Det är skönt att ha rätt

Dramatiken som utspelade sig i Melodifestivalens final i Friends arena gick naturligtvis inte att förutspå, men det är skönt när utgången blir som man har tänkt sig. Känslan efteråt är konstig. Det var mina två absoluta, men vitt skilda, favoriter som slogs om segern. Det blev både seger och bitter förlust på samma gång. På sätt och vis är det kanske ändå att föredra att en given tvåa som Danny står för motståndet.

Jag gratulerar och gläds med Sanna, som är värd detta för lång och trogen tjänst. Det är visserligen bara andra gången av de sju försöken i Melodifestivalen som hon verkligen har begåvats med en riktigt bra låt (Empty Room var förstås den första), men hon ha alltid stått för en genuin proffsighet och ödmjukhet. Det hade varit grymt att än en gång stupa på mållinjen, likt 2008 mot Charlotte Perrelli.

Samtidigt har stjärnan Ace Wilder tänts och börjat lysa allt starkare. Det hade varit spännande att se vad hon och hennes udda fågel till låt hade kunna göra i Eurovision-formatet. Det hade känts nytt och fräscht för att vara ett svenskt bidrag. Sanna representerar å andra sidan det trygga och säkra och kommer inte att göra bort sig.

Alcazars framgång hos både jury och publik kom som den enda riktigt stora överraskningen. Jag trodde att Helena Paparizou, YOHIO och Oscar Zia skulle ha bättre chanser att utmana toppduon.

Killarnas fall
Nästan lika glädjande som toppstriden var att de under många år dominerande småkillarna fick stå tillbaka i år. Inte minst jumbon Anton Ewald var förgrymmad efteråt och kände sig missförstådd och misskrediterad. Han hade gjort allt perfekt, tyckte han. För det första borde en aspirerande popstjärna känna igen en bra poplåt, och inse att “Natural” inte var en sådan. För det andra håller det förstås inte att bjuda på sur och flåsig falsksång på den här nivån.

YOHIO skyllde på den internationella juryn (vars existens förvisso är obegriplig), men sanningen är ju att han inte var i närheten av att få publikrösterna med sig i år. Låten höll inte, helt enkelt.

Framtiden
Kritiken har varit hård mot Melodifestivalen i år. Sant är att “humorsatsningen” inte höll. Det snubblade redan på det pinsamma försöket att misskreditera fjolårets danska Eurovision-vinnare och försöka piska liv i skandinavisk rivalitet. Inte roligt och inte relevant. Om det skulle hetsats mot något så var det knappast danska flöjtar, utan svenskt falsettylande à la Robin Stjernberg. Nour El Refai och Anders Jansson ska dock inte lastas för detta. Det är alltför uppenbart att de inte har fått fria händer. 

Det har dessutom varit problem med kvaliteten på bidragen i deltävlingarna. I år också… Det har det varit i stort sett konstant sedan de infördes 2002. Innan dess var det problem att ens fylla tio platser i en final. Klicka er in på SVT:s öppna arkiv och titta på Melodifestivalerna 1992, 1994, 1997, 1999, 2001, 2003, 2005… Visst har det gått upp och ner från år till år, men någon stabil kvalitet har det aldrig handlat om.

Lösningen på detta är förstås att kicka gudfader Björkman och tillsätta någon som kan engagera landets BÄSTA artister och låtskrivare – inte bara de som har byggt hela sin karriär i och kring Melodifestivalen. Med detta vill jag säga tack och hej till en rad artister: Pernilla Wahlgren, Linda Bengtzing, Shirley Clamp, Alcazar/Andreas Lundstedt, Martin Stenmarck, Charlotte Perrelli och Afro-Dite. Jag vill inte heller se någon comeback av Nanne Grönvall eller Lena Philipsson. Tack för den här tiden! Ni har gjort det bra. Nu går vi vidare.

Nästa åtgärd är att tillåta max tre, kanske rent av bara två, låtar från samma kompositör i tävlingen. Att Fredrik Kempe och Thomas G:son livnär sig på att skriva bidrag till Melodifestivalen ska inte ge automatisk förtur. De gör det absolut bra då och då, Kempe med årets vinnare Undo och G:son med Euphoria (2012), men har också en massa onödigt lidande på sina samveten. Att en upphovsman (Kempe) ligger bakom fyra finalbidrag är inte ett bevis på hans styrka, utan på tävlingens svaghet.

Många hävdar att det blir för mycket av det goda med sex veckors cirkus, men jag tror inte att formatet på programmet är källan till problemet. Låt cirkusen turnera runt och liva upp i våra medelstora städer i senvintermörkret, men spetsa till kvaliteten och mångfalden!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.