Nej, det går inte att samarbeta med SD

Ibland måste man skriva det uppenbara. Idag har sex av riksdagspartierna gjort en överenskommelse, som rent praktiskt talar om hur de ska kunna kringgå Sverigedemokraternas roll som vågmästare. “Odemokratiskt” hävdar förstås SD och deras anhängare. Nej, det är inte odemokratiskt att 81 procent av vår demokratiskt valda församling gör en överenskommelse om hur riket ska bli praktiskt möjligt att regera. Det är demokrati när den fungerar – när samarbete, samförstånd och förnuft får råda. När Sveriges bästa sätts framför en aldrig så obstinat, missnöjd och högljudd minoritet.

Men hade det då inte gått att samtala med SD och rent av samarbeta med dem, för att undvika hela den här regeringskrisen och extravalscirkusen?

Nej, det går inte att samtala eller samarbeta med Sverigedemokraterna. Det är inget alternativ. Det handlar inte om SD:s historiska problem eller om enskilda partiföreträdares rasism, utan om partiets politik här och nu.

Anledningen är enkel. Sverigedemokraterna står för en helt annan grundläggande ideologi och inte minst människosyn än resten av Sveriges riksdagspartier. Jag pratar då inte om någon förmildrande omskrivning som socialkonservatism, utan rätt och slätt om nationalism.

Söder har rätt

Riksdagens andre vice talman, Björn Söder, uttryckte det med all önskvärd tydlighet i en uppmärksammad intervju i Dagens Nyheter nyligen. Visserligen blev hans uttalanden vantolkade och förvrängda i andra hand, av såväl journalister som politiker som uppenbarligen inte vet hur begreppet nation definieras. Söder har i sak helt rätt på den punkten. Om samer och judar definierar och identifierar sig själva som nationella minoriteter är det tveksamt om de samtidigt tillhör den svenska nationen, ja.

Problemet är ju i stället att det bara är Söder och hans parti som bryr sig om vem som tillhör eller inte tillhör den svenska nationen. För alla oss andra är den diskussionen ointressant. Vi har vandrat vidare från 1900-talets nationalism, som slet isär länder och orsakade krig och lidande, både i kamp om gränser och territorier och för minoriteters rättigheter. Vi ser inte poängen i att ha en sådan exkluderande och konfliktskapande syn på en statsbildning som nationalstaten. Det är givetvis det som Söder-diskussionen borde ha handlat om. Vem ska välja och vraka vem som ska få uppgå i nationen och till vilken nytta?

För alla som inte är förblindade av nationalromantik är det fullt tillräckligt att den som är svensk medborgare och/eller bor i staten Sverige är en del av Sverige, oavsett ursprung.

Den “öppna” svenskheten

Synen på nationalstaten ligger i sin tur hand i hand med avståndstagandet från mångkultur och integration. En nationalstat kräver en kulturell, religiös, historisk, ekonomisk och (även om det talas lite tystare om det inom SD) etnisk sammanhållning. Därför kräver även SD:s så kallade “öppna svenskhet” en assimilering, det vill säga att totalt lägga sitt ursprung, sin kultur, sin eventuella avvikande religiösa tro och sin historia åt sidan för att kunna bli “svensk”.

Det är naturligtvis inte något rimligt krav för de flesta utomeuropeiska invandrare, åtminstone inte de första två generationerna, vilket SD förstås är ytterst medvetna om. På så vis kan de lite fint exkludera människor som är mindre önskvärda, genom att rätt och slätt mobba ut dem ur gemenskapen tills de självmant återvänder till sina hemländer. (Detaljerna kring detta går att läsa i föregående inlägg om SD:s principprogram.)

I mitt personliga avståndstagande från SD räcker det redan här. Jag kan helt enkelt inte göra den sorteringen, ens i teorin, vem som skulle vara “inne” och “ute”, vem som skulle få OK-stämpel och inte, vem som är önskvärd och mindre önskvärd. Det kan inte SD själva heller. De vägrar konsekvent att svara konkret på sådana frågor, utan svävar ut i svar som att “man ska definiera sig själv som svensk och bli definierad som svensk av andra”. Behöver jag påminna om att Erik Almqvist la i sitt veto rörande Soran Ismails “svenskhet” under aluminiumrörsnatten? Tydligen, för det faller alltsomoftast bort i debatten.

En enhetlig nation skulle ge en större känsla av samhörighet och därmed förpliktelse till det gemensamma bästa, är argumentet. Vi har alla sett hur SD har hanterat den förpliktelsen som riksdagsparti, genom att så djupare och djupare splittring i såväl riksdagen som i samhället.

Förakt mot människor

Att på det viset sortera in människor i mer eller mindre värda är inte bara ointressant och i förlängningen degenererande för samhällets utveckling, det är rent etiskt förkastligt. Sverigedemokrater hävdar förvisso ivrigt att det är bättre och finare att sortera in olika kulturer och religioner – men tar bestämt avstånd från att sortera etniska grupper eller raser. För det senare är ju som bekant politiskt inkorrekt. Och är det något Sverigedemokraterna lägger stor vikt vid är det att vara politiskt korrekta, märkligt nog.

För mig är den klassificeringen också ointressant. Antingen gör du skillnad på människa och människa eller inte. Bevekelsegrunderna är ungefär lika infantila och kan göra detsamma. Därför kallar många slentrianmässigt det för “rasism”, men problemet är ju inte föraktet mot en viss ras i sig, utan föraktet mot människor som avviker och “stör”, vare sig de är muslimer, romer, somalier, araber eller samer. Behovet av att välja och kontrollera, styra och diktera vilken kultur, vilken tro och vilket beteende som skulle vara acceptabelt är problemet, inte vad det ska kallas.

MEN, och det är viktigt…

  • Det innebär inte att vi inte kan diskutera asylinvandring, anhöriginvandring, arbetskraftsinvandring eller EU-migration. Även om min vision är öppna gränser finns det möjligen praktiska begränsningar i dagens verklighet.
  • Det innebär inte att vi inte kan diskutera integration. Även om alla är välkomna måste det finnas ett fungerande system för hur du ska kunna etablera dig med språk, arbete, bostad och nödvändig samhällsorientering.
  • Det innebär inte att vi inte kan diskutera kulturkrockar. Det finns både charm och problem när kulturer möts. Hederskultur är ett konkret exempel på det senare.
  • Det innebär inte att vi inte kan diskutera avarter av islam. Det finns knappast någon som ser IS rekrytering i Sverige som något normalt eller önskvärt.

Därmed inte sagt att dessa saker ska diskuteras med Sverigedemokraterna, på Sverigedemokraternas initiativ eller enligt Sverigedemokraternas agenda. SD har med sin extrema inställning kring nationen och svenskheten, med sitt motstånd till mångkultur, religionsfrihet och integration, diskvalificerat sig själva från samarbeten kring sina egna hjärtefrågor. Det finns helt enkelt inget att diskutera där.

3 thoughts on “Nej, det går inte att samarbeta med SD

  1. Åh herregud, det går inte att samarbeta med SD p.g.a. nationalism. Så fruktansvärt… Seriöst?…

    USA är ett nationalistiskt land och Kanada är ett ännu mer nationalistiskt land och p.g.a. att USA är så pass nationalistiska så kommer invandrare dit för att dom vill bli amerikanare. När det kommer nyanlända elever till skolorna så sätts dom in i en specifik grupp där det riktas in intensiv specialhjälp för att lära dom ska lära sig språket och komma ikapp så snabbt som möjligt. Samt att om eleverna inte vill assimilera sig så arbetar skolorna intensivt tills dom blir assimilerade.

    Så om Sverige blev nationalistiskt land skulle invandrare komma till Sverige för att dom vill bli svenskar och på så vis så assimileras dom in i det svenska samhället bättre. Det är betydligt bättre än nu då alla kulturer spretar mot alla möjliga håll med dess mångkultur och det blir motsättningar i samhället.

    Sedan så förstår jag inte varför man aldrig får ifrågasätta dom heliga begreppen mångkultur och mångfald? Överallt i samhället ska det kvoteras in till höger och vänster då allt ska vara just etnisk mångfald. Medier talar hjärna om mångfald men mångfald för mig är när det finns journalister med sympatier för alla riksdagspartier men inom hela Bonnier, Schibsted, Stampen och SVT är SD i stort sett icke existerande.

    Samt att det heligaste begreppet mångkultur aldrig någonsin får ifrågasättas. Denna fantastiska mångkultur som dom allra flesta svenskar har valt att bosätta sig långt ifrån i sina isolat. Om nu mångkultur är så fantastiskt, varför har vi då white flight? När man har aktivt valt att bosätta sig långt ifrån mångkulturen och placerat sitt barn i skolor borta från mångkulturen så säger det indirekt vad dessa personer egentligen tycker om mångkulturen. För om dom menar allvar med att dom gillar mångkulturen. så ska dom bannemig bosätta sig bland mångkulturen också…

    T.e.x. så blev det ett jävla liv då Diskriminerings ombudsmannens lokaler skulle flyttas till Rinkeby men då blev det ett jädrans liv och protester som heter duga. Det har på 20 år skapats nästan 200 utanförskapsområden så om ett par årtionden så kan inte ni längre fly från mångkulturen då den kryper allt närmare.

    Samt att det verkar som på er att nationalism och assimilation i sig är rena rama nazism där det är fult att hylla och gilla sitt eget land samt att kräva att invandrare ska ta seden dit dom kommer och anpassa sig, vad nu det är som är så otroligt fruktansvärt med det…

    1. Jag vet inte vilka “vi” är i det här sammanhanget? Alla som inte sympatiserar med SD, kanske? För min del vill jag vara tydlig med att jag uttalar jag mig för mig själv.

      I USA och Kanada finns en stark statsnationalism, där man svär trohet mot en gemensam stat och vissa allmängiltiga traditioner, men med stora kulturella variationer och många olika nationer och etniciteter. Kanada har till och med två officiella språk. Det är stor skillnad från den kulturnationalism som SD förespråkar, som mer eller mindre kräver en kultur, en religion, ett språk, en gemensam historia och en gemensam etnisk bakgrund. Nu lämnar SD öppningar för att det går att assimilera sig till svensk, men läser man hela principprogrammet anser de att det är föga troligt att det sker i praktiken – åtminstone inte över flera generationer. Detta förstås då beroende på hur “kulturellt avlägsen” invandraren är. Du behöver inte ha jättevild fantasi för att tänka ut vilka grupper som anses mindre önskvärda…

      Det fanns en tid för nationalismen och nationalstaten. I stort sett hela 1900-talet förhärskade det tänkandet. Sedan gick stora delar av världen vidare, till något som var bättre anpassat till verkligheten och skapar färre konflikter över gränser och territorier. Ser man nyktert på det är det orealistiskt att varje folk ska ha ett avgränsat territorium som bara är deras, och som ska skyddas från inblandning av andra folk och självförsörjas. Det fungerade behjälpligt i en värld av begränsat resande och utbyte över gränserna för hundra år sedan, även om det fanns och finns folk som sannolikt aldrig kommer att få vara med i den matchen och folk som redan lever så blandade att det är orealistiskt att etnisk rensa ett utrymme.

      Förutom den föråldrade utopin i nationalismen är den rent praktiskt väldigt vansklig att framföra. Den ställer långt gående krav på att definiera vem som är svensk, vad som är svenskt, när du blir svensk och vem som ska avgöra vem som är/blir svensk. Ingen av dessa frågor har SD något vettigare svar på än “det vet väl alla” och sedan rapar de upp floskler om midsommarsnaps eller sillamacka som exempel. Sanningen är ju att det finns enorma variationer i kultur, mat, traditioner och språk mellan norr och söder. Och att vi ständigt influeras av omvärlden, genom resor, internet, invandring, utvandring och media. Att vilja bromsa en ständig kulturell utveckling framstår då i bästa fall bara som bakåtsträvande. Än fånigare blir det när det utmålas som om det föreligger ett hot mot hur den enskilde svensken skulle få tillåtelse att leva med sina kulturella traditioner. Enstaka fall av (ibland förhastade) lokala ändringar av traditioner utmålas som apokalyptiska.

      Slutligen blir det helt ohållbart när det gäller att person för person avgöra vem som är tillräckligt svensk. Vill man vara cynisk kan man säga att loppet redan är kört för SD:s vision om ett land som de tror har funnits någon gång på 1970-talet eller tidigare, “innan invandringen”. De skönmålar det som har varit och svartmålar det som är, men sanningen är förstås att det inte var något etniskt rent paradis förr där alla ställde upp för alla – och att det inte är det nu heller. Enda skillnaden är att det på något märkligt sätt är mer okej med utanförskap, fattigdom, kriminalitet, missbruk eller sjukdom om du är att betrakta som etnisk svensk. Jag har inte något intresse av att dela in befolkningen i ett a-lag och ett b-lag på det sättet. Enligt Björn Söders och Kent Ekeroths definition hade jag dessutom hamnat i b-laget själv, som andra generationens invandrare.

      Visst finns det kraftiga problem med segregation idag. Det finns kulturkrockar också, absolut. Det finns också hur många invandrare som helst som lever “svenskt” och anpassat. Som jobbar, betalar skatt, sköter sig och till och med tänker “svenskt”. Det finns många goda integrationsprojekt. Det finns mycket god vilja att mötas över kulturer. Jag har själv levt i vad du kallar utanförskapsområde i sex år och trivts alldeles utmärkt. Tyvärr måste jag erkänna att jag inte gör det längre, och det ser jag som ett problem snarare än en flykt. Jag vill egentligen inte att mina barn ska växa upp i ett homogent “svenskt” område och vara helt utan influenser från andra kulturer. Det gynnar dem knappast i framtiden.

      Tack för intresset!

  2. Assimilation i kontexten kräver ej att totalt kasta bort sin kultur och språk mm som du säger. Hur skulle det gå till? Tror du verkligen själv på det? Skaran medlemmar och sympatisörer i partiet med rötter från övriga världen växer stadigt. Även aktivt troende muslimer.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *