Tjänster

Nyheter

På gång

Kontakt

Affärsidé

Presentation

Partners

Artiklar

Pappabloggen: Dagisbarnet

091209: Julen är här och Nora har totalt greppat det här med tomten. Han skall givetvis beredas en plats bland de andra i nallgänget (Poppe, Nenne och Bampe, för nytillkomna läsare), få blöja, strumpor, vatten att dricka, pussas godnatt och köras runt i vagnen för att sova. Tomten har också en mössa, som trillar av, ofta…

 

En annan sak hon har greppat helt är julkrubban. Eller ja, först hette alla vise männen Pappa Joschef. När jag förklarade det här med de tre vise männen och pedagogiskt radade upp dem och räknade dem tyckte Nora synd om Pappa Joschef som inte fick vara med i gänget. Så nu har vi fyra vise män som alla heter Pappa Joschef. Eller, det var inte heller helt sant. En av dem ser lite feminin ut (vilket jag helt håller med Nora om) och heter därmed Mamma Joschef. Så ung och redan könskategorisk.

Annars förundras vi mest över uttalet av själva barnet: ”Jeschu-u…SCH”.

Snipa eller framstjärt? Nora har löst den eviga frågan om vad det skall kallas: Olles mage. Korta versionen: Hon fick en tygkatt av gammelmormor. Den döptes till Kissen Olle. Hon pekade sig i skrevet och sa ”Noja mage”, varpå jag påpekade att det inte var magen utan kissen. I Noras huvud blev det kissens mage. Så nästa gång var det helt logiskt nog Olles mage.

Jag heter numera Pappa David. Farmor och farfar har varit på besök…

Vi har varit på vårt första ”kvartssamtal” på dagis. Mycket intressant. Vi har förstås undrat vad vårt barn egentligen gör om dagarna och hur hon interagerar med de andra barnen. Ja, när hon inte brottar ned dem och tar strypgrepp då förstås. Mycket diplomatiskt har vi nu fått framlagt att hon är pigg, livlig och ”fysisk”. Hon vill gärna kramas och brottas med andra ord. Hon har också lite svårt för att sitta still och att vänta på sin tur. Så var det förstås det här vi redan visste, att hon har minimalt sömnbehov för sin ålder och äter lite när hon känner för det.

 

091118: Nora fick ett tjugobitars formpussel med olika djur och andra skumma saker på en gård (ett svamphus?) av mamma för ett tag sedan. När jag för ungefär hundrade gången blev beordrad att ”puschla” det blev jag desperat. Vi gav oss ut på pusseljakt. Utbudet av barnpussel i butiken vi befann oss var dock begränsat. Det fanns Bamse-pussel med fyra pinnbitar eller Bamse-pussel med tolv riktiga pusselbitar. Det första skulle förstås vara för enkelt för någon som plockar i tjugo bitar på någon minut. Det senare hade treårsrekommendation. Men jag köpte det ändå, med tanken att hon väl växer i det så småningom. Dessutom dyrkar hon Bamse i alla former.

Första gången vi försökte fattade hon ingenting. Men snart lärde hon sig var de olika figurerna skulle sitta genom att memorera dem: ”Bumma DÄR!”, ”Åsa (åsnan) DÄR!”, kommenderade Nora och pappa fick pussla dit dem. De två bitarna med själva Bamse skulle Nora dock pussla själv. Så småningom även en tredje bit med ”Bampe fooot”, där en liten bit av just Bamses fot sticker ut. Så nu blev jag i stället bryskt beordrad: ”Pappa, schitta där, puschla Bampe!!!” oräkneliga gånger om dagen. Två veckor senare lägger ungen hela pusslet själv, utan hjälp. Hon lirkar med bitarna, testar och säger ”näääääj” när hon låtsas lägga dem fel.

Hon har nu efter enträget tragglande från sin krävande fader också lärt sig de vanligaste färgerna: bå, guuul, död och tatt. Nästa projekt blir att räkna till fem. Vi har kommit till ”ett” än så länge…

Hon lär sig också saker som kanske inte var menade att läras. När hon härförleden klättrade upp på min träningsbänk drog jag till med ett kärvänligt: ”Nej, kom ned därifrån, unge!” När jag ett par veckor senare åter hade nämnda bänk framme (Nora gillar att träna med pappa) klättrade hon åter upp och konstaterade glatt: ”Noja UNGE!”

Igår kväll stängde hon in sig på sitt rum för första gången. Jag trodde att det hörde tonåren till att ha hemligheter på rummet, men det är väl bara att vänja sig i tid. Pappa fick inte komma in, men Nora gläntade då och då på dörren och gav en lägesrapport om vad hon, Bampe, kockan och ankan gjorde. När jag frågade om jag fick komma in nu då så var svaret obönhörligen: ”Nej, schtänga!” Till slut kunde jag lukta mig till vad det var hon egentligen hade gjort där inne… Orättvist. Jag får minsann inte bajsa med dörren stängd längre.

 

091105: Nora har visat en ny sida av sig själv. En vi för ett halvår sedan kanske misstänkte skulle dyka upp, men som vi ändå inte riktigt ville tro på nu. Hon jagar sina kompisar på dagis för att komma åt deras leksaker. När de inte ger ifrån sig sakerna frivilligt brottar hon ned dem och tar strypgrepp. Och det gäller även tvååriga killar som är mycket större än hon. Jag vet inte riktigt hur man ska förhålla sig till detta. Med ett ”You go girl!” eller med att strängt tala om att all form av våld mot kompisar är fel. Vi valde det senare i alla fall…

Hon har också visat en väldigt omtänksam och smart sida. När mamma och Nora var och handlade häromdagen pekade Nora på en energidryck av ett särskilt märke som jag brukar köpa då och då, mest för att fylla på och använda flaskan när jag tränar. ”Pappa dicka!” ”Noja pappa dicka!”, utbrast hon med envishet. Mamma frågade om hon ville köpa den till pappa och det ville hon. Sedan satt hon med flaskan i fast grepp i famnen hela vägen hem och väl där sprang hon raka vägen in till mig och överlämnade den stolt. Jag blir nästan gråtfärdig bara jag tänker på det.

Det har blivit allt viktigare att nallegänget behandlas minst lika bra som Nora själv. Får hon näsdroppar eller hostmedicin så skall i tur och ordning Poppe, Nenne och Bamse också ha det. De skall också ha godnattkramar och -pussar av pappa, blir törstiga på nätterna, skall ha strumpor på tassarna, måste ibland bära blöja – ibland sitta på pottan (vilket Nora själv inte har börjat med än, men hon har fattat principen: ”Bampe kischa pottan”), skall sitta vid matbordet, snytas och sättas på plats i hallen för att vänta när hon skall iväg till dagis.

Har Nora ont i en kommande tand så har Poppe, Nenne och Bamse som av en händelse ont på exakt samma ställe och vill förstås ha tröstpussar där. Skulle någon av de tre ha blivit förlagd någonstans går hon bekymrat omkring och ropar efter denne.

När jag hade varit iväg lite senare en kväll och gick in och pussade henne godnatt när jag kom hem, sprattlade hon till och fick tag i Nenne. Utan att öppna ögonen höll hon upp honom tills jag hade pussat honom. Sen vände hon sig om och grep tag i Poppe och höll upp honom tills han fått sin puss. Sen sov hon vidare...

Häromdagen fick Nora ett par nya, rejäla vintervantar. Dessa blev hon så förtjust i att hon ville ha dem i sängen när hon skulle gå och lägga sig. Mamma, snäll som hon är, lät henne hållas och hon somnade med vantarna i fast grepp. En stund senare gick mamma in och tog bort vantarna och la dem på sin plats i hyllan. Några timmar senare på natten vaknar jag upp av ett ramaskri i rummet intill. Nora är förtvivlad och gråter och jag förstår inte varför. Mardröm? Magknip? Tandvärk? Törstig? ”Ante, ante, ANTE???”, skriker hon och letar runt omkring sig i sängen. Jag funderar sömndrucket på vem denne Ante är. Jag inventerar nallarna och alla av vikt är på plats. Då slår det mig. De nya vantarna är borta! Jag räknar ut vad som har hänt och hittar dem snart. Nora andas ut och somnar direkt igen…

Badskräcken är på väg att ge med sig, efter över två månaders kamp. Hon går fortfarande inte i frivilligt och vill inte gärna sätta sig i vattnet, men när de stegen väl är avklarade kan hon sitta i en bra stund.

 

091015: Ena dagen fick man under vilda protester tvinga upp den vilt plaskande och strålande glada ungen ur badet efter en halvtimme, med skrynklig hud och skakande tänder. Nästa dag har hon badskräck. Total panik bara vid blotta nämnandet av ordet bad. Vi fattar ingenting, men det är bara att finna sig i läget och med jämna mellanrum tvinga henne att bada trots att fasan lyser i hennes ögon, att hon bokstavligt talat klättrar på väggarna för att fly och ber vädjande om att vi skall ta upp henne. Jobbigt? Ja.

Vi har testat allt: badat med henne, haft mindre vatten, haft varmare och kallare vatten, duschat, tagit fram bebisbadbaljan, köpt roliga badleksaker, pratat lugnt och pedagogiskt och låtit henne själv få ”kliva i” när hon kände sig redo – vilket resulterade i att hon doppade en fot i taget. Nej, inget har hjälpt det minsta. Måtte det gå över av sig själv snart…

Annars lär hon sig nya ord varje dag nu. Idag sade hon dessutom sitt eget namn för första gången. Hon nöjer sig inte med att lära sig svenska för övrigt. Den kloka unga damen har förstått vikten av att vara tvåspråkig och klättrar varje dag upp till fjärde hyllan i bokhyllan och hämtar ned pappas svensk-tyska ordbok. Sedan sitter hon och pluggar tyska glosor för fulla muggar. För att stimulera denna iver att lära sig språk ytterligare tittar vi varje morgon innan dagis på danska barnprogram.

Hon snappar nu upp vad som kommer att hända och kan berätta om vad som har hänt. I torsdags morse berättade jag för henne att jag skulle åka bort i två dagar och åka båt (Sweden Rock-kryssningen till Åbo). Vi brukar titta på Oslofärjan nästan varje morgon och kväll tillsammans och Nora har ju även åkt den för ett halvår sedan, så hon vet vad det handlar om. Därefter gick hon runt och talade hon om för alla som ville höra på under tre dagar: ”Pappa båt!”

Häromdagen satt vi och pratade om vår dag på kvällen och jag räknade upp att vi hade åkt rutschkana och lekt i sanden och hon fyllde i ”gunga” utan att blinka. Hon pratar också om sina fröknar och kompisar på dagis när hon kommer hem och nu efter helgen om ”momo”, ”moppa” och ”Bitten” (gammelmormor) som hon besökt.

Det blir mycket vardagsbestyr här nu, i bloggen som startades för att vädra tankar och känslor kring faderskap. Men det är så det är. Från att ha varit något abstrakt i magen har verkligheten kommit krypande för varje dag. Nu kretsar världen kring Nora och då finns det inte mycket tid för eftertanke. Hon gör förstås samma framsteg som alla barn, en del lite tidigare och en del lite senare med vissa saker. Men för oss är varje litet ord eller steg helt unikt och speciellt, precis som jag antar att alla föräldrar känner för sina barn.

Men ibland vaknar man upp och tänker att ”det sitter en liten person där i soffan och läser en bok” och det känns fortfarande efter ett och ett halvt år ogreppbart att det är mitt barn. Hon kom, hon bor här och vi älskar henne över allt annat. Hon behöver mig och kallar mig pappa, eller tvärtom, hon kallar på pappa när hon behöver mig. För henne är det så självklart, för hon har aldrig vetat om något annat. Även om det nu känns som om hon funnits nästan alltid (hur levde man egentligen innan, och för vad?) så är allt samtidigt nytt hela tiden. Ingen dag är den förra lik, för hon hittar alltid på något oväntat, mitt i alla rutiner.

 

090926: Jag märker det allt tydligare nu. Jag har blivit en sådan där riktigt jobbig småbarnsförälder, eller barnvagnsterrorist. Jag ska in och fram överallt med vagnen och blir mycket irriterad när det inte går. Då gör jag gärna lite extra väsen av mig genom att ”råka” köra in i saker, liksom för att markera att ”här var det minsann inte barnvagnsvänligt” eller ”ojdå, hade du inte vett att flytta på dig?” Trots att beteendet skrämmer mig själv är det samtidigt den bistra verkligheten att det faktiskt inte ÄR barnvagnsvänligt på speciellt många ställen och folk verkligen inte HAR vett att flytta på sig/sina saker så att man kan ta sig fram.

Som barnvagnsburen är man också väldigt beroende av hissen. Häromdagen hade någon kommit på den briljanta idén att det skulle genomföras service på hissen, samtidigt som tio bredbandsborrare härjade i trappen och vi skulle till dagis. Kaos. Vi fick vänta fem minuter på hissen och jag hann bli orättvist irriterad på både servicekillen och bredbandsborrarna som förstås bara gjorde sitt jobb. Till saken hör att Nora är livrädd för höga maskinljud som dammsugare, elvisp, gräsklippare, flyglarm och förstås inte minst borrmaskiner i betongväggar. Inte lite bekymrad då alltså, utan komplett panikslagen. Så av den anledningen hade vi bråttom att komma iväg.

Väl nere ber jag Nora ta på sig mössan som jag gett henne i hallen innan vi gick. Hon tittar förvånat på mig, slår ut med händerna och säger: ”Nej, inte?” Mössan finns inte i vagnen. Ungen har just idag passat på att ”tappa” den på hallgolvet precis när vi gick ut genom dörren. Nu är hissen definitivt upptagen och jag får ta Nora i famnen och bära upp henne för sex trappor mitt i allt borrande. ”Dääär!” ropar hon triumferande när vi hittar det förlorade plagget på hallmattan.

Talet utvecklas allt mer för varje dag. Hon har nu börjat bilda enklare meningar som: ”Pappa sitta där!” och ”Mamma inte här?” Även en del svårare ord har börjat dyka upp som ”kokodenne” (krokodil) och ”schlyyta” (sluta). Favoritorden just nu är ”SÅ” (sagt så fort något är gjort och avklarat), ”OJ!” (så fort något går lite snett eller är småtokigt), ”anka” (nej inte Anna – djuret), ”umpa” (strumpa) och ”dagiii” (dagis). Hon börjar även lära sig färgen blå, så nu är allt antingen ”blå” eller ”inte blå”.

Hon är väldigt medveten om rutiner och hjälper gärna till och visar vad som skall göras och hända. Vi var ute och slängde sopor häromveckan. Hon bar tappert sin blöjpåse hela vägen ned på raka armar (ok, sista biten släpade hon den i marken efter sig) och därefter gick vi uppför en backe, förbi vår ingång, runt huset och till en liten lekplats och gungade en stund. När vi veckan efter åter gick ut med soporna drog hon mycket målmedvetet med pappa uppför backen och runt hörnet till gungorna efteråt. Det var den sedvanliga rutinen efter sopslängning för henne och hon mindes vägen mycket väl.

Efter lite inledande protester över hjälmtvång och fastspänning älskar Nora numera att åka cykel. Så fort hon ser en cykel på stan pekar hon och säger: ”Mamma!” (då det är mammas cykel som har barnstolen). Den enda cykeln som inte är mammas är pappas gamla gula militärcykel, som hon känner igen och identifierar med dess rätta ägare. Hon älskar att åka cykel så pass att hon inte accepterar att bara bli skjutsad den korta vägen hem från dagis. Mamma får köra extraturer när hon hämtar på eftermiddagarna.

 

090915: (Känsliga läsare varnas!) Min hittills värsta prövning som pappa är nu mentalt bearbetad efter en dryg vecka. Nora har varit magsjuk. Hon vaknade sent på kvällen förra söndagen och kräktes i sin säng. Det var ju just därför jag avvaktade i 31 år med att skaffa barn, för att jag fasade för detta ögonblick. I något sorts chocktillstånd antar jag att jag hanterade situationen bra. Nu var tack och lov mamma där och kunde ta hand om dottern, medan det föll på min lott att ta hand om resten. Lakan madrass, kudde, nallar och kläder … allt fullt av broccoli, lax och vindruvor. Bitar så stora att det inte gick att spola av dem i badkaret, för de fastnade i silen.

Det blev inte mycket värre än så. Mamma hjälpte dottern att tömma sig i ett par vändor till och sen somnade hon igen och vaknade pigg och glad nästa morgon, för säkerhets skull satt i två dagars dagiskarantän. Men varken hon eller någon annan drabbades mer. Nåväl, jag blir fortfarande kallsvettig av bara minnet.

Över till något trevligare, nämligen då dottern inte kräktes. Vi var på bröllop den gångna helgen och var av nöden tvungna att transportera Nora vissa kortare sträckor i bil. Vi testade att ge henne en fjärdedels åksjuketablett innan de aktuella bilfärderna och det förlöpte lyckligt alla gångerna, trots olidlig anspänning hos alla inblandade.

Även i övrigt var hon mycket duktig trots resande, nya miljöer, massor av nya människor, ny säng och delvis ny mat. Bröllopsmaten bestod av en vegansk buffé. Nora dissade alla pajer och grillade grönsaker (minen hon gjorde när jag fick henne att i alla fall smaka på paprikan var rätt oslagbar) och åt en fralla och en massa tomatbitar ur salladen. När det sedan dukades upp till kakbuffé tog hon igen sig och käkade desto mer.

Förutom ett par glada ”OOJ!” här och där under talen var hon på det hela taget mycket skötsam. Hon fick tag på en dockvagn (som var rekvisita i mammas tal till bruden – mammas syster) som hon ägnade halva kvällen åt att köra omkring Poppe i. Sedan ryckte hon några blommor ur dekorationen och dansade när musiken kom igång. Sällan har jag sett henne däcka så direkt och totalt i vagnen som den här kvällen. Hon rörde inte en ögonfrans när jag så småningom lyfte upp henne, klädde av henne ytterkläderna, bar upp henne för trappan på hotellet och lade henne i sängen.

Trots att det mesta gick riktigt bra kan man inte annat än slås av hur mycket mer komplicerat allt sådant här blir med små barn. En förhållandevis odramatisk resa tvärs över Skåne blir till värsta projektet som måste planeras minutiöst, packas för i dagar och oroas och ojas över. När vi väl kom hem var vi båda (mamma och pappa) helt färdiga. Det var inte Nora …

 

090905: Dagisinskolningen är avklarad och Nora har precis avslutat sin första riktiga vecka. Det har varit lite upp och ned, men trots allt stadigt upp. Vissa dagar har hon ätit, andra dagar har hon bara plockat med maten. Det har oftast tagit tid för henne att somna, men när hon väl har gjort det har hon sovit fulla pass på sin madrass utan problem. De första dagarna vägrade hon att leka utomhus, utan ville sitta i sin vagn och betrakta de andra barnen. Där kände hon trygghet och kunde försvara sig med ilskna utrop om någon vågade sig för nära.

Lämningarna började riktigt jobbigt. Det faller dessutom på min lott att genomföra dessa tre dagar i veckan (vi är lediga varannan måndag och mamma lämnar på fredagar). Första riktiga lämningsdagen fick en fröken försöka bända loss henne från det fasta greppet om pappas hals. Jag visste inte att det fanns så mycket styrka i de små armarna. Nästa dag såg man ångesten växa i de små ögonen redan vid åsynen av dagisbyggnaden och hon grät hela vägen in. Det blev lite bättre när hon fick sin napp och dagisnalle och fröken lovade att de skulle lyssna på musik. Nora pekade på CD-spelaren och gick med bister min frivilligt till fröken.

Därefter har det blivit något bättre varje dag. Tredje dagen såg hon bara bekymrad ut, men visste tappert vad som gällde, tog sin nalle och gick till den mötande fröken och vinkade till mig i fönstret. Hämtningarna har då i stället mestadels fallit på mammas lott. Nora har inte blivit så översvallande lycklig som man skulle kunna tro, utan mest pekat och småskrattat och förstås bredvilligt följt med hem.

När hon kommit hem har hon varit desto piggare och gladare och förtjust rivit ut alla sina leksaker i de olika rummen och snabblekt lite med dem, för att liksom hinna med allt hon brukar göra på en dag. Hon har aldrig verkat modfälld när vi har pratat om dagis och alltid gått med frivilligt på morgonen. Min värsta farhåga på förhand, hur vi två skall kunna utarbeta en morgonrutin där Nora får god tid på sig att pyssla med sin frukost men där vi ändå kommer iväg på ett bestämt klockslag, har visat sig ogrundad. Det har funkat över all förväntan och bara första dagen fick vi ta till nödlösningen macka i vagnen.

Det är fortfarande inte många begripliga ord som Nora svänger sig med i all sin rotvälska: mamma, pappa, Poppe, Nenne, tack, hej, hejdå, nej, inte, titta, där, kissig, tappa, täcke, macka, vatten och mest frekvent använt av dem alla: vovve. Så fort hon ser eller hör en hund; på bild, på TV eller ute i verkligheten; pekar hon och utbrister förtjust ”vovve” ett antal gånger. Hon har även vid flera tillfällen sagt ”vemäädää” när det ringt på dörren eller telefonen. Andra, mindre frekventa ord har varit: moffa (morfar), Tiger (Puh-figuren), anka, jacka, kisse och bappe (mammas ord på napp – inte Noras fel…).

Napparna är alltjämnt hennes käraste ägodelar. Hon ruvar dem som Gollum sin ring. Hon plockar med dem, räknar dem (på sitt sätt), provsmakar dem och flyttar runt dem när hon ligger eller sitter i sin säng. Vi försöker ta dem ifrån henne när hon är glad och leker på dagarna. Hon är mycket väl medveten om detta. Varje gång hon har lyckats sno åt sig en napp på dagen – genom någon hemlig gömma, genom att sträcka sig in i sängen eller genom mamma – kommer hon med mycket illa dold förtjusning in till pappa för att visa detta och reta honom lite.

Jag försökte muta henne ett par dagar, då vi bytte nappen mot exempelvis en salt pinne (vilka hon av någon anledning utvecklat särskild förtjusning för). Hon fattade dealen direkt och spottade ut nappen i min hand när hon fick pinnen. Sen gick hon till sängen och hämtade en ny napp …

 

090824: Nu har hon börjat på dagis. Det är inte klokt. Pappas lilla bebis har blivit en stor tjej som ska klara sig ute i världen hela dagarna utan vare sig mamma eller pappa. Men även alla andra tecken tyder på att hon numera är en egen liten person som är redo att ta nya steg. Hon säger fortfarande inte så många begripliga ord, men visar tydliga tecken på att förstå nästan allt vi säger till henne. Hon är bra på att peka och visa vad hon vill och på att säga ”NEJ, INTE!!!” om hon misstycker starkt, eller ”nähä” med en huvudskakning och ett lätt leende om hon bara misstycker lite grann.

Tidigare har saker hon lekt med uteslutande kunnat återfinnas på golvet någonstans, men nu har hon börjat gömma prylar. Särskild dille har hon på att gömma grisar. Inte mindre än tre små grisar har försvunnit spårlöst på kort tid: en mjuk kylskåpsmagnetsgris, en pusselbitsgris och en grispinne som ska studsa ur en träbit om man slår på den. Pusselbitsgrisen låg i mellersta skrivbordslådan och grispinnen bakom soffkuddarna men magnetgrisen är fortfarande inte återfunnen.

Andra favoriter är att gömma elvispvisparna i skrivaren och Poppe bland underkläderna i mammas garderob. På tal om Poppe inträffade något märkligt i sommar. Under några veckor var favoritnallen Poppe till synes i total onåd; dumpad, ointressant och slängd i en hörna. Den tidigare evige tvåan, Nenne, fick plötsligt all kärlek och uppmärksamhet.

Vi har fortfarande inte klurat ut vad Poppe egentligen hade gjort eller vad som annars kunnat föranleda denna ombytliga nyck, men både mamma och jag tyckte riktigt synd om honom och var noga med att visa vårt obrutna förtroende för honom. Vi kände oss nästan som föräldrarna till tonårstjejen som gjort slut med sin trevlige pojkvän och börjat dejta någon som vi inte gillar lika mycket. Emellertid togs Poppe till nåder så småningom om nu verkar han återinsatt på sin forna position som ohotad etta.

Hur det går på dagis? Jodå, den första veckan har Nora ställt sig i en hörna med händerna på ryggen och med stenansikte betraktat de andra barnens lek och socialisering. Efter någon timme (när det strax varit dags för hemgång) har hon börjat leka lite för sig själv, men tagit ett fast grepp om mammas eller pappas hand om hon ska gå in i ett annat rum.

I slutet av veckan lämnade vi henne korta stunder. Första gången föll det på min lott och hon blev totalt förtvivlad, skrek och sträckte ut sina händer. Det är fruktansvärt att som förälder då svika sitt barns dittills obrutna förtroende för att vi alltid kommer att vara vid hennes sida och bara gå. Men när jag kom tillbaka hade hon fått sin napp, gungat lite och satt och lekte förstrött i sandlådan. Hon blängde på mig utan att röra en min.

Nu är vi inne på andra veckan och hon skall börja äta och sova på dagis. Hur de skall lyckas med detta skall bli mycket intressant att se. Hon har ju hittills haft en tendens att ta en halvtimme på sig att komma igång och äta (och en halvtimme till att äta klart) och en till två timmar på sig att somna (oavsett trötthetsgrad). Vi hoppas förstås att hon ska bli ett av dessa barn som plötsligt bara finner sig i läget och inrättar sig efter dagismönstret.

 

Ettåringen...
Den halvårsgamle fadern...
Den nyblivne fadern...
Tidigare äventyr...
Födelsen...
Den blivande fadern...