Andra sidan av Ödåkra

Först vill jag berätta något roligt. Igår var vi ute i Ödåkra och informerade om de träningslägenheter som socialförvaltningen tänker hyra. Vi hade ingen tur med vädret, men annars var det ett angenämt besök. De allra flesta människor är öppna, tillmötesgående och resonabla, i Ödåkra som i alla andra ställen. Vi hade många givande samtal. Någon hade många synpunkter, med all rätt. Någon ville inte prata med oss alls, vilket vi förstås respekterade. Någon var orolig, men kände sig lugnare efter vårt besök. Någon hade synpunkter på förfarandet i bygglovsfrågan, långt innan socialförvaltningen blev involverad, men inget emot målgruppen för lägenhetshusen. Någon kände sig fullt trygg med detta och hade bara uppmuntran att skicka med oss.

Nästan alla tyckte att det var bra att vi gick runt och informerade. Det här är en av de absolut roligaste arbetsuppgifter du kan tänka dig som kommunikatör, att gå ut och prata med folk. Du får dyka rakt in i vardagen och ta del av åsikter, frågor, känslor och livsöden. Dialog fungerar! Det känns väldigt bra och jag tackar Ödåkra för denna afton!

Nu drar jag mig tillbaka

Sedan vill jag berätta något tråkigt. Det kommer inte att bli fler utflykter till Ödåkra för min del. Jag har idag avsagt mig uppdraget att ansvara för den vidare kommunikationsinsatsen. Orsaken är att någon eller några har beslutat sig för att vända sitt missnöje med det planerade boendet till en kampanj mot mig personligen. Det är helt oacceptabelt och beklagligt. Det gynnar inte någon och kommer inte att leda till en mer konstruktiv dialog.

Det som har hänt är i korthet att någon eller några har ryckt loss citat från mitt föregående blogginlägg (stycket under rubriken Omstart), tagit det ur sitt sammanhang, tryckt upp flygblad och delat ut i postlådor i området. Min blogg är självklart öppen för vem som helst att läsa och tycka till om och det jag skriver här står jag självklart bakom, även när det blåser. Däremot är det mina personliga åsikter, känslor och reflektioner, som jag skriver på min fritid, inte något som socialförvaltningen eller Helsingborgs stad ska lastas för.

Sak och person

Jag vill härmed be alla att sansa sig och se skillnaden på personen och människan David Bergström – och kommunikatören som har fått i uppgift att i tjänsten informera om ett boende.

Som kommunikatör har jag inget med beslutet att öppna träningslägenheter i Ödåkra att göra. Min enda uppgift har varit att på bästa sätt informera de boende i närområdet. Man kan ha synpunkter på själva informationen också, vilket jag vet att många har, och det är inga problem. Jag kan svara på när, hur och varför information har gått ut i olika kanaler. Däremot kan jag inte låta de senaste händelserna och anklagelserna ta fokus från sakfrågan och anser därför att mitt förtroende i frågan är förbrukat. Det är ett beslut jag har tagit helt själv, med tanke på utvecklingen. Kommunikationsplanen ligger fast och kommer att genomföras av andra händer.

Ingen pudel – men ett förtydligande

Självklart har det inte varit min avsikt att kränka någon boende i Ödåkra. Jag tycker heller inte att det är något jag är skyldig till om man läser hela texten och förstår hela sammanhanget. Om någon trots detta känner sig angripen beklagar jag självklart detta.

Mitt inlägg är en fullt ärlig beskrivning av min upplevelse, utan några intentioner om att vara objektivt, heltäckande eller tillrättalagt. Stycket som några har tolkat som kränkande är beskrivningen av mina känslor direkt efter branden (det är fortfarande för mig oklart exakt vad som egentligen har hänt, mer än att någon avsiktligt har kastat in något i en av byggnaderna). Jag skulle skämmas om jag INTE hade reagerat starkt avståndstagande på en sådan händelse. Men det finns fler bottnar i dessa rader.

Det är också ett debattinlägg  som står upp för socialt arbete och våra brukares rättigheter i samhället. Det är inte första gången vi jobbar i stark motvind i folkopinionen och det är inget som vi bör tiga om eller vara rädda för att uttrycka. Om inte vi kan ta den debatten, vem ska då göra det åt oss?

Från instinkt till konstruktiv handling

Sedan är det en poäng i sig att kunna skilja på sina första instinkter – ilska, uppgivenhet och kollektivt skuldbeläggande – och rationellt, konstruktivt och lösningsfokuserat resonemang. Det är mellan raderna ytterligare ett medvetet syfte. I stället för att göra alla socialförvaltningens brukare till en enda målgrupp som utmålas som hot mot barns säkerhet måste vi se dem som unika individer med rättigheter och fråga oss hur vi bäst kan återintegrera dem i samhället. I stället för att skylla ett brandattentat på hela Ödåkra har jag över en natt sansat mig och gått vidare i fast förvissning om att det är viktigare än någonsin att kämpa på och nå ut till dem som behöver och vill ha informationen.

Varför kände jag så?

Att jag i det aktuella citatet är ärlig med mina första känslor borde vara begripligt om man läser hela sammanhanget. Men jag ska ändå utveckla varför jag tänkte – och skrev – så. Jag är en människa, bakom tjänstemannen. När jag läste om branden låg jag i min säng och skulle precis släcka för kvällen. Min fru hade precis påpekat att hon var obekväm med att jag använder min privata facebookprofil i jobbet, för att gå in i en infekterad fråga där många är väldigt arga. Jag försökte lugna henne med att det nog bara är hårda ord, att ingen verkligen skulle kunna ta sig för att göra något handgripligen. I nästan samma andetag klickar jag en sista gång på hd.se på surfplattan och läser rubriken.

Beskrivningen av den chocken och ångesten jag kände i det ögonblicket var inga retoriska påhopp för sakens skull, det var helt genomskinligt äkta och det var jag tvungen att sätta ord på. Min facebookprofil är öppen, med bilder på mina barn. Någon hade redan googlat fram min adress och lagt upp i protestgruppen. Den allmänna stämningen var upptrissad och aggressiv. Jag hade blivit ansiktet utåt för alla missnöjda. Att reagera på allt detta är i första hand mänskligt. I andra hand korkat, rent professionellt.

Hur som helst är det här att lägga fokus på helt fel sak. Jag som person har som sagt ingen del i beslutet och att starta en kampanj mot mig som utsedd budbärare är inte – ska aldrig kunna vara – en väg att få som man vill. Däremot kräver mitt arbete ett visst mått av förtroende från målgruppen och det har jag misslyckats med här. Tack för allt stöd och förståelse från medarbetare och medmänniskor, i Ödåkra och på alla andra ställen!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *