Obegripligt väntat
Det var väntat, men ändå obegripligt. Precis som jag tippade, så tippade jag fel. Det enda som är helt säkert när det gäller Melodifestivalens final är att hur kasst det svenska folket än må vara på att rösta så finns det alltid en jury som är ännu sämre. Jag begriper inte var man hittar dessa komplett smaklösa människor som för syns skull spridits över landet. Först Stenmarck, sedan Perrelli och nu Zelmerlöw. Det verkar som om de medvetet vill göra svenskt Eurovision-deltagande till en slätstruken och nazikoreograferad pina.
Vad juryn såg för internationell hitpotential i den bredbente Pepsodent-reklampelaren med den där låten som alltid är med i en eller flera versioner, med den ena titeln klyschigare än den andra, är en svårknäckt nöt. Jag praktiserade i alla fall fågelholken. Sen var det nästan pinsamt tydligt (om än inte musikaliskt direkt felaktigt) att folkets förhandsfavoriter Ernman och af Ugglas skulle tas ned på mattan rejält. Inte tillräckligt dock, skulle det visa sig den här gången.
Jag tror fortfarande att allt är en stor konspiration, med Christer Björkman som anstiftare. Att det slängs in en tolva på Emilia här och en på Alcazar där är bara en avancerad täckmantel.
Den internationella juryn däremot hade gjort ett klockrent jobb. Att inte svenska folket begrep och tog fasta på det rätt tidigt presenterade resultatet från DIJ och att de svenska jurygrupperna helt saknade motsvarande uns av känsla och strategiskt vett är anmärkningsvärt, men föga överraskande.
Intrycken från deltävlingarna stod sig annars starka. Sarah och Sofia var bäst. Månz var om möjligt ännu slemmigare. Emilia sjöng lite bättre. Resten var en enda grå massa. Att Molly Sandén må ha haft en otidsenlig låt är en sak, men den regelrätta mobbningen av henne från alla utom DIJ var inte motiverad. Vi snackar knappast Frida-klass här.
Folkets låga röst till Sarah Dawn Finer var ännu ett stort skämt. Däremot var Måns Zelmerlöws min när han med nyvunna vinnarförhoppningar fick folkets likaledes låga poäng obetalbar. Den här gången kände jag inte ens något dåligt samvete för min omåttliga skadeglädje.
Sista ”hoppet” var väl att af Ugglas skulle ta hem folkets högsta poäng (någon som orkar hålla reda på dessa märkliga siffror?). Hon var i alla fall udda, om än inte direkt bra. Men det blev Ernman. Varför? Vad såg svenska folket i detta som absolut bara inte finns där? Och som man dessutom totaldissat operadisco tidigare i långt bättre versioner med Elysion och Therese Anderson? Jag är blank och svarslös.
Men ni ska veta att detta absolut inte har något som helst ESC-potential. Det kanske är fasligt udda för svenska schlagertraditioner, men inte i Europa. Det har gjorts förr, utan framstående resultat. Låten är slät som en barnrumpa. Marlena saknar helt utstrålning på scenen och ser närmast lite häxaktig ut i sin utstyrsel, frisyr och sminkning. Det blir ännu ett upphaussat magplask och ännu fler missriktade agg mot östpakter. Mig kvittar det egentligen, men jag förstår inte varför de som verkligen tar det som en tävling mellan nationer ideligen utsätter sig för förnedringen att skicka så intetsägande bidrag.
Kvällens bästa var annars ”Tingalin – Tingeling Russian Base-Lovers Remix”. Hade vi skickat detta (ok, lite mycket folk på scenen kanske) hade vi haft hopp om att få lite poäng i Moskva. Men styvröven Björkman hade förstås satt sina käppar i hjulet innan det gått så långt. Schlager ska vara strikt seriös business. Ja, egentligen ska det faktiskt det. Men hellre en enstaka Alf Poier eller Verka Serduchka än en Charlotte Perrelli eller Malena Ernman som helt saknar självdistans.
Otippbart i finalen
Optimalt utfall i Andra chansen
Fågelholken i Malmö
Bland stjärnor och kackerlackor i Leksand
Pinsamt och otäckt i Skellefteå
Snälla, snälla koppla ned mig - Melodifestivalen i Göteborg
Den svenska schlagerdöden
