Det blir aldrig riktigt som man har tänkt sig. Inte ens när man vis av erfarenhet utgår från att det inte kommer att bli som man har tänkt sig och tycker sig kompensera för det i förebyggande syfte.

En hel bunt av mina personliga favoriter föll tungt redan i semifinalerna: Grekland, Vitryssland, Norge och Slovenien. Andra gick nästan överraskande vidare, trots att jag knappt vågat hoppas på det: Kroatien, Österrike, Tjeckien och Polen.

Mitt tips gick käpprätt åt skogen. 11 av 20 rätt är direkt uselt. Man kan lika gärna blunda och peka och få lika många rätt. I några fall finns det heller ingen rimlig förklaring: Nederländerna, Malta, Lettland, Georgien och Serbien. De var precis lika usla live som i förhandsinspelningarna. Vad dessa ska tillföra i finalen annat än att tävla med Storbritannien om sistaplatsen är en gåta.

Dock kan jag samtidigt skadeglädjas åt att slippa Estland, Albanien och Irland, som jag tippat i final men egentligen inte alls gillade. Nicky Byrne från Westlife bevisade än en gång att det inte går att leva på gamla meriter i Eurovision. Du döms skoningslöst efter dagsformen.

Annars höll favoriterna förstås: Ryssland, Australien, Azerbaijan och Ukraina är alla vidare. Liksom min personliga toppfavorit Israel.

Kroatien och Bulgarien bäst

Bäst i semifinal ett var Kroatien, vars låt lyfte ytterligare ett snäpp live. Starkt jobbat Nina! Rysslands scenshow var förstås svårslagen annars. Tyvärr blev Grekland ett smärre haveri live. Det fungerade helt enkelt inte vare sig sång- eller showmässigt. Dock räcker det inte bara med en spektakulär show. Islands Greta kramade allt ur sin ganska gråa låt på scenen, men det höll inte till final.

Det räcker inte ens att ha låten OCH framträdandet – om du kommer från politiskt omöjliga Vitryssland. Stackars Ivan dansade frenetiskt med vargar, men fick ingen kärlek för det.

I den andra semifinalen höjde sig annars Bulgariens Poli över mängden. När de flesta hade blickarna på Australien fick bulgariskan in en förkrossande knockout bara minuten efter. Även Israel gjorde ett storartat nummer, till alldeles för få jubelrop. I en rättvis värld hade nu Kroatien, Bulgarien och Israel seglat upp som favoriter inför finalen, men det fungerar inte riktigt så. Visserligen har vi haft “late bloomers” på pallen de två senaste åren i Conchita Wurst och Polina Gagarina, men att det skulle ske igen är att hoppas på för mycket.

En seger i Eurovision grundläggs numera månader innan själva tävlingen. Det gäller att vara med i racet, smida medan uppmärksamheten är stor, skaffa sig en stabil fanbas i så många länder som möjligt och toppa spellistorna på nätet. Tiden då ett enda perfekt uppträdande på tre minuter från en helt otippad Ruslana eller Marija Serifovic kunde slå världen med häpnad är förbi. Sprinterloppet har blivit ett maraton.

Alltså talar allt för att det är Frankrike, Ryssland och möjligen Australien som kämpar om segern i finalen.

Pinsamt ofyllt

För övrigt är det direkt pinsamt att det inte var fullt i Globen under semifinalerna. Något har gått rejält snett i biljettförsäljningen. Med tanke på att priset inte var i närheten av Wien förra året måste det vara något annat som felar. Tillgängligheten?