Det blev inte riktig den etno- och egna språks-våg jag hade hoppats på efter Jamalas seger förra året. Däremot blev det en “kvinna med dramatisk ballad, som kramar ur det yttersta av sin röst”-våg. Det gör dessvärre att alla dessa bidrag tenderar att ta ut varandra, och kvar står en italiensk pajas, en flummig portugis och en svensk kavajsnubbe med perfekta pressveck. Men nu ska vi inte gå händelserna i förväg. Först semifinaler. Och startfältet är strålande!

Semifinal 1

01 Sverige, Robin Bengtsson – I Can’t Go On
Svenska bedömare vill gärna göra gällande att Robin sticker ut i sörjan av balladtjejer, men sanningen är väl att han trots ett utmärkt slagläge inte lyckas med just det. Det är grått och slätstruket – ja, som ett par Dressman-byxor. Final lär det blir ändå, eftersom Sverige är en musikalisk maktfaktor i Eurovision-kretsar. Sedan får Robin snarast kämpa om att slå namnen Stjernbergs fjortondeplats från 2013.

02 Georgien, Tamara Gachechiladze – Keep the Faith
Tjej med dramatisk ballad. Årets trend. Det kommer fler… och mycket bättre.

03 Australien, Isaiah – Don’t Come Easy
Australien har snabbt etablerat sig som en stormakt i Eurovision. Femma och tvåa på två försök. Möjligen kan Alexander Rybaks lillebror Isaiah rida på den auran av framgång, men den här låten är verkligen en trist soulbagatell som inte borde ha med toppen att göra.

04 Albanien, Lindita – World
Om jag hade varit folk och jury hade Lindita varit storfavorit. Visserligen svämmar fältet över av den här typen av kvinnliga artister med dramatiska ballader, men Lindita är bäst och säkrast av dem alla. Men… i den riktiga världen kämpar hon på gränsen till en finalplats.

05 Belgien, Blanche – City Lights
När alla andra balladtjejer i årets fält tar i för fullt blås och försöker överträffa varandra i gapiga crescendon har Blanche en djup och stillsam röst, nästan sövande. Det gör att hon sticker ut så kraftigt att det till och med glunkas om segerchanser. Refrängen påminner för övrigt kraftigt om Broder Daniels Shoreline.

06 Montenegro, Slavko Kalezić – Space
Slavko har en imponerande hårfläta, det måste man ge honom. Synd bara att hans låt känns minst lika lång och stel.

07 Finland, Norma John – Blackbird
Årets fågelsång. Eller snarare pausfågel. Det är jättevackert, och jätte-jättetråkigt. Norma lyckas inte alls skapa samma atmosfär som Anouk 2013, eller ens Melodifestivalkopian Ellen Benediksson 2014.

08 Azerbaijan, Dihaj – Skeletons
Azerbaijan har gjort sig kända för att satsa högt och säkert. I år är inget undantag. Det här är dramatisk pop med snärtig refräng och Dihaj gillar att sticka ut. Numret är udda, med bland annat en man med hästhuvud ståendes på en stege. Finalplatsen är given, men annars tror jag inte att det är Azerbaijans år i år.

09 Portugal, Salvador Sobral – Amar Pelos Dois
Storfavorit bakom Italien. Det går inte att tycka illa om Salvador. Men jag kommer så nära det går. Det här är outsägligt smörigt och lamt, även om den skygge Salvador gestikulerar och sprudlar känsla i varje fras. Åk hem till 70-talet!

10 Grekland, Demy – This is Love
Det är på många sätt klassisk Eurovision-pop. Stillsam vers exploderar i en lättuggad refräng. Den första låten jag fastnade för, men sedan hände det inte mycket mer.

11 Polen, Kasia Moś – Flashlight
Studioversionen av låten är en dramatisk popballad av högsta klass. Dessvärre spelar Kasia över grovt och artikulerar livet ur låten. Hon har en bra röst, men släpper den långt bortom kontroll.

12 Moldavien, Sunstroke Project – Hey Mamma
Årets tjatigaste låt, på gränsen till det uthärdliga. Jag har inget emot saxofon, tvärtom, men här lyckas Sunstroke Projekt inte alls upprepa den sköna eurodancekänslan från Run Away 2010.

13 Island, Svala – Paper
Papper kan vara vassa, det vet vi alla av bitter erfarenhet, men här hettar det inte till alls. I den här konkurrensen får en isländsk finalplats betraktas som både orimlig och direkt oönskad.

14 Tjeckien, Martina Bárta – My Turn
Tjej med ballad. Dramatiken är det dock inte mycket bevänt med här. Det är snarare lite svalt jazzigt. Sådana här låtar gödslades tävlingen med på 90-talet. De var inte särskilt roliga då heller.

15 Cypern, Hovig – Gravity
Det är ganska hög medelnivå på bidragen i år. Hovig är ett exempel. En helt okej poplåt (av vår egen G:son), med en ganska skaplig refräng. Ändå är det stor risk att det inte räcker till för final.

16 Armenien, Artsvik – Fly With Me
Ett av årets mest svårbedömda bidrag. Tjej med dramatisk ballad, ja. Men samtidigt med betydligt grövre etnoinslag och udda rytmer än i något annat bidrag. Påminner mest om förra årets vinnare, vilket sällan brukar vara en fördel. Något svag avslutning. Trots det tillhör den de topptippade och bör förstås ta sig till final.

17 Slovenien, Omar Naber – On My Way
En kille med ballad. Där ser man. Den är okej och ligger på gränsen till en finalplats. Den har dock ingen potential att växa därifrån.

18 Lettland, Triana Park – Line
Risken finns att den här tröttsamma bagatelldiskolåten lyckas ta en finalplats från någon mer värdig. Lettland brukar ha den retfulla egenheten i Eurovision.

Till final: Sverige, Australien, Albanien, Belgien, Azerbaijan, Portugal, Grekland, Polen, Cypern och Armenien.

Semifinal 2

01 Serbien, Tijana Bogićević – In Too Deep
Katy Perry-pop av enklaste, glättigaste sort. Effektivt, men i tristaste laget. Det lär bli final, men de som påstår att Tijana kommer att slåss i toppen har sannolikt underskattat resten av startfältet.

02 Österrike, Nathan Trent – Running On Air
Den här låten har jag lyssnat på minst fyra gånger, där varje gång känts som om jag aldrig hört den förut. Eller hundra gånger förut. Vad jag försöker uttrycka är att den är som gjord för pissepaus och därmed har hamnat lite för tidigt i fältet.

03 F.Y.R. Makedonien, Jana Burčeska – Dance Alone
Jana skulle kunna vara årets Bulgarien, låten som blommar ut sent till en storfavorit. Det är egentligen en ordinär men effektiv klubblåt, som inte bara via titeln påminner om Robyn, men just tack vare det lite lättsammare och fartigare inslaget sticker den ut.

04 Malta, Claudia Faniello – Breathlessly
Tjej med (hm… nåja) dramatisk ballad. Claudia gör väl inte direkt bort sig, men får se sig totalt överkörd i den här genren.

05 Rumänien, Ilinca ft. Alex Florea – Yodel It!
Det här kommer du att älska eller hata. Ärtig joddeltjej i duett med slö rapkille. Jag älskar det. Faktum är att det här är anledningen till varför jag älskar Eurovision. Galet medryckande! Final… snälla!

06 Nederländerna, OG3NE – Lights and Shadows
Tre (hör och häpna!) tjejer med ballad. Snygg stämsång i countrystuk. Riktigt bra, men lite för lättviktigt för att på allvar blanda sig i toppstriden.

07 Ungern, Joci Pápai – Origo
Ungern utmanar Armenien i etnogenren. Det är skapligt och hedervärt, men det vill inte riktigt lyfta. När det skulle behövts en storslagen etnokaskad kommer i stället ett slött rapparti.

08 Danmark, Anja – Where I Am
Jag älskar den! Och inser motvilligt att den knappast kommer att hamna ens på topp-tio. Men den här sköna Jennifer Brown-popen är i alla fall given i final. I en rättvis värld hade den varit en segerkandidat.

09 Irland, Brendan Murray – Dying to Try
Är det Frans som har inspirerat alla dessa unga killar tro? Brendan är charmig med sin pojkröst och har en låt som säkert hade slagit på 90-talet, men här räcker den inte till.

10 San Marino, Valentina Monetta & Jimmie Wilson – Spirit of the Night
Valentina Monettas ihärdighet som Eurovision-deltagare (fjärde gången på sex år) har gjort henne till fanfavorit. Den här låten sticker ut med sin simpla, medryckande stil. Men trots detta blir det otroligt svårt att nå final.

11 Kroatien, Jacques Houdek – My Friend
Soulig balladkille i duett med operasnubbe. Det hade kunnat vara dramatiskt och svulstigt, men låten är för hopplöst grå och saknar all form av medryckande eller växande element.

12 Norge, JOWST – Grab the Moment
Norge står för årets hemskaste bidrag, näst efter Italien. Jag fixar helt enkelt inte lättviktig soulpop med tjatiga refränger.

13 Schweiz, Timebelle – Apollo
En tjej med dramatisk ballad. Ännu en av dessa nästan perfekt snickrade och framförda poplåtarna som hade kunnat vinna en år när det inte svämmat över av just den sorten.

14 Vitryssland, Naviband – Story of My Life
Årets gladaste bidrag (i viss konkurrens med Rumänien) och tillika det flummigaste. Charmigt framfört, men lite för lättviktig refräng för att det ska kunna utmana om en finalplats.

15 Bulgarien, Kristian Kostov – Beautiful Mess
Kristian nämns bland favoriterna med den här korsningen mellan etnopop och pojkbandsballad. Det är en stensäker poplåt och finalplatsen är förstås given.

16 Litauen, Fusedmarc – Rain of Revolution
Litauen och jag har sällan varit kompatibla i Eurovision. De radar upp genomusla bidrag som påfallande ofta lyckas ta sig till final. Det här är inget undantag. Gapigt och kantigt. Udda, visst, men inte på ett bra sätt.

17 Estland, Koit Toome & Laura – Verona
Duetterna är inte lika vanliga i år, men här har vi en. En låt om att gå vilse på semestertrippen. Den är lika kul som det låter.

18 Israel, IMRI – I Feel Alive
Den som har enormt tålamod kan se fram emot ett litet etnoinslag efter två minuter. Det är dock inte värt det…

Till final: Serbien, F.Y.R. Makedonien, Rumänien, Nederländerna, Danmark, Irland, Norge, Schweiz, Bulgarien och Litauen.

Finalklara

Ukraina, O.Torvald – Time
Som vanligt gör värdlandet allt som står i dess makt för att slippa arrangera tävlingen två år i rad. Ukraina lär inte ligga i farozonen. Det här är visserligen tävlingens enda rocklåt, men den är obarmhärtigt usel.

Italien, Francesco Gabbani – Occidentali’s Karma
Francesco är storfavoriternas storfavorit, vart du än vänder dig, från oddsetmakare till fans. Jag hatar det. Jag förstår inte det påstådda budskapet, jag ser inte charmen i dansaren i apdräkt. Francescos mustasch är ful. För mig är det bara trams.

Storbritannien, Lucie Jones – Never Give Up on You
För att bryta sin kräftgång och sticka ut lite extra i år satsar Storbritannien på en tjej med dramatisk ballad. Det är nästan synd om Lucie, för låten är jättebra och hon kramar verkligen ut varenda ton ur den. Men det räcker ändå inte till för en plats på övre halvan, särskilt inte som alla hennes största konkurrenter redan har fått etablera sig genom semifinalerna.

Spanien, Manel Navarro – Do It For Your Lover
Här har vi årets störiga trubadurkille, som möjligen kan tävla med Moldavien i tjatighet.

Tyskland, Levina – Perfect Life
Det är inget fel på vare sig Levina eller låten, tvärtom, det är tjusig pop av bästa radiosnitt. Men det är alldeles för ofarligt och uddlöst för att ha en chans att skapa uppmärksamhet på tre minuter.

Frankrike, Alma – Requiem
En av mina absoluta favoriter. Klassiskt franskt vemod i en mycket väl anrättad komposition, framfört av en säker Alma. Det brukar ju inte gå så bra när jag tippar fransk seger, så jag ligger lågt här…

Deltävlingarna, som alltid utskällda och av skiftande kvalitet. Finalen, som alltid inte så dum ändå, när alla de bästa är samlade. Visst har vi även i år tappat ett par låtar på vägen, jag tänker då främst på Alice och Running With Lions och Bella & Filippa med Crucufied. Båda försmädliga femmor.

Loreen-gate

Loreen?  Hon var precis så svår och artistisk som jag hade tippat. Det var knappast någon Euphoria-kopia att vänta. Älskad av “etablissemanget” (Markus Larsson och Anders Nunstedt) – aktivt bortröstad av folket. Anton Hagman i all ära, men det var tydligt att folket röstade mot Loreen.

Hon gjorde vår folkfest till något pretentiöst och lite jobbigt, precis när vi som bäst behövde en icke-politisk arena att samlas kring efter ett par jobbiga år av polariserande och skavande debatt i alla forum samtidigt. Folkets röst var tydlig: “Låt oss åtminstone få ha vår schlagerfestival fredad, som ett glittrigt och verklighetsfrånvänt jippo. Låt oss glömma allt elände i världen under sex veckor. Låt våra hjärtan brinna för livet!”

Jämnare i år

Om Frans seger var given på förhand förra året är det betydligt mer svårtippat i år. Det är fyra-fem bidrag som kan slåss om segern hos folket och hur den internationella juryn tänker är det som vanligt ingen som riktigt begriper. Om segraren är svårtippad är det desto lättare att se tre tydliga kluster:

Segerchans: Jon Henrik Fjällgren, Nano, Wiktoria och Robin Bengtsson

Mittfält: Ace Wilder, Mariette, Benjamin Ingrosso och FO&O

Botten: Lisa Ajax, Boris René, Owe Thörnqvist och Anton Hagman

1. Ace Wilder – Wild Child
Ungefär som förra året. Helt okej, men det lär inte bli tredje gången gillt. Refrängen är kalas, men versen är för kantig och Ace låter ansträngt gnällig.

2. Boris René – Her Kiss
Glatt, spralligt och svärmorssympatiskt, men bagatellartat. Given på den nedre halvan.

3. Lisa Ajax – I Don’t Give A
Vad är det med alla dessa svordomar? Skärpning! Siewert Öholm vänder sig i sin grav. Stoppa omoralen i musiken! Lite för lättviktig oavsett.

4. Robin Bengtsson – I Can’t Go On
Förra året var Robin en personlig favorit utan segerchans. I år en tippad segerkandidat som jag hoppas faller tungt. Olika falla ödets lott, eller något. Den här är bara störigt tjatig. Och så var det det här med “fucking”. Att ersätta det med “frickin'” blir ju bara råmesigt, engelskans motsvarighet till “katten också”.

5. Jon Henrik Fjällgren feat. Aninia – En värld full av strider (Eatneme gusnie jeenh dåaroeh)
Det här bidraget har “DET”, den har hittat den minsta gemensamma nämnaren mellan barnpublik, mogen publik och internationell jury. Det är etno, det är omedelbar refräng, och det är sprakande framträdande. Det växer och det osar skrällseger.

6. Anton Hagman – Kiss You Goodbye
Anton gick till final eftersom folket röstade mot Loreen, mot “etablissemanget”, mot Markus Larsson och Anders Nunstedt. Vad säger det om hans låt? Ingenting. Gitarrpopblaha…

7. Mariette – A Million Years
Precis som för två år sedan en riktigt, riktigt bra låt, men utan att lyckas frammana den där genuina vinnarkänslan. Det går inte att visualisera att Mariette står där med Sångfågeln, men A Million Years kommer att hänga kvar på min mest frekventa Spotifylista i flera år.

8. FO&O – Gotta Thing About You
Pojkbandstrall av bästa 90-talsmärke, snickrat av legenden “Mutt” Lange (Def Leppard, Bryan Adams, Shania Twain). Ingen vinnarkandidat, men ett småtrevligt inslag. Går ironiskt nog mer hem hos tanterna som diggade Backstreet Boys på 90-talet än hos deras kids.

9. Nano – Hold On
Finalens bästa låt. Finalens bästa sångare. Men Nano faller på målsnöret på grund av sin totala scen-o-närvaro och brist på karisma. Tyvärr. På 80-talet och tidigare var det melodierna som tävlade och juryn satt inlåst för att inte påverkas av det visuella. Idag är det helhetsupplevelsen som gäller. Som extra specialeffekt i finalshowen får vi se målarfärg torka på tre minuter. Eller något…

10. Wiktoria – As I Lay Me Down
Wiktorias vibrato får mig att minnas 90-talets Shola Ama, som också lät som ett litet lamm på helium. Det är en fantastisk poplåt. Glatt och lättrallat, med mer än en hook. Showen med “sängen” är väl däremot inte rakt igenom imponerande. Barnens favorit, som streamas som smör i solsken på Spotify. Men vinnare? Jag är skeptisk. Tvåa.

11. Benjamin Ingrosso – Good Lovin’
Jag hade lyckats förtränga Benjamin. Det hoppas jag att fler har gjort. Har du inte haft pissepaus än är det hög tid nu. Den här dussinsoulen har absolut ingenting som sticker ut och Benjamin har en medioker sångröst. Det går inte att ta sig fram på enbart ett brett leende.

12. Owe Thörnqvist – Boogieman Blues
Sticker ut gör han ju. Närmast lyteskomik att leda upp en 87-åring på scenen, som sedan måste hålla sig i en stol för att kunna stå upp. Varför envisas svenska folket med att rösta fram dessa dinosaurier till final, varje år? Kicki, Bettan och Lotta, Hansson, Carson och Malmqvist, Christer Sjögren, Hasse Andersson…

Det skulle ge följande slutresultat:

1. Jon Henrik Fjällgren & Aninia
2. Wiktoria
3. Nano
4. Robin Bengtsson
5. Mariette
6. Ace Wilder
7. FO&O
8. Benjamin Ingrosso
9. Boris René
10. Lisa Ajax
11. Anton Hagman
12. Owe Thörnqvist

Mycket nöje!

Det är fantastiskt när du lyckas pricka in en Eurovision-vinnare, vare sig det är kärlek vid första lyssningen eller något som värker fram efter tungt analysarbete av all tillgänglig information. Men på sätt och vis är det ännu mer fantastiskt när du totalt bommar, inte bara vinnaren utan ett helt paradigmskifte. Nu blir det revival för smärtsam etno och hejdå svennepop! Jag gillar det.

Ukraina – igen!

Och det är Ukraina som gör det igen. Precis som när Ruslana 2004 sprängde Västeuropas dominans och förde in Östeuropeisk etnopop med eld, dans och stora trummor. På detta följde en period av förvirring, när västländernas gamla traditionella schlagerpop och ballader mestadels ratades för mer innovativa inslag och storslagna shower, om det så var foliegubbar från Ukraina, monster från Finland, ryska skridskoåkare eller serbisk smärta. Inte ens desperata åtgärder som att återuppliva gamla vinnare som Carola, Charlotte Perrelli och Dana International gick hem.

Så småningom lyckades Väst, eller i synnerhet Norden, vända tävlingen till sin fördel igen, delvis genom att skärpa till sig och modernisera sina bidrag och sina shower, men också genom att mixtra med röstningsförfarandet och återinföra juryröster. Tyvärr också genom att infiltrera östländerna med svenska låtskrivare. Sammantaget har de här händelserna inneburit ett lyft och en återupprättad status för en tävling som så sent som för 15 år sedan var dödsdömd – dränerad på kvalitet, vilja och innovationsförmåga.

Att röra om i grytan

Ukraina var inte min favorit i år. Egentligen hade jag betygsmässigt, såväl som i mitt tips, satt både Ryssland och Australien högre. Men något hände under kvällens gång. När röstningen väl var igång insåg jag att jag satt och smyghöll lite på Ukraina. Inte bara för låten och framförandet i sig (som förstås var värdigt segern) som för kicken av det oväntade, det utmanande. Ukraina har nämnts bland favoriterna, men alla trodde nog ändå att det stod mellan Ryssland, Australien och möjligen Frankrike.

Med alla tillgängliga oddslistor, streaminglistor, experttips och analyser som finns idag trodde jag att det var närmast omöjligt att smyga sig upp och utmana de utpekade vinnarna. När alla riktade sina blickar åt Rysslands och Australiens kompetenta, men plastigt förutsägbara pop och ambitiösa scenshower smög sig Ukraina upp i tätposition med hjälp av äkthet, rötter och känsla. Politiskt, javisst, men på ett sätt som ligger inom tävlingens möjligheter.

Nya tider

Nu står vi åter inför något nytt och lite okänt. Det är en inte alltför vågad gissning att vi nästa år får se betydligt mer av de nu närmast utdöende etnoinslagen. Kanske, kanske kan vi även få en trend av att sjunga på inhemska språk, åtminstone delvis. Kanske får våra utstuderade svenska låtskrivare kliva tillbaka något steg.

Men det stör mig förstås något oerhört att jag inte såg det komma. Jag tippade visserligen Ukraina femma, men såväl segerchansen som låtens fulla styrka gick under min radar. Jag laborerade med ett tiotal potentiella vinnarkandidater och även om Ukraina figurerade där avfärdade jag snabbt möjligheten med att bidraget var för smalt och svårt.

Normalt sett hade jag grämt mig och grymtat över att så grovt ha missat en vinnare (värsta feltipset sedan den fortfarande mystiska Azerbaijan-segern 2011), men idag känner jag en inre frid över att varken jag eller någon annan kan styra monstret Eurovision helt och hållet. Tävlingen kommer alltid att hitta nytt liv genom att återfödas i sig själv, så fort det riskerar att gå slentrian i favorittipsen.

Kiev nästa år då, och jag får äntligen en anledning att förverkliga min drömresa till spökstaden Pripjat.

Annat värt att notera

• Polen fick absurt många telefonröster. Bra låt, men skumt ändå , då den inte alls nämndes i förhandssnacket. Samtidigt nollades Tjeckien, som var minst lika vassa i samma genre.
• Lika skumt var jurygruppernas obegripliga vurmande för Malta och Nederländerna – som sedan dissades av tittarna.
• Och varför ingen gillade Italien är en annan sak att fundera på. Låt vara att det inte gick så bra för mina personliga favoriter Israel, Tyskland, Kroatien och Tjeckien, men Italien trodde jag ändå omöjligt kunde missa övre halvan.
• Bulgarien gick hem till den fjärdeplats jag tippade på. Den blommade sent för mig, men blev till slut en absolut favorit, tillsammans med Israel. På liknande sätt tog sig Armenien något i finalen.
• Azerbaijan på undre halvan, för andra gången sedan de debuterade 2008.
• Det blev totalflopp (nåja, en sjätteplats) för min tippade vinnare Frankrike. Det är förstås alltid svårt att bedöma de bidrag du inte får se i full liveblomning innan finalen och Amir var faktiskt inte så skrämmande charmig när han väl stod på scenen.
• Slutligen gick det ju över förväntan för Frans. Eller över min förväntan i alla fall.

1. Frankrike, Amir – J’ai cherché
Amir är storfavorit, i brist på en solklar vinnare. Låten är en glättig R&B-bagatell, med Robin Stjernberg-ylande. Jag hoppas innerligt att det blir favoritfall på den, men ingenting tyder på det, tyvärr.

2. Ryssland, Sergey Lazarev – You Are the Only One
Ryssland hör återigen till favoriterna. Det är förvisso en klockren poplåt, men förra året hade den fått kämpa för en plats på topp-tio. Nu nämns den som segerkandidat. Scenframträdandet är i absolut toppklass. Men så var det det här med Rysslands politiska impopularitet förstås…

3. Australien, Dami Im – Sound of Silence
Australien tar plats som en ordinarie deltagare och spänner musklerna med en tjusig poplåt. Tippas hålla till i toppen, och det finns ingen anledning att betvivla det. Men vinnarglansen saknas.

4. Bulgarien, Poli Genova – If Love Was a Crime
Det är lite Ace Wilder över “If Love Was a Crime” – låten känns avig vid fösta lyssningen, men i längden är det precis det som är styrkan. Frågan är om längden hinner komma fram på tre minuter? Ett mycket starkt framträdande i semifinalen höjer temperaturen ett snäpp. Bäst i semifinal 2!
 (+1)

5. Ukraina, Jamala – 1944
Det här är svårt, ändå favorittippat av diverse mer pretentiösa bedömare. Det handlar om andra världskriget, och är känslosamt och suggestivt framfört av Jamala. Jag lutar ändå åt att det är för allvarligt och icke-melodiöst för sammanhanget. Men det fungerade förvånansvärt bra i semifinalen och kan inte räknas bort här.

6. Italien, Francesca Michielin – No Degree of Separation
Det är en förbaskat snygg låt och Francesca har precis rätt darr och rasp på rösten för att göra den optimal rättvisa. Given i toppen, men den sticker inte ut tillräckligt för att bli vinnarkandidat.

7. Azerbaijan, Samra – Miracle
Azerbaijan har förstås satsat svenskt som vanligt. Det är samma kompetenta idolpop som alltid. Lite trist, men som alltid på topp-tio.

8. Israel, Hovi Star – Made of Stars
Israels Oscar Zia har återanvänt den gamla vinnarmelodin “Molitva” (2007). Det blir en helt magisk ballad med ett budskap som borde gå hem i Eurovision: Vi är alla gjorda av stjärnor. För mig en vinnare, men den har legat lågt i förhandstipsen. Semifinalframträdandet var bländande, men gav ändå inte “Molitva”-ståpäls.
 (-1)

9. Ungern, Freddie – Pioneer
Freddie nämns bland favoriterna, men den här låten är helt enkelt för seg för att nå hela vägen till toppen. Möjlig topp-tio-placering dock.

10. Kroatien, Nina Kraljić – Lighthouse
Kroatien har skickat Irlands bidrag i år. En unik och stark poplåt med distinkt refräng och lätta etnoinslag. Fantastiskt starkt framträdande – bäst i semifinal ett!

11. Armenien, Iveta Mukuchyan – LoveWave
Jag får ge den att det är en suggestiv och udda poplåt. Men Ivetas ylande är svårt att omfamna helhjärtat. Men några prettoröster lär den väl få från jurygrupperna.

12. Tyskland, Jamie-Lee – Ghost
Det var synd att tyskarna ratade Tobias Sammet’s Avantasia. Det var ett bidrag som hade kunnat sticka ut i tävlingen, med en rutinerad underhållare på scenen. Jamie-Lee är ett mer osäkert kort, likt Lena för sex år sedan. Då fungerade det med oskuldsfull charm, men tveksamt om det går igen. Låten är dock välsmidd och växer för varje gång. Synd bara att den inte får chansen att kvala in i en semifinal. Det hade den behövt för att få vind i seglen.

13. Spanien, Barei – Say Yay!
Det är studsigt och glatt, med tillhörande dans och allt. Barei har en kraftfull röst och kommer att sätta detta säkert. Men lite för flåsigt för att bli riktigt farligt.

14. Sverige, Frans – If I Were Sorry
Som vanligt är det svårast att bedöma låten som du har följt något längre än de övriga och sett hur den fungerar i autentisk miljö. Blygt och avskalat. Det kan fungera, ett år då publiken har tröttnat på flådigt och sprakande, lex Lena. Jag ställer mig dock tveksam till om det här är ett sådant år. Sorry Frans!

15. Tjeckien, Gabriela Gunčíková – I Stand
En kraftfull ballad som äntligen tog Tjeckien till final. Den sticker inte ut i stil, men i kvalitet och i Gabrielas kraftfulla röst.

16. Cypern, Minus One – Alter Ego
Årets rockbidrag med dancebeat i refrängen och funkbas. G:sons skapelse sitter som en blodig mygga i nacken en varm sommardag.

17. Österrike, ZOË – Loin d’ici
Österrike överraskar med en gammal fransk schlager. Otroligt charmigt och catchigt, lite tjatigt och förstås hopplöst förlegat. Kul att den gick till final dock.

18. Malta, Ira Losco – Walk on Water
Årets R&B-trend dyker upp igen. Hur den här pissepausen tog sig till final är en gåta.

19. Belgien, Laura Tesoro – What’s the Pressure
Det börjar lovande, med ett schysst beat, men fall er platt i refrängen. Laura lyfte ändå en halvtam låt ett par snäpp i semifinal 2.
 (+2)

20. Litauen, Donny Montell – I’ve Been Waiting for This Night
Litauens svar på Danny: Donny. En stadig poplåt med explosiv refräng, som dock står sig slätt i finalfältet.

21. Polen, Michał Szpak – Color of Your Life
En väldigt klassisk Eurovision-ballad, men det ska inte ses som något negativt. Låten växer och Michal gör den säkert. Trevligt att han knep en finalplats.

22. Lettland, Justs – Heartbeat
“Heartbeat” är en låt byggd på elektroniska beats och Justs starka sång. Det räcker inte för att få till något slagkraftigt genom rutan på tre minuter. Obegripligt avancemang.

23. Serbien, Sanja Vučić ZAA – Goodbye (Shelter)
Amy Winehouse går igen i serbiska Sanja. Hon spelar över kraftigt i sin roll och försöker desperat skaka dramatik i en bagatellartad låt. Finalplatsen var en skräll, men nu är det slut på det roliga.

24. Georgien, Nika Kocharov and Young Georgian Lolitaz – Midnight Gold
Udda. Det får man ge det. Punk och elektro, lite indie. Finalens sämsta bidrag.

25. Nederländerna, Douwe Bob – Slow Down
Det är risk för att holländarnas inbromsning går hela vägen till en powernap. Enda förklaringen jag kan hitta till finalavancemanget är någon sorts tekniskt haveri i röstsystemet.

26. Storbritannien, Joe and Jake – You’re Not Alone
Storbritannien kan verkligen inte ta detta på allvar.