Tjänster

Nyheter

På gång

Kontakt

Affärsidé

Presentation

Partners

Artiklar

Pappabloggen: Nämen, hon pratar

100404: Pluttan är nu ofattbara två år och kan kommunicera närmast obehindrat med sin omgivning. Åtminstone med oss som har nyckeln till vissa grundstenar i hennes vardag och känner till namnen och de allmänna intressena.

 

Hon har också börjat intressera sig för att lära sig läsa. Än så länge kan hon bara bokstaven ”o”, men hon försitter inget tillfälle att fråga vilka bokstäver det är hon ser på böcker och annat. Hon vill också gärna se oss skriva hennes namn, mamma, pappa, Poppe och Bamse. Hon känner igen åtminstone sitt eget namn.

Hon har också ett makalöst minne för namn och detaljer. När mamma häromdagen var på Ica hälsade Nora glatt på en man. Han hälsade förvånat tillbaka.
- Dä ä XXX pappa, förklarade Nora tvärsäkert – vilket förstås stämde.

Som tidigare berättats blev hon överförtjust när Charlotte Kalla vann OS-guld. Det ledde till att hon lärde sig namnen även på guldmedaljörer som Björn Ferry och Marcus Hellner. Ett givet partytrick. Några silver och brons brydde hon sig dock inte om, trots att pappa försökte plugga in även dessa.

Melodifestivalen har varit en annan stor begivenhet på sistone. Nora blev väldigt förtjust i Anna Bergendahl redan i kvalet. Hon konstaterade att det var hennes ”favviiit”. Det höll hon benhårt fast vid till finalen, så fort hon såg Anna i tidningar eller när pappa gick igenom finalbidragen på nätet. Förtjusningen blev förstås inte mindre när Anna gick och vann, till Noras stora stolthet.

Veckan efter finalen blev Nora förkyld och fick vara hemma från dagis. Vi ägnade dagarna åt att titta på ”Noas favviiit” om och om igen, tills pappa blev så trött på den att han introducerade lite alternativ. Andreas Johnson blev pappas favorit, men föll inte direkt Pluttan i smaken på samma sätt. Hon undrade vem som var mammas favorit. Det blev efter lite konsulterande Timoteij. Därefter tittade vi på Timoteij i snitt sju gånger om dagen i en veckas tid. Då blev mamma trött och satte på Eric Saade. Det förlåter jag henne aldrig för …

Under hela tiden har jag som en ansvarsfull pappa även försökt spä ut med andra musikvideor, av lite tuffare men ändå trallvänligt slag. Manowars ”Warriors of the World United” fungerade klart bäst av dessa. När Eric Adams sjunger ett lugnare parti mot slutet av låten kommer alltid samma kommentar:
- Han ä dukti!
Men även om Nora gärna tittar på den om och om igen så har hon stor respekt för de tuffa killarna.
- Han inte bita Noa?, sa hon tveksamt vid ett tillfälle.
Pappa fick ta fram sina pedagogiska talanger och förklara att de bara såg arga ut, men att de är jättesnälla och inte bits. Särskilt inte genom en datorskärm.

Pluttan har äntligen fått en ny säng. En stor säng, som hon kan klättra i och ur själv. Det är stränga regler på att få beträda den. Man blir bryskt beordrad av med strumporna för att få sätta sig och läsa bok. Man skulle kunna tro att det blivit mycket urklättrande på kvällarna, men så är det inte. Hon trivdes i början så bra i sin nya säng att hon gärna satt och låg i den så mycket hon bara fick. Men sedan hände något och nu är hon plötsligt inte odelat förtjust över att ligga själv i den stora sängen. Hon har börjat komma tassande in till mamma och pappa på nätterna och vill ibland hellre lägga sig på en madrass på golvet.

Det här med maskiner som låter har hon fortfarande inte kommit över, snarare tvärtom. Hon blir förtvivlad – direkt paniskt skräckslagen – så fort hon ser dammsugaren, elvispen eller hårtorken.

Det har pågått borrarbeten i huset en tid och hon blir förstås mycket bekymrad över detta.
- Fabbon booaa. Han ä galen, pappa! Sluta nu fabbon!!!
En morgon när vi var på väg till dagis passerade vi en servicebil, med en servicekille som hoppade ut.
- Dä ä han, pappa! Han ä galen! Han ä galen, pappa!!!

Det här med mitt och ditt har aldrig varit viktigare. Ständigt anklagar hon mamma och pappa för att ha tagit hennes saker.
- Poppe lessen.
- Är Poppe ledsen?
- Han är lessen och arg.
- Varför är han arg?
- Han arg pappa!
- Är han arg på pappa? Varför då?
- Pappa ta Noas saker!

Det hela eskalerade till en ny nivå häromdagen. Hon fick ett parkeringshus med fyra bilar i födelsedagspresent. Dessa bilar håller hon hårt i. Men pappa fick låna den blåa, trodde han:
- Hä pappa, du få låna den bilen.
- Är det säkert, får jag leka med den.
- Ja pappa, ta den!
- Tack!
- MAMMA, pappa tog min bil!!!
- Vänta här nu…
- Jag HADE den, mamma. Pappa tog den!!!

 

100222: Kan inte någon bara döpa om vinterkräksjukan nu? På ”min tid” fanns den inte ens. Då fick man maginfluensan och det lät illa nog. Att se informationslapparna på dagis gör mig kallsvettig varje morgon. Jättebra att det finns tydliga regler som jag hoppas att alla följer, men måste man basunera ut att: ”Nu är VINTERKRÄKSJUKAN här!!!”? Varje dag sitter jag och darrar med telefonen i handen och väntar på samtalet om att Pluttan har spytt på dagis och måste hämtas. Varje natt ligger jag vaken och lyssnar om den där hostningen skall följas av en kräkning.

Själv drabbas jag inte, så för egen del känner jag ingen oro. Och nej, de forskare som hävdar att viruset har muterat och att ingen är immun längre har fel. Mamma fick det (som varje år) för ett par veckor sedan. Jag inledde genast en räddningsauktion där jag tog Pluttan direkt från dagis och ned till tåget och dumpade henne hos mormor och morfar, för att hämta henne två dagar senare. Totalt sex timmars tågresa.

Jag var förstås nervös över att hon trots allt skulle medföra smitta, men hon hade klarat en hel dag på dagis utan symptom så prognosen var hoppfull. Det fungerade och hon klarade sig. Den gången. Men säsongen varar som bekant mellan september och maj (typ…), så jag tänker inte ropa hej.

Det var förresten första gången jag själv packade allt Pluttan skulle tänkas behöva för ett par dagars vistelse. Jag tyckte att det kunde räcka om Poppe och Nenne följde med och lämnade den lite klumpigare Bamse hemma. Hon blev först överlycklig när vi kom fram och hon såg Poppes ben sticka upp ur väskan. Hon drog fram honom och kramade honom. Detsamma med Nenne. Men sedan gick mungiporna snabbt ned i golvet och pappa fick en förtvivlad och förvånad blick.
- Bamse…?
Nej, det gick inte. Det misstaget gör jag inte om.

Pluttan badar igen – i sin bebisbalja. Badkaret vägrar hon med något enstaka undantag att beträda, men baljan älskar hon plötsligt. Vi tackar mormor som tog sig tid till en mödosam pånyttvänjningsprocess med vattenlekar vid handfatet.

Annars klipper Nora. Hon har lärt sig hantera sax på dagis (av ofarlig barnvariant, givetvis) och fick en plastsax att ha hemma häromdagen. Dagarna ägnas därmed åt att systematiskt klippa sönder papper efter papper, först på dagis och sedan hemma. Det börjar närma sig mani, men vi låter henne hållas ett tag till.

En morgon sattes Bamse på klipptjänst på morgonen när Nora själv var tvungen att gå till dagis, för att klippa där… När hon kom hem utropade hon glatt förvånat:
- Titta, Bamse sitter dä, vänta på Noa, klipper!

Häromdagen blev jag rejält utskälld när jag hade flyttat på nämnda sax.
- INTE Ö-A PAPPA! NOAS! SKA LIGGA DÄ – INTE LIGGA DÄ!!!

Det är mycket noga numera vad som är vems. Nora ägnar stora delar av sitt tal åt att berätta vad som är hennes saker och vad man inte får röra, men även vad som tillhör mamma, pappa eller någon kompis. Extra noga är det att hålla koll på vems mamma och pappa det är som kommer till dagis för att lämna eller hämta.

Häromdagen hittade hon en napp på golvet på dagis. Hon identifierade omedelbart ägarinnan och sprang och lämnade den. Och jodå, den var namnmärkt och det stämde precis.

En annan dag hittade hon ett par vuxenstövlar i hallen som hon inte kunde identifiera. Hon gav sig inte innan hon hade fått detta utrett, utan gick och frågade närmaste fröken vem de tillhörde.

Mamma släppte ned henne att gå en stund i affären, men hon vaktade hela tiden noga sin vagn. Om någon råkade bli för närgången hojtade hon till:
- MIN VAGN, inte ö-a gubbe!

För övrigt är jag mycket lycklig över att mitt långvariga strävande har fått utdelning. Nora älskar att titta på Oslofärjan när den går förbi i sundet varje morgon och kväll. Så pass att man till och med kan ha det som trumfkort om man inte lyckats väcka henne innan åtta en dagismorgon. Ett ”båten kommer” och hon flyger upp på fötter på två röda. En morgon var det dock så dimmigt att vi inte kunde se båten, vilket bekymrade Nora.
- Båten fösunnen. Köt in i husen? Dä vid sykan? Se Bamse! Nä, båten fösunnen...

Nora fick även sin andra spruta mot svininfluensan utan större bekymmer. Hon var dock lite bekymrad i ett par dagar, pekade på sitt vänsterben och sa:
- Noa ont där.
- Har du ont där i pricken efter sprutan?
- Ja, Noa ont picken... Inte ont det benet (pekar på det högra), nej? Ont där picken!
Det var bara det att nästa dag var pricken borta och hon pekade på fel ben, på något födelsemärke. Så ont hade hon.

Hon har hittat sitt favoritprogram på teve, Racerbilen Roarry. Jag brukar låta Barnkanalen stå på under frukosten, läser själv tidningen och tänker inte mer på det. När vi är klara stänger jag av teven. Men en morgon blev Nora förtvivlad:
- Inte pänga ojy, inte pänga ojy, pappa!
Jag funderade febrilt en stund innan jag kom på att hon tittade på Roarry och ville se klart det innan jag stängde av teven.

Hon gillar att bläddra igenom Sporten idag och lära sig namnen på alla idrottstjärnorna. Usain Bolt och Zlatan är favoriterna, men Jörgen Jönsson, Charlotte Kalla och Anna Nordqvist ligger inte långt efter. Hon blev mycket förtjust när hon fick se Charlotte Kalla ta OS-guld häromdagen och på så vis kunde länka de där bilderna till en verklig händelse och person.

En annan passion är traktorer, lastbilar, bilar och båtar. Hon gillar dock inte när de tömmer sopor eller skottar när hon sover. Då vaknar hon lätt. Jag försökte förklara för henne att det inte är något att bry sig om. En tid senare vaknade hon åter av en snöskottande traktor.
- Inte by om takton, pappa.

Hon har överlag ett stort minne för detaljer. Hon pratade med morfar i telefon en kväll och han nämnde att han skulle basta. Morgonen efter hinner hon knappt vakna innan hon konstaterar:
- Moffa bastat klart nu!

Eller när jag skulle gå ut ett ärende en afton.
- Pappa handla affäen, söpa mjölk!
Det var förstås vad jag hade gjort sist jag gick ut vid samma tidpunkt några kvällar tidigare.

Hon har i största allmänhet koll på vad som händer. Följande lägesrapport fick jag en morgon när jag kom för att plocka upp henne ur sängen:
- Noa vaken. Mamma obbet, tåget. Noa jamas godan. Pappa byssor töja. Av jamas, fukost, bosta tändena. Noa dagis, pappa inte dagis.

Vår brödrost gick hädan för några dagar sedan. Nora och jag var på Clas Ohlson för att titta på en potentiell ersättare. Men den föll inte damen i smaken.
- Nej, gilla inte den pappa.
- Jaså, vad är det för fel på den då (håller upp den)?
- NEJ, gilla inte den pappa.
- Men tror du inte att mamma gillar den heller?
- NEJ!
- Men vi behöver en brödrost.
- NEJ pappa, vill inte ha den! INTE ha den pappa.
Jag blev så tagen av det massiva motståndet att jag faktiskt lät bli att köpa rosten. Några dagar senare bläddrade Nora fram samma rost i Clas Ohlson-katalogen och konstaterade åter:
- Gilla inte den pappa!

 

100113: Noras andra jul närmar sig sitt slut. Den här gången firades den hos farmor och farfar. Jag våndades i veckor inför bilresan dit. Närmare en timme på en liten krokig vinterväg med en spyfärdig dotter är inte direkt drömsituationen för en kräkfobiker. Men egentligen är det inte själva spyan som är värst numera, det har jag fått lära mig att hantera. Det är ögonblicket innan, när man ser att hon mår dåligt som är värst. Jag vill inte åsamka mitt barn onödigt lidande i någon form.

Nu trodde vi dock att den där fjärdedelens åksjukepiller hade löst problemet och när hon lugnt somnade på ditresan kunde jag nästan slappna av lite inför tillbakavägen. Men så kom det förstås igen, strax innan sista rondellen till mormor och morfar, med mindre än en kilometer kvar. Ingen allvarlig skada skedd, reflexmässigt fångade jag det mesta i en förberedd bunke (även om stackars Poppe råkade hamna i skottlinjen, för vilken gång i ordningen?) och strax därefter rullade vi in på gårdsplanen. Men nu blir nästa bilresa ännu en på nålar. Det går alltså inte att helt och hållet lita till pillret. Det måste helst även tajmas in så att hon har sovtid under resan. Några längre sträckor är förstås inte att tänka på i dagsläget, bortom tågens räckvidd.

I allt övrigt förflöt julen som planerat. Hon älskade sin resesäng och sov gott i mitt gamla pojkrum, roade sig kungligt med farbröder, fastrar och kusiner och åt farmors köttbullar. Tomten (en av nämnda kusiner som gjorde ett mycket trovärdigt jobb) tog hon i handen och ledde in till julgranen. Jag behöver väl knappast nämna att hon älskade julklapparna. När hon var klar med sina egna gick hon lös på mammas och pappas. Hon var också i huvudsak tillfreds med innehållet. Briotåget kördes flitigt, Bamse-skivan spelades regelbundet, Bamse-klänningen bars med stolthet (tills den råkade illa ut i ovan nämnda incident) och alla pussel hade snart lagts prydligt. Ögonen strålade.

Framförallt älskade hon ständig uppmärksamhet dygnets alla vakna timmar. Vi hade några hårda dagar efter hemkomsten då det klättrades på väggarna och drogs och slets i pappa och (framförallt) mamma.

Det är nämligen en rejäl mammaperiod för närvarande. Så illa att hon hellre sitter kvar i vagnen med jacka och mössa på än låter pappa lyfta upp och klä av. Eller hellre sitter kvar i sängen med nattkissblöjan än låter pappa ta upp och byta.

Annars har den senaste månaden ägnats åt talets gåva. Nora börjar förstå hur hon kan använda språket till att härma, skämta, protestera och underhålla:
- Nojas bok.
- Nej, den är faktiskt pappas.
- FAKTISKT Nojas!!!

Några av de mest framträdande egenheterna är att hon nu börjar göra skillnad på exempelvis jättevarmt och lite varmt. Det är för övrigt en stående procedur att avgöra om maten är jättevarm eller bara lite varm innan hon börjar äta. Skulle hon bedöma att det förstnämnda är fallet varnar hon med förmanande röst och teatraliska huvudskakningar:
- Pappa, jättevarmt, akta, inte äta pappa, nej.

Just det där med att måna om omgivningens trygghet och visa sin medvetenhet om allmänna förhållningsregler har blivit ett återkommande moment. Som när hon pekade på geggan som följt med vagnen in i hallen:
- Äckligt, pappa! Usch. Inte äta… Äckligt! Inte äta, pappa!

Eller när jag satt och omedvetet fingrade på en tändsticksask:
- Pappa, inte leka! Tända ljusen, akta varmt, aj, inte leka pappa!

Eller när vi stod i hissen, på väg till dagis:
- Pappa, KALLT, *huuuh*, ha mössa, ligger där (pekar på min innerficka), osså halsduk ligger där (pekar på ytterfickan)!
När vi kom ut sade hon:
- Pappa... ha vantar osså, ligger fickan där!

En annan ny grej är att inte bara svara med ja eller nej utan lägga till tror det eller tror inte det, med lagom lillgammal ton.
- Behöver du en ny blöja?
- Nej, tror inte det.

Hon har också blivit en kritiskt tänkande individ som drar egna slutsatser, oavsett vad pappa försöker indoktrinera henne med. Som när hon fick en liten leksakskrokodil, vilken hon kort och gott kallade krokodilen – tills hon fick syn på svansen:
- Pappa, titta, ORM!
- Nja, jag tror det är krokodilens svans…
(tankepaus)
- Nä, pappa, to inte det är sansen (sagt med en huvudskakning och tillhörande förstående grimas).

En annan grej är ett spelat häpet ”nämen” när hon hittar något:
- Ä Bamse???
- Nämen... sitter DÄR!!! Titta!

Hon har också visat tydliga pedanta drag, som när hon på besök hemma hos bekanta tog en våtservett och började torka av soffbordet:
- Jätteskitigt, måste torka!
Varpå hon hittade ett dammkorn på golvet, plockade upp det och gick runt och ojade sig och ta ”titta!” Det slutade med att hon hittade en sopborste med skyffel och gjorde en grundlig avsopning av hela stället.

En flitigt utövad hobby har blivit att skala klementiner. Hon äter dem också, ibland, men det är själva skalningen som är tjusningen.

Även räkningen går framåt. Nu kan hon räkna 1, 2, 4, 5, 6, 8, 9, 5… Problemet är att hon inte riktigt har förstått när hon skall sluta räkna, alltså när föremålen för räkning tar slut. Men hon har i alla fall konstaterat att det var två apor i bilden på TV, helt korrekt. Så låt säga att hon kan räkna till två.

Hon kan också skilja på en liten elefant och en stor elefant. Eller ett blått flygplan och ett rött flygplan. Hon är också noga med att påpeka när något inte går att plocka isär:
- Sitter FAST, pappa, går inte, sitter FAST…hårt.

Sedan var det ju det där med badningen. Det framträdde en ljusglimt i höstas men har nu låst sig totalt igen. Det är pur skräck i hennes ögon vid blotta nämnandet av bad. Vi kan fortfarande inte förstå vad som ligger bakom detta, men gör så gott vi kan genom att visa att vi tycker att det är skönt och kul att bada och att de flesta andra också gör det i böcker, filmer och tidningar. Rent praktiskt får vi göra så att hon får stå bredvid badkaret eller vasken och blaska sig ren, samtidigt som vi tvättar med en handduk. Omständigt och blött, men det fungerar behjälpligt.

 

Dagisbarnet...
Ettåringen...
Den halvårsgamle fadern...
Den nyblivne fadern...
Tidigare äventyr...
Födelsen...
Den blivande fadern...