Av stjärnor, för stjärnor – Eurovision Song Contest 2016

Spontant känns startfältet i Eurovision Song Contest i Globen, Stockholm, aningen ljummare än förra året. Var är min Balkanballad? Var är humorn? Var är hatobjekten? Var är den givna vinnaren? Men visst finns det gott om bra musik och jag vet förstås av erfarenhet att framträdandena i semifinalerna kommer att ställa allt på spets. Då faller några ifrån och andra stärker sina odds dramatiskt. Jag hoppas fortfarande på Israel, även om jag verkar ensam om det…

eurovision2016

Semifinal 1

01 Finland, Sandhja – Sing It Away
Årets trend presenterar sig direkt: R&B. Sandhjas tjatiga bagatell tillhör dock inte startfältets främsta i genren och får kämpa för att nå en finalplats.

02 Grekland, Argo – Utopian Land
Ett av ytterst få bidrag med genuina etnoinslag i år. Kryddat med en refräng som sätter sig växer den här låten snabbt till en en favorit. Given finalplats.

03 Moldavien, Lidia Isac – Falling Stars
Ett skolboksexempel på den typ av danslåtar som frekventerat ESC sedan ett par årtionden tillbaka. Men visst, det finns värre exemplar.

04 Ungern, Freddie – Pioneer
Freddie nämns bland favoriterna, men den här låten är helt enkelt för seg för att nå hela vägen till toppen. Final bör det väl bli dock.

05 Kroatien, Nina Kraljić – Lighthouse
Kroatien har skickat Irlands bidrag i år. En unik och stark poplåt med distinkt refräng och lätta etnoinslag.

06 Nederländerna, Douwe Bob – Slow Down
Det är risk för att holländarnas inbromsning går hela vägen till en powernap.

07 Armenien, Iveta Mukuchyan – LoveWave
Jag får ge den att det är en suggestiv och udda poplåt. Men Ivetas ylande är svårt att omfamna helhjärtat.

08 San Marino, Serhat – I Didn’t Know
Om du inte somnade under Nederländernas bidrag får du en ny chans nu. Det här är gubbsoul när den är som sömnigast.

09 Ryssland, Sergey Lazarev – You Are the Only One
Ryssland hör återigen till favoriterna. Det är förvisso en klockren poplåt, men förra året hade den fått kämpa för en plats på topp-tio. Nu nämns den som segerkandidat. Men så var det det här med Rysslands politiska impopularitet förstås…

10 Tjeckien, Gabriela Gunčíková – I Stand
En kraftfull ballad som borde räcka till final. Den sticker inte ut i stil, men i kvalitet och i Gabrielas kraftfulla röst.

11 Cypern, Minus One – Alter Ego
Årets rockbidrag med dancebeat i refrängen och funkbas. Det sitter som en blodig mygga i nacken en varm sommardag.

12 Österrike, ZOË – Loin d’ici
Österrike överraskar med en gammal fransk schlager. Otroligt charmigt och catchigt, lite tjatigt och förstås hopplöst förlegat.

13 Estland, Jüri Pootsmann – Play
Det finns de som nämner Jüri bland favoriterna. Det är svårt att se vad de har hittat i den stele och falsksjungande estländaren. Det kan knappast vara låten de vurmar för heller…

14 Azerbaijan, Samra – Miracle
Azerbaijan har förstås satsat svenskt som vanligt. Det är samma kompetenta idolpop som alltid. Lite trist, men som alltid i topp.

15 Montenegro, Highway – The Real Thing
Highway är en korsning av Depeche Mode och Korn. Udda, inte minst i sammanhanget, men skrämmande dåligt.

16 Island, Greta Salóme – Hear Them Calling
Greta är tillbaka i Eurovision (minns snygga “Never Forget” tillsammans med Jonsi 2012!) Det här är en udda men svårflirtad låt, med ett snyggt framträdande. Kan landa lite hur som helst, utom i den absoluta toppen.

17 Bosnien & Herzegovina, Dalal & Deen feat. Ana Rucner and Jala – Ljubav Je
Bosnien gör comeback i tävlingen och slår på med både etno och rap. Dessvärre hänger det inte alls ihop. Årets botten?

18 Malta, Ira Losco – Walk on Water
Hur var det nu med R&B-trenden? Jo, här dyker den upp igen. Inte heller Malta tillhör de framstående inslagen.

Till final: Grekland, Moldavien, Ungern, Kroatien, Ryssland, Tjeckien, Cypern, Estland, Azerbaijan och Island.

Semifinal 2

01 Lettland, Justs – Heartbeat
“Heartbeat” är en låt byggd på elektroniska beats och Justs starka sång. Det räcker inte för att få till något slagkraftigt genom rutan på tre minuter.

02 Polen, Michał Szpak – Color of Your Life
En väldigt klassisk Eurovision-ballad, men det ska inte ses som något negativt. Låten växer och Michal gör den säkert.

03 Schweiz, Rykka – The Last of Our Kind
Schweiz svar på Emmelie de Forest sjunger halva låten sittandes på knä. Oförargligt, men det lyfter aldrig längre än när Rykka reser sig till stående.

04 Israel, Hovi Star – Made of Stars
Israels Oscar Zia har återanvänt den gamla vinnarmelodin “Molitva” (2007). Det blir en helt magisk ballad med ett budskap som borde gå hem i Eurovision: Vi är alla gjorda av stjärnor. För mig en vinnare, men den har legat lågt i förhandstipsen.

05 Vitryssland, IVAN – Help You Fly
Ivan dansar naken med vargar och har en väldigt trallvänlig, effektiv poplåt till sin hjälp. Om det hade varit något mer politiskt korrekt land än Vitryssland som hade presenterat detta hade det varit en toppkandidat. Nu blir det i bästa fall en sällsynt finalplats för Vitryssland.

06 Serbien, Sanja Vučić ZAA – Goodbye (Shelter)
Amy Winehouse går igen i serbiska Sanja. Hon spelar över kraftigt i sin roll och försöker desperat skaka dramatik i en bagatellartad låt.

07 Irland, Nicky Byrne – Sunlight
Irland slår på stort och skickar det största pojkbandsnamn de har, efter Ronan Keating: Nicky Byrne från Westlife. De hade lika gärna kunnat skicka Bono själv, för låten är dessvärre hopplöst anonym.

08 F.Y.R. Makedonien, Kaliopi – Dona
Kaliopi står för det traditionella, det konservativa, i årets startfält. Bara en sådan sak som att sjunga på modersmålet… Charmigt, men chanslöst.

09 Litauen, Donny Montell – I’ve Been Waiting for This Night
Litauens svar på Danny: Donny. En stadig poplåt med explosiv refräng, som mycket väl kan bära till final.

10 Australien, Dami Im – Sound of Silence
Australien tar plats som en ordinarie deltagare och spänner musklerna med en tjusig poplåt. Tippas hålla till i toppen, och det finns ingen anledning att betvivla det. Given finalplats.

11 Slovenien, ManuElla – Blue and Red
Sloveniens egna Taylor Swift, ManuElla levererar effektiv countrypop med allsångswail och bör ta sig till final utan större åthävor.

12 Bulgarien, Poli Genova – If Love Was a Crime
Det är lite Ace Wilder över “If Love Was a Crime” – låten känns avig vid fösta lyssningen, men i längden är det precis det som är styrkan. Frågan är om längden hinner komma fram på tre minuter?

13 Danmark, Lighthouse X – Soldiers of Love
Danskar brukar inte tveka att sticka ut i andra sammanhang, men i Eurovision är de allt som oftast färglösa och slätstrukna. Den här pojkbandstrion är närmast provocerande grå och oförargliga.

14 UkrainaJamala – 1944
Det här är svårt, ändå favorittippat av diverse mer pretentiösa bedömare. Det handlar om andra världskriget, och är känslosamt och suggestivt framfört av Jamala. Jag lutar ändå åt att det är för allvarligt och icke-melodiöst för sammanhanget.

15 Norge, Agnete – Icebreaker
Norge börjar tillhöra de mer pålitliga leverantörerna av effektiv pop i Eurovision. Agnete bryter isen effektfullt och tempohöjningen i refrängen sitter som en smäck.

16 Georgien, Nika Kocharov and Young Georgian Lolitaz – Midnight Gold
Udda. Det får man ge det. Punk och elektro, lite indie. Men tävlar med Bosnien i uselhet.

17 Albanien, Eneda Tarifa – Fairytale
Vad är det med Albanien och pretentiösa gaphalsar? Det här är så jobbigt att det säkert går till final. Jag klarar knappt av att genomlida tre minuter.

18 Belgien, Laura Tesoro – What’s the Pressure
Det börjar lovande, med ett schysst beat, men faller platt i refrängen. Synd, men Belgien och jag får nog behålla vår frostiga Eurovision-relation ett tag till…

Till final: Israel, Vitryssland, Irland, Litauen, Australien, Slovenien, Bulgarien, Ukraina, Norge och Albanien.

Final

Frankrike, Amir – J’ai cherché
Amir är storfavorit. Det var väl bara att blunda och peka för att ta någon ur högen. Låten är en glättig R&B-bagatell, med Robin Stjernberg-ylande. Jag hoppas innerligt att det blir favoritfall på den.

Tyskland, Jamie-Lee – Ghost
Det var synd att tyskarna ratade Tobias Sammet’s Avantasia. Det var ett bidrag som hade kunnat sticka ut i tävlingen, med en rutinerad underhållare på scenen. Jamie-Lee är ett mer osäkert kort, likt Lena för sex år sedan. Då fungerade det med oskuldsfull charm, men tveksamt om det går igen. Låten är dock välsmidd och växer för varje gång. Synd bara att den inte får chansen att kvala in i en semifinal. Det hade den behövt för att få vind i seglen.

Italien, Francesca Michielin – No Degree of Separation
Det är en förbaskat snygg låt och Francesca har precis rätt darr och rasp på rösten för att göra den optimal rättvisa. Men den sticker inte ut tillräckligt för att bli vinnarkandidat.

Spanien, Barei – Say Yay!
Det är studsigt och glatt, med tillhörande dans och allt. Barei har en kraftfull röst och kommer att sätta detta säkert. Men lite för flåsigt för att bli riktigt farligt.

Sverige, Frans – If I Were Sorry
Som vanligt är det svårast att bedöma låten som du har följt något längre än de övriga och sett hur den fungerar i autentisk miljö. Blygt och avskalat. Det kan fungera, ett år då publiken har tröttnat på flådigt och sprakande, lex Lena. Jag ställer mig dock tveksam till om det här är ett sådant år. Sorry Frans.

Storbritannien, Joe and Jake – You’re Not Alone
Storbritannien kan verkligen inte ta detta på allvar.

Grattis Frans!

Det fanns en tid då du inte ens hade hört en ton av låtarna inför Melodifestivalens enda deltävling – finalen. Och det var för den delen inte du som bestämde vem som skulle vinna heller. Det gjorde jurygrupper som suttit inlåsta hela dagen och lyssnat på låtarna för att inte störas av omvärlden i sitt beslut. De fick inte ens se artisterna framträda. Ja, så minns jag det i alla fall…

Nu är det inte så. Idag vet vi redan vem som ska vinna. Det ser vi genom antal spelningar på Spotify, genom omröstningar på nätet, genom publikröster på genrepet och genom spelbolagens odds. Frans vinner alltså. Frans är söt. Alla gillar Frans. Spänningen är med andra ord i botten och att försöka sig på att göra ett experttips är meningslöst. Men jag ska göra minsta möjliga insats och ge er traditionsenliga betyg på låtarna.

1. PanetozHåll om mig hårt
Glatt, tralligt och skuttigt. Det går inte att tycka illa om, men inte heller att fullt älska. Behövs i det lite stela och svårmodiga finalfältet.

2. Lisa AjaxMy Heart Wants Me Dead
En okej låt som dock försvinner totalt i mängden av precis samma genre av låtar.

3. David LindgrenWe Are Your Tomorrow
Helt ärligt. Jag har inte hört den. Jag känner inte någon som helst nyfikenhet efter att lyssna på den. Om den ens påminner om Lindgrens tidigare aerobicspass är det helt enkelt inget för mig. Det är heller ingen annan som pratar om den. Finalens “äldste” är också den minst intressanta.

4. SaRahaKizunguzungu
Outhärdligt tjatig. Att den slog ut Isas kanonlåt – årets bästa – i Andra chansen gör inte precis att du genomlider den med lättare sinne.

5. Oscar ZiaHuman
Kanske den snyggaste finallåten. Jag spelar den gärna på Spotify. Men aningen för “Heroes”-aktig för att fungera hela vägen i år.

6. Ace WilderDon’t Worry
När en artist faller på något sorts målsnöre brukar publiken sympatirösta vid nästa tillfälle, trots en oftast sämre låt. Men Ace frångår den regeln och blir en mittfältare den här gången. Refrängen håller helt enkelt inte.

7. Robin BengtssonConstellation Prize
Min personliga favorit i finalfältet. Det sticker ut precis lagom. Munspelet kryddar. Refrängen sitter. Borde vinna i en rättvis värld.

8. Molly SandénYouniverse
Den utmålades som vinnare på förhand, men blev en lätt besvikelse. Både låten och Molly är för bleka för att utmana om segern.

9. Boris RenéPut Your Love on Me
Jag har svårt för genren, även om Boris gör den med stil – komplett med hatt och allt. Åtminstone slipper vi Albin & Mattias.

10. FransIf I Were Sorry
Det är en trevlig låt och Frans tafatthet är förstås oemotståndlig. Den är sannolikt helt ofarlig i Eurovision och det är väl precis så det ska vara på hemmaplan, för att inte riskera att få arrangera två år i rad.

11. WiktoriaSave Me
Countryvibbarna sticker ut lite, framträdandet är fräckt, men refrängen sänker helheten till ljummet.

12. Samir & ViktorBada nakna
Pausunderhållningen börjar tidigt i år.

Andra sidan av Ödåkra

Först vill jag berätta något roligt. Igår var vi ute i Ödåkra och informerade om de träningslägenheter som socialförvaltningen tänker hyra. Vi hade ingen tur med vädret, men annars var det ett angenämt besök. De allra flesta människor är öppna, tillmötesgående och resonabla, i Ödåkra som i alla andra ställen. Vi hade många givande samtal. Någon hade många synpunkter, med all rätt. Någon ville inte prata med oss alls, vilket vi förstås respekterade. Någon var orolig, men kände sig lugnare efter vårt besök. Någon hade synpunkter på förfarandet i bygglovsfrågan, långt innan socialförvaltningen blev involverad, men inget emot målgruppen för lägenhetshusen. Någon kände sig fullt trygg med detta och hade bara uppmuntran att skicka med oss.

Nästan alla tyckte att det var bra att vi gick runt och informerade. Det här är en av de absolut roligaste arbetsuppgifter du kan tänka dig som kommunikatör, att gå ut och prata med folk. Du får dyka rakt in i vardagen och ta del av åsikter, frågor, känslor och livsöden. Dialog fungerar! Det känns väldigt bra och jag tackar Ödåkra för denna afton!

Nu drar jag mig tillbaka

Sedan vill jag berätta något tråkigt. Det kommer inte att bli fler utflykter till Ödåkra för min del. Jag har idag avsagt mig uppdraget att ansvara för den vidare kommunikationsinsatsen. Orsaken är att någon eller några har beslutat sig för att vända sitt missnöje med det planerade boendet till en kampanj mot mig personligen. Det är helt oacceptabelt och beklagligt. Det gynnar inte någon och kommer inte att leda till en mer konstruktiv dialog.

Det som har hänt är i korthet att någon eller några har ryckt loss citat från mitt föregående blogginlägg (stycket under rubriken Omstart), tagit det ur sitt sammanhang, tryckt upp flygblad och delat ut i postlådor i området. Min blogg är självklart öppen för vem som helst att läsa och tycka till om och det jag skriver här står jag självklart bakom, även när det blåser. Däremot är det mina personliga åsikter, känslor och reflektioner, som jag skriver på min fritid, inte något som socialförvaltningen eller Helsingborgs stad ska lastas för.

Sak och person

Jag vill härmed be alla att sansa sig och se skillnaden på personen och människan David Bergström – och kommunikatören som har fått i uppgift att i tjänsten informera om ett boende.

Som kommunikatör har jag inget med beslutet att öppna träningslägenheter i Ödåkra att göra. Min enda uppgift har varit att på bästa sätt informera de boende i närområdet. Man kan ha synpunkter på själva informationen också, vilket jag vet att många har, och det är inga problem. Jag kan svara på när, hur och varför information har gått ut i olika kanaler. Däremot kan jag inte låta de senaste händelserna och anklagelserna ta fokus från sakfrågan och anser därför att mitt förtroende i frågan är förbrukat. Det är ett beslut jag har tagit helt själv, med tanke på utvecklingen. Kommunikationsplanen ligger fast och kommer att genomföras av andra händer.

Ingen pudel – men ett förtydligande

Självklart har det inte varit min avsikt att kränka någon boende i Ödåkra. Jag tycker heller inte att det är något jag är skyldig till om man läser hela texten och förstår hela sammanhanget. Om någon trots detta känner sig angripen beklagar jag självklart detta.

Mitt inlägg är en fullt ärlig beskrivning av min upplevelse, utan några intentioner om att vara objektivt, heltäckande eller tillrättalagt. Stycket som några har tolkat som kränkande är beskrivningen av mina känslor direkt efter branden (det är fortfarande för mig oklart exakt vad som egentligen har hänt, mer än att någon avsiktligt har kastat in något i en av byggnaderna). Jag skulle skämmas om jag INTE hade reagerat starkt avståndstagande på en sådan händelse. Men det finns fler bottnar i dessa rader.

Det är också ett debattinlägg  som står upp för socialt arbete och våra brukares rättigheter i samhället. Det är inte första gången vi jobbar i stark motvind i folkopinionen och det är inget som vi bör tiga om eller vara rädda för att uttrycka. Om inte vi kan ta den debatten, vem ska då göra det åt oss?

Från instinkt till konstruktiv handling

Sedan är det en poäng i sig att kunna skilja på sina första instinkter – ilska, uppgivenhet och kollektivt skuldbeläggande – och rationellt, konstruktivt och lösningsfokuserat resonemang. Det är mellan raderna ytterligare ett medvetet syfte. I stället för att göra alla socialförvaltningens brukare till en enda målgrupp som utmålas som hot mot barns säkerhet måste vi se dem som unika individer med rättigheter och fråga oss hur vi bäst kan återintegrera dem i samhället. I stället för att skylla ett brandattentat på hela Ödåkra har jag över en natt sansat mig och gått vidare i fast förvissning om att det är viktigare än någonsin att kämpa på och nå ut till dem som behöver och vill ha informationen.

Varför kände jag så?

Att jag i det aktuella citatet är ärlig med mina första känslor borde vara begripligt om man läser hela sammanhanget. Men jag ska ändå utveckla varför jag tänkte – och skrev – så. Jag är en människa, bakom tjänstemannen. När jag läste om branden låg jag i min säng och skulle precis släcka för kvällen. Min fru hade precis påpekat att hon var obekväm med att jag använder min privata facebookprofil i jobbet, för att gå in i en infekterad fråga där många är väldigt arga. Jag försökte lugna henne med att det nog bara är hårda ord, att ingen verkligen skulle kunna ta sig för att göra något handgripligen. I nästan samma andetag klickar jag en sista gång på hd.se på surfplattan och läser rubriken.

Beskrivningen av den chocken och ångesten jag kände i det ögonblicket var inga retoriska påhopp för sakens skull, det var helt genomskinligt äkta och det var jag tvungen att sätta ord på. Min facebookprofil är öppen, med bilder på mina barn. Någon hade redan googlat fram min adress och lagt upp i protestgruppen. Den allmänna stämningen var upptrissad och aggressiv. Jag hade blivit ansiktet utåt för alla missnöjda. Att reagera på allt detta är i första hand mänskligt. I andra hand korkat, rent professionellt.

Hur som helst är det här att lägga fokus på helt fel sak. Jag som person har som sagt ingen del i beslutet och att starta en kampanj mot mig som utsedd budbärare är inte – ska aldrig kunna vara – en väg att få som man vill. Däremot kräver mitt arbete ett visst mått av förtroende från målgruppen och det har jag misslyckats med här. Tack för allt stöd och förståelse från medarbetare och medmänniskor, i Ödåkra och på alla andra ställen!

Reson och trygghet – vilket samhälle vill vi ha?

Jag har funderat lite kring veckans händelser i Ödåkra. Socialförvaltningen ska hyra träningslägenheter. Bomben briserar, bildligt och bokstavligen. Allt spårar ur. Jag hamnar mitt i skottlinjen. Hur speglar det samhället vi har och vill ha? Och vem kan garantera mina barns trygghet?

I natt har jag sovit tio timmar i sträck. Det händer inte ofta. Nu är det i och för sig inte ofta du har det valet som småbarnsförälder, men ändå. Jag behövde det. Under en veckas tid har jag nämligen sovit ungefär tre timmar i snitt per natt. Det är på natten tankarna och frågorna kommer, när du har varit uppe i fullt varv hela dagen.

Frågor som:
Har jag gjort mitt bästa i den här situationen?
Vet jag egentligen vad jag pratar om?
Har jag all information jag behöver ha?
Har jag ställt alla kontrollfrågor jag borde ställa?
Förenklar jag en komplex verklighet för mycket?
Slätar jag över risker?
Är jag styrd av egna eller andras intressen?
Är jag styrd av känslor och värderingar?
Vilket ansvar har jag i detta om det verkligen skulle hända något?
Hur hade jag själv reagerat i samma situation?

Låt oss ta det från början…

Det här har varit den värsta veckan under mina drygt fem år som kommunikatör på socialförvaltningen. Det började helt odramatiskt. Jag fick veta att vi hade hyrt två hus i Ödåkra som ska användas som träningslägenheter. De är nybyggda och var tänkta som trygghetsboende för äldre, men intresset var för svagt på marknaden. Nu blev det i stället ett snabbt avtal som gynnade alla parter. Vi behöver desperat lägenheter. Fastighetsägaren behöver hyra ut 48 stycken. Ny målgrupp – nya tag.

Normalt sett är det här inget konstigt för oss. Vi öppnar boenden överallt, hela tiden. Lägenheter har vi i olika tappningar utspridda överallt i stan: träningslägenheter, bostadssociala lägenheter, hyresgarantilägenheter och bostad först-lägenheter. Vi hyr trappuppgångar, bostadsrätter och hela fastigheter. Vi bygger nytt när det behövs. De läggs i alla områden där vi kan få napp hos fastighetsägare eller tillgång till en ledig tomt. Vi är sällan i position att välja och vraka, utan får ta det som erbjuds.

Målgrupperna är framförallt före detta missbrukare och hemlösa, personer med olika grad av psykisk funktionsnedsättning och – på senare tid – ensamkommande flyktingbarn. I dagens debattklimat verkar den sistnämnda gruppen vara de kontroversiella och “farliga” i folks ögon. Att vi tar god hand om “våra egna” brukar tvärtom krävas alltmer högljutt. Varför gör vi inget för “våra” hemlösa när vi öppnar flyktingboenden till höger och vänster, undrar dagligen folk utan insyn och som oftast har en tvivelaktig agenda. Men det gör vi förstås – också.

Vad är en träningslägenhet?

När en person med bakgrund i missbruk eller psykisk ohälsa flyttar in i en träningslägenhet är den utredd och bedömd som stabil och på väg tillbaka in i samhället. Målet är att personen efter ett eller två år är redo att få en helt egen lägenhet. Det är poängen med socialt arbete, att vi tar hand om dem som behöver stöd under en period i livet och ger dem en ny chans. I det här fallet innebär stödet en individuell handlingsplan och personal på dagtid som hjälper dig med vardagsbestyr som kan vara självklara för de flesta, men inte för den som stått utanför vardagen en tid.

Det kan vara så enkelt som att se till att räkningar betalas, att kontakt med olika myndigheter fungerar, att tider passas, att du sköter städning och andra vardagsbestyr. Det kan också vara stöd att komma in i rätt sammanhang, med ett nytt umgänge eller med att återuppta kontakten med familj och gamla vänner och att få en meningsfull sysselsättning: jobb, praktik, studier eller annat.

Träningslägenheter ligger alltså lite här och där i samhället. Det är inget vi på socialförvaltningen knackar på och informerar grannar om, med hänsyn till våra klienters integritet och trygghet. Skillnaden nu är alltså att det blir 48 lägenheter på samma tomt. Jag köper att det är många på en gång och en stor omställning från 48 pensionärer. Jag köper att man vill ha mer information och kunskap om vad det här egentligen handlar om. Absolut. Men därifrån till det som nu har hänt är steget gigantiskt.

En resumé av Ödåkra-veckan

Kontraktet skrevs under 22 januari. Lokaltidningen grävde fram det direkt och skrev om det 27 januari. Då var jag som kommunikatör fortfarande inte inkopplad. Inget ovanligt i det. Det är mycket att tänka på både i den dagliga verksamheten och i en sådan här större flytt av personer. Först och främst måste brukarna själva, personal, politiker och andra förvaltningar (vård- och omsorgsförvaltningen som nu mister ett boende och skol- och fritidsförvaltningen som blir våra grannar) informeras. Grannarna i området får finna sig i att komma i andra hand.

Dagen efter, 28 januari, fick jag i uppdrag att informera om hyresavtalet. Jag skickade ut ett pressmeddelande och la upp motsvarande information på webben (helsingborg.se och öppnasoc.se). Dagen efter hade vi möte med fastighetsägaren och skrev ihop en kommunikationsplan för internt stöd och ett informationsblad för allmänheten. Det är ovanligt raskt marscherat för en kommunikationsinsats som trots allt inte är akut. Det är två månader till första personen flyttar in. Utöver mig måste vi dock ta övriga personalresurser för att gå ut och informera ur den dagliga boendeverksamheten. Det tar några dagar att pussla ihop arbetsscheman för detta.

Samtidigt hade en protestgrupp bildats på facebook och en digital protestlista cirkulerade runt. Nu eskalerade allt bortom alla rimliga proportioner. Jag gick med i facebookgruppen, presenterade mig i min kommunikatörsroll, delade informationsbladet och började svara på frågor och påståenden. Där blev jag sittande under de närmaste dagarna. Gruppen fick snabbt 500 medlemmar och många var oroliga, några var ursinniga och ett fåtal var direkt fientliga och hånfulla.

Ta skit är jag bra på och efter 15 års erfarenhet av sociala medier kan jag urskilja vilka som det är lönt att svara och vet hur jag gör för att inte låta mig provoceras. Jag känner också igen mönstret tydligt från tidigare protestorkaner vid planerade boenden för psykiskt funktionsnedsatta, på Ramlösagården och i Kattarp.

Folk hetsar upp varandra i grupp och sprider snabbt felaktigheter, vantolkningar, stereotypa bilder, domedagsprofetior och konspirationsteorier. Någon har hört av någon som hört av någon som minsann har jobbat med missbrukare att… Nu ska detta bekämpas med varje till buds stående medel!

En otäck samhällstrend

Det följer samma mönster, men den här gången har det lagts till en dimension vi inte har sett tidigare. Det följer klimatet i samhället i stort och det är skrämmande. Det bygger på ett urskiljningslöst hat, misstro och förakt mot allt som kan räknas som “etablissemanget”. Det spelar ingen roll om det är stat eller kommun, politiker eller tjänstemän, media eller fackförening. Alla ljuger och ingår i en gigantisk maktfullkomlig sammansvärjning mot den stackars vanlige medborgaren.

Det räcker att läsa några gamla inlägg i den här bloggen för att inse att mitt förhållande till lokalmedia knappast kan betecknas som en konspirationspartner… Inte desto mindre anklagar några personer nu HD för att gå i Helsingborgs stads ledband. Komiskt, mitt i allt elände.

Vad värre är, leder den här hatiska och upproriska stämningen i sociala medier och vid köksborden till att någon eller några förr eller senare tar lagen i egna händer. Vi har sett tilltänkta flyktingboenden brinna, vi har sett mobbar attackera gatubarn. I Ödåkra var det någon eller några som kastade in någon form av brandbomb i en av byggnaderna. Det är svårt att hitta något annat rimligt motiv än en protest från en ilsken granne. Det tog mindre än en vecka från den första tidningsnotisen.

Omstart

De första känslorna är att du bara vill ge upp. Du vill aldrig mer ha med någon från Ödåkra att göra. Du vill bara avblåsa hela informations- och dialoginsatsen och låta dem ruttna i missnöje. Vad är de mer kapabla till? Kommer de att attackera personerna som ska bo där? Kommer jag själv eller min familj att hamna i skottlinjen? Till skillnad från människor som kämpat sig upp ur missbruk och psykisk ohälsa har Ödåkra visat sig innehålla en verklig fara för omgivningen.

Men efter ännu en sömnlös natt tar du ändå tag i det som måste göras. Någon eller några är skyldiga till dådet, något fler till att ha uppviglat till det (jodå, det insinuerades i facebookgruppen att husen nog skulle brinna snart) men inte alla. Och förhoppningsvis har några fått sig en tankeställare av detta.

Att jobba mot en så massiv mobb är påfrestande, även om jag är bra på att skilja på yrkesrollen och mig själv som person. Kritik har nämligen haglat inte bara på boendet i sig, utan även mot hur vi har skött kommunikationen, ironiskt nog samtidigt som jag lagt allt annat åt sidan och suttit till sent på kvällarna och svarat på frågor. Det hjälpte inte när en politiker gick ut i media och totalsågade socialförvaltningens information, det vill säga i praktiken min insats. Jag kan ta det också. Jag har dessutom haft full backning och stöd av mina chefer, kollegor och andra politiker. Det som gör mig mest bekymrad – och sömnlös – är samhällsklimatet.

Trygghet och tolerans

Jag förstår om du värnar om dina barns trygghet, absolut. Jag gör det själv. Men det måste finns rimliga proportioner till vad som utgör en fara och vilka konsekvenser vårt vadderade av tillvaron får för samhället i stort. Bilar är livsfarliga. Alla vet det. Ändå är det ingen som bränner bilar för att skydda sina barn. Det är inte ens någon som argumenterar emot att vi behöver gator utanför skola och förskola. Trots att risken alltid finns att något barn kommer att jaga ut en boll i gatan framför en bil. Det går inte att skydda sig mot den risken genom att förbjuda alla bilar. Det går inte att bränna alla spinnrockar i landet för att skydda prinsessan från att sticka sig på sländan.

Om du är beredd att stänga ute människor med en viss bakgrund från samhället för att skydda dina barn, vilka konsekvenser skulle det få? Det mest uppenbara idag är förstås de som av “säkerhetsskäl” inte vill släppa in flyktingar i landet. Det kan komma in en terrorist eller en våldtäktsman. Om det sedan är en av 1 000 eller en av 10 000 spelar ingen roll. Om du genom att hindra 10 000 människor från att komma hit kan stoppa en enda potentiell våldsverkare är det värt besväret, resonerar vissa. Vi kan lämna det galna i det resonemanget åt sidan här och i stället tänka på att “ta hand om våra egna”, som samma människor som vill stänga gränserna ofta säger sig brinna för.

För det första är det absolut nödvändigt att vi tar hand om samhällets svaga grupper. Utan socialtjänstens verksamhet skulle vi verkligen kunna tala om otrygghet. Att grupper av missbrukare och personer med psykisk ohälsa får det stöd de behöver är det absolut mest trygghetsskapande du kan tänka dig. För det andra, vad skulle alternativet vara? Till skillnad från flyktingar kan du inte landsförvisa eller på annat sätt fördriva en före detta missbrukare, eller någon som drabbats av psykisk ohälsa.

Vart skulle de ta vägen, där det då inte finns barn i närheten? Ska de spärras in för gott på institutioner någonstans på landsbygden, utan att någonsin få rätten att återintegreras mitt i samhället? Ska de förvisas till något härbärge på en industritomt, där de heller aldrig kommer att ha en rimlig chans att återkomma till ett värdigt liv? Ska de tvingas driva runt på stan för att ingen kan tänka sig att bli deras granne? Nej, det tycker förstås ingen. Det är klart att de ska få både hjälp och bostad, “men inte HÄR”. “Inte på min bakgård.” “Inte vid mina barns skola, förskola, lekplats eller cykelväg.” “De kan väl bo på andra sidan stan? I det där snobbiga området där alla politiker bor?” “Eller i det där området som ändå har så dåligt rykte och hög kriminalitet att det kan kvitta?”

Så vilket samhälle vill vi ha? Ett där du kan välja bort droger, kriminalitet, hemlöshet och få en andra chans? Eller ett där du för alltid kommer att betraktas som en tickande återfallsbomb som man inte bör beblanda sig med? Ett där någon med psykisk ohälsa kan få stöd att leva relativt självständigt? Eller ett där vi för säkerhets skull spärrar in dem på mentalsjukhus? Om jag tänker på mina barn, vill jag att de ska växa upp i ett samhälle där alla är välkomna, där alla får den hjälp de behöver, där alla är välkomna tillbaka och där alla ses som individer med möjligheter och färdigheter. Där vi alla har saker att lära av varandra oavsett bakgrund.

Våra fantastiska brukarutvecklare

I min andra yrkesroll, som utvecklare på socialförvaltningen, jobbar jag med delaktighet för brukare. Vi samlar brukarorganisationer, med nuvarande och före detta brukare, för att lyfta in dem i vårt utvecklingsarbete. De allra flesta, för att inte säga alla, jag har träffat i det här arbetet är kloka, kreativa och konstruktiva. Ingen ältar gamla oförrätter mot socialtjänsten, utan alla är inställda på att vi tillsammans ska göra det bättre i framtiden.

Ingen – INGEN – har någonsin skrikit på mig, varit otrevlig, hotfull, hånfull eller ens upprörd. Detta trots att de mycket väl kan ha anledning att vara bittra på ett och annat som socialtjänsten har gjort eller inte gjort i deras liv. Men de har lämnat det och ser framåt. Framförallt ser de skillnaden på mig som person, min yrkesroll och mig som representant för en myndighet de inte alltid har kommit överens med tidigare.

Tvärtom har jag aldrig mött sådan uppskattning, sådan värme och sådan ödmjukhet. De frågar mig om de kan hjälpa till med något, för de har hört att vi har en tuff arbetsmiljö på socialförvaltningen. Det är stort.

De är värda all uppmuntran och respekt. De har haft det tufft och de har kämpat sig tillbaka, med eller ibland utan stöd. De är de absolut bästa förebilder mina barn kan ha.

Tillbaka till Ödåkra

Detta i kontrast till när jag besökte ett protestmöte i Ödåkra i torsdags. Min (självsvåldigt påtagna, skall påpekas) uppgift var att dela ut informationsblad och kontaktuppgifter till de som var oroliga och ville ställa frågor. Om möjligt ville jag också lyssna en stund och anteckna frågor. Det fick jag inte – och det är okej. Men när jag precis var på väg att gå briserade det. Den kanonad av ilska, hejdlösa påståenden, glåpord, gråt och skrik som följde är helt enkelt inte okej. Du får ha en åsikt, du får protestera och du får vara arg på hur saker går till, absolut.

Men du kan inte ta en enskild kommunal tjänsteman och göra honom personligen ansvarig för allt ditt myndighets- och politikerförakt. Du kan inte skrika “åk hem, vi vill inte ha dig här” till budbäraren som är där för att informera. Du kan inte fabricera ihop domedagsprofetior om knarkarkvartar, inbrott, barn som får kanyler i armarna, självmordsförsök, prostitution, överdoser och mordbrand – och kräva att jag ska bemöta, eller ännu hellre bekräfta, att det är precis så det nu kommer att bli. Jag själv kan skaka av mig detta, men jag är orolig för tryggheten och bemötandet för de trots allt sköra människor som ska flytta dit.

Det går aldrig att garantera något när du jobbar med människor. Precis som du inte kan garantera ens vad dina egna barn tar sig för i livet, hur mycket du än vårdar och fostrar dem. Men jag skulle nästan våga säga att människor som har varit på botten, blivit utredda och rehabiliterade, har kontakt med socialtjänstens trygghetsnät, har en individuell handlingsplan och får precis det stöd de behöver i vardagen utgör en mindre risk för sin omgivning än en labil villagranne som på en vecka kokar över på sociala medier och går ut och tar lagen i egna händer. Det är där otryggheten bottnar och faran ligger. Och den som oroar sig för områdets status och priset på sitt hus borde fundera på vad det ger för bild av en by som anklagar och dömer grannar – innan de ens har flyttat in.

Gränser utan gränser

Jag har varit ganska tyst under hösten. Jag har inte gjort någon samlad analys av “flyktingkrisen”, “samhällskollapsen”, omsvängningarna i migrationspolitiken i det ena politiska partiet efter det andra och de alltmer igenbommade gränserna. Det beror delvis på uppgivenhet. Men mest på att jag föredrar att inte bilda mig förhastade slutsatser. Jag läser, lyssnar, analyserar, grubblar, omvärderar och värker slutligen fram en åsikt som en utdragen förlossning. Fler borde testa det, snarare än att ryckas med i den ena vågen efter den andra.

Uppgivenheten är mest riktad till EU. Unionen som stod för fred, fri rörlighet, integration, samarbete och ökad solidaritet mellan länder har på något halvår kollapsat framför våra ögon. Men jag är också allt mer uppgiven inför de människor som tar det här läget som en intäkt på att SD har haft rätt och i vädrandet av någon sorts fascistisk morgonluft vältrar sig i öppen främlingsfientlighet på sociala medier. Och slutligen är jag besviken på våra ledande svenska politiker, som står handfallna, från höger till vänster. Där den enda handlingskraften verkar vara riktad åt att skaffa sig kortsiktigt “andrum”, delvis i hopp om att stoppa tillströmningen till SD.

Har SD haft rätt?

Så – först och främst – nej, SD har inte fått rätt. SD är ett parti vars ideologi säger att i stort sett varje asylsökande som får komma in och stanna är en för mycket – ett hot mot den nationella identiteten och den svenska kulturen. Det har ingenting med vad som är praktiskt, organisatoriskt eller ekonomiskt möjligt att göra, även om de förstås argumenterar simultant på alla dessa vägar mot ett slutnare land, beroende på vilken väljargrupp som blidkas av vilket argument. Inte heller handlar det om var pengar “hjälper flest”.

Deras världsbild grundar sig i en tro att människor med olika ursprung inte kan och inte bör leva inom samma territorium. Nationalism. Förakt mot det mångkulturella. Förakt mot religionsfrihet. Och, fortfarande puttrande under ytan, värre saker än så. Hat och kulturrasism.

Som om det inte vore nog avskräckande med det ideologiska haveriet vill SD dessutom styra landet med järnhand. De vill kontrollera media, polis, rättsväsende och kultur på ett sätt som i längden leder till att bara SD-åsikter är godkända. Och vilka som passerar det nålsögat bestämmer SD. Det har visat sig redan i liten skala i kampen mot det egna ungdomsförbundet och andra obekväma personer i partiet. Det har visat sig i de ledande företrädarnas försök att stänga ute media, hota fri media och att helt enkelt vägra att svara på obekväma frågor.

Det har visat sig i det sektliknande, alternativa informationssamhälle de har byggt upp på nätet. Bland annat genom att utge sig för att vara vanliga medborgare som har “tröttnat” och startat en facebookgrupp, men som sedan visar sig bara vara ännu en propagandakanal för SD-medier och SD-åsikter.

Så nej, SD har inte haft rätt och kommer inte att få rätt. Däremot är förstås alla former av inskränkningar i asylrätten och den fria rörligheten helt i linje med deras åsikter. De kommer för varje nytt sådant förslag att lagom djärvt flytta fram sina positioner och hävda att de minsann skulle gjort ännu mer i den riktningen och ännu snabbare. Att det som görs nu inte är nog och för sent. Och visst, SD:s kärna hade inte varit nöjda innan asylinvandringen är nere på noll och gärna minus.

Är det rätt att “stänga” gränserna?

Är det som regeringen gör därmed fel? Nej. Om just ID-kontroller är en klok och hållbar åtgärd kan förstås diskuteras, inte minst då Öresundsregionens långt gångna integration över gränserna förminskas och hotas. Men rent krasst håller det förstås inte att Sverige som enda land i EU står kvar som ett solidariskt och öppet samhälle, som erbjuder permanenta uppehållstillstånd och frikostig anhöriginvandring. Vi måste anpassa oss till och harmonisera med vår närmaste omvärld, hur ruskigt fel ute den än är. Det är baksidan av ett globalt samhälle.

Om våra EU-grannar stänger sina gränser och motar iväg asylsökande kan vi inte ensamma ta emot alla med öppna hjärtan. Framförallt kan vi inte göra det mot det egna folkets vilja. Om 70 procent av svenskarna nu anser att vi bör strypa asylinvandringen går det i längden inte att gå emot folket. Slaget för våra öppna gränser och öppna hjärtan är förlorat, för den här gången. Det är bara att inse, mitt i det tragiska. Vi kan fortfarande vara stolta över att vi har gjort vad vi har kunnat och att vi höll ut längst av alla i Europa.

Vad gick snett?

Hur hamnade vi då plötsligt där? Höstens markant ökade flyktingströmmar frestade förstås på mottagningssystemet till det yttersta. Vi nådde den praktiska gränsen för hur många vi kan ta emot, med de höga krav och regler vi ställer på oss själva i nuläget. Det handlar egentligen inte om plats eller pengar – och definitivt inte om antal människor med annan bakgrund som vår kultur klarar av att umgås med på en gång. Det handlar om ett system med fundamentala brister och samtidigt så höga krav på sig självt att det inte går att lösa en oväntad tillströmning på kort sikt. Och när regeringen själv inte tror på att de kan lösa det, faller folkets mod snabbt.

En systemkollaps skulle jag däremot inte kalla det. Allt fungerar i stort sett som vanligt i samhället, för oss som redan är inne i värmen. Det innebär så klart stora påfrestningar på vissa myndigheter och kommuner att lösa situationen, men den katastrofretorik som även de normalt mer sansade debattörerna har hänfallit sig åt under hösten är gravt överdriven. Den syftar snarare på att “moraliskt” rättfärdiga beslut om inskränkningar i asylrätten och gränskontroller än på att vi verkligen skulle stå på någon sorts ruinens brant.

Sanningen är snarare att ingen idag ledande politiker i Sverige egentligen har förmågan att överblicka situationen, hitta långsiktiga lösningar, få med sig folket på dessa och sedan faktiskt genomföra dem inom överskådlig tid. Beredskapen har varit usel och baserat sig på (förvisso välvillig) ideologi och övertro på solidariska EU-lösningar.

Framtiden

Mina sympatier ligger fortfarande orubbade i den linje som Centerpartiet håller fast vid. Sverige ska vara ett öppet land. Det är det enda långsiktiga målet som är värdigt. Men just nu är jag uppgiven, därför att det inte är möjligt när världen ser ut som den gör i EU och i den inhemska politiken såväl som folkopinionen. Och bakom nästa hörn lurar Donald Trump – och ännu mer hat, inskränkthet och konflikt…

R.I.P. Motörhead (1975-2015)

Jag har inga idoler eller favoritband. Inga som jag följer slaviskt eller köper allt jag kommer över med. Inga jag hyllar oreserverat eller sjunker in i. Men om jag under pistolhot (eller i andra sociala sammanhang…) ändå tvingas nämna ett favoritband har jag nästan undantagslöst dragit till med Motörhead.

Det finns så klart visst fog för detta. Jag hann se bandet 14 gånger live (vilket för närvarande gör dem till tvåa på min livelista, efter Jerusalem), jag har köpt på mig ett exemplar av det mesta i diskografin (ligger lite efter på de tre senaste, ska erkännas), äger och bär stolt ett antal tröjor (ingen i rätt storlek dock, av någon outgrundlig anledning) och inte minst toppar de överlägset mitt skrobblande på last.fm sedan 2006.

Ian “Lemmy” Kilmister hann precis bli 70 år innan han kastade in handduken för gott. Det är en respektabel ålder med tanke på livsstilen. Vad han och Motörhead har betytt för den moderna rock- och hårdrocksvärlden är oomtvistligt och självskrivet av alla de kondoleanser som direkt har strömmat in världen över i sociala medier.

Min Motörhead-story

Personligen är jag tillfreds över att jag (i motsats till när Dio kilade hädan häromsistens) har tagit i princip varje chans jag har haft att se bandet och förstås då inte minst den sista gången, 1 december 2015 i Scandinavium i Göteborg. Det var inte den bästa, långt ifrån. Det kändes redan då att det var ett avsked. Lemmy var tunn, stel, sluddrig (jo, mer än vanligt) och blek. Jag tänkte att han kanske lever till sommaren och en avskedsspelning på Sweden Rock Festival (där jag har sett bandet åtta av de 14 gångerna), men knappast längre än så. Ganska exakt fyra veckor senare var han borta.

Lemmys bortgång har varit väntad, inte minst efter de två senaste årens sviktande hälsa och inställda och avbrutna spelningar. Inte desto mindre en stor förlust. Jag har tyvärr inga personliga minnen av Lemmy. Det närmaste jag någonsin kom honom var i fotodiket. Jag ska i stället fokusera på en sammanfattning av Motörheads musik, ur min synvinkel.

Det var en gång…

Första gången jag såg bandet live var på Karlshamn Rock Festival 1998. Då var det på nivån “ett kultband man bör ha sett” och jag kände inte till mycket mer än “Ace of Spades”. Faktum är att jag flera gånger under spelningens gång trodde att “nu kommer basintrot till “Ace of Spades”…” innan jag insåg att i stort sett varannan Motörhead-låt börjar så. Höjdpunkten blev när Twisted Sister-sångaren Dee Snider hoppade in under “Born to Raise Hell”.

Fylld av inspiration åkte jag hem och inhandlade året därpå livedubbeln “Everything Louder Than Everyone Else”. Den blev sedan ett stående inslag på fester och som sällskap på mina resor (det här utspelade sig på den tiden då man fortfarande använde CD-freestyle). Inte minst “Orgasmatron” blev en signaturmelodi under studentåren. Något bättre förberedd såg jag dem igen på det som nu hette Sweden Rock Festival 1999 och under Sverigeturnén Monsters of the Millennium (tillsammans med Dio och Manowar). Dock dröjde det fram till 2002 och den då nysläppta “Hammered” innan jag började jag köpa in mig på resten av skivkatalogen och upptäcka de fantastiska nyanser som faktiskt finns i bandets musik – och som inte alltid avspeglas live.

Sedan har jag alltså sett dem ett antal gånger till: på Arenan i Stockholm, på Metaltown, på Wacken Open Air och på Getaway Rock Festival. Förutom då samtliga spelningar på Sweden Rock genom åren. Alltid i sättningen Lemmy – Phil Campbell – Mikkey Dee. Alltid nöjd, men utan att kunna nämna den där enstaka favoritspelningen. Däremot kan jag utan vidare bjuda på mina tio favoritskivor och trettio favoritlåtar. Håll till godo!

Album:

  1. Bastards (1993)
    Överlägsen etta som har en fantastisk bredd, från catchiga “Born to Raise Hell” till hårda “Burner”, från klassiska Motörhead-låtar som “On Your Feet or on Your Knees” till en ballad som “Lost in the Ozone”. Den elakt förtalade, förvisso otäcka, “Don’t Let Daddy Kiss Me” är också en favorit, liksom “Death or Glory”, “I Am the Sword”, “Liar” och… ja, ni fattar. Bara lökiga “We Bring the Shake” drar ner betyget.
  2. Overkill (1979)
    Klassikernas klassiker, tillsammans med “Ace of Spades”. Märkligt nog har de lyckats klämma in betydligt blekare “Bomber” (1980) mellan dessa giganter. Jag har inte varit på någon spelning som inte innehållit minst tre låtar från “Overkill”. Titelspåret är förstås den eviga avslutaren och “Stay Clean” lika given tvåa. “Metropolis”, “No Class” och “Capricorn” tillhör även de inventarierna i ett liveset.
  3. Ace of Spades (1980)
    Här trängs det legendariska titelspåret med “Love Me Like a Reptile”, “Shoot You in the Back”, “(We Are) The Road Crew” och inte minst “The Chase Is Better Than the Catch”.
  4. Orgasmatron (1986)
    Förutom det i all sin simpelhet fantastiska titelspåret har vi här “Deaf Forever”, “Nothing Up My Sleeve” och “Claw”, bland annat. En enhetlig skiva, med unikt stålklart sound.
  5. 1916 (1991)
    Kanske det mest kommersiellt slagkraftiga som Motörhead har gjort, med trallvänliga schlagdängor som “No Voices in the Sky” och “Going to Brazil”. Min favorit är förstås “I’m So Bad (Baby I Don’t Care)”.
  6. Inferno (2004)
    En rejäl nytändning efter några halvljumna släpp. “Killers” och “In the Name of Tragedy” hängde med länge i livesetet. Däremot förstår jag inte riktigt storheten i “Whorehouse Blues”.
  7. Overnight Sensation (1996)
    Ännu ett av de “softare” albumen. Det går nästan för långt i “Listen to Your Heart”, inte att förväxla med Roxette-låten förstås, men som snarare för tankarna till “Fingertips” med nämnda band.
  8. Kiss of Death (2006)
    Följde upp Inferno på ett fullvärdigt sätt, innan inspirationen falnade något de sista tio åren. “Sucker” och “God Was Never on Your Side” i topp.
  9. Rock ‘n’ Roll (1987)
    Stabil och jämn, med titelspåret och “Boogeyman” i främsta ledet.
  10. March Ör Die (1992)
    Jo, men jag gillar ju perioden 86-93, helt enkelt. “Hellraiser”!

(Minst spelad i det här huset är utan tvekan “Another Perfect Day” (1983).)

Låtar:

  1. Orgasmatron (Orgasmatron)
    I synnerhet liveversionen från “Everything Louder Than Everyone Else”, som har spelats högt på varenda förfest i min studentlya.
  2. Born to Raise Hell (Bastards)
    En röjig låt som borde spelats oftare live, gärna med bibehållen tradition av gästinhopp på scenen.
  3. Ace of Spades (Ace of Spades)
    Ingen idé att försöka lura någon.
  4. Bomber (Bomber)
    Liveklassiker med tillhörande Bomber-rigg, som fick äran att inleda på sista turnén.
  5. The Chase Is Better Than the Catch (Ace of Spades)
    Svängig.
  6. God Was Never on Your Side (Kiss of Death)
    Fin.
  7. Killed by Death (No Remorse)
    För första gången på alla mina liveupplevelser blev det ingen “Killed by Death” i Scandinavium i december. Kanske ett dåligt omen…
  8. I’m So Bad (Baby I Don’t Care) (1916)
    Röj.
  9. Deaf Forever (Orgasmatron)
    Stålhård.
  10. Rock ‘n’ Roll (Rock ‘n’ Roll)
    Den är vad den heter.
  11. Iron Fist (Iron Fist)
    Klassiskt Motörhead-recept.
  12. I Am the Sword (Bastards)
    Nästan en hit.
  13. I Don’t Believe a Word (Overnight Sensation)
    Chockerande melodisk.
  14. Sucker (Kiss of Death)
    Mitt i nyllet.
  15. Hellraiser (March Ör Die)
    Enkel.
  16. Killers (Inferno)
    Hängde med länge i livesetet och blev nästan tjatig.
  17. No Voices in the Sky (1916)
    Trallig.
  18. Overnight Sensation (Overnight Sensation)
    Stabil.
  19. Sacrifice (Sacrifice)
    Hård.
  20. In the Name of Tragedy (Inferno)
    Pulserande, men lite uttjatad.
  21. Mine All Mine (Hammered)
    Lyfter en småtråkig platta.
  22. Boogeyman (Rock ‘n’ Roll)
    Mer ös.
  23. Don’t Let Daddy Kiss Me (Bastards)
    Ruskig.
  24. Lost in the Ozone (Bastards)
    Ball ballad.
  25. Liar (Bastards)
    Ännu mer ös.
  26. Metropolis (Overkill)
    Klassiker.
  27. Death or Glory (Bastards)
    Ännu mer sväng.
  28. Shoot You in the Back (Ace of Spades)
    Sväng OCH ös.
  29. Capricorn (Overkill)
    Lite stel, men klassisk.
  30. Overkill (Overkill)
    Något uttjatad…

Årskrönika från propagandacentralen i Pyongyang

Eller: Vad gör en kommunikatör i Helsingborgs stad – del 3.

Det har varit ett kämpigt år i propagandacentralen. Socialförvaltningen har under 2015 genomlidit några tunga kriser.

kommunikatorVi avslutade 2014 med en usel medarbetarundersökning, vilket ledde till att socialdirektören beställde en fördjupad undersökning med intervjuer av tio procent av personalen. Den avslöjade i sin tur stora brister i arbetsmiljö, ledarskap och ledningens förtroende hos personalen. Detta ledde i sin tur till en serie artiklar i Helsingborgs dagblad. Personalomsättningen ökade samtidigt dramatiskt och allt blev en ond cirkel där en dyster stämning spred sig internt, samtidigt som ryktet som arbetsplats försämrades externt.

Med detta som utgångsläge blev kommunikationen viktigare än någonsin. Vi ändrade fokus från extern kommunikation till intern. Det är svårt att marknadsföra verksamheten utåt, med 400 medarbetarambassadörer som inte mår bra och inte känner sig delaktiga. Vi hoppas förstås att vi har lyckats bidra till att vända trenden.

Under 2015 har vi därför på våra 1,3 tjänster* för kommunikation bland annat:

  • Stärkt nyhetsförmedlingen via intranätet. Totalt har vi producerat 277 nyheter (med stöd av vår IT-samordnare). Det inkluderar bland annat rapportering om det förändrings- och förbättringsarbete som har pågått i organisationen, en tidigare och tydligare rapportering från ledningsgruppen, sammanfattning av Lex Sarah-utredningar och rapportering av medieaktuella händelser. Allt för att stärka personalens delaktighet. Dessutom har vi förstås också lyft fram goda exempel, nya rutiner och tips på föreläsningar och annat som händer.
  • Startat och utvecklat öppnasoc.se, som ett öppet intranät. Här finns mycket mer att göra i både form och innehåll, men delarna om förvaltningens utvecklingsarbete med brukargrupper är så här långt ganska väl utbyggt och använt – inte minst av brukarrepresentanterna själva. Här lägger vi numera även de interna nyheter och reportage som kan vara av minsta intresse för någon annan än våra medarbetare. Med kallelser och minnesanteckningar till brukargrupperna har vi gjort 92 inlägg under året.
  • Startat en intern facebookgrupp med 154 medlemmar, där vi dels speglar det som händer på intranätet och öppnasoc.se, för den som hellre vill ha sina nyheter i den kanalen, och dels ökar den sociala delaktigheten, där varje medlem kan bidra med synpunkter, inlägg och bilder från sin arbetsvardag och mer lättsamma trivselinlägg.
  • Varit med och arrangerat två Lex Sarah-seminarier, där vi tillsammans har gått igenom de åtgärder som ett antal utvalda utredningar har lett till. Detta för att följa upp vad som händer i de enskilda frågorna, men även för att avdramatisera rutinerna och stärka känslan av att organisationen lär och utvecklas av sina misstag.
  • Arrangerat en inspirationsdag kombinerat med julmingel på Dunkers kulturhus, där verksamheterna själva har fått lyfta fram saker de är stolta över.
  • Direktsänt via webben (Bambuser) från föreläsningar/konferenser: avslutningskonferens för Case management: del 1del 2del 3 och del 4besök av professor Per Skålén (Centrum för tjänsteforskning vid Karlstad universitet) och besök av Cecilia Grefve, regeringens nationella samordnare för den sociala barn och ungdomsvården. Detta för att medarbetare och brukare som inte kan närvara ska få chansen att följa med, direkt eller i efterhand.
  • Varit stöd till verksamheterna i arbete med klarspråk, presentationer, broschyrer, sociala medier, mediekontakter, inbjudningar, marknadsföring, stadens nya varumärkesplattform och introduktion av nyanställda.

Dessutom har vi förstås fortsatt med och utvecklat våra externa uppgifter:

  • Löpande uppdaterat våra cirka 200 sidor på helsingborg.se, tillsammans med respektive verksamhet. Under året har stadens webb fått en ny plattform och nytt utseende, vilket har lett till en hel del merjobb, men också en fantastisk förbättring. Det gav också frukt i en förstaplats i Sveriges kommuner och landstings (SKL) undersökning av information på internet till landets kommuninvånare. På socialförvaltningen har vi jobbat mer fokuserat på sidorna för psykisk funktionsnedsättning, stöd till barn och unga (med hjälp av en ungdomspanel från ett HVB-boende), familjehem (inte minst med information kring ensamkommande flyktingbarn), föreningsbidrag och information till företag som vill sälja tobak.
  • Arrangerat en heldag på Röda kvarn i samband med Skåneveckan för psykisk hälsa, med totalt närmare hundra besökare. Detta för att dels berätta om hur Helsingborgs stad arbetar med våra invånare med psykisk ohälsa, men även för att lyfta och uppmärksamma frågorna generellt. Du kan se större delen av dagen på Helsingborgs stads bambuser-kontoDel 1 – Case management och Må bra-kör, Del 2 – Vad sysslar de med på Sköldenborg, Del 3 – Brukarutvecklare och brukarorganisationer, Del 4 – Yoga och mindfulness.
  • Jobbat vidare med projektet klarspråk, både internt och externt. Vi ska som myndighet skriva vårdat, enkelt och begripligt i alla kontakter med våra invånare. Vi har bland annat haft en klarspråksgrupp där brukare har granskat våra texter på webben, i broschyrer och i utredningar. Under det kommande året ska det här leda vidare till en översyn av beslutsmallar och annan dokumentation, vilket även kommer att göra det lättare för socialsekreterare att skriva i vardagen.
  • Debatten om hemlöshet har fortsatt och vi har regelbundet stämt av läget med stödboendeenheten, tagit fram underlag till media, rapporterat på webben och svarat på frågor i sociala medier.
  • Vi planerade och genomförde ett kort föredrag i Helsingborgs stads monter på Kvalitetsmässan i Göteborg, där tre brukarutvecklare fick representera socialförvaltningen tillsammans med socialdirektören. Inslaget sändes förstås på Bambuser och blev den mest sedda av stadens 20 sändningar.
  • Gjort en film med representanter för våra olika stödboendeformer, där de får berätta hur de trivs i sitt boende, om det är något de skulle vilja ändra på och om de känner att de kan påverka. Den kan förstås ses på youtube.
  • Gjort en film om projektet Bättre hälsa för unga romer. Även den hittar du förstås här.
  • Uppdaterat diverse broschyrer.
  • Uppdaterat diverse övriga externa webbplatser och bloggar, bland annat: Den gemensamma stadenVerktygslådan, Barnahuset och Familjehuset.
  • Producerat ett antal artiklar och notiser till Helsingborgs stads sida i Lokaltidningen och Hallå.
  • Gjort inlägg och svarat på inlägg på Helsingborgs stads facebooksida.
  • Representerat socialförvaltningen i diverse nätverk och arbetsgrupper i stadens centrala kommunikationsarbete (bland annat: kommunikatörsnätverk, arbetsgrupp för nytt intranät, nätverk för extern kommunikation, arbetsgrupp för kommunikationsprocesser, webbredaktörsnätverk och avstämningar med webbredaktionen, klarspråksgrupp och kommunikation kring flyktingar och ensamkommande flyktingbarn).

Vad vi inte har gjort:

  • Skickat skönmålande pressmeddelanden. Efter Helsingborgs dagblads “granskning” av kommunikationen i Helsingborgs stad i våras (se tidigare blogginlägg) har vi mer eller mindre lagt ner den servicen till media. Vi publicerar vad vi arbetar med i våra egna kanaler, företrädesvis öppnasoc.se och tillhandahåller förstås även fortsättningsvis information och faktaunderlag till media vid förfrågan.

Fotnot: Jag jobbar halvtid som kommunikatör (med en kollega på 80 procent) och halvtid som utvecklare. Även om tjänsterna går in i varandra när det gäller nämnda öppnasoc, klarspråk, Skåneveckan för psykisk hälsa och Kvalitetsmässan – kort sagt i det som berör delaktighet för brukare – är utvecklingsarbetet en helt annan historia, som jag återkommer till…

Läs även:

Vad gör en kommunikatör i Helsingborgs stad?
Journalisten vs. kommunikatören (den oredigerade versionen…)
Helsingborg har flest kommunikatörer, media “rasar”…
Vad gör en kommunikatör i Helsingborgs stad – del 2

Vad gör en kommunikatör i Helsingborgs stad? – del 2

Med tanke på det intresse som har funnits kring mina inlägg om jobbet som kommunikatör i offentlig verksamhet känner jag viss förpliktelse att fortsätta på ämnet. Nu ska jag förvisso snart logga ut för en välbehövlig semester, men här kommer ett axplock ur vad som är på gång just nu, på det lilla propagandaministeriet på socialförvaltningen i Helsingborgs stad.

  • Vi har startat upp en klarspråksgrupp, för att granska våra texter – från webbinformation till LSS-utredningar. Allt ska bli vårdat, enkelt och begripligt, är det tänkt… Särskilt glädjande är intresset från våra brukarorganisationer. På första mötet kom sex brukarrepresentanter, på det andra fem. De har redan gett oss en hel del att jobba med. Det här är viktigt för dem, och därmed för oss.
    .
  • Vi fortsätter att utveckla vår webbplats Öppna socialförvaltningen och den har fått mycket positiv respons både från brukargrupperna och från andra förvaltningar. Form och teknisk plattform är än så länge enklast tänkbara: en nästan omodifierad wordpressblogg. Allt fokus har lagts på att öppna upp vår tidigare interna information. Den ska så småningom fylla tre huvudfunktioner: 1. öppna upp våra data, våra processer, våra dokument och våra metoder för granskning från brukare, invånare, andra kommuner och myndigheter och media – i förhoppning om att bidra till organisationsutveckling; 2. sprida information om vad som händer i vårt interna utvecklingsarbete, inte minst till alla våra olika brukargrupper; 3. ett nytt öppet intranät.
    .
  • Projektet Bättre hälsa för unga romer har kommit fram till halvtid. I lördags hade vi sommarfest för alla familjer och andra involverade. Vi hade stora planer på att göra en dokumentärfilm om projektet. Ambitionerna har skalats ned efter hand, eftersom brist på utrustning och tid har gjort att det filmade materialet inte riktigt håller måttet, men en liten youtubesnutt har det blivit – och återigen är det innehållet som är det viktiga:
    .
  • En annan liten filmsnutt med två av våra tidigare hemlösa, som numera är brukarrepresentanter i vidareutvecklingen av Bostad först. Inslaget är översatt till engelska eftersom chefen för stödboendeenheten ska presentera Helsingborgs arbete på en konferens i Paris i veckan:
    .
  • Sysselsättningen för psykiskt funktionsnedsatta har flyttat till nya lokaler. Det blev till ännu ett inlägg i vår blogg för att uppmärksamma psykisk ohälsa. Om allt går enligt planerna ska staden arrangera en heldag under Skåneveckan för psykisk hälsa 5-11 oktober. Förhoppningsvis mer om detta senare, alltså.
    .
  • Relaterat till ovan har jag varit ute och pratat med några av grannarna till ett av våra LSS-boende för psykiskt funktionsnedsatta, mitt i ett pittoreskt villaområde i utkanten av staden. Glädjande nog hade ingen av dem haft några som helst problem eller störningar av att bo nära boendet. Det fick jag gärna hälsa våra oroliga grannar i Kattarp, där vi planerar att inleda byggandet av ett nytt boende för samma målgrupp under året. Jag tar med mig detta till nästa informationsrunda i Kattarp!
    .
  • Regeringens nationella samordnare för den sociala barn- och ungdomsvården, Cecilia Grefve, kommer på besök nästa fredag. Bland annat är hon nyfiken på vår planerade innovationsgrupp för att förenkla dokumentationen i våra utredningar så att socialsekreterare kan frigöra mer tid till klienterna. Om allt går vägen kommer även forskare följa den processen framöver. Vi har bjudit in alla berörda medarbetare och brukare via diverse kanaler och ska även direktsända det hela via Bambuser.

Tja, det var ett axplock av den senaste skönmålande propagandan. Glad midsommar!

 

Vad gör en kommunikatör i Helsingborgs stad?

Helsingborg har flest kommunikatörer – media “rasar”…

Helsingborg har flest kommunikatörer – media “rasar”…

Enligt en undersökning i Dagens Samhälle har Helsingborgs stad flest anställda kommunikatörer per 10 000 invånare (6 stycken). I det pågående kalla kriget mellan journalister och kommunikatörer tolkas det automatiskt som något negativt.

Flera nyhetsmedier vill också få det till en ohämmad ökning på kort tid. Det är säkert sant, om du förenklar verkligheten så att du bara tittar på hur många med titeln kommunikatör som är anställda i respektive kommun, från ett år till ett annat. Men sanningen ser som vanligt mer komplex ut. Till att börja med är kommunikatör en ung yrkeskategori – inte minst i offentlig verksamhet – som har vuxit fram ur ett behov och ur en lång lista på krav.

Droppar på budgetstenen

Låt mig först och främst klargöra att det är få kommuner/förvaltningar/offentliga myndigheter som frivilligt ökar på sin personalkostnad om de inte absolut måste. I synnerhet inte om det inte rör de traditionella, lagstadgade kärnverksamheterna. Det är snarare så – om man får svära lite i kyrkan – att vi generellt sett släpar lite efter i utvecklingen, och inte satsar nytt förrän trycket är ohållbart.

Omvärldens, invånarnas, brukarnas och de egna medarbetarnas krav på en fungerande kommunikation har alltså under flera år droppat tålmodigt på budgetstenen. Varje liten eftergift till något nytt och lite abstrakt, som på kort sikt tar medel från något gammalt och konkret möts samtidigt av starkt internt motstånd.

Kommunikatör vs. socialsekreterare

Inte minst har motvinden blåst stark inom en verksamhet som socialförvaltningen, där en kommunikatör förstås ställs mot att anställa en socialsekreterare till i en hårt arbetsbelastad organisation. Varje procent kommunikatörstjänst har förhandlats fram genom år av intern förankringsprocess och mödosam självrannsakan. Är det jag gör nu det som kommer flest av våra brukare/invånare/medarbetare till del, eller kan jag prioritera annorlunda?

När jag började på socialförvaltningen i Helsingborg 2010 hade vi 75 procent informatör tillsvidare och 50 procent webbredaktör visstid. Fem år senare har vi 150 procent kommunikatör tillsvidare. 2005 fanns det formellt sett ingenting av detta. Så visst har det ökat, på pappret. I verkligheten är det däremot så att flera av våra stående eller återkommande arbetsuppgifter är sådant som någon måste göra, anställda kommunikatörer eller inte. Det delades tidigare upp på kanske 20 andra anställda, med andra huvuduppgifter, kompetenser och arbetsbeskrivningar.

I bästa fall av egenintresse eller i värsta fall på order av chefen ägnade sig socialsekreterare, chefer eller administrativ personal åt allehanda vardagliga kommunikationsgöromål. Någon pulade med den externa webben. Någon skrev lite på intranätet. Någon gjorde en broschyr.  Någon gick på ett centralt nätverksmöte i något projekt. Någon skrev protokoll (som i bästa fall arkiverades). Någon gjorde några nummer av en personaltidning. Någon banbrytare startade en blogg om sin verksamhet. Någon höll i en mejllista. Någon skickade ett pressmeddelande. Någon kanske till och med gjorde en film. En hel del blev säkert riktigt bra, men det blev samtidigt spretigt, ojämnt och ineffektivt. Nästan omöjligt att samordna, utveckla och utvärdera.

Alternativt beställde man tjänsterna av byråer eller konsulter, eller köpte dyra annonsplatser, till mångdubbla kostnaden.

Webben blev konkret

När webben slog igenom på allvar var det något konkret. Reaktivt, förvisso. Nästan motvilligt. Vi måste vara tillgängliga på webben. Socialförvaltningen har själva eller i samarbete med andra förvaltningar ansvar för ungefär 200 webbsidor bara på helsingborg.se som måste hållas aktuella och uppdaterade. Alla förvaltningar behövde alltså en webbredaktör. Samtidigt behövdes det någon som kunde göra lite snyggare broschyrer, skicka pressmeddelanden i stadens mall och göra nyheter till intranätet. Informatören föddes. Till en början med högst oklara uppgifter. Ingen visste nog riktigt vad en informatör gör. Men låt mig samtidigt garantera att det inte en dag sedan dess har förekommit att efterfrågan från verksamheten har varit mindre än tillgänglig arbetstid…

Självklart har vi som varit med ett tag i respektive förvaltning gjort en resa som heter duga till att idag vara kommunikatörer, med i många fall helt andra huvuduppgifter och ökat internt anseende. Vi har efterhand flyttat fram våra positioner, utvecklat vår egen kompetens, repat mod och skapat eller lyft fram behov som ingen visste fanns, eller som ingen hade tid att ta tag i. Idag har vi utöver den konkreta produktionen (som vi knappt hinner med längre) en helt annan  strategisk roll i intern och extern kommunikation, närmare organisationsutveckling och ledning. Helt enkelt därför att kraven på kommunikation ständigt ökar.

Kravlistan blir längre

En del av kraven har funnits länge, men “glömts” bort, andra tillkommer i en strid ström: från lagar, regeringsuppdrag, socialstyrelsen, Sveriges kommuner och landsting (SKL), invånare, brukare, brukarorganisationer, medarbetare, chefer, stadsledningsförvaltningen…

Myndigheter ska skriva klarspråk, säger regeringen. Kommuner ska ha tydlig information på webben för barn och unga som råkar ut för psykisk ohälsa, säger SKL. Vi ska vara öppna och tillgängliga i vår information till allmänheten, säger socialnämnden. Vi ska ha en informationsberedskap i kris, vi ska ha en öppenhet mot media, vi ska jobba med delaktighet för våra brukare, vi ska svara på inlägg i sociala medier inom 24 timmar… Listan kan göras oändlig på absoluta krav på kommunikation som på ett eller annat sätt dykt upp de senaste åren.

Stor kunskapsbrist

Allt det här och allt annat vi gör, tenderar att skalas ned till “skönmålande nyheter” och “vilseledande propaganda à la Nordkorea”, när media granskar kommunernas kommunikationsarbete. Rimligheten är noll, kunskapsbristen stor, eftertanken obefintlig.

Journalister ska absolut granska offentlig verksamhet. Jätteviktigt. Men en anställd kommunikatör är inte en motvikt till media, eller – ännu mer absurt – orsaken till att media är i kris. Om jag vore journalist idag hade jag varit orolig över att ett ökat antal människor väljer att sätta större tilltro till Affes statistikblogg och Petterssons blogg än till etablerade nyhetstidningar. I stället läggs fokus i debatten på att kommuner samtalar direkt med sina invånare utan att nådigt passera traditionella mediedrakar.

 

För den som vill få ett hum om vad jag gör – egentligen – finns ett dagsaktuellt axplock här…

 

Tidigare på ämnet:

Vad gör en kommunikatör i Helsingborgs stad?

Journalisten vs. kommunikatören

Månsterfinal i Eurovision Song Contest

estoniaFörra året vann en artist med skägg och långklänning. Tvåa kom en duett. Trea en balladtjej. Därför ser vi i år duett på duett där män med skägg sjunger ballader med kvinnor i långklänning. Eller bara långklänningar. Eller bara skägg. Eller bara duetter. Eller… bara ballader. Och så några få avstickare, såsom Måns (som i och för sig har skäggstubb han också).

I år är det inte svårt att tippa – det är omöjligt. Förra året såg jag inte vinnaren (ska villigt erkännas) och tog då den enkla vägen ut och tippade Sverige. Det sket sig. Gör jag samma misstag igen? Skillnaden den här gången är att det snarare är 13 vinnarkandidater än ingen, i ett av de starkaste finalfälten någonsin. Trots att det är sparsmakat med upptempo, etno och humor.

1. Sverige, Måns Zelmerlöw – Heroes
Måns har varit storfavorit rakt igenom. Det brukar förvisso Sveriges bidrag vara bland förståsigpåare och vadslagningsfirmor, för att alltsom oftast visa sig överskattade i den allmänna folkopinionen. Men den här gången är det annorlunda. Eller? Har folk tröttnat redan på förhand? Nej, Snygg-Måns ligger i vinnarspår, med en låt som hittat den minsta gemensamma nämnaren hos en stor publik. Vinner han gör han det på 7:or och 8:or, inte 12:or. Skägg, om än av glesare art.

2. Ryssland, Polina Gagarina – A Million Voices
Långklänning de luxe. Eurovision ska inte vara politik, men av någon anledning känns det alltid lite skenheligt när just Ryssland gång på gång framför låtar om fred och kärlek. Annars är det för all del en fin bit, med en stark körrefräng. Från en ganska anonym tillvaro inför Eurovision har Polina farit upp som en raket i och med sitt sprakande framförande i semifinalen och tillhör plötsligt segerkandidaterna. Kommer att dra många tolvor från öst.
 (+2)

3. Estland, Elina Born & Stig Rästa – Goodbye to Yesterday
En av de absoluta favoriterna, både för mig personligen och i alla förhandssnack. Briljant duett av ett karismatiskt par, med lagom dos sött och salt pop och en lättfångad melodi. Rösterna. Blickarna. Stig och Elinas enda problem är egentligen att det är trångt i toppen.

4. Italien, Il Volo – Grande Amore
De tre snygga tenorerna tillhör storfavoriterna med sin pompösa ballad. Och visst sprakar det om numret. De kommer säkert att leverera en topplacering, även om operabidrag har haft en tendens att överskattas i tävlingen tidigare. Vi minns alla Frankrikes praktfiasko, när förhandsfavoriten Amaury Vassili inte ens tog en plats på övre halvan 2011. Två av tre med ytterst diskreta 90-talsskägg vägs upp av den tredjes orangea glasögon.
 (+1)

5. Spanien, Edurne – Amanecer
Långklänning. Jag var länge oberörd av Edurnes ylande. Men den senaste veckan har det lossnat och den blir definitivt att räkna med. Starkast av de klassiska långklänningsballaderna och ett eldigt scennummer.
 (+2)

6. Serbien, Bojana Stamenov – Beauty Never Lies
Långklänning. Bojana har en stark pipa, ett viktigt budskap och en hyfsad låt. Hyfsad räckte till publikfavorit i semifinalen, men knappast för att övertyga juryhalvan av rösterna.

7. Australien, Guy Sebastian – Tonight Again
Kul med Eurovision-tokiga Australien i lineupen, men debutlåten lämnar en del övrigt att önska. Precis den typen av klämkäck soul som alltid är representerad men som alltid har floppat. Nu talas det ändå en hel del om Guy i kreddkretsarna och en del juryröster lär det förstås bli. Det ska ändå inte räcka till topp fem.

8. Norge, Rørland & Debrah Scarlett – A Monster Like Me
Norges duett växer sig till närmast perfektion. Det är trollbindande och ödesmättat. Rørland och Debrah är ett perfekt “par”, vars karaktärsstinna röster lyfter varandra och melodin. Skägg och långklänning är förstås givna ingredienser. Men hur tänkte de med det avskalade scennumret? Det gör tyvärr att de försvinner bort i konkurrensen.

9. Belgien, Loïc Nottet – Rhythm Inside
Belgien har inte precis fångat mitt hjärta historiskt sett i den här tävlingen. Här släpper de fram en ofattbart störig artist, med ett ego större än Justin Biebers keps och en lika ofattbart störig låt. Loïc har röst och skäggväxt som en tolvåring. Det finns en överhängande risk att det lyckas…

10. Montenegro, Knez – Adio
Årets enda Balkanballad. Årets enda renodlade etnoinslag. Det borgar nästan uteslutande för kvalitet, såväl som ett gediget grundunderlag av öströster. Knez kniper en plats på topp-tio. Trots pipskägg från 90-talet.

11. Israel, Nadav Guedj – Golden Boy
Årets partylåt bryter av lite mot alla ballader och sorgetyngda duetter. Jag hatar den innerligt de första fem gångerna, men smälter sakta inför det faktum att den faktiskt tillför något närmast unikt i årets fält. Fart och glädje.
 (+1)

12. Azerbaijan, Elnur Huseynov – Hour of the Wolf
Elnur är ett skägg. Azerbaijan lär som vanligt ha sitt mystiska wild card till övre halvan, även om det här långt ifrån sticker ut bland alla liknande nummer.

13. Slovenien, Maraaya – Here for You
Jag konstaterade förra året att Slovenien inte är ett vinnarland. Det lär ställas på sin spets i år, då de har fått till ett bidrag som inte ens behöver en minut för att sitta. Sångerskan Marjetka har en också röst som fångar uppmärksamhet. (Den förste kvällstidningsjournalist som jämför med Britney Spears får stå i skamvrån!) Men från att ha varit favoritomtalade tidigt i processen har Maraaya fallit längre och längre ner på listorna och idag är det egentligen ingen som nämner dem bland favoriterna. Det värsta är att jag också har tröttnat en aning.
 (-1)

14. Rumänien, Voltaj – De La Capat/All Over Again
En gripande historia om föräldrar som tvingas lämna sina barn kvar i Rumänien när de söker jobb utomlands. De klämmer ut det mesta av sin låt och även om jag gärna vill uppmuntra sång på egna språket fungerar det allra bäst i slutet, med refrängen på engelska.

15. Georgien, Nina Sublatti – Warrior
Nina vann krigarprinsesskampen mot Malta. Trots en sämre låt. Hon gör det helt enkelt ruskigt bra på scenen. Det här sticker ut på alla sätt och vis och tar poäng på det.

16. Polen, Monika Kuszyńska – In the Name of Love
En långklänning. I rullstol. I sin oskuldsfullhet i bjärt kontrast till Polens porriga comebackbidrag förra året. En av de bättre balladerna.

17. Frankrike, Lisa Angell – N’oubliez Pas
Den franska balladtanten är tillbaka! Saknad av ingen utom Jostein Pedersen (den där norrmannen som var med i “Inför Eurovision”-programmen för många år sedan). Oerhört svårplacerad.

18. Ungern, Boggie – Wars for Nothing
Ungern står ofta för integritet och särprägel i Eurovision. Inte sällan premieras de för just det. Den här lågmälda, akustiska melodin är stark i sin enkelhet. Tyvärr också lätt att glömma bort i stridens hetta.

19. Albanien, Elhaida Dani – I’m Alive
En av oändligt många profillösa ballader i årets tävling. Elhaida gör sitt bästa, men har egentligen inget att jobba med som sticker ut. Långklänning.

20. Österrike, The Makemakes – I Am Yours
Skägg. Och hatt. Soulballad som kommer som en befrielse. För just nu börjar du känna att det trycker på i blåsan, att ostbågarna börjar ta slut eller att en kopp kaffe hade behövts för att höja koffeinnivån inför resten av kvällen.

21. Storbritannien, Electro Velvet – Still in Love With You
Ett uppswing för 30-talsretroelektro. Charmig och svårdissad duett, utan chans att sniffa på en topplacering.

22. Cypern, John Karayiannis – One Thing I Should Have Done
Ett skägg. Med gitarrballad. Eller, Cyperns svar på Richard Marx. Det håller kvalitet, utan att ha chans på övre halvan.

23. Armenien, Genealogy – Face the Shadow
Pretentiös soulballad vars vers är för sval och vars refräng påminner för mycket om Portugal 1988. Rörigt nummer vars finalavancemang överraskade.

24. Grekland, Maria Elena Kyriakou – One Last Breath
Långklänning. Den här balladen är likblek och Maria Elena gapar sig andlös. Att den tog sig till final talar snarast för första semifinalens svaghet än den här låtens storhet.

25. Lettland, Aminata – Love Injected
Ha öronskydden redo, för här kommer årets pipigaste gaphals med en av alla ballader, kryddad med några malplacerade slumpmässiga syntljud. Och långklänning, förstås. Hur den kom till final är en gåta.

26. Tyskland, Ann Sophie – Black Smoke
Efter ett par mindre lyckade år försöker tyskarna kopiera hela konceptet kring succén med Lena (2010). Problemet är bara att du snarare blir rädd för Ann Sophies styltiga gapande än charmad Lena-style.

27. Litauen, Monika Linkytė & Vaidas Baumila – This Time
En av många duetter, men knappast den som berör. Monika och Vaidas räcker helt enkelt inte till i den här mördande konkurrensen. Överraskande finalbiljett, men här tar det roliga stopp.