Månsterfinal i Eurovision Song Contest

estoniaFörra året vann en artist med skägg och långklänning. Tvåa kom en duett. Trea en balladtjej. Därför ser vi i år duett på duett där män med skägg sjunger ballader med kvinnor i långklänning. Eller bara långklänningar. Eller bara skägg. Eller bara duetter. Eller… bara ballader. Och så några få avstickare, såsom Måns (som i och för sig har skäggstubb han också).

I år är det inte svårt att tippa – det är omöjligt. Förra året såg jag inte vinnaren (ska villigt erkännas) och tog då den enkla vägen ut och tippade Sverige. Det sket sig. Gör jag samma misstag igen? Skillnaden den här gången är att det snarare är 13 vinnarkandidater än ingen, i ett av de starkaste finalfälten någonsin. Trots att det är sparsmakat med upptempo, etno och humor.

1. Sverige, Måns Zelmerlöw – Heroes
Måns har varit storfavorit rakt igenom. Det brukar förvisso Sveriges bidrag vara bland förståsigpåare och vadslagningsfirmor, för att alltsom oftast visa sig överskattade i den allmänna folkopinionen. Men den här gången är det annorlunda. Eller? Har folk tröttnat redan på förhand? Nej, Snygg-Måns ligger i vinnarspår, med en låt som hittat den minsta gemensamma nämnaren hos en stor publik. Vinner han gör han det på 7:or och 8:or, inte 12:or. Skägg, om än av glesare art.

2. Ryssland, Polina Gagarina – A Million Voices
Långklänning de luxe. Eurovision ska inte vara politik, men av någon anledning känns det alltid lite skenheligt när just Ryssland gång på gång framför låtar om fred och kärlek. Annars är det för all del en fin bit, med en stark körrefräng. Från en ganska anonym tillvaro inför Eurovision har Polina farit upp som en raket i och med sitt sprakande framförande i semifinalen och tillhör plötsligt segerkandidaterna. Kommer att dra många tolvor från öst.
 (+2)

3. Estland, Elina Born & Stig Rästa – Goodbye to Yesterday
En av de absoluta favoriterna, både för mig personligen och i alla förhandssnack. Briljant duett av ett karismatiskt par, med lagom dos sött och salt pop och en lättfångad melodi. Rösterna. Blickarna. Stig och Elinas enda problem är egentligen att det är trångt i toppen.

4. Italien, Il Volo – Grande Amore
De tre snygga tenorerna tillhör storfavoriterna med sin pompösa ballad. Och visst sprakar det om numret. De kommer säkert att leverera en topplacering, även om operabidrag har haft en tendens att överskattas i tävlingen tidigare. Vi minns alla Frankrikes praktfiasko, när förhandsfavoriten Amaury Vassili inte ens tog en plats på övre halvan 2011. Två av tre med ytterst diskreta 90-talsskägg vägs upp av den tredjes orangea glasögon.
 (+1)

5. Spanien, Edurne – Amanecer
Långklänning. Jag var länge oberörd av Edurnes ylande. Men den senaste veckan har det lossnat och den blir definitivt att räkna med. Starkast av de klassiska långklänningsballaderna och ett eldigt scennummer.
 (+2)

6. Serbien, Bojana Stamenov – Beauty Never Lies
Långklänning. Bojana har en stark pipa, ett viktigt budskap och en hyfsad låt. Hyfsad räckte till publikfavorit i semifinalen, men knappast för att övertyga juryhalvan av rösterna.

7. Australien, Guy Sebastian – Tonight Again
Kul med Eurovision-tokiga Australien i lineupen, men debutlåten lämnar en del övrigt att önska. Precis den typen av klämkäck soul som alltid är representerad men som alltid har floppat. Nu talas det ändå en hel del om Guy i kreddkretsarna och en del juryröster lär det förstås bli. Det ska ändå inte räcka till topp fem.

8. Norge, Rørland & Debrah Scarlett – A Monster Like Me
Norges duett växer sig till närmast perfektion. Det är trollbindande och ödesmättat. Rørland och Debrah är ett perfekt “par”, vars karaktärsstinna röster lyfter varandra och melodin. Skägg och långklänning är förstås givna ingredienser. Men hur tänkte de med det avskalade scennumret? Det gör tyvärr att de försvinner bort i konkurrensen.

9. Belgien, Loïc Nottet – Rhythm Inside
Belgien har inte precis fångat mitt hjärta historiskt sett i den här tävlingen. Här släpper de fram en ofattbart störig artist, med ett ego större än Justin Biebers keps och en lika ofattbart störig låt. Loïc har röst och skäggväxt som en tolvåring. Det finns en överhängande risk att det lyckas…

10. Montenegro, Knez – Adio
Årets enda Balkanballad. Årets enda renodlade etnoinslag. Det borgar nästan uteslutande för kvalitet, såväl som ett gediget grundunderlag av öströster. Knez kniper en plats på topp-tio. Trots pipskägg från 90-talet.

11. Israel, Nadav Guedj – Golden Boy
Årets partylåt bryter av lite mot alla ballader och sorgetyngda duetter. Jag hatar den innerligt de första fem gångerna, men smälter sakta inför det faktum att den faktiskt tillför något närmast unikt i årets fält. Fart och glädje.
 (+1)

12. Azerbaijan, Elnur Huseynov – Hour of the Wolf
Elnur är ett skägg. Azerbaijan lär som vanligt ha sitt mystiska wild card till övre halvan, även om det här långt ifrån sticker ut bland alla liknande nummer.

13. Slovenien, Maraaya – Here for You
Jag konstaterade förra året att Slovenien inte är ett vinnarland. Det lär ställas på sin spets i år, då de har fått till ett bidrag som inte ens behöver en minut för att sitta. Sångerskan Marjetka har en också röst som fångar uppmärksamhet. (Den förste kvällstidningsjournalist som jämför med Britney Spears får stå i skamvrån!) Men från att ha varit favoritomtalade tidigt i processen har Maraaya fallit längre och längre ner på listorna och idag är det egentligen ingen som nämner dem bland favoriterna. Det värsta är att jag också har tröttnat en aning.
 (-1)

14. Rumänien, Voltaj – De La Capat/All Over Again
En gripande historia om föräldrar som tvingas lämna sina barn kvar i Rumänien när de söker jobb utomlands. De klämmer ut det mesta av sin låt och även om jag gärna vill uppmuntra sång på egna språket fungerar det allra bäst i slutet, med refrängen på engelska.

15. Georgien, Nina Sublatti – Warrior
Nina vann krigarprinsesskampen mot Malta. Trots en sämre låt. Hon gör det helt enkelt ruskigt bra på scenen. Det här sticker ut på alla sätt och vis och tar poäng på det.

16. Polen, Monika Kuszyńska – In the Name of Love
En långklänning. I rullstol. I sin oskuldsfullhet i bjärt kontrast till Polens porriga comebackbidrag förra året. En av de bättre balladerna.

17. Frankrike, Lisa Angell – N’oubliez Pas
Den franska balladtanten är tillbaka! Saknad av ingen utom Jostein Pedersen (den där norrmannen som var med i “Inför Eurovision”-programmen för många år sedan). Oerhört svårplacerad.

18. Ungern, Boggie – Wars for Nothing
Ungern står ofta för integritet och särprägel i Eurovision. Inte sällan premieras de för just det. Den här lågmälda, akustiska melodin är stark i sin enkelhet. Tyvärr också lätt att glömma bort i stridens hetta.

19. Albanien, Elhaida Dani – I’m Alive
En av oändligt många profillösa ballader i årets tävling. Elhaida gör sitt bästa, men har egentligen inget att jobba med som sticker ut. Långklänning.

20. Österrike, The Makemakes – I Am Yours
Skägg. Och hatt. Soulballad som kommer som en befrielse. För just nu börjar du känna att det trycker på i blåsan, att ostbågarna börjar ta slut eller att en kopp kaffe hade behövts för att höja koffeinnivån inför resten av kvällen.

21. Storbritannien, Electro Velvet – Still in Love With You
Ett uppswing för 30-talsretroelektro. Charmig och svårdissad duett, utan chans att sniffa på en topplacering.

22. Cypern, John Karayiannis – One Thing I Should Have Done
Ett skägg. Med gitarrballad. Eller, Cyperns svar på Richard Marx. Det håller kvalitet, utan att ha chans på övre halvan.

23. Armenien, Genealogy – Face the Shadow
Pretentiös soulballad vars vers är för sval och vars refräng påminner för mycket om Portugal 1988. Rörigt nummer vars finalavancemang överraskade.

24. Grekland, Maria Elena Kyriakou – One Last Breath
Långklänning. Den här balladen är likblek och Maria Elena gapar sig andlös. Att den tog sig till final talar snarast för första semifinalens svaghet än den här låtens storhet.

25. Lettland, Aminata – Love Injected
Ha öronskydden redo, för här kommer årets pipigaste gaphals med en av alla ballader, kryddad med några malplacerade slumpmässiga syntljud. Och långklänning, förstås. Hur den kom till final är en gåta.

26. Tyskland, Ann Sophie – Black Smoke
Efter ett par mindre lyckade år försöker tyskarna kopiera hela konceptet kring succén med Lena (2010). Problemet är bara att du snarare blir rädd för Ann Sophies styltiga gapande än charmad Lena-style.

27. Litauen, Monika Linkytė & Vaidas Baumila – This Time
En av många duetter, men knappast den som berör. Monika och Vaidas räcker helt enkelt inte till i den här mördande konkurrensen. Överraskande finalbiljett, men här tar det roliga stopp.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.