Länge leve Sven-Ingvars

Sven-Ingvars, Malmö arena 20 april
7/10

Ingenting är heligt, inte ens Motörhead. Det är principen jag försöker tillämpa när det gäller att ersätta bandmedlemmar, avlidna eller inte. Men visst måste jag erkänna att Sven-Ingvars utan Sven-Erik Magnusson kräver lite extra tillvänjning. Det finns ju faktiskt inget förutom musiken och blodsbanden till sonen Oscar kvar av det ursprungliga bandet. Det skulle möjligen vara publiken då…

Visst har Klas Anderhell trummat i bandet i runt 20 år, Staffan Ernestam spelat gitarr nästan lika länge och Oscar själv varit med i tolv år. Nära nog hela karriärer för många andra band. Men trots att både Sven Svärd (död 2003) och Ingvar Karlsson sedan länge lämnat var Sven-Ingvars tätt förknippade med Sven-Erik.

När jag såg bandet senast i Karlshamn 2015 var det ett avsked. Det kändes så. Det var uppenbart att Sven-Erik var sjuk och att orken inte var på topp längre. Det kändes som ett privilegium att ändå ha fått se bandet sju gånger, och kanske på deras absoluta topp på karriären som liveakt under 90- och 00-talet. Men den här spelningen var bokslutet.

Så dyker de då upp igen och känslorna är blandade. Det blir förstås inte detsamma. Det blir något nytt. En ny generation, en ny röst, en ny personlighet och en ny låtlista. Men samtidigt något gammalt, att förvalta arvet av bandet, fadern och låtskatten.

Det är inte Sven-Ingvars utan Sven-Erik. Det är Sven-Ingvars med Oscar. Han har satt sin egen tydliga prägel på showen. Han vet att han inte har faderns folkliga och hurtiga stil. Han gör det på sitt sätt. Det innebär inte, som man kanske skulle kunna tro, att det blir mer rock och ös. Tvärtom. Oscar har ett mognare avstamp och har grävt upp många av bandets stillsammare visor, till förmån för mer sentida rockpop som “Sommar i Sverige”, “Lika ung som då”, “Marie, Marie” och “Kyss mig stilla”.

Det blir mer känslor och mindre stoj och glam. Och jag gillar det, också. Jag har alltid gillat alla nyanser av Sven-Ingvars, utom möjligen de dansbandigaste åren på 80-talet. Om jag kommer att se bandet igen i den här sättningen? Med största sannolikhet.

Bäst: “När solen färgar juninatten”, “Så många mil, så många år”, “Anita” och “Älskar du mig” (idel lugna, vackra visor alltså)

Sämst: Lite väl lugn inledning och avslutning. Se till att få fart i publiken direkt och avsluta med dunder och brak! (Även om jag brottas med att jag ändå älskar versionen av “Ack Värmeland du sköna”.)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *