Helsingborg har flest kommunikatörer – media “rasar”…

Enligt en undersökning i Dagens Samhälle har Helsingborgs stad flest anställda kommunikatörer per 10 000 invånare (6 stycken). I det pågående kalla kriget mellan journalister och kommunikatörer tolkas det automatiskt som något negativt.

Flera nyhetsmedier vill också få det till en ohämmad ökning på kort tid. Det är säkert sant, om du förenklar verkligheten så att du bara tittar på hur många med titeln kommunikatör som är anställda i respektive kommun, från ett år till ett annat. Men sanningen ser som vanligt mer komplex ut. Till att börja med är kommunikatör en ung yrkeskategori – inte minst i offentlig verksamhet – som har vuxit fram ur ett behov och ur en lång lista på krav.

Droppar på budgetstenen

Låt mig först och främst klargöra att det är få kommuner/förvaltningar/offentliga myndigheter som frivilligt ökar på sin personalkostnad om de inte absolut måste. I synnerhet inte om det inte rör de traditionella, lagstadgade kärnverksamheterna. Det är snarare så – om man får svära lite i kyrkan – att vi generellt sett släpar lite efter i utvecklingen, och inte satsar nytt förrän trycket är ohållbart.

Omvärldens, invånarnas, brukarnas och de egna medarbetarnas krav på en fungerande kommunikation har alltså under flera år droppat tålmodigt på budgetstenen. Varje liten eftergift till något nytt och lite abstrakt, som på kort sikt tar medel från något gammalt och konkret möts samtidigt av starkt internt motstånd.

Kommunikatör vs. socialsekreterare

Inte minst har motvinden blåst stark inom en verksamhet som socialförvaltningen, där en kommunikatör förstås ställs mot att anställa en socialsekreterare till i en hårt arbetsbelastad organisation. Varje procent kommunikatörstjänst har förhandlats fram genom år av intern förankringsprocess och mödosam självrannsakan. Är det jag gör nu det som kommer flest av våra brukare/invånare/medarbetare till del, eller kan jag prioritera annorlunda?

När jag började på socialförvaltningen i Helsingborg 2010 hade vi 75 procent informatör tillsvidare och 50 procent webbredaktör visstid. Fem år senare har vi 150 procent kommunikatör tillsvidare. 2005 fanns det formellt sett ingenting av detta. Så visst har det ökat, på pappret. I verkligheten är det däremot så att flera av våra stående eller återkommande arbetsuppgifter är sådant som någon måste göra, anställda kommunikatörer eller inte. Det delades tidigare upp på kanske 20 andra anställda, med andra huvuduppgifter, kompetenser och arbetsbeskrivningar.

I bästa fall av egenintresse eller i värsta fall på order av chefen ägnade sig socialsekreterare, chefer eller administrativ personal åt allehanda vardagliga kommunikationsgöromål. Någon pulade med den externa webben. Någon skrev lite på intranätet. Någon gjorde en broschyr.  Någon gick på ett centralt nätverksmöte i något projekt. Någon skrev protokoll (som i bästa fall arkiverades). Någon gjorde några nummer av en personaltidning. Någon banbrytare startade en blogg om sin verksamhet. Någon höll i en mejllista. Någon skickade ett pressmeddelande. Någon kanske till och med gjorde en film. En hel del blev säkert riktigt bra, men det blev samtidigt spretigt, ojämnt och ineffektivt. Nästan omöjligt att samordna, utveckla och utvärdera.

Alternativt beställde man tjänsterna av byråer eller konsulter, eller köpte dyra annonsplatser, till mångdubbla kostnaden.

Webben blev konkret

När webben slog igenom på allvar var det något konkret. Reaktivt, förvisso. Nästan motvilligt. Vi måste vara tillgängliga på webben. Socialförvaltningen har själva eller i samarbete med andra förvaltningar ansvar för ungefär 200 webbsidor bara på helsingborg.se som måste hållas aktuella och uppdaterade. Alla förvaltningar behövde alltså en webbredaktör. Samtidigt behövdes det någon som kunde göra lite snyggare broschyrer, skicka pressmeddelanden i stadens mall och göra nyheter till intranätet. Informatören föddes. Till en början med högst oklara uppgifter. Ingen visste nog riktigt vad en informatör gör. Men låt mig samtidigt garantera att det inte en dag sedan dess har förekommit att efterfrågan från verksamheten har varit mindre än tillgänglig arbetstid…

Självklart har vi som varit med ett tag i respektive förvaltning gjort en resa som heter duga till att idag vara kommunikatörer, med i många fall helt andra huvuduppgifter och ökat internt anseende. Vi har efterhand flyttat fram våra positioner, utvecklat vår egen kompetens, repat mod och skapat eller lyft fram behov som ingen visste fanns, eller som ingen hade tid att ta tag i. Idag har vi utöver den konkreta produktionen (som vi knappt hinner med längre) en helt annan  strategisk roll i intern och extern kommunikation, närmare organisationsutveckling och ledning. Helt enkelt därför att kraven på kommunikation ständigt ökar.

Kravlistan blir längre

En del av kraven har funnits länge, men “glömts” bort, andra tillkommer i en strid ström: från lagar, regeringsuppdrag, socialstyrelsen, Sveriges kommuner och landsting (SKL), invånare, brukare, brukarorganisationer, medarbetare, chefer, stadsledningsförvaltningen…

Myndigheter ska skriva klarspråk, säger regeringen. Kommuner ska ha tydlig information på webben för barn och unga som råkar ut för psykisk ohälsa, säger SKL. Vi ska vara öppna och tillgängliga i vår information till allmänheten, säger socialnämnden. Vi ska ha en informationsberedskap i kris, vi ska ha en öppenhet mot media, vi ska jobba med delaktighet för våra brukare, vi ska svara på inlägg i sociala medier inom 24 timmar… Listan kan göras oändlig på absoluta krav på kommunikation som på ett eller annat sätt dykt upp de senaste åren.

Stor kunskapsbrist

Allt det här och allt annat vi gör, tenderar att skalas ned till “skönmålande nyheter” och “vilseledande propaganda à la Nordkorea”, när media granskar kommunernas kommunikationsarbete. Rimligheten är noll, kunskapsbristen stor, eftertanken obefintlig.

Journalister ska absolut granska offentlig verksamhet. Jätteviktigt. Men en anställd kommunikatör är inte en motvikt till media, eller – ännu mer absurt – orsaken till att media är i kris. Om jag vore journalist idag hade jag varit orolig över att ett ökat antal människor väljer att sätta större tilltro till Affes statistikblogg och Petterssons blogg än till etablerade nyhetstidningar. I stället läggs fokus i debatten på att kommuner samtalar direkt med sina invånare utan att nådigt passera traditionella mediedrakar.

 

För den som vill få ett hum om vad jag gör – egentligen – finns ett dagsaktuellt axplock här…

 

Tidigare på ämnet:

Vad gör en kommunikatör i Helsingborgs stad?

Journalisten vs. kommunikatören

2 thoughts on “Helsingborg har flest kommunikatörer – media “rasar”…

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *