Den lilla finalen
Då var det dags för den stora finalen! Eller... inte. Jämfört med Eurovision är Melodifestivalen som Allsvenskan i förhållande till fotbolls-VM. Årets finalfält är klart svagare än fjolårets. Då fanns en handfull segerkandidater. Här finns en, Eric Saade. Inte så att han är förfärligt överlägsen, men mest mainstream och sötast. Den enda brasklappen är hur den internationella juryn resonerar. Det är i och för sig en rätt stor osäkerhetsfaktor… Svenska folkets röster är däremot självklara. De kommer att gå till Eric Saade, The Moniker, Nicke Borg och Linda Bengtzing, i nämnd ordning. Bengtzing kommer antagligen att nollas av internationella juryn, men The Moniker och Borg kan gå hem på den sidan. Jag hoppas på det.
1. Eric Saade – Popular
Han är söt och… populär. Låtens enda kvalitet är att den sätter sig direkt, vilket i och för sig är vad det handlar om i sammanhanget. Att man tröttnar på den redan tredje gången är en annan femma. Fredrik Kempe är som vanligt opersonligheten personifierad som låtskrivare. Om man nu inte finner det lite nervkittlande att sno större delen av det man skriver.
Just sötheten och hitfaktorn gör tillsammans med ett fräckt shownummer att det kan fungera i Eurovision. Det beror helt på om och hur det sticker ut i fältet i övrigt. Om Europa fortsätter att satsa på balladtjejer kan en cool kille mycket väl slå. Blir det mer pojkdisko är Saade rökt. 6/10
2. The Moniker – Oh My God!
Låten har erigerat något enormt under resans gång. Men den borde förstås ha pulveriserat Brolle och Sanna Nielsen direkt i andra deltävlingen. Det här är något osvenskt, något som med ganska stor säkerhet hade stuckit ut i Düsseldorf. Man blir trallig, glad och lite nykär när man hör Oh My God! Inte minst viktigt, är framförandet härligt lättsamt och spontant, till skillnad från de överkoreograferade svenska nummer vi normalt bjuds på. 9/10
3. Nicke Borg – Leaving Home
Han må se ut (och stundtals låta som) en fågelskrämma på scenen, men Nicke Borg har kanske tävlingens bästa låt. Inte den mest utstickande, det är en klassisk rockballad på alla sätt, men klart kvalitativ. Det här går hyfsat hem i stugorna hos såväl rebelliska rockers som vill röra runt i schlagergrytan som hos medelålders Jay Smith-fans. ”Leaving Home” lär dock inte vinna Eurovision, men någon rockballad brukar få en hyfsad placering varje år. 7/10
4. Linda Bengtzing – E de fel på mej
Frågan är ledande. De ”gamla hederliga schlager”-fantasterna kommer förstås att ringa så fingrarna blöder på den glada kycklingen. Låten är, som schlager betraktad, inte alls usel. Bara helt och hållet fel i sammanhanget och årtusendet. 3/10
5. Danny – En el Club
Lite önsketänkande med en flopp här kanske. Snygg-Danny lär väl dra sina fjortisröster. Framförandet minner alltför mycket om Martin Stenmarcks fiasko. Låten är värdelös och dessutom stulen – från Nicaragua. Det säger allt…
Danny hotade att hoppa av tävlingen i frustration över plagiatanklagelserna. Han kunde minsann inte höra den minsta lilla likhet i de identiska refrängerna på låtarna i fråga. Men ojdå… där står han visst på scenen idag i alla fall. Mes. 3/10
6. The Playtones – The King
Låten är klämmig och killarna glada. Det brinner på scenen. Vi snackar noll segerchans här, men en och annan publikröst lär trilla in hos blårockarna. 5/10
7. Sanna Nielsen – I’m In Love
Ett genomtrist nummer och en ännu sorgligare låt – tyvärr. Sanna blev bestulen på segern häromåret med ”Empty Room” men måste bli lite mer kräsen i sina låtval framöver om det ska bli någon revansch. Eventuella publikröster får hon som folkkär artist, inte för bidraget hon framför. 4/10
8. Swingfly – Me and My Drum
Jag gillar det här – som ett inslag i den svenska finalen. Låten är medryckande och udda i det här sammanhanget. Det enda problemet är att Eurovision har sett liknande trumdisko till leda allt sedan Ruslana vann 2004. Ett annat problem är att de svenska folkhemsrasisterna inte kommer att rösta på den. Mångkulturella inslag är inget man ser med blida ögon på i det svenskaste av alla sammanhang… 6/10
9. Sara Varga – Spring för livet
Nu är det slut på det roliga. Eller sorgliga. I en rättvist lottad värld hade Linda Pritchard eller Pernilla Andersson stått här, men ingen behöver vara rädder för vargen i finalen. 2/10
10. Brolle – 7 Days and 7 Nights
Kan någon på fullt allvar minnas hur den här låten går? Brolle skickades till final ur det svagaste startfältet enbart på grund av sitt namn och sitt anlete. 1/10
Slutligen lite kvällstidningsskvaller. Christer Björkman har uttalat sig om RedOnes fiasko med Love Generations låt. Det bidraget var uppenbarligen prestigefullt för Christer, tillika hans trumfkort i årets tävling. Christer tycker i korta drag att svenska folket gjort ett stort misstag och att det nu blir svårt att locka berömda låtskrivare och producenter till tävlingen i framtiden.
Buhu… Låten var kass? Den borde inte ens ha gått till Andra chansen. Om det är den kvaliteten som berömda låtskrivare anser sig ha råd att bidra med till sandlådan i Sverige, då kan det vara tack-så-mycket!
Ingen anledning att slå på stora trumman
Katastrofal kvalitetskontroll
Saade är kall som is
Folket tappade fingertopparna
Nedre halvan är toppen
I krig och kärlek
