Min far – sista delen

Ibland blir det inte riktigt som man har tänkt. Jag skrev en hyllningstext till min far i samband med hans 80-årsdag 2017. Min goda tanke var att han skulle få läsa den medan han ännu var i livet. Men av någon anledning kom det saker emellan och jag blev aldrig riktigt klar med del två av texten. Han fick aldrig läsa den. För en vecka sedan gick han bort. Nu får texten bli det den inte skulle bli, en minnestext. Det här är den andra delen.

Arbetslös

När jag var elva tog min far ytterligare ett stort steg. Han bröt upp och flyttade igen, från lägenheten i Nyköping till en villa i Fridafors, ute i den småländska obygden. Han gav upp en fast tjänst för att följa med till min mors hemtrakter. I början gick det bra. Han jobbade som busschaufför ett tag. Jag minns att jag var stolt över att min far körde skolbussarna. Men som senast anställd fick han snart gå och jobbade sedan som taxichaufför i några år. När det blev hårdare tider i början på 90-talet fick taxibolaget i Tingsryd problem och far blev arbetslös.

Det blev tungt för familjen, på många sätt. Far blev deprimerad, vilket jag hade svårt att handskas med. Jag tyckte att han gav upp jobbsökandet. Det var så klart inte lätt för en 55-åring att få jobb i glesbygden, än mindre att försöka på något nytt. Jag skällde på honom för att han var sur, och det gjorde knappast saken bättre. Ekonomiskt blev det också tuffare så klart, även om mor var en mästare på att trolla med det vi hade. Vi tvingades till slut sälja gårdarna i Finland, varav den ena ägdes gemensamt med fars farbröder och syster.

Taxichauffören

Men i brist på jobb fick min far en ny roll. Som min privatchaufför. Det är såhär i efterhand helt otroligt att han orkade ställa upp, kväll efter kväll, helg efter helg och skjutsa mig till innebandyträningar och hockeymatcher runt om i hela södra Sverige. Så småningom blev det även att hämta upp efter fester, långt in på småtimmarna. Far ställde ALLTID upp!

Själv var han inte ett dugg hockeyintresserad. Samtidigt som jag följde nästan varje hemmamatch med Olofströms IK satt han i bilen och väntade, i alla väder och temperaturer. När det blev gratis inträde i tredje perioden brukade han dock gå in och se slutet, framme vid sargkanten. En gång fick han se mer än en hel match, när en kvalmatch mellan Olofström och Kristianstad avgjordes först i den fjärde förlängningsperioden. Det var vid tillfället svenskt rekord i (not so) sudden death. Vi kom hem tre timmar senare än vanligt. Far klagade aldrig med ett enda ord.

Det här betydde naturligtvis oerhört mycket för mig, som annars satt fast i hålan Fridafors. Tyvärr gjorde det mig också bekväm, för att inte säga bortskämd. Det bidrog säkert till att jag inte tog körkort själv förrän jag var 29. Men när jag väl tog steget var det mycket för att hedra min far. Inte skulle den skickliga chauffören ha en vuxen son som inte ens kunde köra bil. I början var det far, som med sedvanligt mycket stort tålamod och lugn, lärde mig grunderna i bilkörningen.

Han lärde mig bland annat att om du bara var tillräckligt kompetent som förare så fick du bryta mot en och annan trafikregel – om det var av nöden tvunget förstås – bara du blev tillräckligt arg om någon annan klåpare försökte göra detsamma. Tyvärr är det en egenskap jag har ärvt av honom.

Uppfinnaren

Min far har alltid varit händig och uppfinningsrik. Han har byggt, lagat och skapat. Min tilltro till hans handlag visade jag redan som mycket liten, när jag övertygat deklarerade att “pappa tan”! Det pappa byggde fungerade alltid. Det höll alltid. Det estetiska kunde det väl vara lite si och så med ibland, däremot…

Som brandstegen han hittade på något skrotupplag och fäste på väggen nedanför mitt fönster. Den sitter lika stadigt idag, 30 år senare. Men det var nog tur att mitt rum vätte mot skogen. Jag har för övrigt svårt att se hur han själv och mor skulle ha klättrat ut på den, oavsett nöd, men jag hade mycket glädje av den i min ungdom.

Far var fortsatt morgonpigg. Inte sällan väckte han kvarteret genom att dra igång gräsklipparen eller motorsågen vid åttasnåret på söndagsmorgonen.

Kommunpolitikern

Far var frikyrklig och aktiv i Kristdemokraterna. Eller aktiv och aktiv… Han satt med, helt enkelt. Utbudet på fritidspolitiker i Tingsryd var inte så stort, så han fyllde ut en plats i kommunfullmäktige och miljö- och byggnämnden. Om han någonsin yttrade sig är oklart. Egentligen var han nog sosse.

Det här med träning var aldrig något för far. Däremot har han aldrig ryggat för hårt kroppsarbete. Trots att han satt stilla i sitt dagliga jobb kunde han hugga i nog så hårt om det gällde att bygga en carport, klyva ved, slå med lie eller skotta snö. Han behärskade alla redskap och maskiner. Däremot har jag bara sett honom diska en enda gång. Då tog jag en bild.

Det sägs att min far var tystlåten. Det kan ha varit så. Fåordig, men absolut inte osocial. Däremot lyssnade han hellre än pratade. Han kunde sitta hemma hos de ensligaste gubbarna i byn i timmar och bara lyssna på deras rövarhistorier. Åtminstone så länge de bjöd på kaffe. Något starkare än så drack han aldrig, nämligen. Men oändliga mängder kaffe.

Den brinnande bussen

Det går vandringssägner om min fars lugn. Om hur det började brinna i bussen han körde och hur han lugnt svängde in till kanten, greppade mikrofonen och meddelade med sävlig röst: ”Jag tror det brinner. Vi får nog utrymma.” Om det är sant vet jag inte (vem skulle i så fall ha bevittnat och berättat detta?), men det skulle mycket väl kunna vara det.

Har jag sagt att min far var morgonpigg? Ett tag när han jobbade och gick upp tidigt åt jag frukost på rummet innan skolan för att jag inte stod ut med hans muntra kvittrande och skojande nere i köket. Är det något jag försöker föra vidare från min far är det detta, att vara irriterande pigg på morgonen (fast mer spelat då). Därför sjunger jag ofta en liten trudelutt för barnen när jag ska väcka dem.

Sviktande hälsa

För 12-13 år sedan blev min fars hälsa allt sämre. Hjärtsvikt. Han orkade allt mindre. Då började jag bli orolig för hur länge hans kropp skulle hålla.

En gång när han skulle hämta upp mig efter Sweden Rock Festival en söndagsförmiddag var han i så dåligt skick att han fick lämna över ratten så fort han kom fram och jag fick “övningsköra” hem.

Han klarade 70-strecket i alla fall och alla barn och barnbarn samlades vid ett unikt tillfälle för att fira detta. Då offentliggjorde vi att vi väntade hans barnbarn nummer 13.

Till slut stod det klart att han skulle behöva operera in en ny hjärtklaff. Det gjorde han bara någon vecka innan min dotter föddes. Jag ville så gärna att han skulle få träffa henne att jag var beredd att sätta mig på tåget med henne nyfödd och åka upp till lasarettet i Växjö. Det behövdes nu inte och några veckor senare kunde han träffa henne för första gången.

Operationen gick bra, men far blev aldrig riktigt sig själv igen. Hans krafter tynade sakta bort. Han orkade inte träna sig i den form han borde ha gjort efter operationen. Han vilade sig i form, som han var van vid. Det fungerade inte. Med åren tillkom fler sjukdomar. Han fick diabetes. Vi försökte få honom att röra på sig och äta nyttigare. Det var som att resonera med berget. Inte ens barnbarnen kunde motivera honom.

Kommunikationssvårigheter

I takt med att den fysiska formen sviktade blev han även virrigare och hörde allt sämre. Jag hade svårt att kommunicera med honom till slut. Han hörde inte vad jag sa och om han nu gjorde det fick jag ändå bara något förvirrat till svar. Det här, i kombination med de tilltagande fysiska problemen, var svårt för mig att ta in. Det var inte den pappa jag kände och jag visste inte hur jag skulle hantera det.

Det jag gjorde var att försöka se till att min mor fick avlastning och fick komma ifrån plikten att vårda och passa upp på min far då och då. När far var med oss satt han mest i en soffa eller fåtölj. Jag började bearbeta att han nog inte kommer att finnas med oss särskilt mycket längre. Till den grad att jag till slut blev glatt överraskad varje gång jag träffade honom. Men jag såg till att varje avsked blev ordentligt gjort. Det kunde ju vara det sista. I över tio år var det så.

Visst glimtade han fortfarande till ibland, med oväntade humoristiska utspel. Det som verkligen utmärkte honom var att han själv inte gnällde för lite småkrämpor. Han mådde alltid “toppen” eller “rätt så skapligt”, oavsett om han visade upp prover på raka motsatsen, eller rent av låg på sjukhus. Ibland hade vi vettiga samtal, märkligt nog oftast på telefon när han låg inlagd. Ibland orkade han följa med på utflykter: tura till Helsingör, promenera i Pålsjö eller rent av på Oslo-kryssningen min mor fick när hon fyllde 70. Men där fick vi sätta honom på en bänk i hamnen till slut, för han orkade inte gå längre.

Kämpen

Åren förde med sig fler krämpor: prostatacancer, återkommande urinvägsinfektioner och fortsatt hjärtsvikt. Men han kämpade på. Han fyllde även 80 och fick uppleva ett nytt baluns med barn och barnbarn. Det var mer än vad de flesta av oss hade vågat räkna med. Till slut var det orimligt att mor skulle ta hand om honom. Han fick plats på vårdboende. Det var lite deprimerande att försöka inreda hans rum så att det skulle bli så mysigt och hemlikt som möjligt för honom. Tanken på att han satt i sin fåtölj i det lilla rummet och räknade sina dagar var dyster.

Det var inte heller möjligt att ringa och prata med honom. Han hörde för dåligt och var för förvirrad. Jag försökte på fars dag. Det blev ett närmast komiskt samtal, där jag satt i en kvart och skrek i telefonen för att försöka göra mig förstådd. Någon ur personalen försökte “tolka”, men det hjälpte föga. Till slut fick jag ge upp utan att vara säker på att han visste att det var jag och vad jag ville.

Jag försökte tänka ut alternativa sätt att kommunicera. Jag märkte att bilder funkade bättre. Jag visade bilder på gamla platser och personer och han reagerade och kände igen. Till slut gjorde jag en fotobok med gamla minnen från hans liv och hemtrakter i Finland ur min fotosamling som han fick i julklapp. Han kände igen varenda plats! Det var en stund att minnas och det blev också den sista gången jag hade ett någorlunda riktigt samtal med honom.

Slutet

Nästa gång vi träffades var det bara en fråga om tid. Han hade åkt in med ambulans till sjukhuset några dagar tidigare med andnöd och hjärtsvikt. Det såg först stabilt ut. Vi var så vana vid att det kom kriser och att han repade sig att vi tog för givet att det skulle bli så nu också. Men det vände snabbt. Han samlade på sig allt mer vätska och svarade inte på vattendrivande. Blodtrycket sjönk. Organen sviktade. De ringde efter mig halv sex på lördagsmorgonen och jag gjorde den tunga färden upp till Växjö lasarett för att ta avsked.

Hur mycket jag än distanserat mig de senaste åren kom jag nu i ett slag väldigt nära igen, både känslomässigt och i ansvar. Det var hemskt att höra honom lida, kämpa med varje andetag och jämra sig av smärta. Han tittade upp korta stunder, såg att jag var där och försökte säga något. Det kunde han inte, men plötsligt hörde och förstod han var jag sa. Han tog min hand och tryckte den flera gånger.

Det var två jobbiga, men samtidigt fina dagar. Han fick allt mer morfin och föll i allt djupare sömn. Till slut lät andningen nästan som vanligt. Han bara sov. Jag skulle stanna hos honom natten till måndag och fick en egen säng på rummet. Jag lyssnade till hans andetag. slumrade till en stund. Allt verkade lugnt och fridfullt. Han var inte längre orolig, som han varit natten innan. Nattpersonalen var inne och tittade till honom någon gång i timmen, senast vid tre.

Jag slumrade till igen och vaknade plötsligt av att det blev helt tyst i rummet. Det var inte alls så där dramatiskt som jag hade föreställt mig det, eller kanske sett på film. Ingen respirator som pep, inga läkare som rusade in med hjärtstartare, bara en fridfull tystnad. Min far hade lämnat mig, som om han bara smugit upp en av de där tidigare sommarmorgnarna i Finland, när vi andra ville sova vidare. Morgonpigg in i det sista.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *