Reson och trygghet – vilket samhälle vill vi ha?

Jag har funderat lite kring veckans händelser i Ödåkra. Socialförvaltningen ska hyra träningslägenheter. Bomben briserar, bildligt och bokstavligen. Allt spårar ur. Jag hamnar mitt i skottlinjen. Hur speglar det samhället vi har och vill ha? Och vem kan garantera mina barns trygghet?

I natt har jag sovit tio timmar i sträck. Det händer inte ofta. Nu är det i och för sig inte ofta du har det valet som småbarnsförälder, men ändå. Jag behövde det. Under en veckas tid har jag nämligen sovit ungefär tre timmar i snitt per natt. Det är på natten tankarna och frågorna kommer, när du har varit uppe i fullt varv hela dagen.

Frågor som:
Har jag gjort mitt bästa i den här situationen?
Vet jag egentligen vad jag pratar om?
Har jag all information jag behöver ha?
Har jag ställt alla kontrollfrågor jag borde ställa?
Förenklar jag en komplex verklighet för mycket?
Slätar jag över risker?
Är jag styrd av egna eller andras intressen?
Är jag styrd av känslor och värderingar?
Vilket ansvar har jag i detta om det verkligen skulle hända något?
Hur hade jag själv reagerat i samma situation?

Låt oss ta det från början…

Det här har varit den värsta veckan under mina drygt fem år som kommunikatör på socialförvaltningen. Det började helt odramatiskt. Jag fick veta att vi hade hyrt två hus i Ödåkra som ska användas som träningslägenheter. De är nybyggda och var tänkta som trygghetsboende för äldre, men intresset var för svagt på marknaden. Nu blev det i stället ett snabbt avtal som gynnade alla parter. Vi behöver desperat lägenheter. Fastighetsägaren behöver hyra ut 48 stycken. Ny målgrupp – nya tag.

Normalt sett är det här inget konstigt för oss. Vi öppnar boenden överallt, hela tiden. Lägenheter har vi i olika tappningar utspridda överallt i stan: träningslägenheter, bostadssociala lägenheter, hyresgarantilägenheter och bostad först-lägenheter. Vi hyr trappuppgångar, bostadsrätter och hela fastigheter. Vi bygger nytt när det behövs. De läggs i alla områden där vi kan få napp hos fastighetsägare eller tillgång till en ledig tomt. Vi är sällan i position att välja och vraka, utan får ta det som erbjuds.

Målgrupperna är framförallt före detta missbrukare och hemlösa, personer med olika grad av psykisk funktionsnedsättning och – på senare tid – ensamkommande flyktingbarn. I dagens debattklimat verkar den sistnämnda gruppen vara de kontroversiella och “farliga” i folks ögon. Att vi tar god hand om “våra egna” brukar tvärtom krävas alltmer högljutt. Varför gör vi inget för “våra” hemlösa när vi öppnar flyktingboenden till höger och vänster, undrar dagligen folk utan insyn och som oftast har en tvivelaktig agenda. Men det gör vi förstås – också.

Vad är en träningslägenhet?

När en person med bakgrund i missbruk eller psykisk ohälsa flyttar in i en träningslägenhet är den utredd och bedömd som stabil och på väg tillbaka in i samhället. Målet är att personen efter ett eller två år är redo att få en helt egen lägenhet. Det är poängen med socialt arbete, att vi tar hand om dem som behöver stöd under en period i livet och ger dem en ny chans. I det här fallet innebär stödet en individuell handlingsplan och personal på dagtid som hjälper dig med vardagsbestyr som kan vara självklara för de flesta, men inte för den som stått utanför vardagen en tid.

Det kan vara så enkelt som att se till att räkningar betalas, att kontakt med olika myndigheter fungerar, att tider passas, att du sköter städning och andra vardagsbestyr. Det kan också vara stöd att komma in i rätt sammanhang, med ett nytt umgänge eller med att återuppta kontakten med familj och gamla vänner och att få en meningsfull sysselsättning: jobb, praktik, studier eller annat.

Träningslägenheter ligger alltså lite här och där i samhället. Det är inget vi på socialförvaltningen knackar på och informerar grannar om, med hänsyn till våra klienters integritet och trygghet. Skillnaden nu är alltså att det blir 48 lägenheter på samma tomt. Jag köper att det är många på en gång och en stor omställning från 48 pensionärer. Jag köper att man vill ha mer information och kunskap om vad det här egentligen handlar om. Absolut. Men därifrån till det som nu har hänt är steget gigantiskt.

En resumé av Ödåkra-veckan

Kontraktet skrevs under 22 januari. Lokaltidningen grävde fram det direkt och skrev om det 27 januari. Då var jag som kommunikatör fortfarande inte inkopplad. Inget ovanligt i det. Det är mycket att tänka på både i den dagliga verksamheten och i en sådan här större flytt av personer. Först och främst måste brukarna själva, personal, politiker och andra förvaltningar (vård- och omsorgsförvaltningen som nu mister ett boende och skol- och fritidsförvaltningen som blir våra grannar) informeras. Grannarna i området får finna sig i att komma i andra hand.

Dagen efter, 28 januari, fick jag i uppdrag att informera om hyresavtalet. Jag skickade ut ett pressmeddelande och la upp motsvarande information på webben (helsingborg.se och öppnasoc.se). Dagen efter hade vi möte med fastighetsägaren och skrev ihop en kommunikationsplan för internt stöd och ett informationsblad för allmänheten. Det är ovanligt raskt marscherat för en kommunikationsinsats som trots allt inte är akut. Det är två månader till första personen flyttar in. Utöver mig måste vi dock ta övriga personalresurser för att gå ut och informera ur den dagliga boendeverksamheten. Det tar några dagar att pussla ihop arbetsscheman för detta.

Samtidigt hade en protestgrupp bildats på facebook och en digital protestlista cirkulerade runt. Nu eskalerade allt bortom alla rimliga proportioner. Jag gick med i facebookgruppen, presenterade mig i min kommunikatörsroll, delade informationsbladet och började svara på frågor och påståenden. Där blev jag sittande under de närmaste dagarna. Gruppen fick snabbt 500 medlemmar och många var oroliga, några var ursinniga och ett fåtal var direkt fientliga och hånfulla.

Ta skit är jag bra på och efter 15 års erfarenhet av sociala medier kan jag urskilja vilka som det är lönt att svara och vet hur jag gör för att inte låta mig provoceras. Jag känner också igen mönstret tydligt från tidigare protestorkaner vid planerade boenden för psykiskt funktionsnedsatta, på Ramlösagården och i Kattarp.

Folk hetsar upp varandra i grupp och sprider snabbt felaktigheter, vantolkningar, stereotypa bilder, domedagsprofetior och konspirationsteorier. Någon har hört av någon som hört av någon som minsann har jobbat med missbrukare att… Nu ska detta bekämpas med varje till buds stående medel!

En otäck samhällstrend

Det följer samma mönster, men den här gången har det lagts till en dimension vi inte har sett tidigare. Det följer klimatet i samhället i stort och det är skrämmande. Det bygger på ett urskiljningslöst hat, misstro och förakt mot allt som kan räknas som “etablissemanget”. Det spelar ingen roll om det är stat eller kommun, politiker eller tjänstemän, media eller fackförening. Alla ljuger och ingår i en gigantisk maktfullkomlig sammansvärjning mot den stackars vanlige medborgaren.

Det räcker att läsa några gamla inlägg i den här bloggen för att inse att mitt förhållande till lokalmedia knappast kan betecknas som en konspirationspartner… Inte desto mindre anklagar några personer nu HD för att gå i Helsingborgs stads ledband. Komiskt, mitt i allt elände.

Vad värre är, leder den här hatiska och upproriska stämningen i sociala medier och vid köksborden till att någon eller några förr eller senare tar lagen i egna händer. Vi har sett tilltänkta flyktingboenden brinna, vi har sett mobbar attackera gatubarn. I Ödåkra var det någon eller några som kastade in någon form av brandbomb i en av byggnaderna. Det är svårt att hitta något annat rimligt motiv än en protest från en ilsken granne. Det tog mindre än en vecka från den första tidningsnotisen.

Omstart

De första känslorna är att du bara vill ge upp. Du vill aldrig mer ha med någon från Ödåkra att göra. Du vill bara avblåsa hela informations- och dialoginsatsen och låta dem ruttna i missnöje. Vad är de mer kapabla till? Kommer de att attackera personerna som ska bo där? Kommer jag själv eller min familj att hamna i skottlinjen? Till skillnad från människor som kämpat sig upp ur missbruk och psykisk ohälsa har Ödåkra visat sig innehålla en verklig fara för omgivningen.

Men efter ännu en sömnlös natt tar du ändå tag i det som måste göras. Någon eller några är skyldiga till dådet, något fler till att ha uppviglat till det (jodå, det insinuerades i facebookgruppen att husen nog skulle brinna snart) men inte alla. Och förhoppningsvis har några fått sig en tankeställare av detta.

Att jobba mot en så massiv mobb är påfrestande, även om jag är bra på att skilja på yrkesrollen och mig själv som person. Kritik har nämligen haglat inte bara på boendet i sig, utan även mot hur vi har skött kommunikationen, ironiskt nog samtidigt som jag lagt allt annat åt sidan och suttit till sent på kvällarna och svarat på frågor. Det hjälpte inte när en politiker gick ut i media och totalsågade socialförvaltningens information, det vill säga i praktiken min insats. Jag kan ta det också. Jag har dessutom haft full backning och stöd av mina chefer, kollegor och andra politiker. Det som gör mig mest bekymrad – och sömnlös – är samhällsklimatet.

Trygghet och tolerans

Jag förstår om du värnar om dina barns trygghet, absolut. Jag gör det själv. Men det måste finns rimliga proportioner till vad som utgör en fara och vilka konsekvenser vårt vadderade av tillvaron får för samhället i stort. Bilar är livsfarliga. Alla vet det. Ändå är det ingen som bränner bilar för att skydda sina barn. Det är inte ens någon som argumenterar emot att vi behöver gator utanför skola och förskola. Trots att risken alltid finns att något barn kommer att jaga ut en boll i gatan framför en bil. Det går inte att skydda sig mot den risken genom att förbjuda alla bilar. Det går inte att bränna alla spinnrockar i landet för att skydda prinsessan från att sticka sig på sländan.

Om du är beredd att stänga ute människor med en viss bakgrund från samhället för att skydda dina barn, vilka konsekvenser skulle det få? Det mest uppenbara idag är förstås de som av “säkerhetsskäl” inte vill släppa in flyktingar i landet. Det kan komma in en terrorist eller en våldtäktsman. Om det sedan är en av 1 000 eller en av 10 000 spelar ingen roll. Om du genom att hindra 10 000 människor från att komma hit kan stoppa en enda potentiell våldsverkare är det värt besväret, resonerar vissa. Vi kan lämna det galna i det resonemanget åt sidan här och i stället tänka på att “ta hand om våra egna”, som samma människor som vill stänga gränserna ofta säger sig brinna för.

För det första är det absolut nödvändigt att vi tar hand om samhällets svaga grupper. Utan socialtjänstens verksamhet skulle vi verkligen kunna tala om otrygghet. Att grupper av missbrukare och personer med psykisk ohälsa får det stöd de behöver är det absolut mest trygghetsskapande du kan tänka dig. För det andra, vad skulle alternativet vara? Till skillnad från flyktingar kan du inte landsförvisa eller på annat sätt fördriva en före detta missbrukare, eller någon som drabbats av psykisk ohälsa.

Vart skulle de ta vägen, där det då inte finns barn i närheten? Ska de spärras in för gott på institutioner någonstans på landsbygden, utan att någonsin få rätten att återintegreras mitt i samhället? Ska de förvisas till något härbärge på en industritomt, där de heller aldrig kommer att ha en rimlig chans att återkomma till ett värdigt liv? Ska de tvingas driva runt på stan för att ingen kan tänka sig att bli deras granne? Nej, det tycker förstås ingen. Det är klart att de ska få både hjälp och bostad, “men inte HÄR”. “Inte på min bakgård.” “Inte vid mina barns skola, förskola, lekplats eller cykelväg.” “De kan väl bo på andra sidan stan? I det där snobbiga området där alla politiker bor?” “Eller i det där området som ändå har så dåligt rykte och hög kriminalitet att det kan kvitta?”

Så vilket samhälle vill vi ha? Ett där du kan välja bort droger, kriminalitet, hemlöshet och få en andra chans? Eller ett där du för alltid kommer att betraktas som en tickande återfallsbomb som man inte bör beblanda sig med? Ett där någon med psykisk ohälsa kan få stöd att leva relativt självständigt? Eller ett där vi för säkerhets skull spärrar in dem på mentalsjukhus? Om jag tänker på mina barn, vill jag att de ska växa upp i ett samhälle där alla är välkomna, där alla får den hjälp de behöver, där alla är välkomna tillbaka och där alla ses som individer med möjligheter och färdigheter. Där vi alla har saker att lära av varandra oavsett bakgrund.

Våra fantastiska brukarutvecklare

I min andra yrkesroll, som utvecklare på socialförvaltningen, jobbar jag med delaktighet för brukare. Vi samlar brukarorganisationer, med nuvarande och före detta brukare, för att lyfta in dem i vårt utvecklingsarbete. De allra flesta, för att inte säga alla, jag har träffat i det här arbetet är kloka, kreativa och konstruktiva. Ingen ältar gamla oförrätter mot socialtjänsten, utan alla är inställda på att vi tillsammans ska göra det bättre i framtiden.

Ingen – INGEN – har någonsin skrikit på mig, varit otrevlig, hotfull, hånfull eller ens upprörd. Detta trots att de mycket väl kan ha anledning att vara bittra på ett och annat som socialtjänsten har gjort eller inte gjort i deras liv. Men de har lämnat det och ser framåt. Framförallt ser de skillnaden på mig som person, min yrkesroll och mig som representant för en myndighet de inte alltid har kommit överens med tidigare.

Tvärtom har jag aldrig mött sådan uppskattning, sådan värme och sådan ödmjukhet. De frågar mig om de kan hjälpa till med något, för de har hört att vi har en tuff arbetsmiljö på socialförvaltningen. Det är stort.

De är värda all uppmuntran och respekt. De har haft det tufft och de har kämpat sig tillbaka, med eller ibland utan stöd. De är de absolut bästa förebilder mina barn kan ha.

Tillbaka till Ödåkra

Detta i kontrast till när jag besökte ett protestmöte i Ödåkra i torsdags. Min (självsvåldigt påtagna, skall påpekas) uppgift var att dela ut informationsblad och kontaktuppgifter till de som var oroliga och ville ställa frågor. Om möjligt ville jag också lyssna en stund och anteckna frågor. Det fick jag inte – och det är okej. Men när jag precis var på väg att gå briserade det. Den kanonad av ilska, hejdlösa påståenden, glåpord, gråt och skrik som följde är helt enkelt inte okej. Du får ha en åsikt, du får protestera och du får vara arg på hur saker går till, absolut.

Men du kan inte ta en enskild kommunal tjänsteman och göra honom personligen ansvarig för allt ditt myndighets- och politikerförakt. Du kan inte skrika “åk hem, vi vill inte ha dig här” till budbäraren som är där för att informera. Du kan inte fabricera ihop domedagsprofetior om knarkarkvartar, inbrott, barn som får kanyler i armarna, självmordsförsök, prostitution, överdoser och mordbrand – och kräva att jag ska bemöta, eller ännu hellre bekräfta, att det är precis så det nu kommer att bli. Jag själv kan skaka av mig detta, men jag är orolig för tryggheten och bemötandet för de trots allt sköra människor som ska flytta dit.

Det går aldrig att garantera något när du jobbar med människor. Precis som du inte kan garantera ens vad dina egna barn tar sig för i livet, hur mycket du än vårdar och fostrar dem. Men jag skulle nästan våga säga att människor som har varit på botten, blivit utredda och rehabiliterade, har kontakt med socialtjänstens trygghetsnät, har en individuell handlingsplan och får precis det stöd de behöver i vardagen utgör en mindre risk för sin omgivning än en labil villagranne som på en vecka kokar över på sociala medier och går ut och tar lagen i egna händer. Det är där otryggheten bottnar och faran ligger. Och den som oroar sig för områdets status och priset på sitt hus borde fundera på vad det ger för bild av en by som anklagar och dömer grannar – innan de ens har flyttat in.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *