Category Archives: Röd

Min far – del 2

När jag var elva tog min far ytterligare ett stort steg. Han bröt upp och flyttade igen, från lägenheten i Nyköping, till en villa i Fridafors, ute i den småländska obygden. Han gav upp en fast tjänst för att följa med till min mors hemtrakter. I början gick det bra. Han jobbade som busschaufför ett tag. Jag minns att jag var stolt över att min far körde skolbussarna. Men som senast anställd fick han snart gå och jobbade sedan som taxichaufför i några år. När det blev hårdare tider i början på 90-talet fick taxibolaget i Tingsryd problem och far blev arbetslös.

Det blev tungt för familjen, på många sätt. Far blev deprimerad, vilket jag hade svårt att handskas med. Jag tyckte att han gav upp jobbsökandet. Det var så klart inte lätt för en 55-åring att få jobb i glesbygden, än mindre att försöka på något nytt. Jag skällde på honom för att han var sur, och det gjorde knappast saken bättre. Ekonomiskt blev det också tuffare så klart, även om mor var en mästare på att trolla med det vi hade.

Men i brist på jobb fick min far en ny roll. Som min privatchaufför. Det är såhär i efterhand helt otroligt att han orkade ställa upp, kväll efter kväll, helg efter helg och skjutsa mig till innebandyträningar och hockeymatcher runt om i hela södra Sverige. Så småningom blev det även att hämta upp efter fester, långt in på småtimmarna. Far ställde ALLTID upp!

Själv var han inte ett dugg hockeyintresserad. Samtidigt som jag följde nästan varje hemmamatch med Olofströms IK satt han i bilen och väntade, i alla väder och temperaturer. När det blev gratis inträde i tredje perioden brukade han dock gå in och se slutet, framme vid sargkanten. En gång fick han se mer än en hel match, när en kvalmatch mellan Olofström och Kristianstad avgjordes först i den fjärde förlängningsperioden. Det var vid tillfället svenskt rekord i (not so) sudden death. Vi kom hem tre timmar senare än vanligt. Far klagade aldrig med ett enda ord.

Det här betydde naturligtvis oerhört mycket för mig, som annars satt fast i hålan Fridafors. Tyvärr gjorde det mig också bekväm, för att inte säga bortskämd. Det bidrog säkert till att jag inte tog körkort själv förrän jag var 29. Men när jag väl tog steget var det mycket för att hedra min far. Inte skulle den skickliga chauffören ha en vuxen son som inte ens kunde köra bil. I början var det far, som med sedvanligt mycket stort tålamod och lugn, lärde mig grunderna i bilkörningen.

Min far har alltid varit händig och uppfinningsrik. Han har byggt, lagat och skapat. Min tilltro till hans handlag visade jag redan som mycket liten, när jag övertygat deklarerade att “pappa tan”! Det pappa byggde fungerade alltid. Det höll alltid. Det estetiska kunde det väl vara lite si och så med ibland…

 

Kan man vara kristen och Sverigedemokrat?

Ulf Christiansson, förgrundsgestalt i det kristna rockbandet Jerusalem och en välkänd frikyrkoprofil, har inför valet lagt upp några tankar på Facebook som i mycket korta ordalag rör ett annalkande hot från islam och den politiskt korrekta undfallenheten i Sverige idag. Jag reagerar på Uffes ord. Jag gör det inte i en strävan efter att vara ”politiskt korrekt”, utan för att jag drivs av en övertygelse som grundar sig i min kristna tro. Jag är inte heller rädd eller feg för att ta debatten.

Det här inlägget är skrivet som ett svar till Uffe, men vänder sig egentligen till alla kristna som lockas av Sverigedemokratisk retorik mot islam. Det ska också nämnas att Uffe själv senare förtydligade att han tänker rösta blankt i valet.

Först vill jag slå fast en sak. Jimmie Åkesson är inte på något sätt modig som ”vågar säga det alla andra tänker”. Han är snarare en illslug person, som vet hur han ska sko sig på andra människors rädsla och okunnighet. Det jag kommer att dra upp här är i mångt och mycket knutet till Åkesson och hans Sverigedemokrater. Det kan kanske ses som motsägelsefullt att försvara en grupp i samhället (muslimer) genom att generalisera ganska grovt om en annan (Sverigedemokrater), men jag gör inga anspråk på att vara fullkomlig.

Varför blir man kallad rasist om man tar upp invandringsfrågan?

Jag har ägnat mycket tid de senaste tio åren eller så till att debattera ”kritik mot invandringspolitiken” och ”kritik mot islam” på diverse nätforum. Jag har gjort det av två huvudsakliga anledningar. Dels är jag nyfiken på hur folk tänker och resonerar och vill ständigt utveckla mitt eget resonemang och tänkande och testa mina argument, dels har jag sett det som mitt kall som kristen att stå upp mot främlingsfientlighet, hat och rasism. Ingen av dem jag har debatterat med har förstås kallat sig själv rasist. Men alla har nämnt det, oftast helt oprovocerat, i meningar som ”ja, så får man ju inte säga i det här landet längre utan att kallas för rasist”. En till stora delar självuppfyllande profetia alltså.

Därför drar jag åt mig öronen direkt när Uffe för ett liknande resonemang. Helt i onödan om han verkligen är övertygad om sin rättfärdighet.

Jag har åtminstone försökt möta dessa debattörer utan att sätta etikett på deras åsikter. Jag har i stället frågat, ifrågasatt och nästlat mig vidare i deras argument och tankebanor – i hopp om att hitta något försonande och vettigt i grunden. Tyvärr har jag blivit besviken i så gott som samtliga fall. När jag har skrapat lite på ytan och de har tröttnat på att bli ifrågasatta har det visat sig att allting bara bottnar i simpelt hat, missunnsamhet, misstrohet och missaktning mot det och den som är annorlunda. Rasism om man så vill, även om det fortfarande inte är något mål för mig att stämpla folk. Därmed inget sagt om Uffe, det finns alltid undantag, vilket jag ska komma till senare.

Sekten Sverigedemokraterna

En överväldigande majoritet av dessa debattörer har förespråkat Sverigedemokraterna som en komplett lösning på i princip alla problem i samhället. Jag har därför läst på det mesta som SD står för i sina officiella dokument, och följt deras främsta företrädare i otaliga debatter – för att försöka förstå. De har med åren blivit allt mer slipade, eller för att använda en term de själva säger sig hata: ”politiskt korrekta”. Men politiken är exakt densamma, om man skrapar på ytan.

Genom att stoppa invandringen och värna om det svenska löser vi enligt Sverigedemokraterna i princip alla problem i samhället: vi får pengar så att vi kan gödsla ut dem i välfärden, bostadslösheten försvinner, arbetslösheten försvinner, kriminaliteten försvinner (i synnerhet våldtäkter och grova våldsbrott), osocialt gängbeteende försvinner, fattigdom försvinner, kvinnohat försvinner, homofobi försvinner – allt som genom ett trollslag, eftersom invandringen tros vara boven till allt.

Hur har SD kunnat bli så stora med den här för mer sansade bedömare orealistiska verklighetsbilden? Nästa pusselbit gick att hitta i deras egna nätforum: på sidor som Politiskt Inkorrekt/Avpixlat, Exponerat och Fria Tider. Där sprids helt ohämmat rent hatisk propaganda som är eller ständigt gränsar till rasism, nazism, islamofobi, homofobi och kvinnohat – och uthängande av oliktänkande, följt av ytterligare hat och hot. Här har man odlat en egen terminologi av uttryck som är mer eller mindre dolda koder för saker man föraktar. Här får alla kommentarer stå kvar, oavsett hur grova, hatiska och rasistiska de är, så länge de inte säger emot eller protesterar mot det hatiska budskapet förstås – då ryker de direkt. Här sprids snabbt en sektliknande argumentation där man fjärmar sig från världen och odlar en egen världsbild, där det är de mot resten, där alla andra hatar dem och försöker förleda dem. Där de har sett ”sanningen” och alla andra är förblindade av ”PK-etablissemanget”, ”sjuklövern” och ”gammelmedia”.

Här sprids nästan enbart nyheter som har som syfte att misskreditera invandrare, i synnerhet muslimer. Här är allt och alla hotade när det gäller Sverige och svenskhet. Här är avskyn mot ”massinvandring” och mångkultur norm. Här är alla händelser generella direkt, det finns ingen reflektion eller sans. Om en skola i landet har fattat ett förhastat beslut i all välmening, för att inte stöta sig med en minoritetsgrupp, gäller det i avpixlade ögon omedelbart alla skolor i hela landet för all framtid och är ett otvetydigt bevis på att islamiseringen, antirasismen, homolobbyn eller jämställdheten har gått för långt.

Det går väldigt snabbt att bli hjärntvättad, för här får ingen oliktänkande uttrycka sig och här basuneras allt ut som absolut sanning, ”fakta”. Hela resonemanget blir vattentätt, när varje försök att påpeka det absurda enkelt kan avfärdas som en del i en konspiration mot deras oliktänkande (snacka om Moment 22). De ser sig själva som förföljda offer som inte vågar uttrycka vad de känner och tänker öppet eftersom alla är emot dem. De drar aldrig parallellen till att de i så fall utsätts för just samma diskriminering som de själva ser som sin rätt att utsätta invandrare och då i synnerhet muslimer för.

Allt detta sker med ledande Sverigedemokraters goda minne – rent av uppmuntran. Självaste Jimmie Åkesson uttrycker inget annat än aktning för Avpixlat, som alltså styrs och finansieras av hans kompis Kent Ekeroth. Det är helt enkelt en oerhört viktig kugge i SD:s gräsrotsarbete. Det är där de skapar sin allra mest trogna väljarbas och fostrar dem genom lika doser missnöje och hat till en självvald offerroll inför ett samhälle som till synes blint tror på massinvandring och mångkultur.

Så kan man vara kristen och Sverigedemokrat?

Att folk engagerade i antirasism blir upprörda och kanske drar förhastade slutsatser när de här frågorna (och termerna) förs fram är alltså på goda grunder. Vi som har kämpat mot detta ett tag är luttrade och kan jargongen. Det finns absolut de som är för snabba att döma, men vi har hört ”jag är inte rasist, men…”, ”man måste väl få kritisera islam?”, ”så får man ju inte säga i det här landet längre” och ”man måste väl kunna diskutera invandringspolitiken” alltför många gånger, och blivit besvikna nästan varje gång. Det visar sig att det egentligen inte finns intresse av någon diskussion, snarare tvärtom.

Ifrågasättande och motargument bemöts med svammel om begränsad yttrandefrihet, anklagelser om rasistanklagelser(!) som aldrig utdelats, indignation, personpåhopp – i vissa fall hot och en allmänt upplevd obekvämhet med att de egna åsikterna över huvud taget bemöts. Det de egentligen vill är inte att diskutera, utan att upplysa sin omgivning om den sanning de har hittat på Avpixlat och den frälsning de har funnit hos SD och i Messiasgestalten Åkesson.

Som kristen ser jag ingen som helst möjlighet att närma mig allt detta med annat än ett tydligt avståndstagande. Denna subkultur av hat, missnöje, avundsjuka, missaktning, misstro, våldsbejakande och förtryck av oliktänkande är så långt från en kristen tro man kan komma. Att säga att ”SD har ju i alla fall kloka ståndpunkter i abortfrågan” blir fullkomligt absurt i sammanhanget av all den ondska de och deras anhängare sprider och indirekt stödjer. För där bakom finns förstås ytterligare flera nivåer av extremistiska högerrörelser och nätforum, där inte ens de främsta företrädarna bryr sig om att filtrera sig för att hålla en politiskt korrekt yta.

Men hur ska de här frågorna diskuteras då?

Ja, i den här kontexten blir det ibland svårt att backa bandet och verkligen bara diskutera samhällsproblem förutsättningslöst. Det finns nästan ingen sådan förutsättningslöshet kvar. Alla har redan ett förhållningssätt som SD och deras svans har definierat, för eller emot, genom decennier av gräsrotsaktivitet på nätet. Det gör det svårt att ta upp frågor om problem med integration, flyktingmottagande, religion, kulturkrockar och förortskriminalitet. Alla vet ju att inget av detta är alltigenom problemfritt, men allt är besmittat av SD-svansens blinda hat.

Det är helt enkelt svårt att ta upp utan att det uppfattas som att SD får sina extrema vantolkningar, generaliseringar och fördomar bekräftade. Reinfeldts tal om ”öppna våra hjärtan” är ett utmärkt exempel. SD fick ”julafton” och tolkade det helt och hållet som ett stöd för deras politik. Därmed har SD gjort sin egen hjärtefråga en björntjänst genom att låsa debatten till för eller emot SD.

Genom att SD så tydligt (för de allra flesta) står för något ont, blir slutsatsen ibland väl enkel: att raka motsatsen måste vara otvetydigt gott. Därigenom missar vi att diskutera och ta tag i problem som faktiskt finns i samhället (om än inte i den domedagsomfattning som SD gör gällande). Vi behöver till exempel tala mer om religiös extremism, osocialt beteende bland ungdomar, kriminalitet, bostadssegregation, bristande språkkunskaper och utanförskap. Det går att göra utan att skylla alla problem på invandring, invandrare, invandrartäta områden och muslimer, men det kräver eftertanke och reell vilja att lösa problemen – inte bara ”prata om dem”.

Frikyrkligheten och SD

Trots dessa år av debatter är det först nyligen jag har förstått hur utspridd och sammannästlad SD:s världsbild är med det frikyrkliga Sveriges. Det var ett uppvaknande med kalla kårar, då jag alltid har uppfattat mina kristna bröder och systrar som i huvudsak toleranta, inkluderande, välvilliga, goda, välbevandrade och förstående. Visst finns det ännu en och annan kristen homofob, men några utbredda främlingsfientliga tendenser trodde jag inte att det fanns, naivt nog.

Men på sätt och vis är det logiskt. Frikyrkorna upplever sig också ofta missförstådda och lite utanför i samhällsdebatten. Man ”får” inte tycka vissa saker om abort, Israel, homosexualitet och islam utan att möta protester från högljudda debattörer. Man är lite besvikna på att frikyrkopartiet KD har blivit som vilket borgerligt parti som helst, utan vare sig socialt ansvarstagande eller kristna värderingar särskilt högt på agendan längre.

Plötsligt har man på sina håll hittat en ohelig allianspartner hos SD, som på ytan predikar för ett traditionellt kristet Sverige, mot ”fienden” islam, mot abort, mot ”homolobby” och mot vad som säkert även i frikyrkokretsar kan betraktas som ”jämställdhet som gått för långt” och för Israel (jamen, där satt allt!) Och man kan dessutom känna igen sig i den frikyrkofromme och välkammade Jimmie Åkesson och hans offermantra om att det här tillåts man ju inte tycka i det här landet längre. Lockande. Men farligt.

Redan när det gäller invandringspolitiken går SD solklart emot Guds ord: (3 Mosebok 19:33-34) ”När en främling bor hos eder i edert land, skolen I icke förtrycka honom. Främlingen som bor hos eder skall räknas såsom en inföding bland eder, du skall älska honom såsom dig själv; I haven ju själva varit främlingar i Egyptens land. Jag är HERREN, eder Gud.”

Kristnas syn på islam

Har vi då som kristna något att hämta från SD när det gäller synen på islam? För det första är det ingen svensk politiker som förespråkar radikal islamism. Det måste göras tydligt. En röst på SD är inte en röst emot ISIS, jihad, terrorism, hedersvåld eller religiös extremism på något sätt. Ingen är för detta. Och SD har inga som helst lösningar på det, även om de är duktiga på att i alla sammanhang ta upp problemen. Det är för övrigt ett välkänt retoriskt grepp i den politiska historien: om du talar om ett problem tillräckligt mycket så förleds åhöraren till slut att tro att du även sitter inne på lösningen.

För det andra måste det vara extremt tydlig åtskillnad mellan ovan nämnda avarter och islam i stort och inte minst muslimer i stort. Att pådyvla alla muslimer dessa extrema yttringar är helt enkelt avskyvärt. Där är Uffe och jag överens. Vi som kristna har mycket att lära av den ödmjukhet, tolerans, hjälpsamhet och gästvänlighet som den absoluta majoriteten av muslimer ser som sina främsta rättesnören.

Varför tar då inte dessa moderata muslimer tydligare avstånd från sina felande bröder, undrar Ulf Christiansson? Jag har hört Ulf Christiansson tala otaliga gånger och läst mycket av det han skrivit. Jag kanske har missat något, men jag har aldrig hört eller sett honom ta avstånd från Westboro Baptist Church och det hat de sprider omkring sig, barasådär. Du måste leva som du lär, Uffe! Det finns många kristna som är helt ute och seglar också. Det är inget jag känner att jag måste bära med mig som en ryggsäck på grund av min egen tro, eller hur resonerar du här Ulf?

Den som är utan skuld…

Vi måste också rannsaka oss själva innan vi dömer en annan religion som primitiv och förlegad. Som uppvuxen i frikyrkliga sammanhang kan jag vittna om att det har funnits (och fortfarande på sina håll finns) en hel massa oskrivna men allmänt vedertagna regler om hur man får vara och vad man får göra och inte. Uffe om någon har upplevt detta. Det kanske inte går att jämföra med sharialagar, men det är definitivt vanligt förekommande att folk pressas, förskjuts och ”döms” av kyrkans folk om de inte anpassar sig tillräckligt. Synen på till exempel homosexualitet, sexualitet, nakenhet, alkohol och rockmusik kan vara extrem, och närma sig hatisk i vissa samfund än idag.

Jag vet att jag uppfattas som hädiskt liberal av många, men jag försöker tänka bort från den kyrkliga, religiösa tradition och kultur som skapats av människan genom århundraden. Det finns ingen självklarhet eller egentlig logik i alla dessa reglers ursprung. Vissa kyrkor fördömer berusningsmedlet koffein men tillåter kortspel, andra serverar kyrkkaffe som det naturligaste i världen men skulle aldrig ta i en kortlek. En del spelar rockmusik influerad av Deep Purple och Led Zeppelin och fördömer den som tar en öl till maten. Andra fördriver homosexuella ur församlingen och sina egna hem. På vilket sätt är det kristet? Vem har gett oss rätten att döma? Inte Jesus i alla fall. ”Den som är utan skuld kastar första stenen!”, ”Döm inte, så blir ni inte dömda!”, ” Varför ser du flisan i din broders öga, när du inte märker bjälken i ditt eget?”

Det vi som kristna bör göra är att sluta peka finger åt varandra och andra och se Jesus som en förebild. Vad hade Jesus gjort? Jag tror att Jesus vill att vi ska sträva efter att leva det som vi med vår begränsade förmåga att förstå och tolka upplever som rättfärdigt, tolerant, inkluderande och ödmjukt. Var och en ska rannsaka sig och underkasta sig hans vilja för oss utifrån våra egna begränsade förutsättningar som människor, men ingen av oss har fått något mandat från Gud att döma andra. Det gäller så klart även mot dem som tillhör en annan religion.

Är islam ett hot?

Det finns ingen anledning för mig som kristen att se islam som en av naturen svuren fiende eller ens motståndare. När jag rannsakar mig själv och det sätt jag lever och vill leva i Jesus anda hittar jag betydligt mer gemensamt med troende muslimer än med ateister, eller med aldrig så frikyrkliga Sverigedemokrater. Islam i sin rena, fredliga form utgör inget hot mot mig eller min tro, inte mot mitt sätt att leva eller mot mitt land.

Islam har sina problem och Sverigedemokraterna kan ha en poäng i att kristendomen generellt sett har kommit längre i sin anpassning till dagens sekulära, ”västerländska” och demokratiska samhälle. Det är i så fall naturligt, eftersom vi har haft bättre förutsättningar. Det säger inget om huruvida vår religion i sig är mer kompatibel, kompromissvillig eller anpassningsbar med vissa statsskick, andra religioner eller kulturer.

Är jag då inte hotad av ISIS framfart, som Uffe beskriver den? Jo, självklart. Jag, liksom alla andra. Inte jag i egenskap av kristen, svensk eller västerlänning. De skär som bekant även halsen av troende muslimer som kommer i deras väg. Här finns en snarare en unik möjlighet att ena omvärlden mot en gemensam fiende, en tydlig ondska, en avart så främmande från religiös livsåskådning som det bara går att komma. Det här är inte ett läge att dra ut i ett kristet korståg mot islam, påhejade av rasister, fascister och nazister.

Vi ska absolut vara uppmärksamma, vaksamma och varna för de faktiska hot som finns, men inte vackla, tveka och misstro fundamenten i vår livsstil. Vi måste tro på vårt samhälles grundpelare: tolerans, öppenhet och ödmjukhet, även i tider av oro både ute i världen och i vårt närområde.

Låt den som förespråkar slutenhet, kontroll och misstänksamhet ställa sig vid gränsen och kasta första stenen på de som flyr från våld och förtryck. Jag följer måhända inte Reinfeldt, men Jesus, och öppnar mitt hjärta för dem som behöver en fristad.