Årets hårdrocksalbum 2019

Här kommer den då, årsbästalistan för 2019. Det har inte varit något fantastiskt år, så jag nöjer mig med att (precis som för 2018) rekommendera 16 album.

  1. MyrathShelili
    Orientaliska influenser i metal är inget nytt, men Myrath har en helt annan trovärdighet och träffsäkerhet i vad de gör. Det känns aldrig påklistrat eller onaturligt när de snillrikt väver ihop melodier och progressiva takter med sina tunisiska rötter. Men de lever inte bara på sitt i sammanhanget säregna ursprung, utan mäter sig samtidigt rent kvalitativt med de största.
    Låtmässigt är ”Shelili” jämnare än föregångaren ”Legacy”. ”Born to survive” en både representativ och lättillgänglig start, medan ”You’ve lost yourself” är tyngre och mer invecklad i sin struktur. Videolåten ”Dance” sätter sig först, utan att nå samma nivå som förra skivans stora smällkaramell ”Believer”. ”Iili Twil” utmärker sig med verser på tunisisk arabiska och en ståtlig refräng på engelska. Även ”Mersal” vinner på sin mix av språk och har skivans bästa refräng. ”Darkness arise” utmynnar i ett parti av bästa Deep Purple-flum. Titelspåret befäster att progressivitet och vackra melodier går utmärkt att kombinera.
    .
  2. Battle BeastNo More Hollywood Endings
    Jag saknar de raka, hårda röjarna från föregångaren, men dyrkar lika snabbt de otroligt slagkraftiga tuggummipopsrefrängerna som tar allt mer plats. Den musikaliska skiljelinjen är osynlig för mänskliga ögon, men det är likväl 2-0 till Battle Beast mot ärkekonkurrenterna i Beast In Black.
    .
  3. NarniaFrom Darkness to Light
    Efter den starka självbetitlade återkomsten lyckas Narnia ta ytterligare ett kliv framåt. Det är framförallt mer varierat än tidigare när de tänjer på gränserna för vad som ryms i konceptet. Låt efter låt är genomarbetad, melodiös, lagom progressiv och med stark övertygelse bakom texterna.
    .
  4. CandlemassThe Door to Doom
    Candlemass har nio liv och alla är de lika tunga. Johan Längqvist kommer in och låter helt gudomligt. Som om han aldrig lämnat. Som om han varit ämnad för detta hela livet och bara tagit en paus på dryga 30 år. Det sammanfaller med ett synnerligen karaktäristiskt men inspirerat material.
    .
  5. Amon AmarthBerserker
    Det verkar som om succén med “Raise your horns” har gett Amon Amarth blodad tand för att skriva allsångsvänliga refränger. Försöken är nästan för utstuderade och går ut över det råa och bombastiska. Men trots detta smiskar ”Berserker” obönhörligen upp föregångaren ”Jomsviking” med flat svärdssida.
    .
  6. Belzebubs – Pantheon of the Nightside Gods
    När black/death metal blir så melodiös och full av experimentlusta att den inte längre räknas som black/death metal – då är den mogen för mig. Jag omfamnar den atmosfäriska och välkomponerade kavalkaden av skönhet och oljud och önskar att alla hade förstått tjusningen i kombinationen.
    .
  7. In FlamesI, the Mask
    Jag lyfter på hatten för In Flames förmåga att ständigt låta aktuella och uppdaterade. Det är inte alltid de har synkat med min smak, men här hör vi åter hårdare riff och aggressivare vrål – samtidigt mäter sig ”Follow me”, ”Deep inside” och ”Stay with me” väl med bandet främsta melodier.
    .
  8. The New Roses – Nothing but Wild
    Om Bon Jovi hade fortsatt att rocka på 90-talet hade det kunnat låta så här. New Roses har fått till samma mix av lagom rebellisk rock om ungdomens sommardagar med ett sexpack öl och enkla, sköna melodier som ger den rätta ”These days”-stämningen. Låt vara att hitfaktorn inte är lika hög.
    .
  9. Liv SinBurning Sermons
    Uppryckningen jämfört med ”Follow me” är markant. Om debuten mest gick ut på att Liv skulle låta hårdast av de hårda är ”Burning sermons” betydligt mer komplett och balanserad. Här är melodierna väl i klass med Sister Sin, samtidigt som keyboardinslag förstärker och ger frän dynamik.
    .
  10. TungstenWe Will Rise
    Var för sig kanske catchig power metal, folkmusikinfluenser, fläskiga körer, poppiga syntslingor och taggiga industririff inte är nya hjul på metalvagnen, men den oväntat smakfulla kombinationen får mig ändå att haja till. När vi sedan får in lite väl avvägd growlsång som krydda till några riktigt trallvänliga refränger är frälsningen i hamn. ”The fairies dance” är näst intill briljant.
    .
  11. Gloryhammer – Legends from Beyond the Galactic Terrorvortex
    Det kanske är meningen att du ska lyssna på Gloryhammer med ett ironiskt filter, men jag skippar det och njuter av denna orgie av välsvarvade refränger om drakar, enhörningar och trollkarlar i full livsbejakelse. I många stycken är det bättre än de original de kärleksfullt parodierar.

    .
  12. Children Of BodomHexed
    Jag “återupptäckte” Children Of Bodom lite 2018 när de turnerade med en setlista baserad på de fyra första albumen. Det vill säga de jag gillade när det begav sig och innan jag sedermera tappade intresset för bandet. Kanske har de nu återupptäckt sig själva i och med “Hexed”, som är det bästa finnarna har väst ur sig på mycket länge.
    .
  13. AvatariumThe Fire I Long For
    Smutsen och skönheten är i ständig kamp i Avatariums tunggungande universum. Det som började som Leif Edlings sidoprojekt har fått ett eget liv, en egen identitet och en egen agenda för att erövra världen. Med ruskiga låtar som ”Lay me down” och ”Great beyond” är de närmare än någonsin.
    .
  14. BombusVulture Culture
    Det är inte ofta ett bands självbild inför ett släpp stämmer överens med en någorlunda nykter verklighet, men Bombus HAR ett eget och lätt identifierbart sound, med en mix av flera olika genrer och förebilder, samtidigt som de HAR utvecklats och breddat sig. Förbaskat trevlig skiva, igen.
    .
  15. Pretty MaidsUndress Your Madness
    Formen håller i sig. Sett till jämnheten i de senaste fyra albumen är danskarna är bättre nu än vad de någonsin var på 80-talet. Visst kan det bli väl moget i vissa låtar, men nästa rockröjare är sällan längre än ett spår borta och Ronnie Atkins har alltjämt rivet i behåll när det behövs.
    .
  16. Backyard BabiesSliver & Gold
    Tänk, jag visste inte att jag hade saknat Backyard Babies. De fanns, försvann och kom tillbaka, någonstans i periferin, men just nu sitter deras raka, catchiga rock som en fläskläpp. Möjligen är de råare och bättre än någonsin, möjligen är världen bara extra svältfödd på prestigelöst ös.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.