Bilder Gefle Metal Festival 2016

Stöd till individen för ett tryggare samhälle

Något som i synnerhet vissa grupperingar på högerkanten ofta missuppfattar – eller kanske låtsas inte förstå – är kommuners roll i arbetet mot till exempel våldsbejakande extremism och ungdomskriminalitet. Det är polisen, och i vissa fall säkerhetspolisen, som ansvarar för lag och ordning och domstolar som dömer ut straff. Kommunen, och då kanske i synnerhet socialtjänsten, ska ge stöd till individen.
.
Från Socialstyrelsens publikation, Våldsbejakande extremism – Stöd för socialtjänstens arbete med barn och unga vuxna:
Fokus för socialtjänsten är att stödja individen utifrån dennes särskilda behov och förhindra att han eller hon dras in i destruktiva miljöer. Alla de insatser som redovisas i detta material utgår från det perspektivet. Det är behoven som följer av de våldsamma handlingarna eller risken för sådana handlingar – inte åsikterna – som kan leda till insatser. För socialtjänsten handlar det om att skydda, stödja och hjälpa barn och unga vuxna, inte att hantera frågor om samhällets säkerhet. Det sistnämnda är ansvar som ligger hos andra aktörer och det pekar på vikten av samverkan.
.
Att det pågår arbete för att stödja individer på glid – samtidigt som lagen i andra ändan har sin gång – är alltså ingen motsättning. Framförallt inte någon politisk sådan. De som jobbar med detta har förstås individens bästa för ögonen, men också ett uppdrag från samhället att förebygga kriminalitet och extremism. Allt beteende går inte att förklara med socialt utanförskap, eller motverka med social inkludering och integration, men att jobba med detta har en påtaglig positiv effekt på samhällsnivå och sparar liv och lidande.
.
Eftersom effekterna av socialt arbete är långsiktiga och svårmätbara är det lätt att reflexmässigt skrika på fler poliser och hårdare domar, som kanske lindrar symptomen (eller i värsta fall bara det primitiva hämndbegäret) för stunden. Men om vi på sikt ska ha ett tryggt och fungerande samhälle, där alla känner sig delaktiga och tar ansvar är satsningar på socialt arbete minst lika viktigt.

Eurovision är död – länge leve Eurovision

Det är fantastiskt när du lyckas pricka in en Eurovision-vinnare, vare sig det är kärlek vid första lyssningen eller något som värker fram efter tungt analysarbete av all tillgänglig information. Men på sätt och vis är det ännu mer fantastiskt när du totalt bommar, inte bara vinnaren utan ett helt paradigmskifte. Nu blir det revival för smärtsam etno och hejdå svennepop! Jag gillar det.

eurovision2016

Ukraina – igen!

Och det är Ukraina som gör det igen. Precis som när Ruslana 2004 sprängde Västeuropas dominans och förde in Östeuropeisk etnopop med eld, dans och stora trummor. På detta följde en period av förvirring, när västländernas gamla traditionella schlagerpop och ballader mestadels ratades för mer innovativa inslag och storslagna shower, om det så var foliegubbar från Ukraina, monster från Finland, ryska skridskoåkare eller serbisk smärta. Inte ens desperata åtgärder som att återuppliva gamla vinnare som Carola, Charlotte Perrelli och Dana International gick hem.

Så småningom lyckades Väst, eller i synnerhet Norden, vända tävlingen till sin fördel igen, delvis genom att skärpa till sig och modernisera sina bidrag och sina shower, men också genom att mixtra med röstningsförfarandet och återinföra juryröster. Tyvärr också genom att infiltrera östländerna med svenska låtskrivare. Sammantaget har de här händelserna inneburit ett lyft och en återupprättad status för en tävling som så sent som för 15 år sedan var dödsdömd – dränerad på kvalitet, vilja och innovationsförmåga.

Att röra om i grytan

Ukraina var inte min favorit i år. Egentligen hade jag betygsmässigt, såväl som i mitt tips, satt både Ryssland och Australien högre. Men något hände under kvällens gång. När röstningen väl var igång insåg jag att jag satt och smyghöll lite på Ukraina. Inte bara för låten och framförandet i sig (som förstås var värdigt segern) som för kicken av det oväntade, det utmanande. Ukraina har nämnts bland favoriterna, men alla trodde nog ändå att det stod mellan Ryssland, Australien och möjligen Frankrike.

Med alla tillgängliga oddslistor, streaminglistor, experttips och analyser som finns idag trodde jag att det var närmast omöjligt att smyga sig upp och utmana de utpekade vinnarna. När alla riktade sina blickar åt Rysslands och Australiens kompetenta, men plastigt förutsägbara pop och ambitiösa scenshower smög sig Ukraina upp i tätposition med hjälp av äkthet, rötter och känsla. Politiskt, javisst, men på ett sätt som ligger inom tävlingens möjligheter.

Nya tider

Nu står vi åter inför något nytt och lite okänt. Det är en inte alltför vågad gissning att vi nästa år får se betydligt mer av de nu närmast utdöende etnoinslagen. Kanske, kanske kan vi även få en trend av att sjunga på inhemska språk, åtminstone delvis. Kanske får våra utstuderade svenska låtskrivare kliva tillbaka något steg.

Men det stör mig förstås något oerhört att jag inte såg det komma. Jag tippade visserligen Ukraina femma, men såväl segerchansen som låtens fulla styrka gick under min radar. Jag laborerade med ett tiotal potentiella vinnarkandidater och även om Ukraina figurerade där avfärdade jag snabbt möjligheten med att bidraget var för smalt och svårt.

Normalt sett hade jag grämt mig och grymtat över att så grovt ha missat en vinnare (värsta feltipset sedan den fortfarande mystiska Azerbaijan-segern 2011), men idag känner jag en inre frid över att varken jag eller någon annan kan styra monstret Eurovision helt och hållet. Tävlingen kommer alltid att hitta nytt liv genom att återfödas i sig själv, så fort det riskerar att gå slentrian i favorittipsen.

Kiev nästa år då, och jag får äntligen en anledning att förverkliga min drömresa till spökstaden Pripjat.

Annat värt att notera

  • Polen fick absurt många telefonröster. Bra låt, men skumt ändå , då den inte alls nämndes i förhandssnacket. Samtidigt nollades Tjeckien, som var minst lika vassa i samma genre.
  • Lika skumt var jurygruppernas obegripliga vurmande för Malta och Nederländerna – som sedan dissades av tittarna.
  • Och varför ingen gillade Italien är en annan sak att fundera på. Låt vara att det inte gick så bra för mina personliga favoriter Israel, Tyskland, Kroatien och Tjeckien, men Italien trodde jag ändå omöjligt kunde missa övre halvan.
  • Bulgarien gick hem till den fjärdeplats jag tippade på. Den blommade sent för mig, men blev till slut en absolut favorit, tillsammans med Israel. På liknande sätt tog sig Armenien något i finalen.
  • Azerbaijan på undre halvan, för andra gången sedan de debuterade 2008.
  • Det blev totalflopp (nåja, en sjätteplats) för min tippade vinnare Frankrike. Det är förstås alltid svårt att bedöma de bidrag du inte får se i full liveblomning innan finalen och Amir var faktiskt inte så skrämmande charmig när han väl stod på scenen.
  • Slutligen gick det ju över förväntan för Frans. Eller över min förväntan i alla fall.

Vi ser alla samma stjärnor – Final i Eurovision Song Contest

IMG_2309

1. Frankrike, Amir – J’ai cherché
Amir är storfavorit, i brist på en solklar vinnare. Låten är en glättig R&B-bagatell, med Robin Stjernberg-ylande. Jag hoppas innerligt att det blir favoritfall på den, men ingenting tyder på det, tyvärr.

2. Ryssland, Sergey Lazarev – You Are the Only One
Ryssland hör återigen till favoriterna. Det är förvisso en klockren poplåt, men förra året hade den fått kämpa för en plats på topp-tio. Nu nämns den som segerkandidat. Scenframträdandet är i absolut toppklass. Men så var det det här med Rysslands politiska impopularitet förstås…

3. Australien, Dami Im – Sound of Silence
Australien tar plats som en ordinarie deltagare och spänner musklerna med en tjusig poplåt. Tippas hålla till i toppen, och det finns ingen anledning att betvivla det. Men vinnarglansen saknas.

4. Bulgarien, Poli Genova – If Love Was a Crime
Det är lite Ace Wilder över “If Love Was a Crime” – låten känns avig vid fösta lyssningen, men i längden är det precis det som är styrkan. Frågan är om längden hinner komma fram på tre minuter? Ett mycket starkt framträdande i semifinalen höjer temperaturen ett snäpp. Bäst i semifinal 2!
 (+1)

5. Ukraina, Jamala – 1944
Det här är svårt, ändå favorittippat av diverse mer pretentiösa bedömare. Det handlar om andra världskriget, och är känslosamt och suggestivt framfört av Jamala. Jag lutar ändå åt att det är för allvarligt och icke-melodiöst för sammanhanget. Men det fungerade förvånansvärt bra i semifinalen och kan inte räknas bort här.

6. Italien, Francesca Michielin – No Degree of Separation
Det är en förbaskat snygg låt och Francesca har precis rätt darr och rasp på rösten för att göra den optimal rättvisa. Given i toppen, men den sticker inte ut tillräckligt för att bli vinnarkandidat.

7. Azerbaijan, Samra – Miracle
Azerbaijan har förstås satsat svenskt som vanligt. Det är samma kompetenta idolpop som alltid. Lite trist, men som alltid på topp-tio.

8. Israel, Hovi Star – Made of Stars
Israels Oscar Zia har återanvänt den gamla vinnarmelodin “Molitva” (2007). Det blir en helt magisk ballad med ett budskap som borde gå hem i Eurovision: Vi är alla gjorda av stjärnor. För mig en vinnare, men den har legat lågt i förhandstipsen. Semifinalframträdandet var bländande, men gav ändå inte “Molitva”-ståpäls.
 (-1)

9. Ungern, Freddie – Pioneer
Freddie nämns bland favoriterna, men den här låten är helt enkelt för seg för att nå hela vägen till toppen. Möjlig topp-tio-placering dock.

10. Kroatien, Nina Kraljić – Lighthouse
Kroatien har skickat Irlands bidrag i år. En unik och stark poplåt med distinkt refräng och lätta etnoinslag. Fantastiskt starkt framträdande – bäst i semifinal ett!

11. Armenien, Iveta Mukuchyan – LoveWave
Jag får ge den att det är en suggestiv och udda poplåt. Men Ivetas ylande är svårt att omfamna helhjärtat. Men några prettoröster lär den väl få från jurygrupperna.

12. Tyskland, Jamie-Lee – Ghost
Det var synd att tyskarna ratade Tobias Sammet’s Avantasia. Det var ett bidrag som hade kunnat sticka ut i tävlingen, med en rutinerad underhållare på scenen. Jamie-Lee är ett mer osäkert kort, likt Lena för sex år sedan. Då fungerade det med oskuldsfull charm, men tveksamt om det går igen. Låten är dock välsmidd och växer för varje gång. Synd bara att den inte får chansen att kvala in i en semifinal. Det hade den behövt för att få vind i seglen.

13. Spanien, Barei – Say Yay!
Det är studsigt och glatt, med tillhörande dans och allt. Barei har en kraftfull röst och kommer att sätta detta säkert. Men lite för flåsigt för att bli riktigt farligt.

14. Sverige, Frans – If I Were Sorry
Som vanligt är det svårast att bedöma låten som du har följt något längre än de övriga och sett hur den fungerar i autentisk miljö. Blygt och avskalat. Det kan fungera, ett år då publiken har tröttnat på flådigt och sprakande, lex Lena. Jag ställer mig dock tveksam till om det här är ett sådant år. Sorry Frans!

15. Tjeckien, Gabriela Gunčíková – I Stand
En kraftfull ballad som äntligen tog Tjeckien till final. Den sticker inte ut i stil, men i kvalitet och i Gabrielas kraftfulla röst.

16. Cypern, Minus One – Alter Ego
Årets rockbidrag med dancebeat i refrängen och funkbas. G:sons skapelse sitter som en blodig mygga i nacken en varm sommardag.

17. Österrike, ZOË – Loin d’ici
Österrike överraskar med en gammal fransk schlager. Otroligt charmigt och catchigt, lite tjatigt och förstås hopplöst förlegat. Kul att den gick till final dock.

18. Malta, Ira Losco – Walk on Water
Årets R&B-trend dyker upp igen. Hur den här pissepausen tog sig till final är en gåta.

19. Belgien, Laura Tesoro – What’s the Pressure
Det börjar lovande, med ett schysst beat, men fall er platt i refrängen. Laura lyfte ändå en halvtam låt ett par snäpp i semifinal 2.
 (+2)

20. Litauen, Donny Montell – I’ve Been Waiting for This Night
Litauens svar på Danny: Donny. En stadig poplåt med explosiv refräng, som dock står sig slätt i finalfältet.

21. Polen, Michał Szpak – Color of Your Life
En väldigt klassisk Eurovision-ballad, men det ska inte ses som något negativt. Låten växer och Michal gör den säkert. Trevligt att han knep en finalplats.

22. Lettland, Justs – Heartbeat
“Heartbeat” är en låt byggd på elektroniska beats och Justs starka sång. Det räcker inte för att få till något slagkraftigt genom rutan på tre minuter. Obegripligt avancemang.

23. Serbien, Sanja Vučić ZAA – Goodbye (Shelter)
Amy Winehouse går igen i serbiska Sanja. Hon spelar över kraftigt i sin roll och försöker desperat skaka dramatik i en bagatellartad låt. Finalplatsen var en skräll, men nu är det slut på det roliga.

24. Georgien, Nika Kocharov and Young Georgian Lolitaz – Midnight Gold
Udda. Det får man ge det. Punk och elektro, lite indie. Finalens sämsta bidrag.

25. Nederländerna, Douwe Bob – Slow Down
Det är risk för att holländarnas inbromsning går hela vägen till en powernap. Enda förklaringen jag kan hitta till finalavancemanget är någon sorts tekniskt haveri i röstsystemet.

26. Storbritannien, Joe and Jake – You’re Not Alone
Storbritannien kan verkligen inte ta detta på allvar.

Semifinalreflektioner från Eurovision Song Contest

IMG_2309Det blir aldrig riktigt som man har tänkt sig. Inte ens när man vis av erfarenhet utgår från att det inte kommer att bli som man har tänkt sig och tycker sig kompensera för det i förebyggande syfte.

En hel bunt av mina personliga favoriter föll tungt redan i semifinalerna: Grekland, Vitryssland, Norge och Slovenien. Andra gick nästan överraskande vidare, trots att jag knappt vågat hoppas på det: Kroatien, Österrike, Tjeckien och Polen.

Mitt tips gick käpprätt åt skogen. 11 av 20 rätt är direkt uselt. Man kan lika gärna blunda och peka och få lika många rätt. I några fall finns det heller ingen rimlig förklaring: Nederländerna, Malta, Lettland, Georgien och Serbien. De var precis lika usla live som i förhandsinspelningarna. Vad dessa ska tillföra i finalen annat än att tävla med Storbritannien om sistaplatsen är en gåta.

Dock kan jag samtidigt skadeglädjas åt att slippa Estland, Albanien och Irland, som jag tippat i final men egentligen inte alls gillade. Nicky Byrne från Westlife bevisade än en gång att det inte går att leva på gamla meriter i Eurovision. Du döms skoningslöst efter dagsformen.

Annars höll favoriterna förstås: Ryssland, Australien, Azerbaijan och Ukraina är alla vidare. Liksom min personliga toppfavorit Israel.

Kroatien och Bulgarien bäst

IMG_2295Bäst i semifinal ett var Kroatien, vars låt lyfte ytterligare ett snäpp live. Starkt jobbat Nina! Rysslands scenshow var förstås svårslagen annars. Tyvärr blev Grekland ett smärre haveri live. Det fungerade helt enkelt inte vare sig sång- eller showmässigt. Dock räcker det inte bara med en spektakulär show. Islands Greta kramade allt ur sin ganska gråa låt på scenen, men det höll inte till final.

Det räcker inte ens att ha låten OCH framträdandet – om du kommer från politiskt omöjliga Vitryssland. Stackars Ivan dansade frenetiskt med vargar, men fick ingen kärlek för det.

I den andra semifinalen höjde sig annars Bulgariens Poli över mängden. När de flesta hade blickarna på Australien fick bulgariskan in en förkrossande knockout bara minuten efter. Även Israel gjorde ett storartat nummer, till alldeles för få jubelrop. I en rättvis värld hade nu Kroatien, Bulgarien och Israel seglat upp som favoriter inför finalen, men det fungerar inte riktigt så. Visserligen har vi haft “late bloomers” på pallen de två senaste åren i Conchita Wurst och Polina Gagarina, men att det skulle ske igen är att hoppas på för mycket.

En seger i Eurovision grundläggs numera månader innan själva tävlingen. Det gäller att vara med i racet, smida medan uppmärksamheten är stor, skaffa sig en stabil fanbas i så många länder som möjligt och toppa spellistorna på nätet. Tiden då ett enda perfekt uppträdande på tre minuter från en helt otippad Ruslana eller Marija Serifovic kunde slå världen med häpnad är förbi. Sprinterloppet har blivit ett maraton.

Alltså talar allt för att det är Frankrike, Ryssland och möjligen Australien som kämpar om segern i finalen.

Pinsamt ofyllt

IMG_2316För övrigt är det direkt pinsamt att det inte var fullt i Globen under semifinalerna. Något har gått rejält snett i biljettförsäljningen. Med tanke på att priset inte var i närheten av Wien förra året måste det vara något annat som felar. Tillgängligheten?

Av stjärnor, för stjärnor – Eurovision Song Contest 2016

Spontant känns startfältet i Eurovision Song Contest i Globen, Stockholm, aningen ljummare än förra året. Var är min Balkanballad? Var är humorn? Var är hatobjekten? Var är den givna vinnaren? Men visst finns det gott om bra musik och jag vet förstås av erfarenhet att framträdandena i semifinalerna kommer att ställa allt på spets. Då faller några ifrån och andra stärker sina odds dramatiskt. Jag hoppas fortfarande på Israel, även om jag verkar ensam om det…

eurovision2016

Semifinal 1

01 Finland, Sandhja – Sing It Away
Årets trend presenterar sig direkt: R&B. Sandhjas tjatiga bagatell tillhör dock inte startfältets främsta i genren och får kämpa för att nå en finalplats.

02 Grekland, Argo – Utopian Land
Ett av ytterst få bidrag med genuina etnoinslag i år. Kryddat med en refräng som sätter sig växer den här låten snabbt till en en favorit. Given finalplats.

03 Moldavien, Lidia Isac – Falling Stars
Ett skolboksexempel på den typ av danslåtar som frekventerat ESC sedan ett par årtionden tillbaka. Men visst, det finns värre exemplar.

04 Ungern, Freddie – Pioneer
Freddie nämns bland favoriterna, men den här låten är helt enkelt för seg för att nå hela vägen till toppen. Final bör det väl bli dock.

05 Kroatien, Nina Kraljić – Lighthouse
Kroatien har skickat Irlands bidrag i år. En unik och stark poplåt med distinkt refräng och lätta etnoinslag.

06 Nederländerna, Douwe Bob – Slow Down
Det är risk för att holländarnas inbromsning går hela vägen till en powernap.

07 Armenien, Iveta Mukuchyan – LoveWave
Jag får ge den att det är en suggestiv och udda poplåt. Men Ivetas ylande är svårt att omfamna helhjärtat.

08 San Marino, Serhat – I Didn’t Know
Om du inte somnade under Nederländernas bidrag får du en ny chans nu. Det här är gubbsoul när den är som sömnigast.

09 Ryssland, Sergey Lazarev – You Are the Only One
Ryssland hör återigen till favoriterna. Det är förvisso en klockren poplåt, men förra året hade den fått kämpa för en plats på topp-tio. Nu nämns den som segerkandidat. Men så var det det här med Rysslands politiska impopularitet förstås…

10 Tjeckien, Gabriela Gunčíková – I Stand
En kraftfull ballad som borde räcka till final. Den sticker inte ut i stil, men i kvalitet och i Gabrielas kraftfulla röst.

11 Cypern, Minus One – Alter Ego
Årets rockbidrag med dancebeat i refrängen och funkbas. Det sitter som en blodig mygga i nacken en varm sommardag.

12 Österrike, ZOË – Loin d’ici
Österrike överraskar med en gammal fransk schlager. Otroligt charmigt och catchigt, lite tjatigt och förstås hopplöst förlegat.

13 Estland, Jüri Pootsmann – Play
Det finns de som nämner Jüri bland favoriterna. Det är svårt att se vad de har hittat i den stele och falsksjungande estländaren. Det kan knappast vara låten de vurmar för heller…

14 Azerbaijan, Samra – Miracle
Azerbaijan har förstås satsat svenskt som vanligt. Det är samma kompetenta idolpop som alltid. Lite trist, men som alltid i topp.

15 Montenegro, Highway – The Real Thing
Highway är en korsning av Depeche Mode och Korn. Udda, inte minst i sammanhanget, men skrämmande dåligt.

16 Island, Greta Salóme – Hear Them Calling
Greta är tillbaka i Eurovision (minns snygga “Never Forget” tillsammans med Jonsi 2012!) Det här är en udda men svårflirtad låt, med ett snyggt framträdande. Kan landa lite hur som helst, utom i den absoluta toppen.

17 Bosnien & Herzegovina, Dalal & Deen feat. Ana Rucner and Jala – Ljubav Je
Bosnien gör comeback i tävlingen och slår på med både etno och rap. Dessvärre hänger det inte alls ihop. Årets botten?

18 Malta, Ira Losco – Walk on Water
Hur var det nu med R&B-trenden? Jo, här dyker den upp igen. Inte heller Malta tillhör de framstående inslagen.

Till final: Grekland, Moldavien, Ungern, Kroatien, Ryssland, Tjeckien, Cypern, Estland, Azerbaijan och Island.

Semifinal 2

01 Lettland, Justs – Heartbeat
“Heartbeat” är en låt byggd på elektroniska beats och Justs starka sång. Det räcker inte för att få till något slagkraftigt genom rutan på tre minuter.

02 Polen, Michał Szpak – Color of Your Life
En väldigt klassisk Eurovision-ballad, men det ska inte ses som något negativt. Låten växer och Michal gör den säkert.

03 Schweiz, Rykka – The Last of Our Kind
Schweiz svar på Emmelie de Forest sjunger halva låten sittandes på knä. Oförargligt, men det lyfter aldrig längre än när Rykka reser sig till stående.

04 Israel, Hovi Star – Made of Stars
Israels Oscar Zia har återanvänt den gamla vinnarmelodin “Molitva” (2007). Det blir en helt magisk ballad med ett budskap som borde gå hem i Eurovision: Vi är alla gjorda av stjärnor. För mig en vinnare, men den har legat lågt i förhandstipsen.

05 Vitryssland, IVAN – Help You Fly
Ivan dansar naken med vargar och har en väldigt trallvänlig, effektiv poplåt till sin hjälp. Om det hade varit något mer politiskt korrekt land än Vitryssland som hade presenterat detta hade det varit en toppkandidat. Nu blir det i bästa fall en sällsynt finalplats för Vitryssland.

06 Serbien, Sanja Vučić ZAA – Goodbye (Shelter)
Amy Winehouse går igen i serbiska Sanja. Hon spelar över kraftigt i sin roll och försöker desperat skaka dramatik i en bagatellartad låt.

07 Irland, Nicky Byrne – Sunlight
Irland slår på stort och skickar det största pojkbandsnamn de har, efter Ronan Keating: Nicky Byrne från Westlife. De hade lika gärna kunnat skicka Bono själv, för låten är dessvärre hopplöst anonym.

08 F.Y.R. Makedonien, Kaliopi – Dona
Kaliopi står för det traditionella, det konservativa, i årets startfält. Bara en sådan sak som att sjunga på modersmålet… Charmigt, men chanslöst.

09 Litauen, Donny Montell – I’ve Been Waiting for This Night
Litauens svar på Danny: Donny. En stadig poplåt med explosiv refräng, som mycket väl kan bära till final.

10 Australien, Dami Im – Sound of Silence
Australien tar plats som en ordinarie deltagare och spänner musklerna med en tjusig poplåt. Tippas hålla till i toppen, och det finns ingen anledning att betvivla det. Given finalplats.

11 Slovenien, ManuElla – Blue and Red
Sloveniens egna Taylor Swift, ManuElla levererar effektiv countrypop med allsångswail och bör ta sig till final utan större åthävor.

12 Bulgarien, Poli Genova – If Love Was a Crime
Det är lite Ace Wilder över “If Love Was a Crime” – låten känns avig vid fösta lyssningen, men i längden är det precis det som är styrkan. Frågan är om längden hinner komma fram på tre minuter?

13 Danmark, Lighthouse X – Soldiers of Love
Danskar brukar inte tveka att sticka ut i andra sammanhang, men i Eurovision är de allt som oftast färglösa och slätstrukna. Den här pojkbandstrion är närmast provocerande grå och oförargliga.

14 UkrainaJamala – 1944
Det här är svårt, ändå favorittippat av diverse mer pretentiösa bedömare. Det handlar om andra världskriget, och är känslosamt och suggestivt framfört av Jamala. Jag lutar ändå åt att det är för allvarligt och icke-melodiöst för sammanhanget.

15 Norge, Agnete – Icebreaker
Norge börjar tillhöra de mer pålitliga leverantörerna av effektiv pop i Eurovision. Agnete bryter isen effektfullt och tempohöjningen i refrängen sitter som en smäck.

16 Georgien, Nika Kocharov and Young Georgian Lolitaz – Midnight Gold
Udda. Det får man ge det. Punk och elektro, lite indie. Men tävlar med Bosnien i uselhet.

17 Albanien, Eneda Tarifa – Fairytale
Vad är det med Albanien och pretentiösa gaphalsar? Det här är så jobbigt att det säkert går till final. Jag klarar knappt av att genomlida tre minuter.

18 Belgien, Laura Tesoro – What’s the Pressure
Det börjar lovande, med ett schysst beat, men faller platt i refrängen. Synd, men Belgien och jag får nog behålla vår frostiga Eurovision-relation ett tag till…

Till final: Israel, Vitryssland, Irland, Litauen, Australien, Slovenien, Bulgarien, Ukraina, Norge och Albanien.

Final

Frankrike, Amir – J’ai cherché
Amir är storfavorit. Det var väl bara att blunda och peka för att ta någon ur högen. Låten är en glättig R&B-bagatell, med Robin Stjernberg-ylande. Jag hoppas innerligt att det blir favoritfall på den.

Tyskland, Jamie-Lee – Ghost
Det var synd att tyskarna ratade Tobias Sammet’s Avantasia. Det var ett bidrag som hade kunnat sticka ut i tävlingen, med en rutinerad underhållare på scenen. Jamie-Lee är ett mer osäkert kort, likt Lena för sex år sedan. Då fungerade det med oskuldsfull charm, men tveksamt om det går igen. Låten är dock välsmidd och växer för varje gång. Synd bara att den inte får chansen att kvala in i en semifinal. Det hade den behövt för att få vind i seglen.

Italien, Francesca Michielin – No Degree of Separation
Det är en förbaskat snygg låt och Francesca har precis rätt darr och rasp på rösten för att göra den optimal rättvisa. Men den sticker inte ut tillräckligt för att bli vinnarkandidat.

Spanien, Barei – Say Yay!
Det är studsigt och glatt, med tillhörande dans och allt. Barei har en kraftfull röst och kommer att sätta detta säkert. Men lite för flåsigt för att bli riktigt farligt.

Sverige, Frans – If I Were Sorry
Som vanligt är det svårast att bedöma låten som du har följt något längre än de övriga och sett hur den fungerar i autentisk miljö. Blygt och avskalat. Det kan fungera, ett år då publiken har tröttnat på flådigt och sprakande, lex Lena. Jag ställer mig dock tveksam till om det här är ett sådant år. Sorry Frans.

Storbritannien, Joe and Jake – You’re Not Alone
Storbritannien kan verkligen inte ta detta på allvar.

Grattis Frans!

Det fanns en tid då du inte ens hade hört en ton av låtarna inför Melodifestivalens enda deltävling – finalen. Och det var för den delen inte du som bestämde vem som skulle vinna heller. Det gjorde jurygrupper som suttit inlåsta hela dagen och lyssnat på låtarna för att inte störas av omvärlden i sitt beslut. De fick inte ens se artisterna framträda. Ja, så minns jag det i alla fall…

Nu är det inte så. Idag vet vi redan vem som ska vinna. Det ser vi genom antal spelningar på Spotify, genom omröstningar på nätet, genom publikröster på genrepet och genom spelbolagens odds. Frans vinner alltså. Frans är söt. Alla gillar Frans. Spänningen är med andra ord i botten och att försöka sig på att göra ett experttips är meningslöst. Men jag ska göra minsta möjliga insats och ge er traditionsenliga betyg på låtarna.

1. PanetozHåll om mig hårt
Glatt, tralligt och skuttigt. Det går inte att tycka illa om, men inte heller att fullt älska. Behövs i det lite stela och svårmodiga finalfältet.

2. Lisa AjaxMy Heart Wants Me Dead
En okej låt som dock försvinner totalt i mängden av precis samma genre av låtar.

3. David LindgrenWe Are Your Tomorrow
Helt ärligt. Jag har inte hört den. Jag känner inte någon som helst nyfikenhet efter att lyssna på den. Om den ens påminner om Lindgrens tidigare aerobicspass är det helt enkelt inget för mig. Det är heller ingen annan som pratar om den. Finalens “äldste” är också den minst intressanta.

4. SaRahaKizunguzungu
Outhärdligt tjatig. Att den slog ut Isas kanonlåt – årets bästa – i Andra chansen gör inte precis att du genomlider den med lättare sinne.

5. Oscar ZiaHuman
Kanske den snyggaste finallåten. Jag spelar den gärna på Spotify. Men aningen för “Heroes”-aktig för att fungera hela vägen i år.

6. Ace WilderDon’t Worry
När en artist faller på något sorts målsnöre brukar publiken sympatirösta vid nästa tillfälle, trots en oftast sämre låt. Men Ace frångår den regeln och blir en mittfältare den här gången. Refrängen håller helt enkelt inte.

7. Robin BengtssonConstellation Prize
Min personliga favorit i finalfältet. Det sticker ut precis lagom. Munspelet kryddar. Refrängen sitter. Borde vinna i en rättvis värld.

8. Molly SandénYouniverse
Den utmålades som vinnare på förhand, men blev en lätt besvikelse. Både låten och Molly är för bleka för att utmana om segern.

9. Boris RenéPut Your Love on Me
Jag har svårt för genren, även om Boris gör den med stil – komplett med hatt och allt. Åtminstone slipper vi Albin & Mattias.

10. FransIf I Were Sorry
Det är en trevlig låt och Frans tafatthet är förstås oemotståndlig. Den är sannolikt helt ofarlig i Eurovision och det är väl precis så det ska vara på hemmaplan, för att inte riskera att få arrangera två år i rad.

11. WiktoriaSave Me
Countryvibbarna sticker ut lite, framträdandet är fräckt, men refrängen sänker helheten till ljummet.

12. Samir & ViktorBada nakna
Pausunderhållningen börjar tidigt i år.

Andra sidan av Ödåkra

Först vill jag berätta något roligt. Igår var vi ute i Ödåkra och informerade om de träningslägenheter som socialförvaltningen tänker hyra. Vi hade ingen tur med vädret, men annars var det ett angenämt besök. De allra flesta människor är öppna, tillmötesgående och resonabla, i Ödåkra som i alla andra ställen. Vi hade många givande samtal. Någon hade många synpunkter, med all rätt. Någon ville inte prata med oss alls, vilket vi förstås respekterade. Någon var orolig, men kände sig lugnare efter vårt besök. Någon hade synpunkter på förfarandet i bygglovsfrågan, långt innan socialförvaltningen blev involverad, men inget emot målgruppen för lägenhetshusen. Någon kände sig fullt trygg med detta och hade bara uppmuntran att skicka med oss.

Nästan alla tyckte att det var bra att vi gick runt och informerade. Det här är en av de absolut roligaste arbetsuppgifter du kan tänka dig som kommunikatör, att gå ut och prata med folk. Du får dyka rakt in i vardagen och ta del av åsikter, frågor, känslor och livsöden. Dialog fungerar! Det känns väldigt bra och jag tackar Ödåkra för denna afton!

Nu drar jag mig tillbaka

Sedan vill jag berätta något tråkigt. Det kommer inte att bli fler utflykter till Ödåkra för min del. Jag har idag avsagt mig uppdraget att ansvara för den vidare kommunikationsinsatsen. Orsaken är att någon eller några har beslutat sig för att vända sitt missnöje med det planerade boendet till en kampanj mot mig personligen. Det är helt oacceptabelt och beklagligt. Det gynnar inte någon och kommer inte att leda till en mer konstruktiv dialog.

Det som har hänt är i korthet att någon eller några har ryckt loss citat från mitt föregående blogginlägg (stycket under rubriken Omstart), tagit det ur sitt sammanhang, tryckt upp flygblad och delat ut i postlådor i området. Min blogg är självklart öppen för vem som helst att läsa och tycka till om och det jag skriver här står jag självklart bakom, även när det blåser. Däremot är det mina personliga åsikter, känslor och reflektioner, som jag skriver på min fritid, inte något som socialförvaltningen eller Helsingborgs stad ska lastas för.

Sak och person

Jag vill härmed be alla att sansa sig och se skillnaden på personen och människan David Bergström – och kommunikatören som har fått i uppgift att i tjänsten informera om ett boende.

Som kommunikatör har jag inget med beslutet att öppna träningslägenheter i Ödåkra att göra. Min enda uppgift har varit att på bästa sätt informera de boende i närområdet. Man kan ha synpunkter på själva informationen också, vilket jag vet att många har, och det är inga problem. Jag kan svara på när, hur och varför information har gått ut i olika kanaler. Däremot kan jag inte låta de senaste händelserna och anklagelserna ta fokus från sakfrågan och anser därför att mitt förtroende i frågan är förbrukat. Det är ett beslut jag har tagit helt själv, med tanke på utvecklingen. Kommunikationsplanen ligger fast och kommer att genomföras av andra händer.

Ingen pudel – men ett förtydligande

Självklart har det inte varit min avsikt att kränka någon boende i Ödåkra. Jag tycker heller inte att det är något jag är skyldig till om man läser hela texten och förstår hela sammanhanget. Om någon trots detta känner sig angripen beklagar jag självklart detta.

Mitt inlägg är en fullt ärlig beskrivning av min upplevelse, utan några intentioner om att vara objektivt, heltäckande eller tillrättalagt. Stycket som några har tolkat som kränkande är beskrivningen av mina känslor direkt efter branden (det är fortfarande för mig oklart exakt vad som egentligen har hänt, mer än att någon avsiktligt har kastat in något i en av byggnaderna). Jag skulle skämmas om jag INTE hade reagerat starkt avståndstagande på en sådan händelse. Men det finns fler bottnar i dessa rader.

Det är också ett debattinlägg  som står upp för socialt arbete och våra brukares rättigheter i samhället. Det är inte första gången vi jobbar i stark motvind i folkopinionen och det är inget som vi bör tiga om eller vara rädda för att uttrycka. Om inte vi kan ta den debatten, vem ska då göra det åt oss?

Från instinkt till konstruktiv handling

Sedan är det en poäng i sig att kunna skilja på sina första instinkter – ilska, uppgivenhet och kollektivt skuldbeläggande – och rationellt, konstruktivt och lösningsfokuserat resonemang. Det är mellan raderna ytterligare ett medvetet syfte. I stället för att göra alla socialförvaltningens brukare till en enda målgrupp som utmålas som hot mot barns säkerhet måste vi se dem som unika individer med rättigheter och fråga oss hur vi bäst kan återintegrera dem i samhället. I stället för att skylla ett brandattentat på hela Ödåkra har jag över en natt sansat mig och gått vidare i fast förvissning om att det är viktigare än någonsin att kämpa på och nå ut till dem som behöver och vill ha informationen.

Varför kände jag så?

Att jag i det aktuella citatet är ärlig med mina första känslor borde vara begripligt om man läser hela sammanhanget. Men jag ska ändå utveckla varför jag tänkte – och skrev – så. Jag är en människa, bakom tjänstemannen. När jag läste om branden låg jag i min säng och skulle precis släcka för kvällen. Min fru hade precis påpekat att hon var obekväm med att jag använder min privata facebookprofil i jobbet, för att gå in i en infekterad fråga där många är väldigt arga. Jag försökte lugna henne med att det nog bara är hårda ord, att ingen verkligen skulle kunna ta sig för att göra något handgripligen. I nästan samma andetag klickar jag en sista gång på hd.se på surfplattan och läser rubriken.

Beskrivningen av den chocken och ångesten jag kände i det ögonblicket var inga retoriska påhopp för sakens skull, det var helt genomskinligt äkta och det var jag tvungen att sätta ord på. Min facebookprofil är öppen, med bilder på mina barn. Någon hade redan googlat fram min adress och lagt upp i protestgruppen. Den allmänna stämningen var upptrissad och aggressiv. Jag hade blivit ansiktet utåt för alla missnöjda. Att reagera på allt detta är i första hand mänskligt. I andra hand korkat, rent professionellt.

Hur som helst är det här att lägga fokus på helt fel sak. Jag som person har som sagt ingen del i beslutet och att starta en kampanj mot mig som utsedd budbärare är inte – ska aldrig kunna vara – en väg att få som man vill. Däremot kräver mitt arbete ett visst mått av förtroende från målgruppen och det har jag misslyckats med här. Tack för allt stöd och förståelse från medarbetare och medmänniskor, i Ödåkra och på alla andra ställen!

Reson och trygghet – vilket samhälle vill vi ha?

Jag har funderat lite kring veckans händelser i Ödåkra. Socialförvaltningen ska hyra träningslägenheter. Bomben briserar, bildligt och bokstavligen. Allt spårar ur. Jag hamnar mitt i skottlinjen. Hur speglar det samhället vi har och vill ha? Och vem kan garantera mina barns trygghet?

I natt har jag sovit tio timmar i sträck. Det händer inte ofta. Nu är det i och för sig inte ofta du har det valet som småbarnsförälder, men ändå. Jag behövde det. Under en veckas tid har jag nämligen sovit ungefär tre timmar i snitt per natt. Det är på natten tankarna och frågorna kommer, när du har varit uppe i fullt varv hela dagen.

Frågor som:
Har jag gjort mitt bästa i den här situationen?
Vet jag egentligen vad jag pratar om?
Har jag all information jag behöver ha?
Har jag ställt alla kontrollfrågor jag borde ställa?
Förenklar jag en komplex verklighet för mycket?
Slätar jag över risker?
Är jag styrd av egna eller andras intressen?
Är jag styrd av känslor och värderingar?
Vilket ansvar har jag i detta om det verkligen skulle hända något?
Hur hade jag själv reagerat i samma situation?

Låt oss ta det från början…

Det här har varit den värsta veckan under mina drygt fem år som kommunikatör på socialförvaltningen. Det började helt odramatiskt. Jag fick veta att vi hade hyrt två hus i Ödåkra som ska användas som träningslägenheter. De är nybyggda och var tänkta som trygghetsboende för äldre, men intresset var för svagt på marknaden. Nu blev det i stället ett snabbt avtal som gynnade alla parter. Vi behöver desperat lägenheter. Fastighetsägaren behöver hyra ut 48 stycken. Ny målgrupp – nya tag.

Normalt sett är det här inget konstigt för oss. Vi öppnar boenden överallt, hela tiden. Lägenheter har vi i olika tappningar utspridda överallt i stan: träningslägenheter, bostadssociala lägenheter, hyresgarantilägenheter och bostad först-lägenheter. Vi hyr trappuppgångar, bostadsrätter och hela fastigheter. Vi bygger nytt när det behövs. De läggs i alla områden där vi kan få napp hos fastighetsägare eller tillgång till en ledig tomt. Vi är sällan i position att välja och vraka, utan får ta det som erbjuds.

Målgrupperna är framförallt före detta missbrukare och hemlösa, personer med olika grad av psykisk funktionsnedsättning och – på senare tid – ensamkommande flyktingbarn. I dagens debattklimat verkar den sistnämnda gruppen vara de kontroversiella och “farliga” i folks ögon. Att vi tar god hand om “våra egna” brukar tvärtom krävas alltmer högljutt. Varför gör vi inget för “våra” hemlösa när vi öppnar flyktingboenden till höger och vänster, undrar dagligen folk utan insyn och som oftast har en tvivelaktig agenda. Men det gör vi förstås – också.

Vad är en träningslägenhet?

När en person med bakgrund i missbruk eller psykisk ohälsa flyttar in i en träningslägenhet är den utredd och bedömd som stabil och på väg tillbaka in i samhället. Målet är att personen efter ett eller två år är redo att få en helt egen lägenhet. Det är poängen med socialt arbete, att vi tar hand om dem som behöver stöd under en period i livet och ger dem en ny chans. I det här fallet innebär stödet en individuell handlingsplan och personal på dagtid som hjälper dig med vardagsbestyr som kan vara självklara för de flesta, men inte för den som stått utanför vardagen en tid.

Det kan vara så enkelt som att se till att räkningar betalas, att kontakt med olika myndigheter fungerar, att tider passas, att du sköter städning och andra vardagsbestyr. Det kan också vara stöd att komma in i rätt sammanhang, med ett nytt umgänge eller med att återuppta kontakten med familj och gamla vänner och att få en meningsfull sysselsättning: jobb, praktik, studier eller annat.

Träningslägenheter ligger alltså lite här och där i samhället. Det är inget vi på socialförvaltningen knackar på och informerar grannar om, med hänsyn till våra klienters integritet och trygghet. Skillnaden nu är alltså att det blir 48 lägenheter på samma tomt. Jag köper att det är många på en gång och en stor omställning från 48 pensionärer. Jag köper att man vill ha mer information och kunskap om vad det här egentligen handlar om. Absolut. Men därifrån till det som nu har hänt är steget gigantiskt.

En resumé av Ödåkra-veckan

Kontraktet skrevs under 22 januari. Lokaltidningen grävde fram det direkt och skrev om det 27 januari. Då var jag som kommunikatör fortfarande inte inkopplad. Inget ovanligt i det. Det är mycket att tänka på både i den dagliga verksamheten och i en sådan här större flytt av personer. Först och främst måste brukarna själva, personal, politiker och andra förvaltningar (vård- och omsorgsförvaltningen som nu mister ett boende och skol- och fritidsförvaltningen som blir våra grannar) informeras. Grannarna i området får finna sig i att komma i andra hand.

Dagen efter, 28 januari, fick jag i uppdrag att informera om hyresavtalet. Jag skickade ut ett pressmeddelande och la upp motsvarande information på webben (helsingborg.se och öppnasoc.se). Dagen efter hade vi möte med fastighetsägaren och skrev ihop en kommunikationsplan för internt stöd och ett informationsblad för allmänheten. Det är ovanligt raskt marscherat för en kommunikationsinsats som trots allt inte är akut. Det är två månader till första personen flyttar in. Utöver mig måste vi dock ta övriga personalresurser för att gå ut och informera ur den dagliga boendeverksamheten. Det tar några dagar att pussla ihop arbetsscheman för detta.

Samtidigt hade en protestgrupp bildats på facebook och en digital protestlista cirkulerade runt. Nu eskalerade allt bortom alla rimliga proportioner. Jag gick med i facebookgruppen, presenterade mig i min kommunikatörsroll, delade informationsbladet och började svara på frågor och påståenden. Där blev jag sittande under de närmaste dagarna. Gruppen fick snabbt 500 medlemmar och många var oroliga, några var ursinniga och ett fåtal var direkt fientliga och hånfulla.

Ta skit är jag bra på och efter 15 års erfarenhet av sociala medier kan jag urskilja vilka som det är lönt att svara och vet hur jag gör för att inte låta mig provoceras. Jag känner också igen mönstret tydligt från tidigare protestorkaner vid planerade boenden för psykiskt funktionsnedsatta, på Ramlösagården och i Kattarp.

Folk hetsar upp varandra i grupp och sprider snabbt felaktigheter, vantolkningar, stereotypa bilder, domedagsprofetior och konspirationsteorier. Någon har hört av någon som hört av någon som minsann har jobbat med missbrukare att… Nu ska detta bekämpas med varje till buds stående medel!

En otäck samhällstrend

Det följer samma mönster, men den här gången har det lagts till en dimension vi inte har sett tidigare. Det följer klimatet i samhället i stort och det är skrämmande. Det bygger på ett urskiljningslöst hat, misstro och förakt mot allt som kan räknas som “etablissemanget”. Det spelar ingen roll om det är stat eller kommun, politiker eller tjänstemän, media eller fackförening. Alla ljuger och ingår i en gigantisk maktfullkomlig sammansvärjning mot den stackars vanlige medborgaren.

Det räcker att läsa några gamla inlägg i den här bloggen för att inse att mitt förhållande till lokalmedia knappast kan betecknas som en konspirationspartner… Inte desto mindre anklagar några personer nu HD för att gå i Helsingborgs stads ledband. Komiskt, mitt i allt elände.

Vad värre är, leder den här hatiska och upproriska stämningen i sociala medier och vid köksborden till att någon eller några förr eller senare tar lagen i egna händer. Vi har sett tilltänkta flyktingboenden brinna, vi har sett mobbar attackera gatubarn. I Ödåkra var det någon eller några som kastade in någon form av brandbomb i en av byggnaderna. Det är svårt att hitta något annat rimligt motiv än en protest från en ilsken granne. Det tog mindre än en vecka från den första tidningsnotisen.

Omstart

De första känslorna är att du bara vill ge upp. Du vill aldrig mer ha med någon från Ödåkra att göra. Du vill bara avblåsa hela informations- och dialoginsatsen och låta dem ruttna i missnöje. Vad är de mer kapabla till? Kommer de att attackera personerna som ska bo där? Kommer jag själv eller min familj att hamna i skottlinjen? Till skillnad från människor som kämpat sig upp ur missbruk och psykisk ohälsa har Ödåkra visat sig innehålla en verklig fara för omgivningen.

Men efter ännu en sömnlös natt tar du ändå tag i det som måste göras. Någon eller några är skyldiga till dådet, något fler till att ha uppviglat till det (jodå, det insinuerades i facebookgruppen att husen nog skulle brinna snart) men inte alla. Och förhoppningsvis har några fått sig en tankeställare av detta.

Att jobba mot en så massiv mobb är påfrestande, även om jag är bra på att skilja på yrkesrollen och mig själv som person. Kritik har nämligen haglat inte bara på boendet i sig, utan även mot hur vi har skött kommunikationen, ironiskt nog samtidigt som jag lagt allt annat åt sidan och suttit till sent på kvällarna och svarat på frågor. Det hjälpte inte när en politiker gick ut i media och totalsågade socialförvaltningens information, det vill säga i praktiken min insats. Jag kan ta det också. Jag har dessutom haft full backning och stöd av mina chefer, kollegor och andra politiker. Det som gör mig mest bekymrad – och sömnlös – är samhällsklimatet.

Trygghet och tolerans

Jag förstår om du värnar om dina barns trygghet, absolut. Jag gör det själv. Men det måste finns rimliga proportioner till vad som utgör en fara och vilka konsekvenser vårt vadderade av tillvaron får för samhället i stort. Bilar är livsfarliga. Alla vet det. Ändå är det ingen som bränner bilar för att skydda sina barn. Det är inte ens någon som argumenterar emot att vi behöver gator utanför skola och förskola. Trots att risken alltid finns att något barn kommer att jaga ut en boll i gatan framför en bil. Det går inte att skydda sig mot den risken genom att förbjuda alla bilar. Det går inte att bränna alla spinnrockar i landet för att skydda prinsessan från att sticka sig på sländan.

Om du är beredd att stänga ute människor med en viss bakgrund från samhället för att skydda dina barn, vilka konsekvenser skulle det få? Det mest uppenbara idag är förstås de som av “säkerhetsskäl” inte vill släppa in flyktingar i landet. Det kan komma in en terrorist eller en våldtäktsman. Om det sedan är en av 1 000 eller en av 10 000 spelar ingen roll. Om du genom att hindra 10 000 människor från att komma hit kan stoppa en enda potentiell våldsverkare är det värt besväret, resonerar vissa. Vi kan lämna det galna i det resonemanget åt sidan här och i stället tänka på att “ta hand om våra egna”, som samma människor som vill stänga gränserna ofta säger sig brinna för.

För det första är det absolut nödvändigt att vi tar hand om samhällets svaga grupper. Utan socialtjänstens verksamhet skulle vi verkligen kunna tala om otrygghet. Att grupper av missbrukare och personer med psykisk ohälsa får det stöd de behöver är det absolut mest trygghetsskapande du kan tänka dig. För det andra, vad skulle alternativet vara? Till skillnad från flyktingar kan du inte landsförvisa eller på annat sätt fördriva en före detta missbrukare, eller någon som drabbats av psykisk ohälsa.

Vart skulle de ta vägen, där det då inte finns barn i närheten? Ska de spärras in för gott på institutioner någonstans på landsbygden, utan att någonsin få rätten att återintegreras mitt i samhället? Ska de förvisas till något härbärge på en industritomt, där de heller aldrig kommer att ha en rimlig chans att återkomma till ett värdigt liv? Ska de tvingas driva runt på stan för att ingen kan tänka sig att bli deras granne? Nej, det tycker förstås ingen. Det är klart att de ska få både hjälp och bostad, “men inte HÄR”. “Inte på min bakgård.” “Inte vid mina barns skola, förskola, lekplats eller cykelväg.” “De kan väl bo på andra sidan stan? I det där snobbiga området där alla politiker bor?” “Eller i det där området som ändå har så dåligt rykte och hög kriminalitet att det kan kvitta?”

Så vilket samhälle vill vi ha? Ett där du kan välja bort droger, kriminalitet, hemlöshet och få en andra chans? Eller ett där du för alltid kommer att betraktas som en tickande återfallsbomb som man inte bör beblanda sig med? Ett där någon med psykisk ohälsa kan få stöd att leva relativt självständigt? Eller ett där vi för säkerhets skull spärrar in dem på mentalsjukhus? Om jag tänker på mina barn, vill jag att de ska växa upp i ett samhälle där alla är välkomna, där alla får den hjälp de behöver, där alla är välkomna tillbaka och där alla ses som individer med möjligheter och färdigheter. Där vi alla har saker att lära av varandra oavsett bakgrund.

Våra fantastiska brukarutvecklare

I min andra yrkesroll, som utvecklare på socialförvaltningen, jobbar jag med delaktighet för brukare. Vi samlar brukarorganisationer, med nuvarande och före detta brukare, för att lyfta in dem i vårt utvecklingsarbete. De allra flesta, för att inte säga alla, jag har träffat i det här arbetet är kloka, kreativa och konstruktiva. Ingen ältar gamla oförrätter mot socialtjänsten, utan alla är inställda på att vi tillsammans ska göra det bättre i framtiden.

Ingen – INGEN – har någonsin skrikit på mig, varit otrevlig, hotfull, hånfull eller ens upprörd. Detta trots att de mycket väl kan ha anledning att vara bittra på ett och annat som socialtjänsten har gjort eller inte gjort i deras liv. Men de har lämnat det och ser framåt. Framförallt ser de skillnaden på mig som person, min yrkesroll och mig som representant för en myndighet de inte alltid har kommit överens med tidigare.

Tvärtom har jag aldrig mött sådan uppskattning, sådan värme och sådan ödmjukhet. De frågar mig om de kan hjälpa till med något, för de har hört att vi har en tuff arbetsmiljö på socialförvaltningen. Det är stort.

De är värda all uppmuntran och respekt. De har haft det tufft och de har kämpat sig tillbaka, med eller ibland utan stöd. De är de absolut bästa förebilder mina barn kan ha.

Tillbaka till Ödåkra

Detta i kontrast till när jag besökte ett protestmöte i Ödåkra i torsdags. Min (självsvåldigt påtagna, skall påpekas) uppgift var att dela ut informationsblad och kontaktuppgifter till de som var oroliga och ville ställa frågor. Om möjligt ville jag också lyssna en stund och anteckna frågor. Det fick jag inte – och det är okej. Men när jag precis var på väg att gå briserade det. Den kanonad av ilska, hejdlösa påståenden, glåpord, gråt och skrik som följde är helt enkelt inte okej. Du får ha en åsikt, du får protestera och du får vara arg på hur saker går till, absolut.

Men du kan inte ta en enskild kommunal tjänsteman och göra honom personligen ansvarig för allt ditt myndighets- och politikerförakt. Du kan inte skrika “åk hem, vi vill inte ha dig här” till budbäraren som är där för att informera. Du kan inte fabricera ihop domedagsprofetior om knarkarkvartar, inbrott, barn som får kanyler i armarna, självmordsförsök, prostitution, överdoser och mordbrand – och kräva att jag ska bemöta, eller ännu hellre bekräfta, att det är precis så det nu kommer att bli. Jag själv kan skaka av mig detta, men jag är orolig för tryggheten och bemötandet för de trots allt sköra människor som ska flytta dit.

Det går aldrig att garantera något när du jobbar med människor. Precis som du inte kan garantera ens vad dina egna barn tar sig för i livet, hur mycket du än vårdar och fostrar dem. Men jag skulle nästan våga säga att människor som har varit på botten, blivit utredda och rehabiliterade, har kontakt med socialtjänstens trygghetsnät, har en individuell handlingsplan och får precis det stöd de behöver i vardagen utgör en mindre risk för sin omgivning än en labil villagranne som på en vecka kokar över på sociala medier och går ut och tar lagen i egna händer. Det är där otryggheten bottnar och faran ligger. Och den som oroar sig för områdets status och priset på sitt hus borde fundera på vad det ger för bild av en by som anklagar och dömer grannar – innan de ens har flyttat in.

Gränser utan gränser

Jag har varit ganska tyst under hösten. Jag har inte gjort någon samlad analys av “flyktingkrisen”, “samhällskollapsen”, omsvängningarna i migrationspolitiken i det ena politiska partiet efter det andra och de alltmer igenbommade gränserna. Det beror delvis på uppgivenhet. Men mest på att jag föredrar att inte bilda mig förhastade slutsatser. Jag läser, lyssnar, analyserar, grubblar, omvärderar och värker slutligen fram en åsikt som en utdragen förlossning. Fler borde testa det, snarare än att ryckas med i den ena vågen efter den andra.

Uppgivenheten är mest riktad till EU. Unionen som stod för fred, fri rörlighet, integration, samarbete och ökad solidaritet mellan länder har på något halvår kollapsat framför våra ögon. Men jag är också allt mer uppgiven inför de människor som tar det här läget som en intäkt på att SD har haft rätt och i vädrandet av någon sorts fascistisk morgonluft vältrar sig i öppen främlingsfientlighet på sociala medier. Och slutligen är jag besviken på våra ledande svenska politiker, som står handfallna, från höger till vänster. Där den enda handlingskraften verkar vara riktad åt att skaffa sig kortsiktigt “andrum”, delvis i hopp om att stoppa tillströmningen till SD.

Har SD haft rätt?

Så – först och främst – nej, SD har inte fått rätt. SD är ett parti vars ideologi säger att i stort sett varje asylsökande som får komma in och stanna är en för mycket – ett hot mot den nationella identiteten och den svenska kulturen. Det har ingenting med vad som är praktiskt, organisatoriskt eller ekonomiskt möjligt att göra, även om de förstås argumenterar simultant på alla dessa vägar mot ett slutnare land, beroende på vilken väljargrupp som blidkas av vilket argument. Inte heller handlar det om var pengar “hjälper flest”.

Deras världsbild grundar sig i en tro att människor med olika ursprung inte kan och inte bör leva inom samma territorium. Nationalism. Förakt mot det mångkulturella. Förakt mot religionsfrihet. Och, fortfarande puttrande under ytan, värre saker än så. Hat och kulturrasism.

Som om det inte vore nog avskräckande med det ideologiska haveriet vill SD dessutom styra landet med järnhand. De vill kontrollera media, polis, rättsväsende och kultur på ett sätt som i längden leder till att bara SD-åsikter är godkända. Och vilka som passerar det nålsögat bestämmer SD. Det har visat sig redan i liten skala i kampen mot det egna ungdomsförbundet och andra obekväma personer i partiet. Det har visat sig i de ledande företrädarnas försök att stänga ute media, hota fri media och att helt enkelt vägra att svara på obekväma frågor.

Det har visat sig i det sektliknande, alternativa informationssamhälle de har byggt upp på nätet. Bland annat genom att utge sig för att vara vanliga medborgare som har “tröttnat” och startat en facebookgrupp, men som sedan visar sig bara vara ännu en propagandakanal för SD-medier och SD-åsikter.

Så nej, SD har inte haft rätt och kommer inte att få rätt. Däremot är förstås alla former av inskränkningar i asylrätten och den fria rörligheten helt i linje med deras åsikter. De kommer för varje nytt sådant förslag att lagom djärvt flytta fram sina positioner och hävda att de minsann skulle gjort ännu mer i den riktningen och ännu snabbare. Att det som görs nu inte är nog och för sent. Och visst, SD:s kärna hade inte varit nöjda innan asylinvandringen är nere på noll och gärna minus.

Är det rätt att “stänga” gränserna?

Är det som regeringen gör därmed fel? Nej. Om just ID-kontroller är en klok och hållbar åtgärd kan förstås diskuteras, inte minst då Öresundsregionens långt gångna integration över gränserna förminskas och hotas. Men rent krasst håller det förstås inte att Sverige som enda land i EU står kvar som ett solidariskt och öppet samhälle, som erbjuder permanenta uppehållstillstånd och frikostig anhöriginvandring. Vi måste anpassa oss till och harmonisera med vår närmaste omvärld, hur ruskigt fel ute den än är. Det är baksidan av ett globalt samhälle.

Om våra EU-grannar stänger sina gränser och motar iväg asylsökande kan vi inte ensamma ta emot alla med öppna hjärtan. Framförallt kan vi inte göra det mot det egna folkets vilja. Om 70 procent av svenskarna nu anser att vi bör strypa asylinvandringen går det i längden inte att gå emot folket. Slaget för våra öppna gränser och öppna hjärtan är förlorat, för den här gången. Det är bara att inse, mitt i det tragiska. Vi kan fortfarande vara stolta över att vi har gjort vad vi har kunnat och att vi höll ut längst av alla i Europa.

Vad gick snett?

Hur hamnade vi då plötsligt där? Höstens markant ökade flyktingströmmar frestade förstås på mottagningssystemet till det yttersta. Vi nådde den praktiska gränsen för hur många vi kan ta emot, med de höga krav och regler vi ställer på oss själva i nuläget. Det handlar egentligen inte om plats eller pengar – och definitivt inte om antal människor med annan bakgrund som vår kultur klarar av att umgås med på en gång. Det handlar om ett system med fundamentala brister och samtidigt så höga krav på sig självt att det inte går att lösa en oväntad tillströmning på kort sikt. Och när regeringen själv inte tror på att de kan lösa det, faller folkets mod snabbt.

En systemkollaps skulle jag däremot inte kalla det. Allt fungerar i stort sett som vanligt i samhället, för oss som redan är inne i värmen. Det innebär så klart stora påfrestningar på vissa myndigheter och kommuner att lösa situationen, men den katastrofretorik som även de normalt mer sansade debattörerna har hänfallit sig åt under hösten är gravt överdriven. Den syftar snarare på att “moraliskt” rättfärdiga beslut om inskränkningar i asylrätten och gränskontroller än på att vi verkligen skulle stå på någon sorts ruinens brant.

Sanningen är snarare att ingen idag ledande politiker i Sverige egentligen har förmågan att överblicka situationen, hitta långsiktiga lösningar, få med sig folket på dessa och sedan faktiskt genomföra dem inom överskådlig tid. Beredskapen har varit usel och baserat sig på (förvisso välvillig) ideologi och övertro på solidariska EU-lösningar.

Framtiden

Mina sympatier ligger fortfarande orubbade i den linje som Centerpartiet håller fast vid. Sverige ska vara ett öppet land. Det är det enda långsiktiga målet som är värdigt. Men just nu är jag uppgiven, därför att det inte är möjligt när världen ser ut som den gör i EU och i den inhemska politiken såväl som folkopinionen. Och bakom nästa hörn lurar Donald Trump – och ännu mer hat, inskränkthet och konflikt…