Denniskorv i finalen.

06 Litauen, Ieva Zasimauskaitė – When We’re Old
En sockersöt pianoballad om livslång kärlek. Den hade tagit sig till final i vilket semifinalfält som helst de senaste tio åren, men här hänger den precis på gärsgården.

07 Israel, Netta – Toy
Har en låt någonsin varit så förhandstippad som segrare? Netta har snart 20 miljoner visningar på youtube och tippas som överlägsen etta av både oddsmakare och fans. Men vi ska minnas att även Ryssland 2016 och Italien 2017 var stora favoriter fram till veckan innan tävlingen, men föll tungt när det gällde. Frågan är om Netta levererar, eller om folk redan har hunnit tröttna på hennes kacklande rap? Låten sticker absolut ut, Netta har en helt egen stil och refrängen kan du inte glömma även om du lobotomerar dig efter finalen. Men, som sagt… det är bäst när det gäller som räknas och med favoritskap hinner det också byggas upp ett motstånd. Inte minst viktigt – kommer jurygrupperna verkligen att rösta på detta?

08 Vitryssland, Alekseev – Forever
Alekseev är en skönsjungande hunk och även om jag tycker mig ha hört den snyggt arrangerade låten förut i Eurovision är det en refräng som tål att återanvändas. Kommer att balansera på eggen till en finalplats, tillsammans med fyra-fem andra.

09 Estland, Elina Nechayeva – La Forza
Trea på oddslistorna, fyra hos Eurovision-fansen. Elina är en av dem som rent av kan utmana Israel om en seger. “La Forza” är ruskigt vacker. Men operasång har inte precis rosat Eurovision-marknaden tidigare, med undantag för de italienska knuttarna 2015. Minns Malena Ernmans fiasko 2009. Frankrikes dito 2011.

10 Bulgarien, Equinox – Bones
För tredje året i rad kommer Bulgarien att tillhöra mina benhårda favoriter i tävlingen. Det här är pop som verkligen sticker ut. Det kan med lite skjuts sista veckan räcka hela vägen – om folket har börjat tröttna på Israel.

11 F.Y.R. Makedonien, Eye Cue – Lost And Found
Räknar vi youtubevisningar är finalplatsen packad och klar för Eye Cue, men riktigt så enkelt är det förstås inte. Det är en högkvalitativ poplåt, men den riskerar att skuffas undan på mållinjen av bidrag i samma genre från Cypern, Finland och kanske Azerbaijan.

12 Kroatien, Franka – Crazy
Det är nästan omöjligt att tippa finalisterna i den här semifinalen, men desto lättare om du börjar bakifrån och plockar bort de som INTE går till final. Efter givna jumbon Island är Kroatiens Franka galet chanslös, trots att varken hon eller låten gör bort sig.

13 Österrike, Cesár Sampson – Nobody But You
Den här effektiva (svensktillverkade) soulpopen SKA räcka till final, i en normal semifinal. Men nu är alla favoriterna packade på rad och då riskerar Cesár att stå där med det korta strået i slutändan.

14 Grekland, Yianna Terzi – Oniro Mou
Bakom suveränen Israel är Grekland stor favorit bland Eurovision-fansen. Men det är svårtolkat, då varken youtubevisningar eller odds pekar på någon segerchans. Jag håller på fansen. Det här är helt fantastiskt. Etnotrummor när de är som bäst!

15 Finland, Saara Aalto – Monsters
Finland är med och slåss om en finalplats, men det är tight mellan Saara Aalto och andra discopopbidrag från Cypern, Makedonien och Azerbaijan.

16 Armenien, Sevak Khanagyan – Qami
Det här är en underskattad pärla som hade haft chansen att växa i en final. Men i Dödens semifinal har den små utsikter att ta sig dit.

17 Schweiz, ZiBBZ – Stones
Låten är rätt rockig och frän fram till den fatalt platta refrängen får den att sjunka som en sten. Har ingen chans till avancemang.

18 Irland, Ryan O’Shaughnessy – Together
Den här Boyzone/Westlife-balladen hade antagligen gett Irland ännu en seger på 90-talet, men det är tack och lov andra tider nu.

19 Cypern, Eleni Foureira – Fuego
Cyprioterna – eller förlåt, svenskarna… har fått till en dunderskön discopoplåt med benäget etnostuk som bör kunna knipa en säker finalplats, trots den hårda konkurrensen.

Till final: Belgien, Tjeckien, Israel, Vitryssland, Estland, Bulgarien, F.Y.R. Makedonien, Österrike, Grekland och Cypern.

.

Semifinal 2

01 Norge, Alexander Rybak – That’s How You Write a Song
Vinnaren från 2009 återvänder med en fullkomligt vedervärdigt hurtig jazzpoplåt. Populär hos bookmakers, men inte lika hyllad av Eurovision-fansen. En finalplats lär det dock bli från den här svagare semifinalen.

02 Rumänien, The Humans – Goodbye
Ingen tror på Rumänien, men “Goodbye” är faktiskt rätt skön. Gillade du Heart på 80-talet lär det här smälta som en ostbåge i munnen.

03 Serbien, Sanja Ilić & Balkanika – Nova Deca
Det är positivt att etnon sakta är på väg att ta sig tillbaka efter ett par mer popdominerade år (Ukrainas seger 2016 till trots). Fast det här lyfter helt enkelt aldrig.

04 San Marino, Jessika featuring Jenifer Brening – Who We Are
Okej, det är kanske ingen vinnarlåt och Jenny B:s rap kanske är liiite malplacerad, men (Heroes-)refrängen är väldigt effektiv och den förtjänar faktiskt bättre än de 43:eplatser den har både hos oddsmakare och Eurovision-fans.

05 Danmark, Rasmussen – Higher Ground
Danskarna kan nog sitta säkert, luta sig tillbaka och kvittera ut finalbiljetten. Rasmussens vindpinade vikingapop sticker ut precis lagom mycket och sällade sig snabbt till mina personliga favoriter.

06 Ryssland, Julia Samoylova – I Won’t Break
Julia skulle ha varit med redan förra året, men tilläts inte att resa in i fiendelandet Ukraina eftersom hon agerat underhållning till ryska trupper på Krim. Nu är hon med och med en betydligt bättre låt. Final brukar Ryssland aldrig missa, men annars har det varit svalt mottagande i förhandssnacket.

07 Moldavien, DoReDoS – My Lucky Day
Klämmig etnodisco som är svår att värja sig emot, men som också låter som något vi har hört i Eurovision ungefär vartannat år sedan Sydösteuropa gjorde entré i tävlingen. Oförtjänt lågt skattad av Eurovision-fansen.

08 Nederländerna, Waylon – Outlaw In ‘Em
Nederländerna har efter åratal av kräftgång gått till att bli en pålitlig toppspelare, även om segern saknas i modern tid. Den här country-/sydstatsrocken lär knipa en lätt finalplats, men är lite för lättviktig för att kunna roffa åt sig någon medalj.

09 Australien, Jessica Mauboy – We Got Love
Australien skickade en hopplöst trist radiopoplåt 2016. Kom tvåa. Australien skickar samma hopplöst trista radiopoplåt 2018. Nämns inte över huvud taget bland segerkandidaterna. Ibland är livets och Eurovisions vägar outgrundliga.

10 Georgien, Ethno-Jazz Band Iriao – For You
Ibland är tre minuter längre än annars. Etnoinslag, visst, men det här är en enda lång flirt med John Blund.

11 Polen, Gromee feat. Lukas Meijer – Light Me Up
Den här korsningen av pojkband och housepop från Polen är ytterst svårbedömd. Oddsen är höga, men den ligger åtta i fanomröstningen. Finalplatsen hänger på håret.

12 Malta, Christabelle – Taboo
Jag ÄLSKAR den här låten. Det var det första av alla bidrag som jag la till på min spellista. Refrängen är monstruös. För mig har den minst samma klass som Cypern, Australien, Makedonien och andra konkurrenter. Men, jag verkar ensam i universum om att tycka allt detta. Christabelle är ruskigt nederlagstippad.

13 Ungern, AWS – Viszlát Nyár
Varför måste det vara samma gapiga punkrock från öst så fort någon vågar bryta rockvallen i Eurovision? Dock brukar det av någon märklig anledning alltid fungera. Svältföddheten på rock verkar suga åt sig allt som andas lite attityd. Growlpartiet mot slutet kan vara det hårdaste vi hört i Eurovision någonsin.

14 Lettland, Laura Rizzotto – Funny Girl
Ingen tror på Lettland och jag tänker inte direkt invända mot det. “Funny Girl” är helt okej soulballad, men alldeles för anonym för att slå igenom rutan på tre minuter.

15 Sverige, Benjamin Ingrosso – Dance You Off
Benjamin kan dansa sig lycklig över att ha hamnat i den här ursvaga semifinalen. För en gångs skull nämns inte Sverige ens bland favoriterna, men en finalplats bör det väl ändå bli.

16 Montenegro, Vanja Radovanović – Inje
Årets Balkanballad har den där magiska egenskapen att växa för varje lyssning. Balkanballader brukar också gå bra i tävlingen, men Vanja är nästan löjligt nederlagstippad. Jag sticker ändå ut hakan och skickar honom till final. Det må bära eller brista!

17 Slovenien, Lea Sirk – Hvala, ne!
Det ska inte vara något snack om att Lea får åka hem direkt efter semifinalen. Det här ska inte ens i ett parallellt universum kunna räcka till en finalplats. Men jag hade gärna sett Bröderna Norberg göra en parodi betitlad “Skära ned”.

18 Ukraina, Melovin – Under the Ladder
Melovin och hans eldfängda nummer är så ofantligt mycket bättre än vad själva låten är. Så det kan gå ungefär hur som helst för Ukraina. Förmodligen barkar det till final trots allt.

Till final: Norge, Danmark, Ryssland, Moldavien, Nederländerna, Australien, Ungern, Sverige, Montenegro och Ukraina.

.

Finalklara

Tyskland, Michael Schulte – You Let Me Walk Alone
Grattis till årets mest givna pissepaus. Det här försöket att göra Eurovision av (den i sig obegripliga) topplistehypen Ed Sheeran faller platt och blir pannkaka.

Frankrike, Madame Monsieur – Mercy
Typiskt franskt på alla sätt. En modern, sval poplåt med en duktig sångerska. Men det har gått lite knackigt för konceptet för fransmännen de senaste åren, trots att de oftast får goda vitsord och odds.

Italien, Ermal Meta e Fabrizio Moro – Non Mi Avete Fatto Niente
I fjol hade Italien tagit ut segern i förskott, men slutade på en neslig femteplats. Kan de göra en omvänd resa i år? Den lättrallade låten, framförd med patenterat italienskt rasp, är inte riktigt med i förhandssnacket, men har all potential att växa till en topplacering. En semifinalspelning hade gjort den gott, i en perfekt värld…

Spanien, Amaia y Alfred – Tu Canción
Den här urgulliga spanska duon passerade i skrivande stund precis 6 miljoner visningar på youtube, vilket gör dem till klar tvåa efter överlägsna Israel. Med i förhandssnacket, utan att vara absolut favorit. Kanske den låt som spinner vidare mest på fjolårets vinnarstil.

Storbritannien, SuRie – Storm
Jag lider nästan lite med Storbritannien, som varje år skickar vad de säkert anser är en helt okej poplåt, men som varje år drunknar totalt i mycket bättre bidrag i samma genre. Fast förankring i botten för den här lätta brisen alltså.

Portugal, Cláudia Pascoal – O Jardim
“O Jardim” gick mig totalt förbi tills jag såg att den låg trea hos Eurovision-fansen. Det är en väldigt fin och lite utstickande låt. Bastarden till förra årets segerbidrag, om man vill. Men har den en verklig chans att utmana om segern? Nej, det tror jag inte. Sedan Irlands 90-tal har blixten inte slagit ner två gånger på samma ställe.

Sven-Ingvars, Malmö arena 20 april
7/10

Continue reading →

Jag har envist försvarat Melodifestivalen inför alla hatare och tvivlare med att “jo, men när det väl blir final brukar det vara helt okej ändå”. Och så har det varit tidigare. De bästa låtarna samlas (oftast), man vänjer sig vid vissa och favoriterna växer ytterligare. Men inte i år. I år har det aldrig lossnat, aldrig växt och inte samlats annat än halvdana b-låtar med mestadels c-artister.

Jämfört med förra årets final, där Robin Bengtsson utmanades av Nano, Mariette, Jon Henrik och Wiktoria är det här riktig kattskit. Vem som helst av de fyra hade vunnit här (ja, Mariette har ju teoretiskt sett chansen, men…)

Mendez kravlade sig vidare med en hårsmån, men på vägen förlorade vi två högkvalitativa bidrag i Kamferdrops och Dotter. Inte tillräckligt folkliga, uppenbarligen, men de stack ut. Annars fanns det egentligen inte så mycket att välja på.

Dock är jag folket innerligen tacksam att vi slapp Kicki Danielsson, Edward Blom och Jonas Gardell.

Till på köpet heter favoriten Benjamin Ingrosso… Om han sedan vinner? Nej, det tror jag faktiskt inte. Här kommer det där med folkligheten in igen och talar för John Lundvik, med Mendez som latinogubben i lådan.

Fulrecensioner

1. Mendez – Everyday 
Historiskt sett röstar inte folket fram ett så “osvenskt” bidrag att representera Sverige, tyvärr. För det här är en riktigt medryckande partylåt. En klar nackdel är förstås att Mendez träffar ungefär var tredje ton, men vad gör väl lite fulsång när det sprakar om resten!

2. Renaida – All the Feels 
Renaida är en energibomb, har tryck i rösten och låten är väl skaplig, men att den skulle ha med toppstriden att göra förefaller osannolikt.

3. Martin Almgren – A Bitter Lullaby 
En riktig godnattsång, perfekt att slänga på när John Blund har semester. Att den gick direkt till final är en gåta, men tydligen har Martin vunnit något annat musikprogram tidigare och kan väl tänkas ha sina fans sedan dess.

4. John Lundvik – My Turn
My Turn var väl den enda låten som kändes stark under sin deltävling och som gav en viss vinnarkänsla när den gick till final. Problemet är bara att en vecka senare hade jag totalt glömt bort den. Det fanns inte ett spår i minnet. När finallåtarna “släpptes” igen återupptog jag bekantskapen – och visst är det en pampig bit, värd att representera Sverige. Jag landar ändå i att jag hoppas på det.

5. Jessica Andersson – Party Voice 
När artister som nästan bara är kända från Melodifestivalen är med för sjunde gången och beskriver sitt bidrag som “en modern poplåt” brukar det vara bäddat för fiasko och tårar. Riktigt så illa är det inte här, men “Party Voice” känns ändå på något sätt mossig. Och tårarna kan fortfarande bli verklighet.

6. Liamoo – Last Breath 
Liamoo andas inte topplacering direkt. Han gick vidare i brist på annat, inte på några egna kvaliteter. Att lyckas vara blekast i det här fältet är dock en bedrift i sig.

7. Samir & Viktor – Shuffla 
Jag inser att det egentligen inte säger något alls – men det här är Samir och Viktors bästa låt hittills. Om de någonsin ska tilltala en mognare publik än lågstadiebarn är det väl nu.

8. Mariette – For You 
Efter två fenomenala bidrag från Mariette blir det knappast tredje gången gillt med den här torra och refrängsvaga låten. Den växer visserligen något snäpp efter nötning, men det är som bekant inte hållbart i det här formatet. Med Mariette försvann det sista hoppet om att få ett riktigt tydligt vinnarbidrag i år.

9. Felix Sandman – Every Single Day 
Kvällstidningsnissarna Markus Larsson och Anders Nunstedt prettohyllar unisont den här bagatellballaden. Hade det stått mellan Felix och Rolandz hade jag röstat på Rolandz, allt för att reta “etablissemanget”…

10. Margaret – In My Cabana 
Margaret tog sig något snäpp i Andra chansen. Hon lär knappast blanda sig i toppstriden, i synnerhet inte sedan det brukar vara svårt för utländska artister att göra sig gällande i Melodifestivalen, men låten sätter sig på gott och ont.

11. Benjamin Ingrosso – Dance You Off 
Jag antar att det är så här tortyrliknande dödsmetall låter för den som inte gillar dödsmetall. Jag hör bara ett enda långt pipigt ylande, utan melodi eller minnesvärd refräng. Ska det vara så?

12. Rolandz – Fuldans 
Den internationella juryn lär ju effektivt blockera alla försök att proteströsta Rolandz till seger. Kanske vore det något att införa även i riksdagsvalet i höst? Det är en halvskön låt, men den är egentligen inte tillräckligt rolig för ett humorbidrag.

Jamen hur slutar det då?

1. John Lundvik
2. Mendez
3. Benjamin Ingrosso
4. Samir & Viktor
5. Mariette
6. Rolandz
7. Martin Almgren
8. Felix Sandman
9. Renaida
10. Margret
11. Jessica Andersson
12. Liamoo

Om programmet

Jag har ingen avvikande åsikt från alla andra tyckare (utom de i innersta kretsen på SVT) att programmet som sådant har varit katastrofalt i år, när det gäller manus och sidounderhållning. Sverige har gott om professionella programledare, så varför det nästan varje år måste vara artister som leder programmet är obegripligt. Den enda som klarat det steget fullt ut är Sanna Nielsen.

Lägg ner den idén och lägg framförallt ner programledarens fjantiga inledningsnummer, som bara tar upp tid. Är det svårt att fylla ut programtiden går det utmärkt att kapa densamma. “Nu KÖÖÖÖR vi… om en stund. Jag ska bara förhala det hela en stund till…”

Att det måste hända något när rösterna räknas är en annan sak, men även där behöver vi en stor dos nytänkande. “Så mycket bättre”-versionerna av gamla schlagerlåtar var kanske en bra idé på pappret, men resultaten har varit mer eller mindre bedrövliga. Man har helt enkelt grävt för långt bak i tiden.

När det gäller Fab Freddie har jag egentligen inget annat att tillägga än att det heter “oo-de-lally” och inget annat.

Det var förstås på tiden att Portugal, efter 49 försök, fick notera en seger i Eurovision Song Contest. Grattis också till Salvador Sobral, som verkar vara en hyvens kille, med en hyvens syster (tillika låtskrivare).

Vad var det jag sa?

Skönt förstås att jag i sista skälvande stund lyckades sticka det fuktiga fingret i luften och lägga mitt vinnartips rätt. Det behövde jag efter förra årets grova fadäs.

Dessvärre lyckades jag inte ens i segerns rus uppmana några som helst känslor för vinnarlåten. Den sticker absolut ut. Det inser jag. Men inte nödvändigtvis på ett önskvärt sätt. Jag förstår inte fascinationen i att söva pöbeln med prettoretro och abnorm mimik.

Däremot fröjdas jag skadeglatt åt Italiens sjätteplats. Det som såg ut att vara klappat och klart för bara någon vecka sedan föll platt. Det inger hopp för Eurovision, i dessa dagar där det anses att du ska bygga upp en seger flera månader i förväg. Folket hann helt enkelt tröttna på den dansande pajasen och hans gorilla.

Mina segerfavoriter Bulgarien och Belgien var med i toppen, tvåa respektive fyra. De gjorde också båda betydligt bättre i från sig i finalen, jämfört med i semifinalerna. Men det räckte inte på långa vägar till mot Salvador, vare sig hos folk eller jury.

Robins dundermiss

Det gick överraskande bra för Robin Bengtsson. En femteplats får han vara mycket nöjd med. Trots att tajmingen i knappuppknäppningsmomentet var en tiondel sen.

Mina övriga favoriter Frankrike och Danmark gjorde allt de kunde, men lyckades av någon oförklarlig anledning inte fånga någon annans intresse för det.

Rumäniens joddelkaskad steg däremot till exakt den sjundeplats jag hade förutspått. Vad jag inte kunde se komma var däremot tredjeplatsen för Moldaviens saxspexare. Jag får nog försöka analysera detta. Möjligen kan jag hävda att jag förväxlade Moldavien och Armenien i mitt tips…

Lägg ner jurygrupperna

Ungern totaldissades av jurygrupperna, men vann rättmätigt tittarnas hjärtan. Heja! Österrike å andra sidan nollades av tittarna. Heja igen! Man kan konstatera att det är tittarna som har koll och att jurygrupperna börjar gräva sin egen grav. De återinfördes för att förhindra att en Verka Serduchka gick och vann hela tävlingen, och därmed förde den utför randen till oseriös driftkucku i våldet på okynnesröstande tittare. Men Verka Serduchka har varit den här veckans största stjärna, som den enda som riktigt har fått igång den stundtals sega publiken. Ironi?

Lägg ner “De Fem”

Bortsett från Italien var det fortsatt kräftgång för “De Fem”. Tyskland och framförallt Spanien förtjänade förvisso inte bättre. Men i kölvattnet av de låga placeringarna för Frankrike och Storbritannien borde väl någon gång analysen kläckas vilken oerhörd nackdel det är att inte testas i skarpt läge i en semifinal.

Ångest. I teorin finns det fler än tio potentiella vinnare i startfältet. I praktiken kommer det att stå mellan storfavoriterna Portugal och Italien (eller som vi säger på ren svenska: Pest eller Kolera), med de enda tänkbara utmanarna i Bulgarien och Belgien (eller som vi säger: hoppet är det sista som överger människan).

Men konstiga saker har hänt förut i Eurovision. Azerbaijan 2011. Även Österrike 2014 och Ukraina 2016 dök upp först sista veckan i förhandstipsen, samtidigt som storfavoriter föll tvärt, närmast i direktsändning. Förra året fegade jag ur i sista stund och drog till med storfavoriten Frankrike. Det blev platt fall. Jag gillade inte ens låten, som slutade på sjätteplats.

Bättre gick det 2015, då jag i total ovisshet satsade på den säkra hästen Sverige, som mycket riktigt vann på minsta gemensamma nämnare, trots att Ryssland och Italien varit mer förhandstippade. Det kommer inte Robin Bengtsson att upprepa i år. Knappast någon annan heller. Juryrösterna förhindrar också effektivt att det kommer någon helt otippad, typ Rumänien och tar hem hela kalaset. Lite synd. Tävlingen hade mått bra av mindre förutsägbarhet.

Har jag sett vinnaren i semifinalerna? Kanske, men jag fick ingen sådan känsla som var ens i närheten av ståpälsen i “Molitva” 2007 eller “Only Teardrops” 2013. Portugal fick som förväntat mest lokalt bifall, tillsammans med (i finalen ofarliga) Moldavien. Bulgarien gav lite gåshud, men kanske ändå inte i vinnarnivå. Danmarks Anja sprakade, men inte på Emmelie de Forest-nivå. Sveriges Robin Bengtsson gav ärligt talat ett grått intryck. Belgiens topptippade Blache tog sig vidare utan att egentligen övertyga. Hon såg mest nervös ut.

Då återstår tidigare megafavoriten Italien och min personliga preferens Frankrike, som ansluter direkt i finalen. Det brukar gå åt skogen när jag tippar Frankrike. Som förra året.

Så, efter en samlad expertanalys och bedömning blir det såhär, i förväntad slutordning… Eller?

1. Portugal, Salvador Sobral – Amar Pelos Dois
Andrahandsfavorit bakom Italien i hela spekulationsfasen, men har i sista stund gått om både hos fansen och hos spelbolagen. Det går inte att tycka illa om Salvador. Men jag kommer så nära det går. Det här är outsägligt smörigt och lamt, även om den skygge Salvador gestikulerar och sprudlar känsla i varje fras. Jag förblir stenhjärtat oberörd, även efter att ha sett det live. Åk hem till 70-talet! Eller var det 60-talet?

2. Italien, Francesco Gabbani – Occidentali’s Karma
Francesco har varit storfavoriternas storfavorit, vart du än vänt dig, från oddsmakare till fans. Men utan semifinalskjutsen har han plötsligt hamnat i skuggan av Portugals Salvador. För mig är det pest eller kolera. Jag förstår inte det påstådda budskapet. Jag ser inte charmen i dansaren i gorilladräkt. Francescos mustasch är ful. För mig är det bara trams. Dock har den tagit sig ett litet snäpp under repetitionerna. Och just som jag börjar förlika mig med att den ska vinna, så blir det kanske ändå inte så…
 (+1)

3. Bulgarien, Kristian Kostov – Beautiful Mess
Kristian nämns bland favoriterna med den här korsningen mellan etnopop och pojkbandsballad. Det är en stensäker poplåt och även om den unge Kristian darrade lite på rösten i semifinalen var han den enda som gav mig lätt gåshud. Han min personliga favorit av toppkandidaterna.
 (+1)

4. Belgien, Blanche – City Lights
När alla andra balladtjejer i årets fält tar i för fullt blås och försöker överträffa varandra i gapiga crescendon har Blanche en djup och stillsam röst, nästan sövande. Det gör att hon sticker ut så kraftigt att det till och med glunkas om segerchanser. Refrängen påminner för övrigt kraftigt om Broder Daniels Shoreline. Dock imponerade Blanche föga i semifinalen, där hon framstod som nervös och spretig. Här krävs det bättring om hon ska kunna utmana om segern!
 (-1)

5. Armenien, Artsvik – Fly With Me
Ett av årets mest svårbedömda bidrag. Tjej med dramatisk ballad, ja. Men samtidigt med betydligt grövre etnoinslag och udda rytmer än i något annat bidrag (Ungern undantagna). Påminner mest om förra årets vinnare, vilket sällan brukar vara en fördel. Något svag avslutning. Artsvik har funnits med i tipstoppen under lång tid, men har förvånansvärt nog sjunkit på slutet. Hon såg otroligt säker ut under semifinalen!

6. Frankrike, Alma – Requiem
En av mina absoluta favoriter. Klassiskt franskt vemod i en mycket väl anrättad komposition, med en medryckande refräng, framfört av en säker Alma. Repen ser bra ut, men den är förstås oprövad i skarpt läge. Det brukar ju inte gå så bra när jag tippar fransk seger, så jag ligger lågt här…

7. Rumänien, Ilinca ft. Alex Florea – Yodel It!
Det här kommer du att älska eller hata. Ärtig joddeltjej i duett med slö rapkille. Jag älskar det. Faktum är att det här är anledningen till varför jag älskar Eurovision. Galet medryckande! Kanonlåt!

8. Ungern, Joci Pápai – Origo
Ungern utmanar Armenien i etnogenren. Det är skapligt och hedervärt, men det vill inte riktigt lyfta. När det skulle behövts en storslagen etnokaskad kommer i stället ett slött rapparti. Joci höjde sig dock ett par snäpp med ett säkert och mycket vackert semifinalframträdande.
 (+2)

9. Danmark, Anja – Where I Am
Jag älskar den! Och inser motvilligt att den får kämpa för att ens hamna på topp-tio. Men i en rättvis värld hade den här sköna Jennifer Brown-popen varit en segerkandidat. Anja satsade allt i semifinalen och det sprakade om henne, bildligt och bokstavligt.

10. Nederländerna, OG3NE – Lights and Shadows
Tre (hör och häpna!) tjejer med ballad. Snygg stämsång i countrystuk. Riktigt bra, men lite för lättviktigt för att på allvar blanda sig i toppstriden.

11. Storbritannien, Lucie Jones – Never Give Up on You
För att bryta sin kräftgång och sticka ut lite extra i år satsar Storbritannien på en tjej med dramatisk ballad. Det är nästan synd om Lucie, för låten är jättebra och hon kramar verkligen ut varenda ton ur den och har en supersnygg ljusshow. Men det räcker ändå inte till för en plats på topp tio, särskilt inte som alla hennes största konkurrenter redan har fått etablera sig genom semifinalerna.

12. Grekland, Demy – This Is Love
Det är på många sätt klassisk Eurovision-pop. Stillsam vers exploderar i en lättuggad eurodiscorefräng. Den första låten jag fastnade för, men sedan hände det inte mycket mer under uppladdningslyssningarna. Demy gjorde ett bra nummer i semifinalen, även om rösten svajade en aning.

13. Sverige, Robin Bengtsson – I Can’t Go On
Svenska bedömare vill gärna göra gällande att Robin sticker ut i sörjan av balladtjejer, men sanningen är väl att han trots ett utmärkt slagläge inte lyckas med just det. Det är grått och slätstruket – ja, som ett par Dressman-byxor. Final blev det förstås, eftersom Sverige är en musikalisk maktfaktor i Eurovision-kretsar. Nu får Robin snarast kämpa om att slå namnen Stjernbergs fjortondeplats från 2013.

14. Australien, Isaiah – Don’t Come Easy
Australien har snabbt etablerat sig som en stormakt i Eurovision. Femma och tvåa på två försök. Möjligen kan Alexander Rybaks “lillebror” Isaiah rida på den auran av framgång, men den här låten är verkligen en trist soulbagatell som inte borde ha med toppen att göra.

15. Azerbaijan, Dihaj – Skeletons
Azerbaijan har gjort sig kända för att satsa högt och säkert. I år är inget undantag. Det här är dramatisk pop med snärtig refräng och Dihaj gillar att sticka ut. Numret är udda, med bland annat en man med hästhuvud ståendes på en stege. Men jag tror inte att det är Azerbaijans år i år.

16. Polen, Kasia Moś – Flashlight
Studioversionen av låten är en dramatisk popballad av högsta klass. Under repetitionerna har Kasia spelat över grovt och artikulerat livet ur låten. Hon har en bra röst, men släpper den långt bortom kontroll. I semifinalen hade hon dock åter tonat ner sitt framförande och det räckte till final.

17. Moldavien, Sunstroke Project – Hey Mamma
Årets tjatigaste låt, på gränsen till det uthärdliga. Jag har inget emot saxofon, tvärtom, men här lyckas Sunstroke Projekt inte alls upprepa den sköna eurodancekänslan från Run Away 2010. Dock en stor publikfavorit i arenan under semifinalen.

18. Kroatien, Jacques Houdek – My Friend
Soulig balladkille i duett med operasnubbe, båda imponerande förkroppsligade av Jacques. Det hade kunnat vara dramatiskt och svulstigt, men låten är för hopplöst grå och saknar all form av medryckande eller växande element.
 (+1)

19. Cypern, Hovig – Gravity
Det är ganska hög medelnivå på bidragen i år. Hovig är ett exempel. En helt okej poplåt (av vår egen G:son), med en ganska skaplig refräng. Ändå är det stor risk att den försvinner i mängden här.

20. Norge, JOWST – Grab the Moment
Norge står för årets hemskaste bidrag, näst efter Italien. Jag fixar helt enkelt inte lättviktig soulpop med tjatiga refränger.

21. Vitryssland, Naviband – Story of My Life
Årets gladaste bidrag (i viss konkurrens med Rumänien) och tillika det flummigaste. Charmigt framfört, men lite för lättviktig refräng för att det ska kunna utmana om en topplats. Populär i grannlandet Ukraina.

22. Israel, IMRI – I Feel Alive
Den som har enormt tålamod kan se fram emot ett litet etnoinslag efter två minuter. Det är dock inte värt det… Obegripligt finalavancemang.

23. Spanien, Manel Navarro – Do It For Your Lover
Här har vi årets störiga trubadurkille, som möjligen kan tävla med Moldavien i tjatighet, men i övrigt knappast kommer att lämna någon annat än oberörd.

24. Tyskland, Levina – Perfect Life
Det är inget fel på vare sig Levina eller låten, tvärtom, det är tjusig pop av bästa radiosnitt. Men det är alldeles för ofarligt och uddlöst för att ha en chans att skapa uppmärksamhet på tre minuter.

25. Österrike, Nathan Trent – Running On Air
Varje gång jag hör den här låten känns det som om jag aldrig hört den förut. Eller hundra gånger förut. Vad jag försöker uttrycka är att den är som gjord för pissepaus. Hur den hamnade i final är en gåta, men soul verkar gå hem – till viss gräns.

26. Ukraina, O.Torvald – Time
Som vanligt gör värdlandet allt som står i dess makt för att slippa arrangera tävlingen två år i rad. Ukraina lär inte ligga i farozonen. Det här är visserligen tävlingens enda rocklåt, men den är obarmhärtigt usel.

För första gången sedan Malmö 2013 har jag sett båda semifinalerna på plats i arenan. De var inbördes väldigt olika.

Tisdagen bjöd på en på förhand nästan given utgång. Jag prickade utan problem in nio av tio finalister i mitt tips. Jag tror inte det har hänt innan. Det var endast Moldaviens spexiga saxofonist som gäckade min personliga favorit Albanien. Sällan har en semifinal varit så uppdelad och förutsägbar.

Torsdagen var tvärtom. Jämnstark och närmast omöjligt att förutse. Jag fick också följaktligen nöja mig med fem av tio rätt. Till på köpet underpresterade artisterna med de bästa låtarna och de med mediokra melodier hade riktigt sprakande shower. Till exempel fick Makedoniens klämmiga diskodänga se sig slagen efter en medelmåttig sånginsats och en riktigt trist ljusshow som aldrig sprakade loss. Jana fick nöja sig med att bli förlovad i direktsändning. Inget öga var torrt…

Samtidigt fick trista bidrag från Norge, Österrike och Israel finalpass efter att ha krämat ur all tillgänglig energi och teknik. För ytterligare andra medelmåttiga bidrag hjälpte det inte att slå på stora trumman med luftballongfärd (Irland), hyperenergi (San Marino) eller överdådig sånginsats (Malta). Inte heller publikfavoriten (varför???) Estland gick vidare.

Ingen vinnarkänsla

Har jag sett vinnaren? Kanske, men jag fick ingen sådan känsla som var ens i närheten av ståpälsen i “Molitva” 2007 eller “Only Teardrops” 2013. Portugal fick som förväntat mest lokalt bifall, tillsammans med (i finalen ofarliga) Moldavien. Bulgarien gav lite gåshud, men kanske ändå inte i vinnarnivå. Danmarks Anja sprakade, men inte på Emmelie de Forest-nivå. Sveriges Robin Bengtsson gav ärligt talat ett grått intryck. Belgiens topptippade Blache tog sig vidare utan att egentligen övertyga. Hon såg mest nervös ut.

Då återstår megafavoriten Italien och min personliga preferens Frankrike som ansluter direkt i finalen. Det brukar gå åt skogen när jag tippar Frankrike. Som förra året, då storfavoriten Amir föll. Jag återkommer med finaltipset…

Fira mångfalden med skägg

Arrangemanget var fullt godkänt. Scenen absolut skitsnygg. Arenan okej invändigt, men lite småtrist placerad och med alldeles undermålig service när det gäller mat. Matköerna till de få ditkörda festivalvagnarna uppgick till trekvart.

Säkerheten sparades det däremot inte på. Arenan vad avspärrad av en yttre säkerhetsring, med vakter utplacerade var tionde meter. Blinkande polisbilar och poliser överallt. Och förstås grundlig genomsökning vid entrén. Mitt försök att smuggla in en kexchoklad lyckades på tisdagen men icke på torsdagen.

Tävlingens slogan är alltså “Celebrate diversity”. Det firar ukrainarna genom att en av de tre unga, snygga, kavajklädda programledarmännen bar skägg. Heja! Tyvärr saknar killarna helt humor och inslagen från green room är hopplöst trista. Det som däremot förgyller är de förfilmade inslagen med nationalhjälten Verka Serduchka.

Christer Björkman har säkerligen bidragit till att ha konsultat arrangemanget på rätt köl, men riktigt upp till svenskklass nådde det inte. Å andra sidan långt från danskt haveri…