Tjänster

Nyheter

På gång

Kontakt

Affärsidé

Presentation

Partners

Artiklar

Pappabloggen: ettåringen

090706: Pappabloggen har haft semester. Det har inte Nora haft. Eller pappa. Den nya, gående Nora är förstås ett helt annat fenomen. Men samtidigt är hon på sätt och vis väldigt beskedlig. Hon vet vad hon får och inte får göra i lägenheten och har sina dagliga lekrutiner. Därför kan hon underhålla sig själv långa stunder och vi får lite saker gjorda. Men släpper man lös henne utomhus löper hon som en pil. Häromdagen skulle hon spela fotboll med några femtonåriga pojkar i parken. Enda gången man säker vet var hon är, är när hon sitter i gungan. Det kan hon göra precis hur länge som helst.

 

Min värsta skräck har besannats. Nora blir hejdlöst åksjuk … Det visade sig första gången på den krokigs vägen till farmor och farfar i våras. Då trodde vi att det kanske var en engångsföreteelse, men när vi skulle åka den jämna fina motorvägen ut ur staden skickade Nora upp mellanmålet rakt över stackars Poppe efter bara någon kilometer. Det blev ytterligare ett stopp för byte på vägen till Osby och en sista tömning vid framkomsten.

Jag fick alltså tillfälle att jobba med min kräkfobi. Men det värsta var inte det äckliga kladdet och lukten, utan att se Nora må så dåligt utan att kunna hjälpa henne annat än med att försöka fånga resultatet.

Det här är ett problem som ingen verkar ta riktigt på allvar. För min del vill jag inte utsätta henne för detta annat än i nödfall, vilket så klart isolerar oss en del geografiskt. Nu har vi ändå ingen egen bil, men även vid kortare bussturer blir hon numera blek och gnällig. Tåg verkar dock gå bra, även om vi trodde att det var nära en gång på det skumpiga pågatåget. Hon visade heller inga som helst bekymmer med sjögång på Oslokryssningen nyligen.

I Barnboken står det kort och gott att detta så gott som aldrig drabbar barn innan tvåårsåldern. Någon medicin finns inte för barn under tre. Någon bilbarnstol vänd framåt finns inte för barn under fem. Vad man möjligen kan testa är ett armband som skall trycka på någon speciell punkt. Det är kanske heller ingen lösning för en ettåring som älskar att ta på och av saker. Vi får väl helt enkelt hålla oss hemma de närmaste två åren …

Vi har över huvud taget försökt undvika att resa allt för mycket med Nora. Det känns bökigt och obekvämt helt enkelt. Oslokryssningen, som var farmors 70-årspresent, blev därför ett test. Det gick över alla förväntningar. Nora älskade att trippa runt på båten och charma japanska tanter och danska gubbar. Hennes dansuppvisning i baren hade säkerligen kunnat betala hela resan om vi hade lagt ut en hatt. Hon åt av buffén och hon sov alldeles utmärkt i hytten – när hon väl varvat ned och kommit till ro. Däremot fick den av oss som hade henne över natten en kick i mellangärdet med jämna mellanrum, för att liksom säkerställa vaksamheten.

När vi väl kom hem blev hon dock närmast irriterad över att allt var som vanligt och allt folk, all uppmärksamhet och alla nya intryck var borta. Dessutom hade hon uppenbara sviter av sjögången, då hon oförklarligt plötsligt vinglade till och föll på det plana golvet.

Att åka till Sweden Rock Festival var minst lika sorgligt i år som förra året. Av olika omständigheter blev det nästan en hel vecka från familjen den här gången. Nora hade tydligen varit på ett fruktansvärt humör under dessa dagar. Det berodde dock sannolikt mer på att hon hastigt fördubblade sin tandskörd (från de fyra hon haft sedan strax innan jul till snart åtta) än på att pappa saknades.

Efteråt blev det en jobbig tid. Nora var trött och grinig och sov dåligt. Mamma var slut efter en jobbig vecka själv med Nora. Pappa var trött efter festivallivet, men ändå i bäst skick i familjen och fick ta över ett par dagar för att återknyta de starka banden till dottern. Snart var hon sitt vanliga strålande jag igen, till allas lättnad.

Trots min ambition att erbjuda Nora någorlunda könsneutrala kläder och leksaker har det på senare tid blivit en rosa revolution i huset. Nu är det plötsligt prinsesstält, leksaksspis, My Little Pony-tröjor, dockor och rosa dockvagn som gäller. Jag kontrar med svarta tröjor, pedagogiska leksaker, flygplansbok och båtskådning, men förefaller alltid ligga steget efter. Snart dags för träjärnväg och så småningom en bilbana, tror jag bestämt.

 

090521: En vecka efter bröllopet släppte Nora taget och gick helt utan stöd. Först upp till fem steg (vilket hon gjort några gånger tidigare), sen tio, tjugo och efter bara ett par dagar sprang hon närmast obehindrat och utan mellanlandningar från köket till sovrummet. Stilen är stundtals speciell, lite på snedden. Direkt visade hon dock upp en imponerande balans och kunde plocka upp saker från golvet utan att sätta sig, både genom att böja knä och rygg.

Detta hindrar dock inte att just gåvagnen är den käraste leksaken. I den kör hon sin älskade Poppe fram och tillbaka genom lägenheten dagarna i ända. Det är det första hon gör när hon vaknar och det sista innan hon går och lägger sig.

Hon har också börjat snacka mycket. Hon ser väldigt övertygande ut när hon gör det och lägger in autentiska betoningar och miner i sina annars närmast obegripliga haranger. Men nu kan vi äntligen utläsa vissa medvetna ord och uttryck. Av någon anledning börjar de nästan alla på ”d”. Varför jag plötsligt har blivit ”dadda” vet jag inte, då hon har kunnat säga ”pappa” i ett halvår (fast inte alltid i rätt sammanhang då…)

Ordlista:
Dodde = Poppe
dadda = pappa
datten = vatten
dittuu = tittut
dackdack = tack, tack
titta dä = titta där

Hon blir allt smartare i sina lekar. Nästan skrämmande smart. Hon fick en leksaksspis för ett tag sedan som hon nu står och lagar mat vid, för att därefter komma till pappa och låta honom smaka. Hon rör runt med en sked eller gaffel i grytan eller stekpannan och matar mig, precis som om det vore riktig mat. Även Poppe blir matad med jämna mellanrum. Poppe sitter också på pottan och blir nedbäddad med filt i sin vagn.

Humöret fortsätter att svalla. Nora är oftast på strålande humör, så länge hon får sköta sig själv och göra som hon vill. Så fort det ska göras något som inte helt och hållet är på hennes villkor, som borsta tänder, äta, byta blöja, sova, eller klä på sig, kan det bli vansinnesutbrott utan sans. Ibland får man avbryta blöjbytningsförsök då hon riskerar att kasta sig ut på golvet i ren ilska. Får hon inte leka med vad hon vill blir hon illröd i ansiktet, slänger sig på golvet och dunkar huvudet i detsamma. Ett tag hade hon ständiga blåmärken i pannan, men nu försöker vi lyfta upp henne innan hon hinner så långt.

Häromveckan hade vi en ny pappa-dotter-dag, då vi besökte Tropikariet tillsammans. Men det här med djur verkar inte vara Noras grej. Hon var måttligt intresserad av slöa krokodiler och ormar som bara låg stilla. Gräshopporna var det första som fångade hennes intresse för en stund, då de åtminstone rörde sig. Annars satt hon mest i sin vagn och ”läste” nonchalant en bok. Aporna, hajarna och vissa fåglar väckte dock en del uppmärksamhet på grund av sin aktivitet.

Annars har den extrema pappigheten som väntat svängt till mammighet. Ett par veckor var man nästan helt ute ur leken. Skönt de första två dagarna att inte ständigt ha någon klängande på sig, men sedan saknade man så klart samma sak.

Slutligen har vi nu klart med dagisplats till hösten, vilket inte är alltigenom givet centralt i stan. Vi var där och tittade häromdagen och det ser riktigt bra ut. Nora kommer att älska dagis. Hon behöver stimulans av andra barn för att inte klättra på väggarna. I motsats till sin pappa som aldrig gick på dagis och förmodligen mådde bäst av det. Han gillade redan då att pyssla för sig själv, i sin egen takt, på hemmaplan. Alla barn har olika behov.

 

090415: Ettårsdagen har passerat. Det känns konstigt. Å ena sidan går tiden vansinnigt fort. Å andra sidan känns det som en evighet sedan hon var en liten nyfödd och hjälplös boll som sov på min mage. Nu är hon en stor tjej, bestämd och envis. Hon visar tydligt vad det är hon vill ha, genom att peka, göra olika pratliknande ljud och skrika i olika tonlägen. Hon visar också vad hon inte vill, genom att blixtsnabbt ducka för grötskeden när hon hellre vill ha macka. Och skulle hon inte få det önskade resulterar det ofta i ett utbrott där hon lägger sig och dunkar huvudet i golvet, illröd av ilska, och bänder sig som en bananfjäder om man försöker plocka upp henne.

Själva födelsedagen inleddes med att Nora väckte sin ömma moder och fader. Vi gick båda in till henne med sång, paket och majskrok och vatten på sängen. Hon såg mest ut att undra vad det här var för nya tokerier, men började så småningom riva lite förstrött i omslagspappret. Det hade nog tagit en hel dag för henne att få upp ett paket utan hjälp. Märkligt, då hon lätt river sönder en tidning i atomer på fem minuter.

På eftermiddagen blev det stort kalas med hennes vänner (och deras föräldrar). Full fart är inte nog för att beskriva vad sex ungar kan åstadkomma. Till och med Nora fick ge upp sin regel om att ingen annan får leka med hennes leksaker. Hon fick förstås en egen tårtbit att kladda med, dagen till ära. Efter kalaset gick hon omkring med en servett och städade noga golv, soffor och leksaker.

På den följande helgen hade vi kalas igen, för tjocka släkten. Tyvärr var mormor sjuk och fick stanna hemma med morfar. Vi kunde inte ta några risker veckan innan bröllopet. Nora gillar kalas, och älskar när hon får allas uppmärksamhet. Hon var i sitt esse hela dagen.

På tal om leksaker fick hon förstås en del nya sådana. Lite klurigare saker nu, som faktiskt håller henne ganska självständigt sysselsatt långa stunder under dagarna. Hon var för övrigt jättesöt i sin ljusblå klänning och rosa strumpbyxor, som direkt hämtad ur ”Varuhuset”.

Från bröllopet finns dock inte mycket att berätta, ur Noraögon. På eftermiddagen gick jag en timmes promenad med henne för att få henne att sova innan vigseln. Det tog trekvart innan hon gav med sig. Sedan följde hon med mamma och mormor till kyrkan. Väl där blev hon dock grinig och vi vågade aldrig ta in henne. I stället gick kvällens barnvakter en runda med vagnen.

Efter vigseln mötte hon oss utanför, men blev förvirrad och lite ledsen av all uppståndelse. Hon gjorde även ett kort framträdande utanför festlokalen, innan hon åkte hem till mormor och morfar, åt och somnade halv sju. Sedan sov hon gott tills mormor kom hem vid halvettiden. Allt förlöpte alltså så smidigt som man någonsin kunnat önska. Ändå saknade jag henne och önskade att hon skulle fått ta större plats under vår stora dag. Hon är ju ändå en tredjedel av vår lilla familj.

 

090324: Femte förkylningen på lika många månader avklarad – för Nora. Den här gången var nog den värsta hittills med hög feber och tjocka luftvägar. Frågan är om vi har fixat dagissjukan redan nu, eller om det blir ännu värre när vi kommer dit. Nu är det i alla fall dags att planera för det där ofrånkomliga och skicka in ansökningar. Det känns mycket konstigt. Svårt att tänka att vi ska lämna bort vår älskling i någon annans våld.

Den nya grejen nu är att dansa. Hon har sin leksakspanel med olika melodier och sitter och guppar och headbangar till dessa dagarna i ända. Extra roligt ser det ut när hon ligger ned.

En annan grej som uppkommit de senaste dagarna är en extrem pappighet. Jag tror det började så smått när jag hade hand om henne själv ett par dagar nyligen. Sen blev det väl snarare värre av att jag själv varit iväg i Tyskland ett par dagar på jobbresa. Till viss del beror det säkert på att hon redan spenderar så mycket tid med mamma och tar lite omväxling där hon kan få den.

Men hon har också vid ett par tillfällen visat upp ren svartsjuka mot mamma och viftat bort henne som om hon velat ha mig för sig själv. Hon har också tytt sig till mig någon kväll när hon varit ledsen och vägrat låta mig lämna henne hos mamma. Jag utstrålar väl trygghet och lugn antar jag och det är förstås bra. Det är omöjligt att känna något annat än stolthet och lycka över detta. Samtidigt kämpar mamma på och gör allt det jobbiga och förtjänar minst lika mycket. Men tidigare har det snarare varit olika mamma- och pappadagar, så det svänger nog tillbaka snart igen. En fas.

Annars är hon en ständig källa till underhållning, glädje och skratt nu. Hon kryper/vagngår omkring och pratar obegriplig goja för sig själv mest hela dagarna. Lite Linus på linjen. Fast rolig. Och ständigt detta breda leende på lut, med den charmiga och rejäla af Ugglas-gluggen i överkäken mellan de två framtänderna (hon har fortfarande bara fyra totalt).

Hon blir alltmer medveten, om det mesta. Hon börjar förstå vad hon får göra och inte göra och visar upp tydliga spår av ”påkommenhet” om hon pillat på något olovligt. Hon vet också vad som ska hända i vissa situationer. Mikrons pling betyder mat. Vatten i badkaret betyder bad. Ytterkläder betyder tur i vagnen. Kvällsproceduren med tvättning, ombyte till pyjamas, välling och sängstoppning går förstås inte heller att bryta.

 

090308: Nu är det upp och gå som gäller. De senaste veckorna har Nora tagit vad tillhygge som funnits till hands: stolar, pallar, babygymmet och hennes egen matstol och släpat dem framför sig på gåturer runt om i lägenheten. Till slut var vi tvungna att skaffa henne en gåvagn. Nu drar hon av sig sina strumpor, lägger dem i vagnen och knallar omkring obehindrat överallt. (Tidigare fick hon krypa med en strumpa i var hand. Varför strumpgrejen? Ja, den som det visste.) Ibland står hon upp utan stöd, innan hon liksom seriefiguren som springer utför ett stup kommer på sig själv och drattar på ändan.

När hon inte går är det böcker som gäller. Hon har upptäckt sitt egna lilla bibliotek som jag arrangerade åt henne för månader sedan. I början var det mest kul att riva ut böckerna och strö runt dem på golvet, men nu sitter hon långa stunder och bläddrar fram och tillbaka. Man skulle kunna tro att det är bilderna som lockar, men hon bläddrar minst lika gärna i någon av våra böcker om hon får tag på dem. Sitta och lyssna på när man läser dem har hon dock inte ro till än, om det inte gäller att härma djur möjligen.

Hon har också fått ett par lite med avancerade leksaker, som hon faktiskt leker med. En pryl med en massa knappar, där man trycker fram olika melodier och djurläten och en labyrint av järnstänger där man ska föra runt träkulor (finns på Ikea).

Humörsvängningarna blir allt vildare. Får hon inte som hon vill – omedelbart givetvis – så blir hon illröd i hela huvudet, ger ifrån sig värsta gallskriket och ser ut som om hon ska spränga en åder i huvudet inifrån.

När jag varit i Stockholm ett par dagar för att se AC/DC nyligen trodde jag att Nora skulle bli överlycklig när jag kom tillbaka. Icke. Hon blev tvärilsk och skrek och skällde på mig i en halvtimme innan hon liksom i tyst protest gick med på att förlåta mig för att jag lämnat henne så länge.

Häromkvällen var vi bortbjudna till en av Noras jämnåriga kompisar. Även om Nora var lite reserverad till en början (hon är van vid killkompisar som hon kan köra lite med – inte tjejer som tar för sig lika mycket som hon själv) hittade hon förstås jättemånga roliga leksaker att prova på där.

När kompisen lagt sig fick Nora låna en säng och fann sig i att sitta där och gosa med Poppe och kasta nappar på golvet likväl som hemma. Men komma till ro och sova kunde hon inte. Till slut gav vi upp och tog upp henne igen. Då skulle hon prompt fortsätta att leka. Till slut fick vi gå hem, utan att vi kommit så långt som till den planerade spelkvällen, för att hon skulle kunna varva ned och somna.

Matbiten har också tagit en ny vändning. Tjejen äter först sin egen mat, sen kommer hon tillbaka som en hund och tigger vid bordet när mamma och pappa äter sin mat. Hon får numera smaka på det mesta vi lagar till oss själva och hon gillar det skarpt och känner sig mycket vuxen och viktig när hon äter det. Dessbättre har hon heller inte reagerat negativt på något än. Inte ens en bit nötchoklad som hon hittade och tuggade i sig innan någon kunde stoppa henne.

 

090215: Idag gjorde vi en nall-konfrontation. Vi radade upp fyra nallar framför Nora och bad henne peka ut Poppe. Det klarade hon lätt varje gång. En av de övriga har döpts till Nenne. Poppe råkade nämligen ut för en kräkolycka häromdagen. Medan han satt på tork provade vi med en vikarie. Nora drog misstänksamt i de lite längre benen och armarna och sa bestämt ”nänänänänä”.

Till Alla hjärtans dag fick hon dessutom en tredje nalle från farmor och farfar. De ville alldeles säkert att det skulle bli hennes favorit, men inte heller denna har brädat Poppe. Frågan är om jag har hjärta nog att berätta det.

Poppe följer nu med lite överallt runt i lägenheten. Nora transporterar honom genom att lägga honom mellan ben och armar när hon kryper. Rätt vad det är tappar hon honom och så blir han liggande, men efter en stund saknar hon honom och börjar leta, oftast i sin säng. Ibland står hon vid sängen och drar i Poppe för att få ut honom genom spjälorna.

Jag hoppas verkligen att Poppe inte någonsin kommer bort. Jag har själv förlagt min nalle en gång, under en utflykt på Skansen. Den sorgen vill jag inte att något annat barn ska få uppleva. Jag kom dock över den genom att fantisera ihop en historia där Brum hade fått jobb som glasblåsare. Sen fick jag förstås en ny nalle …

Något som är nästan lika viktigt för den unga damen är napparna. Hon får bara ha dem när hon ska sova eller när hon är ledsen – och det accepterar hon tålmodigt. Men desto viktigare roll spelar de i sängen. Numera har hon upp till nio nappar (alla rosa i samma modell) när hon ska sova. När vi har ”lagt” henne sitter hon en stund (ibland flera timmar) och plockar med sina nappar; provsmakar, spottar ut, tar en ny, sorterar, räknar (?) flyttar och gömmer.

Plötsligt är flera nappar bara borta. Någon kan ha hamnat på golvet, men de flesta ruvar Nora på i sömnen; en kväll låg hon på fem stycken och en annan kväll hade hon en hel hög som huvudkudde. Ytterligare några har hon gömt under kuddar och täcken för framtida bruk. Det händer att hon kommer krypande med napp mitt på dagen, som hon hittat i någon hemlig gömma, antar vi.

Favoritmaten för tillfället är macka och bulle (och för er skåningar ska jag förklara att bulle är detsamma som kanelbulle, eller möjligen lussebulle – kaffebröd alltså). Hon älskar att sitta och plocka med en ostsmörgås; äta osten först, smeta lite smör i håret och sen gnaga i sig brödet. Men hon kommer även och tigger som en hund vid matbordet om någon annan äter smörgås – eller bulle.

 

090205: Sedan Noras ankomst känner jag mig mer sårbar. Dels är jag förstås rädd att något ska hända henne, men jag är också mer försiktig med mig själv. Därför har jag bland annat för första gången i mitt liv skaffat en cykelhjälm. Sånt var det ju inte tal om när man var ung och odödlig; det var fult, omständigt och förstörde den eventuella frisyren (som jag inte haft någon på 13 år i och för sig …). En viss del i detta har förstås också de fullkomligt galna skånska bilisterna, men det är en annan historia.

Vi är nu mitt uppe i planeringen för bröllop, som kommer att äga rum på påskafton, strax efter Pluttans ettårsdag. Det föreföll som ett utmärkt datum när vi valde det. Nu när det närmar sig måste vi dock lösa problemet med vad man ska göra med Nora under hela kalaset. Man får anta att vi föräldrar kommer att vara upptagna med vårt. Så också alla släkt och vänner som träffat henne mer än en gång. Dessutom kommer det en rad kusiner och annat som aldrig haft chansen att se underverket än, så hon måste vara närvarande i någon form.

Noras egna behov får givetvis gå först och då ser vi ingen annan råd än att någon måste ta henne hem till mormor och morfar (vilket är mycket nära skådeplatsen) och lägga henne vid sjutiden. Någon som kan avvika från vår fest mitt i maten och som samtidigt står oss så nära att den har hennes förtroende. Inte helt enkelt.

Nätterna är fortfarande ett orosmoment. De vakna perioderna på en-tre timmar kan dyka upp när som helst, till synes utan förklarligt mönster. Det vi möjligen har kunnat utläsa är att det fungerat bättre om hon sovit ett par timmar på dagen och därför somnar lite senare på kvällen. Då är det störst chans att det varar till vad vi skulle kalla morgon. Stupar hon dödstrött i sängen vid sju är risken större att hon vaknar några timmar senare, innan vi ens lagt oss, och tycker sig ha tagit en eftermiddagslur, alternativt tror att det är morgon.

Dagarna består mycket av två saker. Att resa sig och stå mot saker. Gärna där man även kan nå grejer att riva ned, eller fingra på. Och att pladdra, på ett än så länge obegripligt språk. Ibland tycker vi oss hitta ord och uttryck som ”hej”, ”titta där”, ”är det?” och ”kissa”. Hon har helt klart härmat oss när vi gjort hästgnägg, så helt omöjligt är det inte att hon även börjar snappa upp ord. ”Mamma” och ”pappa” säger hon redan, mer och mer medvetet.

Sen finns det förstås andra sätt att kommunicera. Ett tydligt pruttljud med läpparna betyder ”nej”, ”äckligt”, ”vill inte”, ”du är dum” eller liknande, beroende på sammanhanget.

Nallen Poppe börjar få en allt viktigare roll. Han ska nu finnas med när hon är lite trött eller på annat sätt behöver lite mys och tröst. Hon gosar in sig i hans luddiga huvud och kramar honom hårt. På kvällen somnar hon allt oftare med armen om honom. Över huvud taget har hon genomgått en förvandling när det gäller det här med mys och gos. Från helt ointresserad har hon plötsligt blivit en riktig mystjej som kramar, klänger och borrar in näsan i pappas tröja.

 

Dagisbarnet...
Den halvårsgamle fadern...
Den nyblivne fadern...
Tidigare äventyr...
Födelsen...
Den blivande fadern...