Årets hårdrocksalbum 2018

I år presenteras inte skribenternas individuella årslistor i Sweden Rock Magazine (eller på Facebook), så jag bjuder på en än mer ambitiös genomgång av hårdrocksåret 2018 här i stället.

  1. AmorphisQueen of Time
    Efter snart 30 år på banan verkar Amorphis vara på den kreativa toppen av sin karriär. Urstarka ”Under the red cloud” följs nu upp med en samling minst lika grandios melodisk metal. Råa energiska vrål och vackra arrangemang har sällan sammansvetsats så välljudande och fulländat som här. Given vinnare.
    .
  2. Powerwolf The Sacrament of Sin
    Lika given tvåa. Om jag kunde ana ett uns av slentrian på ”Blessed & possessed” (2015) var det i så fall en tillfällig svacka. Nu är de demonkåta varulvsprästerna tillbaka i ruskig form. För ett normalt band hade titelspåret varit karriärens hit. Här är det i bästa fall sjunde-åttonde bästa låten på skivan.
    .
  3. Kissin’ DynamiteEcstasy
    Kissin’ Dynamite infriar klyschan att inte göra samma album två gånger i rad. Den här tyska partyrocken är ösigare, hårdare och om möjligt än mer klämkäck än de senaste släppens modernt poppiga anslag. För dig som tycker att något har fattats dig och världen sedan Bon Jovis 80-tal finns nu ett närmast fullgott alternativ.
    .
  4. MustaschSilent Killer
    Det här är nog den mest oborstade Mustasch-skivan hittills. Ralf Gyllenhammar gormar som besatt, riffen är rakbladsvassa och trummorna dånar som tordön. Detta utan att tumma på identitet, låtkvalitet eller den så viktiga variationen. Resultatet är en stilbildande koloss. En gammal ansiktsbehåring i en ny era.
    .
  5. Dynazty – Firesign
    Det man inte har i originalitet får man ta igen i låtskrivartalang. Det lyckas Dynazty med råge med, igen. De radar upp den ena glödheta kalasdängan efter den andra. En klämmig bit som ”In the Arms of a Devil” har potential att kvala in bland årets låtar, tätt före ”Closing Doors”.
    .
  6. ManimalPurgatorio
    När sångaren Samuel Nyman släpper loss stämbanden i raka stjärnsmällar som ”Black Plague” och ”Traitor” är det som hämtat direkt från Rob Halfords glansdagar. Men däremellan händer mycket. Här finns vad du behöver av melodier, hårdhet, progressiva inslag och distinkta refränger.
    .
  7. U.D.O.Steelfactory
    Efter rätt trötta “Decadent” verkar ett par års paus för att ägna sig åt turnéprojektet Dirkschneider ha tänt gnistan igen. Så här pigga har de inte låtit sedan ”Mastercutor”. Hade de inte tryckt in onödigt många spår på skivan hade den kanske kommit ännu högre, men nu trängs en del bagateller bland briljanta bitar som “A Bite of Evil”.
    .
  8. NothgardMalady X
    Tyskarna tillför måhända inget revolutionerande till melodiös dödsmetal, men låtarna talar för sig själva. Få kan rada upp en trio som “Mylady X”, “Epitaph” och “Fall of an Empire”. Resten kommer inte långt efter och här finns en synnerligen god potential att ta ytterligare kliv framåt i en snar framtid.
    .
  9. Judas PriestFirepower
    Det låter så mycket Judas Priest om ”Firepower” att det är frågan om bandet själva egentligen någonsin har varit så här enkelspårigt klyschiga förut, eller om det är en ren efterhandskonstruktion. En energibomb och ett styrkebesked, men inte i närheten av nyskapandet på ”Nostradamus”.
    .
  10. KamelotThe Shadow Theory
    Ut ur nästan ingenstans tänder Kamelot plötsligt till och smockar in en fartfylld, dramatisk och melodisk skiva av klass som de inte varit i närheten av på åtminstone ett decennium. Den tidigare så anonyme Tommy Karevik visar plötsligt nerv och närvaro i sången. Årets största skräll på listan.
    .
  11. NecrophobicMark of the Necrogram
    Om jag fick smida min black metal helt efter egen smak skulle den förmodligen hamna väldigt nära ”Mark of the Necrogram”. Här gifter sig energin och mörkret med melodierna och det varma tekniska hantverket. Här har varje låt fötts fram med en egen osalig själ, som gör det extrema folkligt.
    .
  12. Greta Van FleetAnthem of the Peaceful Army
    Det är alltså inte någon holländsk symfonimetalfrontkvinna som har släppt soloskiva, utan en amerikansk Led Zeppelin/Rush-pastisch. En inte alls oäven sådan, som trots sina historiska referenser verkligen sticker ut i dagens rockscen, med mastiga melodier och Josh Kiszkas galna röst.
    .
  13. ImmortalNorthern Chaos Gods
    För oss som diggade ”All Shall Fall” infrias alla förväntningar av ”Northern Chaos Gods”. Att Abbath är väck verkar inte ha påverkat kreativiteten. De effektivt malande melodierna är bottenlöst bestialiska och utmärkande fulsköna på samma gång. Nio minuter ”Mighty Ravendark” känns som bart och blott tre.
    .
  14. At The GatesTo Drink from the Night Itself
    Det är om möjligt mörkare, vansinnigare och mer snärjigt än ”At War With Reality” (2014), vilket samtidigt gör att den kräver mer av sin lyssnare. När det väl sätter sig är det precis det du vill ha av ett band som gör anspråk på ett nytt liv – en vidareutveckling, inte blott en trygg upprepning av det som fungerade förra gången.
    .
  15. TribulationDown Below
    Det är fint fläsk rakt igenom och den melodiska ådran är markant. Det saknas egentligen inget. Visserligen kommer aldrig den där ”Melancholia”-knocken där stjärnorna dansar runt skallen på dig. Jag kanske snålade lite med min betygsexa i Juryn, mest för att jag tror att Tribulation har en nivå till i sig.
    .
  16. Orion’s ReignScores of War
    De senaste tio åren har grekerna mest ägnat sig åt att släppa tvivelaktiga julsinglar. Men nu är det julafton på riktigt för den som väntat på något mer seriöst. Här har inte sparats något på symfoniska arrangemang och körer.
    Det radas upp klatschiga refränger. Som mest fulländat blir det i den avslutande Manowar-flirten ”Ride to War”.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *