Same, same men annorlunda (final i Melodifestivalen)

Deltävlingarna, som alltid utskällda och av skiftande kvalitet. Finalen, som alltid inte så dum ändå, när alla de bästa är samlade. Visst har vi även i år tappat ett par låtar på vägen, jag tänker då främst på Alice och Running With Lions och Bella & Filippa med Crucufied. Båda försmädliga femmor.

Loreen-gate

Loreen?  Hon var precis så svår och artistisk som jag hade tippat. Det var knappast någon Euphoria-kopia att vänta. Älskad av “etablissemanget” (Markus Larsson och Anders Nunstedt) – aktivt bortröstad av folket. Anton Hagman i all ära, men det var tydligt att folket röstade mot Loreen.

Hon gjorde vår folkfest till något pretentiöst och lite jobbigt, precis när vi som bäst behövde en icke-politisk arena att samlas kring efter ett par jobbiga år av polariserande och skavande debatt i alla forum samtidigt. Folkets röst var tydlig: “Låt oss åtminstone få ha vår schlagerfestival fredad, som ett glittrigt och verklighetsfrånvänt jippo. Låt oss glömma allt elände i världen under sex veckor. Låt våra hjärtan brinna för livet!”

Jämnare i år

Om Frans seger var given på förhand förra året är det betydligt mer svårtippat i år. Det är fyra-fem bidrag som kan slåss om segern hos folket och hur den internationella juryn tänker är det som vanligt ingen som riktigt begriper. Om segraren är svårtippad är det desto lättare att se tre tydliga kluster:

Segerchans: Jon Henrik Fjällgren, Nano, Wiktoria och Robin Bengtsson

Mittfält: Ace Wilder, Mariette, Benjamin Ingrosso och FO&O

Botten: Lisa Ajax, Boris René, Owe Thörnqvist och Anton Hagman

1. Ace WilderWild Child
Ungefär som förra året. Helt okej, men det lär inte bli tredje gången gillt. Refrängen är kalas, men versen är för kantig och Ace låter ansträngt gnällig.

2. Boris RenéHer Kiss
Glatt, spralligt och svärmorssympatiskt, men bagatellartat. Given på den nedre halvan.

3. Lisa AjaxI Don’t Give A
Vad är det med alla dessa svordomar? Skärpning! Siewert Öholm vänder sig i sin grav. Stoppa omoralen i musiken! Lite för lättviktig oavsett.

4. Robin BengtssonI Can’t Go On
Förra året var Robin en personlig favorit utan segerchans. I år en tippad segerkandidat som jag hoppas faller tungt. Olika falla ödets lott, eller något. Den här är bara störigt tjatig. Och så var det det här med “fucking”. Att ersätta det med “frickin'” blir ju bara råmesigt, engelskans motsvarighet till “katten också”.

5. Jon Henrik Fjällgren feat. AniniaEn värld full av strider (Eatneme gusnie jeenh dåaroeh)
Det här bidraget har “DET”, den har hittat den minsta gemensamma nämnaren mellan barnpublik, mogen publik och internationell jury. Det är etno, det är omedelbar refräng, och det är sprakande framträdande. Det växer och det osar skrällseger.

6. Anton HagmanKiss You Goodbye
Anton gick till final eftersom folket röstade mot Loreen, mot “etablissemanget”, mot Markus Larsson och Anders Nunstedt. Vad säger det om hans låt? Ingenting. Gitarrpopblaha…

7. MarietteA Million Years
Precis som för två år sedan en riktigt, riktigt bra låt, men utan att lyckas frammana den där genuina vinnarkänslan. Det går inte att visualisera att Mariette står där med Sångfågeln, men A Million Years kommer att hänga kvar på min mest frekventa Spotifylista i flera år.

8. FO&OGotta Thing About You
Pojkbandstrall av bästa 90-talsmärke, snickrat av legenden “Mutt” Lange (Def Leppard, Bryan Adams, Shania Twain). Ingen vinnarkandidat, men ett småtrevligt inslag. Går ironiskt nog mer hem hos tanterna som diggade Backstreet Boys på 90-talet än hos deras kids.

9. NanoHold On
Finalens bästa låt. Finalens bästa sångare. Men Nano faller på målsnöret på grund av sin totala scen-o-närvaro och brist på karisma. Tyvärr. På 80-talet och tidigare var det melodierna som tävlade och juryn satt inlåst för att inte påverkas av det visuella. Idag är det helhetsupplevelsen som gäller. Som extra specialeffekt i finalshowen får vi se målarfärg torka på tre minuter. Eller något…

10. WiktoriaAs I Lay Me Down
Wiktorias vibrato får mig att minnas 90-talets Shola Ama, som också lät som ett litet lamm på helium. Det är en fantastisk poplåt. Glatt och lättrallat, med mer än en hook. Showen med “sängen” är väl däremot inte rakt igenom imponerande. Barnens favorit, som streamas som smör i solsken på Spotify. Men vinnare? Jag är skeptisk. Tvåa.

11. Benjamin IngrossoGood Lovin’
Jag hade lyckats förtränga Benjamin. Det hoppas jag att fler har gjort. Har du inte haft pissepaus än är det hög tid nu. Den här dussinsoulen har absolut ingenting som sticker ut och Benjamin har en medioker sångröst. Det går inte att ta sig fram på enbart ett brett leende.

12. Owe ThörnqvistBoogieman Blues
Sticker ut gör han ju. Närmast lyteskomik att leda upp en 87-åring på scenen, som sedan måste hålla sig i en stol för att kunna stå upp. Varför envisas svenska folket med att rösta fram dessa dinosaurier till final, varje år? Kicki, Bettan och Lotta, Hansson, Carson och Malmqvist, Christer Sjögren, Hasse Andersson…

Det skulle ge följande slutresultat:

  1. Jon Henrik Fjällgren & Aninia
  2. Wiktoria
  3. Nano
  4. Robin Bengtsson
  5. Mariette
  6. Ace Wilder
  7. FO&O
  8. Benjamin Ingrosso
  9. Boris René
  10. Lisa Ajax
  11. Anton Hagman
  12. Owe Thörnqvist

Mycket nöje!

Årets konserter 2016

Konsertåret 2016 hamnar rejält i skuggan av 2015. Det kretsade i stort sett kring tre festivalbesök: givna Sweden Rock Festival, nykomlingen Gefle Metal Festival och uppstickaren Helgeåfestivalen. Men den enda (!) klubbspelningen, Powerwolf på Pumpehuset i Köpenhamn, utmärker sig å andra sidan stort.

  1. Queen + Adam Lambert (Sweden Rock Festival)
    Det var något sorts magiskt över den här aftonen. Det SKA inte gå att ersätta Freddie Mercury, ändå gjorde Adam Lambert det med stor stil, både sång- och attitydmässigt. Låtarna är det ju heller inget större fel på…
  2. Powerwolf (Pumpehuset, Köpenhamn)
    Trångt, svettigt, energiskt och mycket, mycket allsångsvänligt. Powerwolf ger alltid max och det blir alltid gensvar, vare sig det är på Wacken inför 20 000 eller några hundra på Pumpehuset.
  3. Sabaton (Sweden Rock Festival)
    Det skulle väl inte gå att överträffa Wacken-spelningen 2015 i bomber och granater? Jodå, det gick. Om Joakim Brodén blir mer energisk och hurtig på scenen impoderar han…
  4. Twisted Sister (Sweden Rock Festival)
    Dee Snider gör inget halvhjärtat. Det gör visserligen hans band, men det kan kvitta. Nu är det i alla händelser över.
  5. Treat (Helgeåfestivalen)
    Efter den genomsömnga spelningen på Sweden Rock 2013 hade jag begravt bandet (som självmant hotade med att lägga ner), men vilken nytändning! Hatten av!
  6. Danko Jones (Sundspärlan)
    Danko skiter i om strömmen går och inte ett ljud går ut. Han ryter vidare som om inget hade hänt. Rock!
  7. Lordi (Sweden Rock Festival)
    Finska plastmonster mitt på dagen i klaraste solljus. Det SKA inte bli bra – men det blev det! Välavvägd hitsamling, tajt och energiskt framförd.
  8. Overkill (Gefle Metal Festival)
    Bobby Blitz Ellsworth har inte åldrats en dag sedan jag första gången såg Overkill 2005. Han har både röst och fysik i behåll – och tvekar inte att använda båda.
  9. Dark Tranquillity (Gefle Metal Festival)
    Mikael Stanne gör aldrig bort sig och den här småsoliga aftonen blev riktigt mysig.
  10. Eclipse (Helgeåfestivalen)
    Armageddonize är en helgjuten skiva och en spelning baserat på den kan inte bli fel. Dock snäppet piggare här än på Sweden Rock.
  11. Halestorm (Sweden Rock Festival)
    Lzzy Hale var tydligen förkyld, men det märktes knappt. Lite för soligt, dock.
  12. Sixx:AM (Sweden Rock Festival)
    Kanske inte lika magiskt som förväntat, men riktigt bra ändå.
  13. Raubtier (Helgeåfestivalen)
    Lite mer show kanske jag hade velat ha, men energin var det som vanligt inget fel på.
  14. Alphaville (Helgeåfestivalen)
    Synt, mitt i alltihop. Marian Golds röst håller än.
  15. Sportlov (Gefle Metal Festival)
    Exklusivt, tajt, svettigt, humoristiskt och lagom mystiskt.
  16. Gamma Ray (Sweden Rock Festival)
    Gamla bekanta som var oväntat pigga den här gången, med sångförstärkning åt Krax-Kai.
  17. Symphony X (Sweden Rock Festival)
    Debut, äntligen. Och det gav viss mersmak.
  18. Kreator (Gefle Metal Festival)
    Inte en av de bättre spelningarna med Kreator. Mille frustade på tomgång. Men förstås på listan, fattas bara!
  19. Dirkschneider (Sweden Rock Festival)
    Lite sliten repertoar. Jag längtar tills U.D.O. är tillbaka. Men inte dåligt, förstås inte.
  20. Civil War (Pumpehuset, Köpenhamn)
    Väldige Nils Patrik Johansson fick knappt plats på scenen, men dominerade sin kvadratmeter stort. Nu får vi se hur det går utan honom…
  21. Saxon (Lemmy 500, Ljungbyhed)
    Motörhead-hyllningen blev ett antiklimax med bara tre låtar, men Saxons eget gig var som vanligt gediget och klassikerspäckat.

Årets låtar 2016

Normalt sett gillar jag inte begränsningar, men för mångfaldens skull fick det bli en låt per artist. Annars är reglerna enkla. Du ska ha gjort en låt som har det där lilla extra – en (potentiell) hit. Inbördes ordning är inte hela världen. Den skiftar från dag till dag.

  1. Avantasia – Let the Storm Decend Upon You

    Tobias Sammet har komponerat dryga 12 minuters perfektion. Den här mastodontlåten har allt: stämning, dramatik, fenomenal refräng och  gästsångare i världsklass: Ronnie Atkins, Jörn Lande och Robert Mason.
    .
  2. Witherscape – Marionette

    Så HÄR ska det låta! Vilken smäktande vers, vilket cescendo, vilken refräng! Synd bara att resten av skivan inte kom i närheten i briljansnivå.
    .
  3. Sixx:AM – Rise of the Melancholy Empire

    På bronsplatsen hittar vi Nikki Sixx och hans vänner, som var en hårsmån från att knipa albumettan med Prayer for the Damned. Den här låten får representera den urstarka massan, och samtidigt skänka lite hopp i världseländet.
    .
  4. Dark Tranquillity – When the World Screams

    Det hade nästan gått att blunda och peka på vilken låt som helst på årets album Atoma och den hade platsat på den här fjärdeplatsen. Det får bli When the World Screams, som verkar underskattad i allmänhet, men som var det första spåret jag började repetera.
    .
  5. Hovi Star – Made of Stars

    Med en dåres envishet fortsätter jag att hävda att Israel var min vinnare i Eurovision Song Contest 2016.
    .
  6. Lady Gaga – Dancing In Circles

    Jag blev inte alls imponerad av Joanne, tyvärr. Men en låt åkte snabbt in på spellistan och stannade där.
    .
  7. Amon Amarth – Raise Your Horns

    Jomsviking blev en lättare besvikelse, men det lysande undantaget är förstås Raise Your Horns, som snabbt blev en i raden av allsångsklassiker.
    .
  8. Veronica Maggio – Den första är alltid gratis

    Maggio har jag diggat sedan Vatten och bröd och aldrig blivit missnöjd. Det här funkar ju också.
    .
  9. Ghost – Cirice

    Plattan i sin helhet föll snabbt i glömska men det fanns ju en god anledning till att den här låten vann en Grammy.
    .
  10. Zara Larsson – Ain’t My Fault

    Ja, vad säger man? En oemotståndligt catchig låt, helt enkelt.
    .
  11. Primal Fear – We Walk Without Fear

    Primal Fear hade nästan somnat in i mitt undermedvetna när de slog till med Rulebreaker (som även tog sig in på min tio-i-topp över årets album). Vilken styrka! Det här pampiga mastodontnumret blir låtvalet, men det kunde lika gärna ha varit Bullets & Tears.
    .
  12. Tove Lo – True Disaster

    Först hade jag otroligt svårt för Tove Los drogliberalism. Sedan insåg jag hur otroligt dubbelmoraliskt det var, med tanke på att jag ägnade hela förra året åt att sörja Lemmy. Och i längden hade det ändå inte varit hållbart att bojkotta så pass utsökt popmusik.
    .
  13. Vader – Send Me Back to Hell

    I kategorin årets traditionella dödsmetall vinner Vader, som sig bör.
    .
  14. Treat – Ghost of Graceland

    Gubbarna i Treat hotade med att lägga ner häromåret och jag protesterade inte direkt. Vem kunde tro att de plötsligt skulle hitta sådan inspiration igen?
    .
  15. Poli Genova – If Love Was a Crime

    Den låt som växte mest under ESC 2016. Håller än.
    .
  16. Francesca Michielin – No Degree of Separation

    Och så Italiens bidrag, vilket som (nästan) alltid tillhör topparna. Språkväxlingen är ursnygg.
    .
  17. Nina Kraljic – Lighthouse

    Så kommer en drös från Eurovision Song Contest. Här Kroatien, fast det låter mer Irland.
    .
  18. Raubtier – Lejonhjärta

    Raubtier ska förstås vara med. Även om Bärsärkagång i sin helhet är i ojämnaste laget finns det förstås toppar. De normalt så briljanta texterna osar dock väl mycket självömkan den här gången.
    .
  19. Sodom – Caligula

    Glöm Metallica! Glöm Megadeth, Testament och Anthrax. Sodom gjorde årets thrashplatta. Jag hade kunnat ta nästan vilken låt som helst, men Caligula sticker ut lite extra. Påminner dock lite om Grave Digger – Excalibur…
    .
  20. Oscar Zia – Human

    Enda bidraget från Melodifestivalen som platsar.
    .
  21. Stratovarius – Until the End of Days

    Stratovarius efter Tolkki har haft svårt att övertyga mig, men här kommer ett styrkebesked insmuget på en best of-skiva, som minner om fornstora trallmetal-dagar.

Hela spellistan hittar du på Spotify.

Bilder Gefle Metal Festival 2016

Stöd till individen för ett tryggare samhälle

Något som i synnerhet vissa grupperingar på högerkanten ofta missuppfattar – eller kanske låtsas inte förstå – är kommuners roll i arbetet mot till exempel våldsbejakande extremism och ungdomskriminalitet. Det är polisen, och i vissa fall säkerhetspolisen, som ansvarar för lag och ordning och domstolar som dömer ut straff. Kommunen, och då kanske i synnerhet socialtjänsten, ska ge stöd till individen.
.
Från Socialstyrelsens publikation, Våldsbejakande extremism – Stöd för socialtjänstens arbete med barn och unga vuxna:
Fokus för socialtjänsten är att stödja individen utifrån dennes särskilda behov och förhindra att han eller hon dras in i destruktiva miljöer. Alla de insatser som redovisas i detta material utgår från det perspektivet. Det är behoven som följer av de våldsamma handlingarna eller risken för sådana handlingar – inte åsikterna – som kan leda till insatser. För socialtjänsten handlar det om att skydda, stödja och hjälpa barn och unga vuxna, inte att hantera frågor om samhällets säkerhet. Det sistnämnda är ansvar som ligger hos andra aktörer och det pekar på vikten av samverkan.
.
Att det pågår arbete för att stödja individer på glid – samtidigt som lagen i andra ändan har sin gång – är alltså ingen motsättning. Framförallt inte någon politisk sådan. De som jobbar med detta har förstås individens bästa för ögonen, men också ett uppdrag från samhället att förebygga kriminalitet och extremism. Allt beteende går inte att förklara med socialt utanförskap, eller motverka med social inkludering och integration, men att jobba med detta har en påtaglig positiv effekt på samhällsnivå och sparar liv och lidande.
.
Eftersom effekterna av socialt arbete är långsiktiga och svårmätbara är det lätt att reflexmässigt skrika på fler poliser och hårdare domar, som kanske lindrar symptomen (eller i värsta fall bara det primitiva hämndbegäret) för stunden. Men om vi på sikt ska ha ett tryggt och fungerande samhälle, där alla känner sig delaktiga och tar ansvar är satsningar på socialt arbete minst lika viktigt.

Eurovision är död – länge leve Eurovision

Det är fantastiskt när du lyckas pricka in en Eurovision-vinnare, vare sig det är kärlek vid första lyssningen eller något som värker fram efter tungt analysarbete av all tillgänglig information. Men på sätt och vis är det ännu mer fantastiskt när du totalt bommar, inte bara vinnaren utan ett helt paradigmskifte. Nu blir det revival för smärtsam etno och hejdå svennepop! Jag gillar det.

eurovision2016

Ukraina – igen!

Och det är Ukraina som gör det igen. Precis som när Ruslana 2004 sprängde Västeuropas dominans och förde in Östeuropeisk etnopop med eld, dans och stora trummor. På detta följde en period av förvirring, när västländernas gamla traditionella schlagerpop och ballader mestadels ratades för mer innovativa inslag och storslagna shower, om det så var foliegubbar från Ukraina, monster från Finland, ryska skridskoåkare eller serbisk smärta. Inte ens desperata åtgärder som att återuppliva gamla vinnare som Carola, Charlotte Perrelli och Dana International gick hem.

Så småningom lyckades Väst, eller i synnerhet Norden, vända tävlingen till sin fördel igen, delvis genom att skärpa till sig och modernisera sina bidrag och sina shower, men också genom att mixtra med röstningsförfarandet och återinföra juryröster. Tyvärr också genom att infiltrera östländerna med svenska låtskrivare. Sammantaget har de här händelserna inneburit ett lyft och en återupprättad status för en tävling som så sent som för 15 år sedan var dödsdömd – dränerad på kvalitet, vilja och innovationsförmåga.

Att röra om i grytan

Ukraina var inte min favorit i år. Egentligen hade jag betygsmässigt, såväl som i mitt tips, satt både Ryssland och Australien högre. Men något hände under kvällens gång. När röstningen väl var igång insåg jag att jag satt och smyghöll lite på Ukraina. Inte bara för låten och framförandet i sig (som förstås var värdigt segern) som för kicken av det oväntade, det utmanande. Ukraina har nämnts bland favoriterna, men alla trodde nog ändå att det stod mellan Ryssland, Australien och möjligen Frankrike.

Med alla tillgängliga oddslistor, streaminglistor, experttips och analyser som finns idag trodde jag att det var närmast omöjligt att smyga sig upp och utmana de utpekade vinnarna. När alla riktade sina blickar åt Rysslands och Australiens kompetenta, men plastigt förutsägbara pop och ambitiösa scenshower smög sig Ukraina upp i tätposition med hjälp av äkthet, rötter och känsla. Politiskt, javisst, men på ett sätt som ligger inom tävlingens möjligheter.

Nya tider

Nu står vi åter inför något nytt och lite okänt. Det är en inte alltför vågad gissning att vi nästa år får se betydligt mer av de nu närmast utdöende etnoinslagen. Kanske, kanske kan vi även få en trend av att sjunga på inhemska språk, åtminstone delvis. Kanske får våra utstuderade svenska låtskrivare kliva tillbaka något steg.

Men det stör mig förstås något oerhört att jag inte såg det komma. Jag tippade visserligen Ukraina femma, men såväl segerchansen som låtens fulla styrka gick under min radar. Jag laborerade med ett tiotal potentiella vinnarkandidater och även om Ukraina figurerade där avfärdade jag snabbt möjligheten med att bidraget var för smalt och svårt.

Normalt sett hade jag grämt mig och grymtat över att så grovt ha missat en vinnare (värsta feltipset sedan den fortfarande mystiska Azerbaijan-segern 2011), men idag känner jag en inre frid över att varken jag eller någon annan kan styra monstret Eurovision helt och hållet. Tävlingen kommer alltid att hitta nytt liv genom att återfödas i sig själv, så fort det riskerar att gå slentrian i favorittipsen.

Kiev nästa år då, och jag får äntligen en anledning att förverkliga min drömresa till spökstaden Pripjat.

Annat värt att notera

  • Polen fick absurt många telefonröster. Bra låt, men skumt ändå , då den inte alls nämndes i förhandssnacket. Samtidigt nollades Tjeckien, som var minst lika vassa i samma genre.
  • Lika skumt var jurygruppernas obegripliga vurmande för Malta och Nederländerna – som sedan dissades av tittarna.
  • Och varför ingen gillade Italien är en annan sak att fundera på. Låt vara att det inte gick så bra för mina personliga favoriter Israel, Tyskland, Kroatien och Tjeckien, men Italien trodde jag ändå omöjligt kunde missa övre halvan.
  • Bulgarien gick hem till den fjärdeplats jag tippade på. Den blommade sent för mig, men blev till slut en absolut favorit, tillsammans med Israel. På liknande sätt tog sig Armenien något i finalen.
  • Azerbaijan på undre halvan, för andra gången sedan de debuterade 2008.
  • Det blev totalflopp (nåja, en sjätteplats) för min tippade vinnare Frankrike. Det är förstås alltid svårt att bedöma de bidrag du inte får se i full liveblomning innan finalen och Amir var faktiskt inte så skrämmande charmig när han väl stod på scenen.
  • Slutligen gick det ju över förväntan för Frans. Eller över min förväntan i alla fall.

Vi ser alla samma stjärnor – Final i Eurovision Song Contest

IMG_2309

1. Frankrike, Amir – J’ai cherché
Amir är storfavorit, i brist på en solklar vinnare. Låten är en glättig R&B-bagatell, med Robin Stjernberg-ylande. Jag hoppas innerligt att det blir favoritfall på den, men ingenting tyder på det, tyvärr.

2. Ryssland, Sergey Lazarev – You Are the Only One
Ryssland hör återigen till favoriterna. Det är förvisso en klockren poplåt, men förra året hade den fått kämpa för en plats på topp-tio. Nu nämns den som segerkandidat. Scenframträdandet är i absolut toppklass. Men så var det det här med Rysslands politiska impopularitet förstås…

3. Australien, Dami Im – Sound of Silence
Australien tar plats som en ordinarie deltagare och spänner musklerna med en tjusig poplåt. Tippas hålla till i toppen, och det finns ingen anledning att betvivla det. Men vinnarglansen saknas.

4. Bulgarien, Poli Genova – If Love Was a Crime
Det är lite Ace Wilder över “If Love Was a Crime” – låten känns avig vid fösta lyssningen, men i längden är det precis det som är styrkan. Frågan är om längden hinner komma fram på tre minuter? Ett mycket starkt framträdande i semifinalen höjer temperaturen ett snäpp. Bäst i semifinal 2!
 (+1)

5. Ukraina, Jamala – 1944
Det här är svårt, ändå favorittippat av diverse mer pretentiösa bedömare. Det handlar om andra världskriget, och är känslosamt och suggestivt framfört av Jamala. Jag lutar ändå åt att det är för allvarligt och icke-melodiöst för sammanhanget. Men det fungerade förvånansvärt bra i semifinalen och kan inte räknas bort här.

6. Italien, Francesca Michielin – No Degree of Separation
Det är en förbaskat snygg låt och Francesca har precis rätt darr och rasp på rösten för att göra den optimal rättvisa. Given i toppen, men den sticker inte ut tillräckligt för att bli vinnarkandidat.

7. Azerbaijan, Samra – Miracle
Azerbaijan har förstås satsat svenskt som vanligt. Det är samma kompetenta idolpop som alltid. Lite trist, men som alltid på topp-tio.

8. Israel, Hovi Star – Made of Stars
Israels Oscar Zia har återanvänt den gamla vinnarmelodin “Molitva” (2007). Det blir en helt magisk ballad med ett budskap som borde gå hem i Eurovision: Vi är alla gjorda av stjärnor. För mig en vinnare, men den har legat lågt i förhandstipsen. Semifinalframträdandet var bländande, men gav ändå inte “Molitva”-ståpäls.
 (-1)

9. Ungern, Freddie – Pioneer
Freddie nämns bland favoriterna, men den här låten är helt enkelt för seg för att nå hela vägen till toppen. Möjlig topp-tio-placering dock.

10. Kroatien, Nina Kraljić – Lighthouse
Kroatien har skickat Irlands bidrag i år. En unik och stark poplåt med distinkt refräng och lätta etnoinslag. Fantastiskt starkt framträdande – bäst i semifinal ett!

11. Armenien, Iveta Mukuchyan – LoveWave
Jag får ge den att det är en suggestiv och udda poplåt. Men Ivetas ylande är svårt att omfamna helhjärtat. Men några prettoröster lär den väl få från jurygrupperna.

12. Tyskland, Jamie-Lee – Ghost
Det var synd att tyskarna ratade Tobias Sammet’s Avantasia. Det var ett bidrag som hade kunnat sticka ut i tävlingen, med en rutinerad underhållare på scenen. Jamie-Lee är ett mer osäkert kort, likt Lena för sex år sedan. Då fungerade det med oskuldsfull charm, men tveksamt om det går igen. Låten är dock välsmidd och växer för varje gång. Synd bara att den inte får chansen att kvala in i en semifinal. Det hade den behövt för att få vind i seglen.

13. Spanien, Barei – Say Yay!
Det är studsigt och glatt, med tillhörande dans och allt. Barei har en kraftfull röst och kommer att sätta detta säkert. Men lite för flåsigt för att bli riktigt farligt.

14. Sverige, Frans – If I Were Sorry
Som vanligt är det svårast att bedöma låten som du har följt något längre än de övriga och sett hur den fungerar i autentisk miljö. Blygt och avskalat. Det kan fungera, ett år då publiken har tröttnat på flådigt och sprakande, lex Lena. Jag ställer mig dock tveksam till om det här är ett sådant år. Sorry Frans!

15. Tjeckien, Gabriela Gunčíková – I Stand
En kraftfull ballad som äntligen tog Tjeckien till final. Den sticker inte ut i stil, men i kvalitet och i Gabrielas kraftfulla röst.

16. Cypern, Minus One – Alter Ego
Årets rockbidrag med dancebeat i refrängen och funkbas. G:sons skapelse sitter som en blodig mygga i nacken en varm sommardag.

17. Österrike, ZOË – Loin d’ici
Österrike överraskar med en gammal fransk schlager. Otroligt charmigt och catchigt, lite tjatigt och förstås hopplöst förlegat. Kul att den gick till final dock.

18. Malta, Ira Losco – Walk on Water
Årets R&B-trend dyker upp igen. Hur den här pissepausen tog sig till final är en gåta.

19. Belgien, Laura Tesoro – What’s the Pressure
Det börjar lovande, med ett schysst beat, men fall er platt i refrängen. Laura lyfte ändå en halvtam låt ett par snäpp i semifinal 2.
 (+2)

20. Litauen, Donny Montell – I’ve Been Waiting for This Night
Litauens svar på Danny: Donny. En stadig poplåt med explosiv refräng, som dock står sig slätt i finalfältet.

21. Polen, Michał Szpak – Color of Your Life
En väldigt klassisk Eurovision-ballad, men det ska inte ses som något negativt. Låten växer och Michal gör den säkert. Trevligt att han knep en finalplats.

22. Lettland, Justs – Heartbeat
“Heartbeat” är en låt byggd på elektroniska beats och Justs starka sång. Det räcker inte för att få till något slagkraftigt genom rutan på tre minuter. Obegripligt avancemang.

23. Serbien, Sanja Vučić ZAA – Goodbye (Shelter)
Amy Winehouse går igen i serbiska Sanja. Hon spelar över kraftigt i sin roll och försöker desperat skaka dramatik i en bagatellartad låt. Finalplatsen var en skräll, men nu är det slut på det roliga.

24. Georgien, Nika Kocharov and Young Georgian Lolitaz – Midnight Gold
Udda. Det får man ge det. Punk och elektro, lite indie. Finalens sämsta bidrag.

25. Nederländerna, Douwe Bob – Slow Down
Det är risk för att holländarnas inbromsning går hela vägen till en powernap. Enda förklaringen jag kan hitta till finalavancemanget är någon sorts tekniskt haveri i röstsystemet.

26. Storbritannien, Joe and Jake – You’re Not Alone
Storbritannien kan verkligen inte ta detta på allvar.

Semifinalreflektioner från Eurovision Song Contest

IMG_2309Det blir aldrig riktigt som man har tänkt sig. Inte ens när man vis av erfarenhet utgår från att det inte kommer att bli som man har tänkt sig och tycker sig kompensera för det i förebyggande syfte.

En hel bunt av mina personliga favoriter föll tungt redan i semifinalerna: Grekland, Vitryssland, Norge och Slovenien. Andra gick nästan överraskande vidare, trots att jag knappt vågat hoppas på det: Kroatien, Österrike, Tjeckien och Polen.

Mitt tips gick käpprätt åt skogen. 11 av 20 rätt är direkt uselt. Man kan lika gärna blunda och peka och få lika många rätt. I några fall finns det heller ingen rimlig förklaring: Nederländerna, Malta, Lettland, Georgien och Serbien. De var precis lika usla live som i förhandsinspelningarna. Vad dessa ska tillföra i finalen annat än att tävla med Storbritannien om sistaplatsen är en gåta.

Dock kan jag samtidigt skadeglädjas åt att slippa Estland, Albanien och Irland, som jag tippat i final men egentligen inte alls gillade. Nicky Byrne från Westlife bevisade än en gång att det inte går att leva på gamla meriter i Eurovision. Du döms skoningslöst efter dagsformen.

Annars höll favoriterna förstås: Ryssland, Australien, Azerbaijan och Ukraina är alla vidare. Liksom min personliga toppfavorit Israel.

Kroatien och Bulgarien bäst

IMG_2295Bäst i semifinal ett var Kroatien, vars låt lyfte ytterligare ett snäpp live. Starkt jobbat Nina! Rysslands scenshow var förstås svårslagen annars. Tyvärr blev Grekland ett smärre haveri live. Det fungerade helt enkelt inte vare sig sång- eller showmässigt. Dock räcker det inte bara med en spektakulär show. Islands Greta kramade allt ur sin ganska gråa låt på scenen, men det höll inte till final.

Det räcker inte ens att ha låten OCH framträdandet – om du kommer från politiskt omöjliga Vitryssland. Stackars Ivan dansade frenetiskt med vargar, men fick ingen kärlek för det.

I den andra semifinalen höjde sig annars Bulgariens Poli över mängden. När de flesta hade blickarna på Australien fick bulgariskan in en förkrossande knockout bara minuten efter. Även Israel gjorde ett storartat nummer, till alldeles för få jubelrop. I en rättvis värld hade nu Kroatien, Bulgarien och Israel seglat upp som favoriter inför finalen, men det fungerar inte riktigt så. Visserligen har vi haft “late bloomers” på pallen de två senaste åren i Conchita Wurst och Polina Gagarina, men att det skulle ske igen är att hoppas på för mycket.

En seger i Eurovision grundläggs numera månader innan själva tävlingen. Det gäller att vara med i racet, smida medan uppmärksamheten är stor, skaffa sig en stabil fanbas i så många länder som möjligt och toppa spellistorna på nätet. Tiden då ett enda perfekt uppträdande på tre minuter från en helt otippad Ruslana eller Marija Serifovic kunde slå världen med häpnad är förbi. Sprinterloppet har blivit ett maraton.

Alltså talar allt för att det är Frankrike, Ryssland och möjligen Australien som kämpar om segern i finalen.

Pinsamt ofyllt

IMG_2316För övrigt är det direkt pinsamt att det inte var fullt i Globen under semifinalerna. Något har gått rejält snett i biljettförsäljningen. Med tanke på att priset inte var i närheten av Wien förra året måste det vara något annat som felar. Tillgängligheten?