Schweiz, Nemo och The Code vann. Länge leve Kung Lasagna!
Det blev till slut en jordskredsseger för schweiziska Nemo med The Code – i juryröster. I tittarnas ögon kom Schweiz på en blygsam femteplats, efter Kroatien, Israel, Ukraina och Frankrike. Därmed blev det i princip det scenario jag förutspådde, men med en annan utgång. Jag trodde inte att en låt skulle dra ifrån så markant hos jurygrupperna och att det därmed skulle vara omöjligt att ta sig ikapp på tittarröster. Nu var spänningen över redan efter att en fjärdedel av jurygrupperna presenterat sina tolvor. Ett rejält antiklimax för dramatiken i det som egentligen var ett rekordjämnt år. Här måste EBU se över systemet.
Att Nemo är en värdig vinnare är utan tvivel. Sångmässigt var det imponerande och låten är förvisso rörig, men spektakulär. Det var väntat att jurygrupperna skulle gilla detta. Frågan är dock varför de så ensidigt låste sig vid just Nemo, när tittarrösterna var desto mer spridda? Du behöver inte vara jättekonspiratorisk för att kunna se att ett land, Schweiz, lyftes anmärkningsvärt mycket av juryn i jämförelse med tittarröster (365-226) – samtidigt som ett land, Israel, var nära att slå rekord i motsatt riktning (52-323). Skillnaden i den rent musikaliska kvaliteten på bidragen är inte så stor, så… var jurygrupperna instruerade att “sänka” Israels vinstchanser, eller var de bara rädda för att lägga röster på det så omstridda bidraget?
Missförstå mig rätt, för jag är lättad att vi slipper dramat som skulle följa med en Israelisk vinst och ett arrangemang nästa år som potentiellt skulle bojkottas av flera länder. Men detta drabbade nu kraftigt en tredje, helt oskyldig part – Kroatien!
Marko “Baby Lasagna” Purišić vann verkligen folkets hjärtan, manifesterat i en massiv allsång och alldans i arenan på finalkvällen, men framförallt i flest tittarröster (337). Han hade varit en lika god vinnare och ambassadör för Eurovision som Nemo. Men han föll nu på jurygruppernas nyck och fick ett ointagligt läge inför tittarrösterna. I längden skadar det trovärdigheten och förtroendet för hela tävlingen när tittarnas favorit nu för andra året i rad inte får kliva upp på tronen.
Samtidigt fasar jag för en tävling helt utan jurygrupper. Vi såg vartåt det barkade 2004-2008, med allt tramsigare bidrag och mer spektakulära framträdanden, som sänkte både kvaliteten och statusen för seriösa artister att delta. Balansen är viktig. Men kanske den snarare bör viktas 30-70 mellan jury och tittare?
Topp åtta förutspådd
När det gäller tips prickade jag i år in topp åtta, vilket är helt unikt, om än i något omkastad ordning när det gäller platserna 1-2 och 4-5. Ett än mer gediget förarbete, där jag följt bidragen ända från de nationella finalerna, ligger delvis till grund för detta. Men framförallt gäller det att känna efter hur trenderna blåser de sista dagarna, under semifinalerna. Hur framstår bidragen på den stora scenen, hur hanterar artisterna pressen, hur engagerar de publiken i arenan och tittarna, vilken respons och spridning få de i sociala medier?
Det var till exempel tydligt att Italien dribblade bort sig från segerkandidat till sjundeplats genom ett för överarbetat och plottrigt framträdande, där Angelina Mango drunknade på scenen. Det var lika tydligt att Frankrikes avskalade röstdemonstration berörde, att Irlands ockulta skådespel chockade och att Ukrainas mäktiga sceneri gav låten precis den förstärkning den var värd.
Extra glad är jag över att Armeniens lyckopiller gick hem hos både jury och tittare och knep precis den åttondeplats jag förutspådde. De som svajade iväg från min topp tio var Grekland, som aldrig riktigt fick till det live med sin annars så tunga etnopop Zari, men dock slutade på elfteplats. Och…
Skicka jurygrupperna åt vargarna
Nu till det riktigt kritiska. Vad hände med Norges Gåte, som kom absolut sist? Hur kunde ett stycke mäktig konst, makalöst framförd och perfekt sjungen kamma nästan noll hos jurygrupperna? Tittarna är en sak – det är inte alla förunnat att uppskatta prog metal – men jurygrupperna ska vara professionella nog att kunna bedöma alla genrer efter förtjänst. Att Norges i sammanhanget unika bidrag skulle värderas lägre än halvdassig dussinpop från Luxemburg, Cypern och Georgien är hårresande. Räfst och rättarting för jurygrupperna!
Norges andra bidrag, Marcus & Martinus, fick inte ens mer än tre poäng från sitt hemland. Deras slutliga niondeplats får anses vara en maximering av potentialen, som vanligt för Sverige tack vare juryröster.
Jag var inne och nosade på Portugals potentiella jurysuccé och den blev dessvärre sanning, med 139 poäng. Alldeles för förutsägbart. Tittarna somnade däremot (13 poäng). Det räckte till en tiondeplats.
Nog trodde jag att Finlands klämkäcka tokroligheter skulle dra hem mer än 31 tittarpoäng, nu när främsta konkurrenten Europapa dessutom var ute ur bilden. Men tji.
Storbritanniens nolla hos tittarna måste förstås också nämnas. Olly, så hypad stjärna han var när han äntrade Eurovision-karusellen, visade sig vara en högst medelmåttig livesångare. Han försökte sminka över detta med ett uppmärksammat homoerotiskt framträdande, som uppenbarligen var lite för mycket för… alla. Friskt vågat, ändå, men det matchade inte riktigt den mjuka låten.
En gång till, för goda tiders skull: rim tim tagi dim!