Det är fantastiskt när du lyckas pricka in en Eurovision-vinnare, vare sig det är kärlek vid första lyssningen eller något som värker fram efter tungt analysarbete av all tillgänglig information. Men på sätt och vis är det ännu mer fantastiskt när du totalt bommar, inte bara vinnaren utan ett helt paradigmskifte. Nu blir det revival för smärtsam etno och hejdå svennepop! Jag gillar det.

Ukraina – igen!

Och det är Ukraina som gör det igen. Precis som när Ruslana 2004 sprängde Västeuropas dominans och förde in Östeuropeisk etnopop med eld, dans och stora trummor. På detta följde en period av förvirring, när västländernas gamla traditionella schlagerpop och ballader mestadels ratades för mer innovativa inslag och storslagna shower, om det så var foliegubbar från Ukraina, monster från Finland, ryska skridskoåkare eller serbisk smärta. Inte ens desperata åtgärder som att återuppliva gamla vinnare som Carola, Charlotte Perrelli och Dana International gick hem.

Så småningom lyckades Väst, eller i synnerhet Norden, vända tävlingen till sin fördel igen, delvis genom att skärpa till sig och modernisera sina bidrag och sina shower, men också genom att mixtra med röstningsförfarandet och återinföra juryröster. Tyvärr också genom att infiltrera östländerna med svenska låtskrivare. Sammantaget har de här händelserna inneburit ett lyft och en återupprättad status för en tävling som så sent som för 15 år sedan var dödsdömd – dränerad på kvalitet, vilja och innovationsförmåga.

Att röra om i grytan

Ukraina var inte min favorit i år. Egentligen hade jag betygsmässigt, såväl som i mitt tips, satt både Ryssland och Australien högre. Men något hände under kvällens gång. När röstningen väl var igång insåg jag att jag satt och smyghöll lite på Ukraina. Inte bara för låten och framförandet i sig (som förstås var värdigt segern) som för kicken av det oväntade, det utmanande. Ukraina har nämnts bland favoriterna, men alla trodde nog ändå att det stod mellan Ryssland, Australien och möjligen Frankrike.

Med alla tillgängliga oddslistor, streaminglistor, experttips och analyser som finns idag trodde jag att det var närmast omöjligt att smyga sig upp och utmana de utpekade vinnarna. När alla riktade sina blickar åt Rysslands och Australiens kompetenta, men plastigt förutsägbara pop och ambitiösa scenshower smög sig Ukraina upp i tätposition med hjälp av äkthet, rötter och känsla. Politiskt, javisst, men på ett sätt som ligger inom tävlingens möjligheter.

Nya tider

Nu står vi åter inför något nytt och lite okänt. Det är en inte alltför vågad gissning att vi nästa år får se betydligt mer av de nu närmast utdöende etnoinslagen. Kanske, kanske kan vi även få en trend av att sjunga på inhemska språk, åtminstone delvis. Kanske får våra utstuderade svenska låtskrivare kliva tillbaka något steg.

Men det stör mig förstås något oerhört att jag inte såg det komma. Jag tippade visserligen Ukraina femma, men såväl segerchansen som låtens fulla styrka gick under min radar. Jag laborerade med ett tiotal potentiella vinnarkandidater och även om Ukraina figurerade där avfärdade jag snabbt möjligheten med att bidraget var för smalt och svårt.

Normalt sett hade jag grämt mig och grymtat över att så grovt ha missat en vinnare (värsta feltipset sedan den fortfarande mystiska Azerbaijan-segern 2011), men idag känner jag en inre frid över att varken jag eller någon annan kan styra monstret Eurovision helt och hållet. Tävlingen kommer alltid att hitta nytt liv genom att återfödas i sig själv, så fort det riskerar att gå slentrian i favorittipsen.

Kiev nästa år då, och jag får äntligen en anledning att förverkliga min drömresa till spökstaden Pripjat.

Annat värt att notera

• Polen fick absurt många telefonröster. Bra låt, men skumt ändå , då den inte alls nämndes i förhandssnacket. Samtidigt nollades Tjeckien, som var minst lika vassa i samma genre.
• Lika skumt var jurygruppernas obegripliga vurmande för Malta och Nederländerna – som sedan dissades av tittarna.
• Och varför ingen gillade Italien är en annan sak att fundera på. Låt vara att det inte gick så bra för mina personliga favoriter Israel, Tyskland, Kroatien och Tjeckien, men Italien trodde jag ändå omöjligt kunde missa övre halvan.
• Bulgarien gick hem till den fjärdeplats jag tippade på. Den blommade sent för mig, men blev till slut en absolut favorit, tillsammans med Israel. På liknande sätt tog sig Armenien något i finalen.
• Azerbaijan på undre halvan, för andra gången sedan de debuterade 2008.
• Det blev totalflopp (nåja, en sjätteplats) för min tippade vinnare Frankrike. Det är förstås alltid svårt att bedöma de bidrag du inte får se i full liveblomning innan finalen och Amir var faktiskt inte så skrämmande charmig när han väl stod på scenen.
• Slutligen gick det ju över förväntan för Frans. Eller över min förväntan i alla fall.

1. Frankrike, Amir – J’ai cherché
Amir är storfavorit, i brist på en solklar vinnare. Låten är en glättig R&B-bagatell, med Robin Stjernberg-ylande. Jag hoppas innerligt att det blir favoritfall på den, men ingenting tyder på det, tyvärr.

2. Ryssland, Sergey Lazarev – You Are the Only One
Ryssland hör återigen till favoriterna. Det är förvisso en klockren poplåt, men förra året hade den fått kämpa för en plats på topp-tio. Nu nämns den som segerkandidat. Scenframträdandet är i absolut toppklass. Men så var det det här med Rysslands politiska impopularitet förstås…

3. Australien, Dami Im – Sound of Silence
Australien tar plats som en ordinarie deltagare och spänner musklerna med en tjusig poplåt. Tippas hålla till i toppen, och det finns ingen anledning att betvivla det. Men vinnarglansen saknas.

4. Bulgarien, Poli Genova – If Love Was a Crime
Det är lite Ace Wilder över “If Love Was a Crime” – låten känns avig vid fösta lyssningen, men i längden är det precis det som är styrkan. Frågan är om längden hinner komma fram på tre minuter? Ett mycket starkt framträdande i semifinalen höjer temperaturen ett snäpp. Bäst i semifinal 2!
 (+1)

5. Ukraina, Jamala – 1944
Det här är svårt, ändå favorittippat av diverse mer pretentiösa bedömare. Det handlar om andra världskriget, och är känslosamt och suggestivt framfört av Jamala. Jag lutar ändå åt att det är för allvarligt och icke-melodiöst för sammanhanget. Men det fungerade förvånansvärt bra i semifinalen och kan inte räknas bort här.

6. Italien, Francesca Michielin – No Degree of Separation
Det är en förbaskat snygg låt och Francesca har precis rätt darr och rasp på rösten för att göra den optimal rättvisa. Given i toppen, men den sticker inte ut tillräckligt för att bli vinnarkandidat.

7. Azerbaijan, Samra – Miracle
Azerbaijan har förstås satsat svenskt som vanligt. Det är samma kompetenta idolpop som alltid. Lite trist, men som alltid på topp-tio.

8. Israel, Hovi Star – Made of Stars
Israels Oscar Zia har återanvänt den gamla vinnarmelodin “Molitva” (2007). Det blir en helt magisk ballad med ett budskap som borde gå hem i Eurovision: Vi är alla gjorda av stjärnor. För mig en vinnare, men den har legat lågt i förhandstipsen. Semifinalframträdandet var bländande, men gav ändå inte “Molitva”-ståpäls.
 (-1)

9. Ungern, Freddie – Pioneer
Freddie nämns bland favoriterna, men den här låten är helt enkelt för seg för att nå hela vägen till toppen. Möjlig topp-tio-placering dock.

10. Kroatien, Nina Kraljić – Lighthouse
Kroatien har skickat Irlands bidrag i år. En unik och stark poplåt med distinkt refräng och lätta etnoinslag. Fantastiskt starkt framträdande – bäst i semifinal ett!

11. Armenien, Iveta Mukuchyan – LoveWave
Jag får ge den att det är en suggestiv och udda poplåt. Men Ivetas ylande är svårt att omfamna helhjärtat. Men några prettoröster lär den väl få från jurygrupperna.

12. Tyskland, Jamie-Lee – Ghost
Det var synd att tyskarna ratade Tobias Sammet’s Avantasia. Det var ett bidrag som hade kunnat sticka ut i tävlingen, med en rutinerad underhållare på scenen. Jamie-Lee är ett mer osäkert kort, likt Lena för sex år sedan. Då fungerade det med oskuldsfull charm, men tveksamt om det går igen. Låten är dock välsmidd och växer för varje gång. Synd bara att den inte får chansen att kvala in i en semifinal. Det hade den behövt för att få vind i seglen.

13. Spanien, Barei – Say Yay!
Det är studsigt och glatt, med tillhörande dans och allt. Barei har en kraftfull röst och kommer att sätta detta säkert. Men lite för flåsigt för att bli riktigt farligt.

14. Sverige, Frans – If I Were Sorry
Som vanligt är det svårast att bedöma låten som du har följt något längre än de övriga och sett hur den fungerar i autentisk miljö. Blygt och avskalat. Det kan fungera, ett år då publiken har tröttnat på flådigt och sprakande, lex Lena. Jag ställer mig dock tveksam till om det här är ett sådant år. Sorry Frans!

15. Tjeckien, Gabriela Gunčíková – I Stand
En kraftfull ballad som äntligen tog Tjeckien till final. Den sticker inte ut i stil, men i kvalitet och i Gabrielas kraftfulla röst.

16. Cypern, Minus One – Alter Ego
Årets rockbidrag med dancebeat i refrängen och funkbas. G:sons skapelse sitter som en blodig mygga i nacken en varm sommardag.

17. Österrike, ZOË – Loin d’ici
Österrike överraskar med en gammal fransk schlager. Otroligt charmigt och catchigt, lite tjatigt och förstås hopplöst förlegat. Kul att den gick till final dock.

18. Malta, Ira Losco – Walk on Water
Årets R&B-trend dyker upp igen. Hur den här pissepausen tog sig till final är en gåta.

19. Belgien, Laura Tesoro – What’s the Pressure
Det börjar lovande, med ett schysst beat, men fall er platt i refrängen. Laura lyfte ändå en halvtam låt ett par snäpp i semifinal 2.
 (+2)

20. Litauen, Donny Montell – I’ve Been Waiting for This Night
Litauens svar på Danny: Donny. En stadig poplåt med explosiv refräng, som dock står sig slätt i finalfältet.

21. Polen, Michał Szpak – Color of Your Life
En väldigt klassisk Eurovision-ballad, men det ska inte ses som något negativt. Låten växer och Michal gör den säkert. Trevligt att han knep en finalplats.

22. Lettland, Justs – Heartbeat
“Heartbeat” är en låt byggd på elektroniska beats och Justs starka sång. Det räcker inte för att få till något slagkraftigt genom rutan på tre minuter. Obegripligt avancemang.

23. Serbien, Sanja Vučić ZAA – Goodbye (Shelter)
Amy Winehouse går igen i serbiska Sanja. Hon spelar över kraftigt i sin roll och försöker desperat skaka dramatik i en bagatellartad låt. Finalplatsen var en skräll, men nu är det slut på det roliga.

24. Georgien, Nika Kocharov and Young Georgian Lolitaz – Midnight Gold
Udda. Det får man ge det. Punk och elektro, lite indie. Finalens sämsta bidrag.

25. Nederländerna, Douwe Bob – Slow Down
Det är risk för att holländarnas inbromsning går hela vägen till en powernap. Enda förklaringen jag kan hitta till finalavancemanget är någon sorts tekniskt haveri i röstsystemet.

26. Storbritannien, Joe and Jake – You’re Not Alone
Storbritannien kan verkligen inte ta detta på allvar.

Det blir aldrig riktigt som man har tänkt sig. Inte ens när man vis av erfarenhet utgår från att det inte kommer att bli som man har tänkt sig och tycker sig kompensera för det i förebyggande syfte.

En hel bunt av mina personliga favoriter föll tungt redan i semifinalerna: Grekland, Vitryssland, Norge och Slovenien. Andra gick nästan överraskande vidare, trots att jag knappt vågat hoppas på det: Kroatien, Österrike, Tjeckien och Polen.

Mitt tips gick käpprätt åt skogen. 11 av 20 rätt är direkt uselt. Man kan lika gärna blunda och peka och få lika många rätt. I några fall finns det heller ingen rimlig förklaring: Nederländerna, Malta, Lettland, Georgien och Serbien. De var precis lika usla live som i förhandsinspelningarna. Vad dessa ska tillföra i finalen annat än att tävla med Storbritannien om sistaplatsen är en gåta.

Dock kan jag samtidigt skadeglädjas åt att slippa Estland, Albanien och Irland, som jag tippat i final men egentligen inte alls gillade. Nicky Byrne från Westlife bevisade än en gång att det inte går att leva på gamla meriter i Eurovision. Du döms skoningslöst efter dagsformen.

Annars höll favoriterna förstås: Ryssland, Australien, Azerbaijan och Ukraina är alla vidare. Liksom min personliga toppfavorit Israel.

Kroatien och Bulgarien bäst

Bäst i semifinal ett var Kroatien, vars låt lyfte ytterligare ett snäpp live. Starkt jobbat Nina! Rysslands scenshow var förstås svårslagen annars. Tyvärr blev Grekland ett smärre haveri live. Det fungerade helt enkelt inte vare sig sång- eller showmässigt. Dock räcker det inte bara med en spektakulär show. Islands Greta kramade allt ur sin ganska gråa låt på scenen, men det höll inte till final.

Det räcker inte ens att ha låten OCH framträdandet – om du kommer från politiskt omöjliga Vitryssland. Stackars Ivan dansade frenetiskt med vargar, men fick ingen kärlek för det.

I den andra semifinalen höjde sig annars Bulgariens Poli över mängden. När de flesta hade blickarna på Australien fick bulgariskan in en förkrossande knockout bara minuten efter. Även Israel gjorde ett storartat nummer, till alldeles för få jubelrop. I en rättvis värld hade nu Kroatien, Bulgarien och Israel seglat upp som favoriter inför finalen, men det fungerar inte riktigt så. Visserligen har vi haft “late bloomers” på pallen de två senaste åren i Conchita Wurst och Polina Gagarina, men att det skulle ske igen är att hoppas på för mycket.

En seger i Eurovision grundläggs numera månader innan själva tävlingen. Det gäller att vara med i racet, smida medan uppmärksamheten är stor, skaffa sig en stabil fanbas i så många länder som möjligt och toppa spellistorna på nätet. Tiden då ett enda perfekt uppträdande på tre minuter från en helt otippad Ruslana eller Marija Serifovic kunde slå världen med häpnad är förbi. Sprinterloppet har blivit ett maraton.

Alltså talar allt för att det är Frankrike, Ryssland och möjligen Australien som kämpar om segern i finalen.

Pinsamt ofyllt

För övrigt är det direkt pinsamt att det inte var fullt i Globen under semifinalerna. Något har gått rejält snett i biljettförsäljningen. Med tanke på att priset inte var i närheten av Wien förra året måste det vara något annat som felar. Tillgängligheten?

Spontant känns startfältet i Eurovision Song Contest i Globen, Stockholm, aningen ljummare än förra året. Var är min Balkanballad? Var är humorn? Var är hatobjekten? Var är den givna vinnaren? Men visst finns det gott om bra musik och jag vet förstås av erfarenhet att framträdandena i semifinalerna kommer att ställa allt på spets. Då faller några ifrån och andra stärker sina odds dramatiskt. Jag hoppas fortfarande på Israel, även om jag verkar ensam om det…

Semifinal 1

01 Finland, Sandhja – Sing It Away
Årets trend presenterar sig direkt: R&B. Sandhjas tjatiga bagatell tillhör dock inte startfältets främsta i genren och får kämpa för att nå en finalplats.

02 Grekland, Argo – Utopian Land
Ett av ytterst få bidrag med genuina etnoinslag i år. Kryddat med en refräng som sätter sig växer den här låten snabbt till en en favorit. Given finalplats.

03 Moldavien, Lidia Isac – Falling Stars
Ett skolboksexempel på den typ av danslåtar som frekventerat ESC sedan ett par årtionden tillbaka. Men visst, det finns värre exemplar.

04 Ungern, Freddie – Pioneer
Freddie nämns bland favoriterna, men den här låten är helt enkelt för seg för att nå hela vägen till toppen. Final bör det väl bli dock.

05 Kroatien, Nina Kraljić – Lighthouse
Kroatien har skickat Irlands bidrag i år. En unik och stark poplåt med distinkt refräng och lätta etnoinslag.

06 Nederländerna, Douwe Bob – Slow Down
Det är risk för att holländarnas inbromsning går hela vägen till en powernap.

07 Armenien, Iveta Mukuchyan – LoveWave
Jag får ge den att det är en suggestiv och udda poplåt. Men Ivetas ylande är svårt att omfamna helhjärtat.

08 San Marino, Serhat – I Didn’t Know
Om du inte somnade under Nederländernas bidrag får du en ny chans nu. Det här är gubbsoul när den är som sömnigast.

09 Ryssland, Sergey Lazarev – You Are the Only One
Ryssland hör återigen till favoriterna. Det är förvisso en klockren poplåt, men förra året hade den fått kämpa för en plats på topp-tio. Nu nämns den som segerkandidat. Men så var det det här med Rysslands politiska impopularitet förstås…

10 Tjeckien, Gabriela Gunčíková – I Stand
En kraftfull ballad som borde räcka till final. Den sticker inte ut i stil, men i kvalitet och i Gabrielas kraftfulla röst.

11 Cypern, Minus One – Alter Ego
Årets rockbidrag med dancebeat i refrängen och funkbas. Det sitter som en blodig mygga i nacken en varm sommardag.

12 Österrike, ZOË – Loin d’ici
Österrike överraskar med en gammal fransk schlager. Otroligt charmigt och catchigt, lite tjatigt och förstås hopplöst förlegat.

13 Estland, Jüri Pootsmann – Play
Det finns de som nämner Jüri bland favoriterna. Det är svårt att se vad de har hittat i den stele och falsksjungande estländaren. Det kan knappast vara låten de vurmar för heller…

14 Azerbaijan, Samra – Miracle
Azerbaijan har förstås satsat svenskt som vanligt. Det är samma kompetenta idolpop som alltid. Lite trist, men som alltid i topp.

15 Montenegro, Highway – The Real Thing
Highway är en korsning av Depeche Mode och Korn. Udda, inte minst i sammanhanget, men skrämmande dåligt.

16 Island, Greta Salóme – Hear Them Calling
Greta är tillbaka i Eurovision (minns snygga “Never Forget” tillsammans med Jonsi 2012!) Det här är en udda men svårflirtad låt, med ett snyggt framträdande. Kan landa lite hur som helst, utom i den absoluta toppen.

17 Bosnien & Herzegovina, Dalal & Deen feat. Ana Rucner and Jala – Ljubav Je
Bosnien gör comeback i tävlingen och slår på med både etno och rap. Dessvärre hänger det inte alls ihop. Årets botten?

18 Malta, Ira Losco – Walk on Water
Hur var det nu med R&B-trenden? Jo, här dyker den upp igen. Inte heller Malta tillhör de framstående inslagen.

Till final: Grekland, Moldavien, Ungern, Kroatien, Ryssland, Tjeckien, Cypern, Estland, Azerbaijan och Island.

Semifinal 2

01 Lettland, Justs – Heartbeat
“Heartbeat” är en låt byggd på elektroniska beats och Justs starka sång. Det räcker inte för att få till något slagkraftigt genom rutan på tre minuter.

02 Polen, Michał Szpak – Color of Your Life
En väldigt klassisk Eurovision-ballad, men det ska inte ses som något negativt. Låten växer och Michal gör den säkert.

03 Schweiz, Rykka – The Last of Our Kind
Schweiz svar på Emmelie de Forest sjunger halva låten sittandes på knä. Oförargligt, men det lyfter aldrig längre än när Rykka reser sig till stående.

04 Israel, Hovi Star – Made of Stars
Israels Oscar Zia har återanvänt den gamla vinnarmelodin “Molitva” (2007). Det blir en helt magisk ballad med ett budskap som borde gå hem i Eurovision: Vi är alla gjorda av stjärnor. För mig en vinnare, men den har legat lågt i förhandstipsen.

05 Vitryssland, IVAN – Help You Fly
Ivan dansar naken med vargar och har en väldigt trallvänlig, effektiv poplåt till sin hjälp. Om det hade varit något mer politiskt korrekt land än Vitryssland som hade presenterat detta hade det varit en toppkandidat. Nu blir det i bästa fall en sällsynt finalplats för Vitryssland.

06 Serbien, Sanja Vučić ZAA – Goodbye (Shelter)
Amy Winehouse går igen i serbiska Sanja. Hon spelar över kraftigt i sin roll och försöker desperat skaka dramatik i en bagatellartad låt.

07 Irland, Nicky Byrne – Sunlight
Irland slår på stort och skickar det största pojkbandsnamn de har, efter Ronan Keating: Nicky Byrne från Westlife. De hade lika gärna kunnat skicka Bono själv, för låten är dessvärre hopplöst anonym.

08 F.Y.R. Makedonien, Kaliopi – Dona
Kaliopi står för det traditionella, det konservativa, i årets startfält. Bara en sådan sak som att sjunga på modersmålet… Charmigt, men chanslöst.

09 Litauen, Donny Montell – I’ve Been Waiting for This Night
Litauens svar på Danny: Donny. En stadig poplåt med explosiv refräng, som mycket väl kan bära till final.

10 Australien, Dami Im – Sound of Silence
Australien tar plats som en ordinarie deltagare och spänner musklerna med en tjusig poplåt. Tippas hålla till i toppen, och det finns ingen anledning att betvivla det. Given finalplats.

11 Slovenien, ManuElla – Blue and Red
Sloveniens egna Taylor Swift, ManuElla levererar effektiv countrypop med allsångswail och bör ta sig till final utan större åthävor.

12 Bulgarien, Poli Genova – If Love Was a Crime
Det är lite Ace Wilder över “If Love Was a Crime” – låten känns avig vid fösta lyssningen, men i längden är det precis det som är styrkan. Frågan är om längden hinner komma fram på tre minuter?

13 Danmark, Lighthouse X – Soldiers of Love
Danskar brukar inte tveka att sticka ut i andra sammanhang, men i Eurovision är de allt som oftast färglösa och slätstrukna. Den här pojkbandstrion är närmast provocerande grå och oförargliga.

14 Ukraina, Jamala – 1944
Det här är svårt, ändå favorittippat av diverse mer pretentiösa bedömare. Det handlar om andra världskriget, och är känslosamt och suggestivt framfört av Jamala. Jag lutar ändå åt att det är för allvarligt och icke-melodiöst för sammanhanget.

15 Norge, Agnete – Icebreaker
Norge börjar tillhöra de mer pålitliga leverantörerna av effektiv pop i Eurovision. Agnete bryter isen effektfullt och tempohöjningen i refrängen sitter som en smäck.

16 Georgien, Nika Kocharov and Young Georgian Lolitaz – Midnight Gold
Udda. Det får man ge det. Punk och elektro, lite indie. Men tävlar med Bosnien i uselhet.

17 Albanien, Eneda Tarifa – Fairytale
Vad är det med Albanien och pretentiösa gaphalsar? Det här är så jobbigt att det säkert går till final. Jag klarar knappt av att genomlida tre minuter.

18 Belgien, Laura Tesoro – What’s the Pressure
Det börjar lovande, med ett schysst beat, men faller platt i refrängen. Synd, men Belgien och jag får nog behålla vår frostiga Eurovision-relation ett tag till…

Till final: Israel, Vitryssland, Irland, Litauen, Australien, Slovenien, Bulgarien, Ukraina, Norge och Albanien.

Final

Frankrike, Amir – J’ai cherché
Amir är storfavorit. Det var väl bara att blunda och peka för att ta någon ur högen. Låten är en glättig R&B-bagatell, med Robin Stjernberg-ylande. Jag hoppas innerligt att det blir favoritfall på den.

Tyskland, Jamie-Lee – Ghost
Det var synd att tyskarna ratade Tobias Sammet’s Avantasia. Det var ett bidrag som hade kunnat sticka ut i tävlingen, med en rutinerad underhållare på scenen. Jamie-Lee är ett mer osäkert kort, likt Lena för sex år sedan. Då fungerade det med oskuldsfull charm, men tveksamt om det går igen. Låten är dock välsmidd och växer för varje gång. Synd bara att den inte får chansen att kvala in i en semifinal. Det hade den behövt för att få vind i seglen.

Italien, Francesca Michielin – No Degree of Separation
Det är en förbaskat snygg låt och Francesca har precis rätt darr och rasp på rösten för att göra den optimal rättvisa. Men den sticker inte ut tillräckligt för att bli vinnarkandidat.

Spanien, Barei – Say Yay!
Det är studsigt och glatt, med tillhörande dans och allt. Barei har en kraftfull röst och kommer att sätta detta säkert. Men lite för flåsigt för att bli riktigt farligt.

Sverige, Frans – If I Were Sorry
Som vanligt är det svårast att bedöma låten som du har följt något längre än de övriga och sett hur den fungerar i autentisk miljö. Blygt och avskalat. Det kan fungera, ett år då publiken har tröttnat på flådigt och sprakande, lex Lena. Jag ställer mig dock tveksam till om det här är ett sådant år. Sorry Frans.

Storbritannien, Joe and Jake – You’re Not Alone
Storbritannien kan verkligen inte ta detta på allvar.

Det fanns en tid då du inte ens hade hört en ton av låtarna inför Melodifestivalens enda deltävling – finalen. Och det var för den delen inte du som bestämde vem som skulle vinna heller. Det gjorde jurygrupper som suttit inlåsta hela dagen och lyssnat på låtarna för att inte störas av omvärlden i sitt beslut. De fick inte ens se artisterna framträda. Ja, så minns jag det i alla fall…

Nu är det inte så. Idag vet vi redan vem som ska vinna. Det ser vi genom antal spelningar på Spotify, genom omröstningar på nätet, genom publikröster på genrepet och genom spelbolagens odds. Frans vinner alltså. Frans är söt. Alla gillar Frans. Spänningen är med andra ord i botten och att försöka sig på att göra ett experttips är meningslöst. Men jag ska göra minsta möjliga insats och ge er traditionsenliga betyg på låtarna.

1. Panetoz – Håll om mig hårt
Glatt, tralligt och skuttigt. Det går inte att tycka illa om, men inte heller att fullt älska. Behövs i det lite stela och svårmodiga finalfältet.

2. Lisa Ajax – My Heart Wants Me Dead
En okej låt som dock försvinner totalt i mängden av precis samma genre av låtar.

3. David Lindgren – We Are Your Tomorrow
Helt ärligt. Jag har inte hört den. Jag känner inte någon som helst nyfikenhet efter att lyssna på den. Om den ens påminner om Lindgrens tidigare aerobicspass är det helt enkelt inget för mig. Det är heller ingen annan som pratar om den. Finalens “äldste” är också den minst intressanta.
–

4. SaRaha – Kizunguzungu
Outhärdligt tjatig. Att den slog ut Isas kanonlåt – årets bästa – i Andra chansen gör inte precis att du genomlider den med lättare sinne.

5. Oscar Zia – Human
Kanske den snyggaste finallåten. Jag spelar den gärna på Spotify. Men aningen för “Heroes”-aktig för att fungera hela vägen i år.

6. Ace Wilder – Don’t Worry
När en artist faller på något sorts målsnöre brukar publiken sympatirösta vid nästa tillfälle, trots en oftast sämre låt. Men Ace frångår den regeln och blir en mittfältare den här gången. Refrängen håller helt enkelt inte.

7. Robin Bengtsson – Constellation Prize
Min personliga favorit i finalfältet. Det sticker ut precis lagom. Munspelet kryddar. Refrängen sitter. Borde vinna i en rättvis värld.

8. Molly Sandén – Youniverse
Den utmålades som vinnare på förhand, men blev en lätt besvikelse. Både låten och Molly är för bleka för att utmana om segern.

9. Boris René – Put Your Love on Me
Jag har svårt för genren, även om Boris gör den med stil – komplett med hatt och allt. Åtminstone slipper vi Albin & Mattias.

10. Frans – If I Were Sorry
Det är en trevlig låt och Frans tafatthet är förstås oemotståndlig. Den är sannolikt helt ofarlig i Eurovision och det är väl precis så det ska vara på hemmaplan, för att inte riskera att få arrangera två år i rad.

11. Wiktoria – Save Me
Countryvibbarna sticker ut lite, framträdandet är fräckt, men refrängen sänker helheten till ljummet.

12. Samir & Viktor – Bada nakna
Pausunderhållningen börjar tidigt i år.