87 procent hopp

Vänner av det öppna och mångkulturella Sverige! Inför valet 2010 stod vi i stort sett handfallna och såg på hur Sverigedemokraterna tågade in i riksdagen i sina folkdräkter. Visst gjorde vi tappra, men i ärlighetens namn ganska desperata försök att vända trenden redan då, men då låg vi långt efter SD:s egna nätfotrörelser som under flera år jäst upp under ytan på sidor som Politiskt Inkorrekt/Avpixlat, Exponerat och Fria tider. Att stå upp och skrika ”men hallå, de är ju rasister, väl…?” fungerade inte mot den sektliknande mentalitet som redan var väl förberedd på den attacken.

Nu har vi haft fyra år på oss att mobilisera. Under dessa år har vi tillsammans och var för sig kämpat på mängder av fronter och testat mängder av taktiker. Alla har inte varit bra, eller ens försvarbara:

  • Lagt fram fakta
  • Argumenterat på nätet och i fikarummen
  • Vädjat till grundläggande demokratiska värderingar
  • Gjort satir av SD och deras ”nolltolerans”
  • Avslöjat deras rasister, extremister och rättshaverister åt dem
  • Demonstrerat mot dem
  • Vänt dem ryggen
  • Fryst ut dem från allt från Nobelfester till fackföreningar
  • Tårtat Jimmie Åkesson

Samtidigt har SD:s väljarstöd alltså mer än fördubblats. Det är lätt att känna uppgivenhet, rent av depression. Har alla ansträngningar varit förgäves, eller rent av haft motsatt effekt? Är all ”reklam” bra reklam? I synnerhet för SD som bygger en stor del av sitt stöd på att vara missförstådda, missnöjda offer för ”PK-etablissemanget”, ”sjuklövern” och ”gammelmedia”?

För varje ogillande knyter deras kärnväljare näven i fickan och blir än mer övertygade om att den enda sanningen står att finna på Avpixlat, Exponerat, Fria tider och Dispatch International. De har sett ljuset (eller rättare sagt mörkret) och alla vi andra är blinda och kommer att få betala för det en dag, antingen när vi tvingas vända våra huvuden mot Mecka eller i någon sorts massiv landsförräderirättegång, där miljontals ”Sverigeovänner” ska stå till svars för att ha försökt sälja ut sitt land.

Eller har vi i själva verket dämt upp en ännu större tillströmning av väljare? Förebyggt en framtida rasistisk explosion? Eller helt enkelt bara rakryggat stått upp för det vi tror är goda, medmänskliga värden och byggt en seger på att vi trots allt står enade på vår sida barrikaden, 87 procent för öppenhet och inkluderande! Att antirasismen förenar från höger till vänster – ”sjuklövern” – är något vi ska vara stolta över! Att SD även fortsättningsvis kommer att hållas kort – oavsett vem som är statsminister – är närmast unikt i västvärlden.

Man kan till och med se det än mer optimistiskt. SD har under fyra år har ägt alla tillgängliga kanaler för att få ut sitt budskap – från riksdagens kammare till Almedalens scener, från medias ögon och öron till reklamfilmer, från diskussionsforum på nätet till affischer på bussarna – och kunnat spela offer i sammanhang efter sammanhang och sprida sin lättsmälta propaganda i princip fritt. Samtidigt har toleransen ökat i landet, enligt SOM:s undersökningar.

Är SD-väljare rasister?

Det pågår nu intensiva debatter om huruvida SD:s väljare är rasister eller inte. Det är egentligen en pseudodiskussion. De är bara missnöjda och känner sig utanför, hävdar en del. Så kan det vara, men det är just missnöjdhet och utanförskap som historiskt sett har fostrat rasism och främlingsfientlighet. Hur vet vi att det har stannat vid missnöje? Den här gången har jag svårt att tro att någon har missat vad SD står för, bakom den välkammade ytan, men man har helt enkelt inte velat ta in informationen, avfärdat den som etablissemangets konspiration. Det finns egentligen inga ursäkter i att SD-röster beror på missnöje, okunskap eller ren klumpighet.

Man ska inte ropa rasist, säger andra, men det florerar oroväckande mycket av den varan här nu, inte minst i Skåne. Det har bildats en sektliknande undervegetation kring Sverigedemokraterna där rasismen och islamofobin flödar fritt. Till detta är partiet och deras främsta företrädare mycket skyldiga, inte minst genom sociala medier och vedervärdiga nätforum. Vi ser det jäsa i granskningar av Expressen, Expo och Inte Rasist Men… Oavsett dessa mediers agenda är det partiets företrädare som är ansvariga för vad de skriver på nätet.

Inte ens när partiets ledande företrädare springer på stan med järnrör och kallar folk för ”babbe” och ”hora” har vare sig partiet eller väljarna egentligen visat prov på någon eftertanke. Snarare har det handlat om oändliga bortförklaringar som ”orättvis mediegranskning”, ”enskilda fall”, ”det var ju länge sedan” och ”jag kan inte kommentera det just nu” (Jimmie Åkessons mantra). Kent Ekeroth tar som vanligt det steget längre och anmäler de medier som visat hans film för upphovsrättsbrott. Hur var det nu med nolltolerans mot rättshaverism?

Det har heller inte hjälpt med avslöjanden av nazibindlar eller oändligt med anonyma och icke-anonyma rasistiska och islamofobiska kommentarer och länkar på nätet bland partiföreträdare. Det har bara till synes stärkt partiet och gräsrötternas sammanhållning mot resten av samhället. Det pekar dessvärre på att de här åsikterna inte är så enstaka eller främmande, vare sig i partiet eller i deras väljarkår. Men, vi släpper det.

Hur tar vi oss vidare?

Samtidigt ska vi inte sopa den oro och de samhällsproblem som ligger till grund för rasism under mattan. Så hur går vi vidare? Det ska verkligen inte samarbetas mer med SD i riksdagen. Att normalisera partiet löser inget, bara bekräftar deras grovt förenklade världsbild. De har så oerhört mycket lättare att sälja sina analyser än de partier som faktiskt tar ansvar för Sverige. Dessutom har de inga lösningar och ingen vilja att få till en fungerande integration.

Däremot måste de övriga partierna diskutera integration med varandra och visa att de tar folks oro på allvar. Det finns samhällsproblem som sopas under mattan för att SD tar varje närmande som en bekräftelse på deras världsbild. Ingen är till exempel för hedersvåld, men ingen tar heller i frågan politiskt – förutom SD som gottar sig åt att det går att använda i kampen mot invandrare.

Enda lösningen om vi inte vill ha 20-25 procent SD-röster om fyra år är att underminera grunden för deras oro, deras missnöje och deras utanförskap. Vi ska aldrig acceptera rasism, det är en viktig gräns som vi ska fortsätta bevaka, men vi måste visa att man får ”prata om” saker. Sluta anklaga varandra. Sluta skönmåla problem som faktiskt finns. Kanske sluta överanalysera detaljer och släppa lite på vår kränkthet. Men framförallt måste vi agera och ha politiker som agerar för att göra saker bättre. Att tala om öppenhet och tolerans är rätt, men det måste följas av praktisk politik som gör det möjligt.

Samtidigt är det läge för självrannsakan. Allt är inte politik. Vi har alla ett ansvar. Vi kanske pratar väl men om vi alla verkligen tog tag i att inkludera och integrera våra grannar i vardagen kan det hända saker också. Nu vänder vi blad och går mot ljusare tider!

2 thoughts on “87 procent hopp

  1. Återigen, jag respekterar dina funderingar. Bygg bara inte dessa på expo och deras lillebror inte rasist men, utan att först syna dem i sömmarna. Utan att här förtala dem oemotsagd, ta reda på deras historia och vad de står för själv. Du kommer finna smått och gott.

    1. Mina uppfattningar bygger på många fler nivåer än enskilda bloggar. Till att börja med har jag en magister i statsvetenskap och har läst diverse andra humanistiska/samhällsvetenskapliga ämnen under närmare sex år på universitet i Sverige och USA. Mina fokusämnen var etniska konflikter, kulturmöten, politisk kultur och politiskt ledarskap. Det gav om inte annat verktyg att ifrågasätta, analysera och granska källor.

      Jag har följt SD, deras ledande företrädare och deras politiska utveckling ingående, åtminstone sedan valet 2002. Mitt engagemang har alltså inte blossat upp i takt med att partiet har växt och de har fått utrymme i media och offentliga debatter. Jag har också diskuterat med SD-anhängare på nätet sedan ungefär samma tidpunkt, när de första gräsrötterna gjorde entré i diverse nätforum. Jag har flertalet SD-anhängare i min absoluta närhet. Jag har dessutom sedan en tid god inblick i hur diskussionen och de politiska strömningarna går i den frikyrkliga världen. Men jag vill hemskt gärna lyssna på den som vill berätta mer för mig! Alltid.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *